Efter de tusen åren.
Såsom redan är antydt, är det egentligen de åtta första versarne af kap.
21, som framställa det egentliga evighetstillståndet. Kristus behöfver ej
då regera, ty all tanke på uppror eller bristande villighet eller förmåga
för någon enda att intaga sin rätta plats, är då för alltid förbi. Det
finnes då inga nationer, inga furstar, inga konungar på jorden, utan endast
individer, "menniskor," som ej intaga någon öfver- eller underordnad
ställning till hvarandra. Lika punktligt som solen går upp hvarje morgon
och stjernorna löpa sina banor, lika punktligt skola då menniskorna på den
nya jorden utan att hvarken styra eller blifva styrda fullgöra Herrens
vilja, som då hufvudsakligast består uti att älska Herren Jesus och fadern,
älska hvarandra och den himmelska stadens och den nya jordens invånare.
Lika endrägtiga som lemmarne i en kropp äro, blir då menniskornas
förhållande till hvarandra. Men det synes, som skulle äfven då en skillnad
förekomma, nemligen emellan dem, som bo på jorden och dem, som bo i staden,
ty ehuru den öfver 200 svenska mil höga staden kommit så lågt ned, att den
hvilar på jorden, måste vi ändå tänka oss, att jorden är ett och staden ett
annat.
Vår första fråga blir: Hvarifrån komma väl dessa "menniskor," till hvilka
vi--de himmelska invånarne--skola komma ned, samtidigt med att staden, i
hvilken vi bo, kommer ned? Bibeln gifver ej något direkt svar härpå, men
det troliga är (försåvidt ej Gud skapar nya menniskor helt och hållet), att
de myriader af menniskor, hvilka icke deltogo uti upproret, då satan blef
lös, och hvilka, myriader naturligtvis utgöra den ojämförligt större delen
af jordens då så oerhördt talrika befolkning, blifva öfverflyttade på den
nya jorden sedan eldsfloden rensat densamma. Lägg märke till, att Petrus
talar om en eldsflod, genom hvars förfärligt starka "hetta" elementen skola
upplösas och jorden och de verk, som äro derpå, skola förbrännas. "Men nya
himlar och en ny jord vänta vi efter hans löfte, i hvilka rättfärdighet
bor" (icke endast bärskar, som under de tusen åren, utan bor.) Denna
storartade rensning skall försiggå, på det att "Guds dag" skall kunna
begynna, ty så läsa vi: "Medan I vänten och ifrigt åstunden _Guds dags_
tillkommelse, _för hvars skull_ himlarna skola upplösas af eld" o.s.v. 2
Petr. 3:10-13. Förut var det _Herrens_ dag (under de tusen åren) nu blir
det _Guds_ "dag," likasom det är _Guds_ "tabernakel," Uppb. 21:3, _Guds_
"folk," v. 3, och _Guds_ "son," v. 7, (som hvarje öfvervinnare skall vara).
I Uppb. 21:l läsa vi ock, att den första himmelen och "_den första jorden_
hafva förgåtts och hafvet (som finns till under de tusen åren, men ej
sedan) är icke mer." De tusen åren sluta sålunda med en eldsflod. Den eld,
som föll ned af himmelen från Gud, kap. 20:9, och som förstörde de
upproriska, gjorde sålunda något vida mera, den satte _hela jorden i
brand_.
Intet ord förekommer om hvart de rättfärdiga gå, som ej deltagit i
upproret. Men eftersom de förut tillhörde _jorden_, och det icke säges, att
de förgingos genom eldsfloden (hvilket dessutom vore tvärt emot Guds forna
handlingssätt), är det mest antagligt, att Gud tog dessa till sig i sin
himmelska ark, såsom det skedde med Noah och hans familj under tiden för
_vatten_floden och att han sedermera släppte ned dem igen, alldeles som det
skedde med arken, hvilken stannade på Ararats berg, då Gud sade till Noah:
"Gå ut ur arken, du och din hustru och dina söner och dina söners hustrur
med dig!" Noah, som tillhörde jorden förut, fick komma ned på den igen, och
"de heligas läge," som Herren så väl skyddade emot upprorsmakare, 20:9, och
hvilka heliga han sålunda ej synes vilja låta drabbas af _död_, komma nog
ned igen på den jord de förut bebott.
När Gud landsatte Noah på den efter floden förnyade jorden, sade han till
dem: "Varen fruktsamme och förökens och uppfyllen jorden!" Skall månne Gud
säga detsamma till dessa "menniskor" på den nya jorden? Så egendomligt som
detta låter, begynner den tanken mer och mer att hyllas af framstående
bibelforskare. Den förut omnämnde framstående lutherske teologen d:r Seiss
påstår det. Han säger: "Uti ordet: 'Se jag gör _allting_ nytt,' ligger ock
det inneslutet, att menniskoslägtet blir nytt. Öfverhufvud står det
ingenstädes i bibeln, att menniskoslägtet som en sig alltjemt fortplantande
skapelse skall upphöra. Menniskorna skola alltså som Adam och Eva före
syndafallet på syndfritt sätt föröka sig, som det bjöds de första
menniskorna."
D:r Seiss synes sålunda vara af den meningen, att Herren förvandlar de
menniskor, som finnas på jorden under de tusen åren till samma tillstånd
som Adam och Eva före syndafallet, och att i orden: "Se, jag gör allting
nytt," 21:5, äfven är inneslutet, att det blir ett nytt menniskoslägte. Den
bekante d:r Grattan Guinness i London anser icke heller detta för otroligt
och anför bland annat Efes. 3:21 såsom bevis derför. Der står: "Honom vare
ära i församlingen genom Jesus Kristus bland alla slägten i evigheters
evighet" (eg. "till alla slägtleden af tidsåldern af tidsåldrar.")
Hvar och en förstår väl, att vi här ej tala om de förhärligade i det
himmelska Jerusalem, i _staden_, om hvilka det tydligt säges, att de, som
befinnas värdiga att få del af "uppståndelsen från de döda, de hvarken
gifta sig eller bortgiftas," utan: äro derutinnan "lika änglarna," Luk.
20:35, utan här är fråga om de "menniskor", som bo på den nya _jorden_. Det
är ganska märkligt att läsa om, huru Gud på många ställen i sitt ord
begagnar uttrycket "tusende led." "Gud gör barmhertighet _till tusende
led_," 2 Mos. 20:6. Han "bevarar kärlek intill _tusende led_," 2 Mos. 34:7.
Han "gör barmhertighet _till tusende led_," 5 Mos. 5:10.
Han "bevisar barmhertighet _intill tusende led_." 7:9. "Kommen ihåg ... det
ord han budit _tusende slägter_." 1 Krön. 16:15. "Han kommer evigt ihåg
sitt förbund, det ord han har budit _tusende slägter_." Ps. 105:8. Enligt
Luk. 3 kap. är det endast 75 slägtled från Adam till Kristus på omkring
4000 år. Tusende slägtled skulle sålunda upptaga en tid af öfver 50,000 år
(närmare 53,333.) Ehuru bibeln sålunda _synes_ vara temligen klar rörande
denna punkt, får man dock vara högst försigtig uti några _påståenden_.
Orimligt kunde det ju ej vara, att Gud, som antagligen gerna vill
genomdrifva sina en gång fattade planer, skulle hafva för afsigt att visa
satan, alla menniskor och alla änglar, att hans _första_ plan i paradiset
skall genomföras. Att nu detta icke sker under de tusen åren är klart, i ty
att de förhärligade helgonen äro i _högre_ ställning än Adam och Eva voro,
under det att den jordiska befolkningen under de tusen åren äro i en
_lägre_. Dessa senare bära ännu i sin natur många märken och böjelser efter
fallet, hvilka Adam och Eva ej hade, och hvilka kanske knappast de tusen
åren kunna eller hinna att fullt utplåna. Det troliga är derför, att de
måste genomgå någon genomgripande förändring, innan de placeras på den nya
jorden--en förändring, som gör dem fullkomligt lika med Adam och Eva före
fallet.
Man har ofta frågat: Huru skulle det hafva gått, om icke fallet hade
kommit? Befallningen att fortplanta sig blef nemligen gifven _före_ fallet.
1 Mös. 1:28; 2:24. Om ingen synd, hade kommit i verlden, hade ingen död
kunnat komma, och då hade ju jorden till sist blifvit alldeles uppfylld af
menniskor. Barn hade blifvit aflade och födda utan synd, de hade varit
fullkomliga såsom barn, fullkomliga såsom ynglingar, såsom män och såsom
åldringar. Än sedan då? De kunde aldrig dö. Svar: Gud hade väl då fått
plocka dem hem såsom mogna frukter och gyllene ax till sin himmel likasom
Enok och Elia.
Nu skedde det ej så, utan fallet kom, och det visste Gud på förhand. Men om
nu menniskor skola finnas på den nya jorden i samma ställning, så uppstår
ju samma svårighet. D:r Grattan Guinness säger derom: "Denna fråga innebär
dock ingen verklig svårighet... Vår planet utgör för öfrigt icke hela
universum: 'I min faders hus äro många boningar.' Och midnattens myriader
stjernor äro solar i andra planetsystem för att icke tala om de aflägsna
nebulosorna. Kan Gud icke förflytta sina trogna till andra verldar? Förstår
icke till och med menniskan att grundlägga nya kolonier och befolka nya och
aflägsna länder med den gamla verldens öfverbefolkning. Säkerligen har den
allvise skaparen redan från början förutsett och ordnat allt detta." Så
långt Guinness.
Men utan att flyga så långt med våra tankar tro vi, att den kubformade nya
Jerusalems stad, hvars ofantliga ytinnehåll, särskildt på grund af dess
oerhörda höjd, vi knappt kunna fatta, har rum för alla de lyckliga
varelser, som jorden skall kunna frambringa åtminstone under många
tiotusentals år. Och vidare är det ju ej säkert, att denna fortplantning
skall fortsätta i oändlighet. Det förut nämnda stället, Efes. 3:21, om
slägtleden under _tidsåldern_ af tidsåldrar bevisar åtminstone icke, att
sådant skulle ske mer än under en sådan oerhördt lång tidsperiod, att den
förtjenar namnet af en tidsålder af tidsåldrar. Men andra ställen i bibeln
tala om flera sådana långa perioder, ty vi läsa om "_tidsåldrar_ af
tidsåldrar." Uppb. 5:13; 10:6; 14:11; 20:10 m.fl.
Skall det kanske till sist förunnas oss att öfver det nya Jerusalems murar
blicka ned öfver en jord, en menniskoslägt, som i allt uppfyller Guds
ursprungliga plan? Huru skola vi icke då beundra Guds storhet uti att hafva
kunnat göra godt af ondt! Då satan förhindrade "rikets upprättande" genom
att döda härlighetens Herre, trodde han väl att han omintetgjort Guds plan.
Men när Herren nu snart kommer tillbaka för att upprätta riket, har han
icke endast en _konung_ att bjuda jorden på utan äfven en _drottning_, som
han vunnit under mellantiden. När satan frestade Eva i paradiset, trodde
han väl äfven då, att han vunnit sitt spel, men nej, Gud skall åter
frambringa ett paradisiskt tillstånd på en ny jord, och under tiden har han
vunnit _alla det nya Jerusalems invånare_. Satan förlorar sålunda till
sist, huru han än bär sig åt. Halleluja!
När Herren Gud i paradiset vandrade bland menniskorna, då var han ensam, då
hörde menniskorna endast "ljudet af Herren Gud, som gick omkring i
lustgården, då dagen svalkades." 1 Mos. 3:8. Men när han på den nya jorden
tager sig en aftonpromenad, när åter "_Gud sjelf skall vara med dem, deras
Gud_," Uppb. 21:3, då kan han inbjuda hela den himmelska familjen, i vilken
Jesus är den äldste brodern, att göra sig sällskap. Och denna familjs olika
klasser och olika individer hafva nog något att berätta för jordens folk om
utkämpade strider och gjorda erfarenheter, som skall förvåna särskildt den
nya jordens _nya_ slägten. Aftonpromenad, sade vi, men det blir ju ingen
natt. Det är i staden, der ingen natt finnes. Men på jorden är det nog
möjligt, att natt förekommer såsom en behaglig omvexling. Adam "sof," innan
ännu synden kommit i verlden.
Att menniskorna på den nya jorden skola äta är troligt. Det första budet
till menniskan i paradiset rörde, hvad de skulle och hvad de icke skulle
äta. Att dock intet kunskapens träd på godt och ondt finnes på den nya
jorden, kunna vi vara vissa på. Men äfven om det funnes, skulle nog de 7000
årens sorgliga erfarenheter af synd och syndens följder gifvit Guds barn
sådan afsmak för detta träd, att de aldrig skulle vilja smaka det. "Brändt
barn skyr elden." Dessutom finnes satan ej mer. Han kan icke fresta dem
mera, han är då icke endast "bunden" utan "kastad i eldsjön" d.v.s. borta
för alltid.
Skola de förklarade andarna ock äta? I Uppb. 22:l, 2 står både om lifvets
vatten och om "lifvets träd, som bär tolf skördar, en skörd hvarje månad."
Och i Uppb. 2:27 läsa vi: "Den, som öfvervinner, honom skall jag _gifva att
äta_ af lifvets träd, som är i Guds _paradis_." Paradiset synes sålunda
blifva de förhärligades matsal, om vi så våga uttrycka oss, och är ej att
förvexla med sjelfva brudgemaket--tillbedjandets afdelning.
Kanske vi genom att något betrakta bibelns lära om paradiset kunna få någon
idé om hvad slags ätande här är fråga om för dem. Ordet paradis förekommer
endast på tre ställen i bibeln, nemligen i Luk. 23:43: "I dag skall du vara
med mig i paradiset" (detsamma som "Abrahams sköte,") och i 2 Kor. 12:4:
Paulus blef "uppryckt till paradiset" samt i detta Uppb. 2:27.
I allmänhet, kallas ju dock äfven Edens lustgård för paradiset. Så förstodo
ock judarna saken, såsom vi kunna läsa i deras Talmud: "I paradiset kunna
endast de rättfärdiga ingå, hvilkas själar föras dit af änglar. När
israeliten bortgår till det eviga huset, så kommer en ängel, som förestår
_Edens lustgård_, och som mottager hvarje omskuren Israels son och inför
honom i Edens lustgård. Abraham skall sitta vid Gehennas port och skall
icke tillåta någon omskuren att stiga dit ned. Gehennas eld har ingen magt
öfver syndare af Israel, emedan Abraham stiger ned och återför dem
derifrån."
Paradiset var troligen först på jorden, men försvann derifrån vid
syndafallet, efter hvilken tid det först tjenade som uppehållsort för det
gamla förbundets aflidna heligas andar (= "Abrahams sköte," Luk. 16:23.)
Det var då beläget i "jordens nedersta rum," ty dit nedsteg Jesus och dit
(till paradiset) tog han röfvaren. Sedan blef detta i och med Kristus
upplyftadt till tredje himmelen (troligen till nedre afdelningen af den
himmelska staden, detsamma som "under altaret,") ty Paulus blef uppryckt
till "tredje himmelen" och "till paradiset." Den afdelningen af dödsriket,
som hette paradiset, blef sålunda då skild från den andra delen deraf, som
hette Gehenna, hvilka två afdelningar förut voro så nära hvarandra, att
dess invånare kunde samtala med hvarandra, såsom Lasarus och den rike
mannen, ehuru ej komma öfver till hvarandra. Det är på grund af denna
förändring af paradisets läge, som de gamla heliga alltid talade om att
stiga ned i de dödas rike, 1 Mos. 37:35, under det att vi tala om, att
våra vänners andar gå uppåt.
Efter den allmänna uppståndelsen vid de tusen årens slut, då alla de, som
hafva sina namn i lifvets bok, lemna paradiset och uppstå, synes det, som
om paradiset skulle blifva tomt, försåvidt ej Herren då använder det till
räddningsark för de frälsta på jorden, hvilka ej deltogo i upproret vid de
tusen årens slut och under den tid, då eldsfloden går öfver jorden och till
dess, att de intaga den _nya_ jorden. Att nu ej paradiset får samma öde som
den andra afdelningen af dödsriket (Gehenna), eller att kastas i eldsjön,
ses tydligt deraf, att vi återfinna det med dess lifsträd uti Uppb. 22:2,
då löftet i kap. 2:7 till öfvervinnarne att få äta af dess frukt skall
uppfyllas. Dessa lifsträd funnos sålunda till i detta paradis redan på
Johannes tid, ty det talas om "lifvets träd, som _är_ i Guds paradis."
Uppb. 2:7.
Dess frukt må sålunda vara något, som äfven de aflidnas andar kunna
förtära, hvaraf vi draga den slutsatsen, att ätandet sålunda hufvusakligen
är ett _andligt_ ätande, såsom vi genom tron äta Kristi lekamen och blod i
nattvarden samtidigt med, att kroppen äter brödet och vinet. Vi kunna dock
äta Kristi lekamen och blod genom andra medel, nemligen genom _ordet_ i ty
att allt, som påminner om Kristus och riktar våra trosblickar på honom,
meddelar evigt lif.
De afsomnade kunna nog ej njuta af Kristus eller äta af _detta_ lifvets
träd annat än såsom vi njuta af Kristus, då vi tänka på honom, bedja till,
tacka eller tillbedja honom, men sedan vi fått förhärligade kroppar, kunna
vi nog njuta af honom såsom vi göra i nattvarden, d.v.s. äfven genom
begagnande af yttre symboler. Det blir sålunda ett verkligt lifsträd och
ett verkligt lifsvatten, liksom det i nattvarden är ett verkligt bröd och
ett verkligt vin. Men lika litet som vi i nattvarden äta och dricka för att
tillfredsställa vår lekamliga hunger och törst, lika litet komma vi att
spisa af lifvets träd och dricka af lifvets vatten i och för stillande af
hunger och törst.
Allt, som finnes i himmelen, skall för oss framställa Jesus.
Alla våra fem sinnen skola vi då såsom nu betjena oss af för att
tillgodogöra oss Jesus och njuta af honom. Våra förklarade _ögon_, då de se
lammet midt i tronen, våra _öron_, då de tjusas af den himmelska musiken,
våra _luktorgan_, ty då vi der inandas himmelens sköna blomsterdoft, skola
vi icke glömma, huru skön han sjelf är eller glömma att njuta af aromen
från hans älskliga person. Vidare skola våra _känselorgan_, om de ock
erfara en aldrig så ljuf elektrisk ström vid beröring af en ängels eller
ett helgons hand, dock aldrig kunna förleda oss till att ej begagna hvarje
tillfälle att få känna den ännu ädlare strömmen från Jesu och faderns hand
och hjerta.
Och likaså skall för hvarje gång vi plocka af de ädla frukterna från
lifvets träd eller njuta af lifsvattnet, detta endast bringa oss till att
samtidigt njuta af några af hans ädla egenskaper, såsom välvilja,
vänlighet, förtrolighet, godhet och kärlek. Skall då icke hågkomsten af,
huru han här nere har fröjdat oss, hvarje gång vi njöto af honom i
nattvarden o.s.v., och allt hvad han eljest skänkt oss på jorden såsom
underpant på sin kärlek (och det redan före bröllopet sålunda) fylla våra
hjertan med salighet! Himmel och jord, kronor och palmer, perlor och
ädelstenar, lifsträd och lifsvatten, umgänget med helgon och änglar,
himmelska utsigter, himmelsk musik och himmelsk blomsterdoft, minnet af det
_förflutna_, besittningen af det närvarande, vissheten om en evig lycklig
_framtid_--allt, allt skall endast göra att _han, han_ blir så älsklig
för oss, att vi ej veta, antingen vi skola, "tiga stilla i vår kärlek"
eller utbrista i lofsångsljud, som skaka hela den himmelska staden,
antingen vi skola le af salighet eller gråta af sällhet.
Men skulle någon sällhetstår falla från våra ögon, skall Gud äfven aftorka
den. Det är då brudskarans förenade kärleksblickar skola komma hennes
älskade brudgum att utropa: "Vänd dina blickar från mig, de komma mig att
darra." Hög. V. 6:4. Det är då, han skall säga: "Huru skön är du, och huru
täck, min älskade, i kärleks lekar!" Hög. V. 7:6. O hvilket samlif i denna
stad emellan fader och son, emellan brud och brudgum, emellan helgon och
änglar! Och midt under det att våra hjertan äro färdiga att brista af
sällhet utan mått, höra vi kanske en ängel alltemellanåt utropa: "Och döden
skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk
varder mer, ty _det första_ har gått till ända." Uppb. 21:4.
* * * * *
Vi sade, att uti dessa 8 första verserna af Uppb. 21, hvilka beskrifva det
egentliga evighetstillståndet, det ej talas om lammets tron såsom i 22:1
utan endast om Guds tron, 21:5. Vi böra ock lägga märke till, att
uttrycket: "Herren Gud" ej heller förekommer här om Gud utan endast Gud.
Deremot förekommer detta uttryck: "Herren Gud" tre gånger uti beskrifningar
på tillståndet _under_ de tusen åren, 21:22; 22:5, 6. Uti dessa åtta
verserna, 21:1-8, deremot endast Gud--ett ord, som förekommer 6 gånger
(och om vi dertill lägga ordet Gud uti uttrycket "Guds dag," 2 Petr. 3:12,
som tyder på samma tid, blir det ett jemnt sjutal.) Efter de tusen åren är
det sålunda hvarken behof af, att Kristus regerar, ej heller att Gud ens
bär namnet _Herre_, hvilken benämning, så uttrycksfull den än är, dock
skulle tyda på möjligheten af bristande lydnad.
Förut var det Kristus, som var "allt och i alla," Kol. 3:11, nu är det Gud,
som är "allt i alla." 1 Kor. 15:28. Nådens hushållning begynte med: "Det är
fullkomnadt." Joh. 19:30. De tusen årens med: "Det är gjordt." Uppb. 16:17.
Men evighetens tidsålder skall begynna med ett nytt: "Det är gjordt," 21:6,
af ännu större betydelse. Med "det första," som har "gått till ända," 21:4,
menas nog de 7000 åren. Gud vare lof, att dessa icke utgjorde det hela, nej
icke en gång det förra, utan endast "det första," visande oss, att ett
andra, ett tredje, ett fjerde o.s.v. skall komma, hvarom mera i nästa
kapitel.
Tidsåldrarna.
Då vi nu vilja något studera sanningen om bibelns olika tidsåldrar, är det
vigtigt att vi komma ihåg, att det grekiska ord "aion," som egentligen
betyder _tidsålder_, ofta är öfversatt med ordet "verld," under det att
grekiska språket har två andra ord, som betyda verld, det ena den bebodda
jorden och det andra verldsaltet. Ibland är samma ord "aion" öfversatt med
"evighet", en gång med "skick." Efes. 2:2. Vi begagna nu det allmänt
erkändt rätta ordet tidsålder på alla sådana ställen. I Ebr. 1:2 läsa vi då
om Guds son, att Gud har "gjort tidsåldrarna genom honom" och i Ebr. 11:3,
att "tidsåldrarna hafva blifvit ordnade genom Guds ord" eller på Guds
befallning. Deri ligger en ofantlig tröstrik sanning. Gud har icke allenast
skapat verldarna genom Kristus, hvilken sanning vi lära af andra ställen i
Guds ord, såsom Ebr. 1:10; Joh. 1:3, 10; Kol. 1:16 m.fl. st., utan äfven
_ordnat tidsåldrarna_ genom honom.
I Efes. 3:11 läsa vi: "Efter det uppsåt af evighet," hvilket bör heta:
"Enligt tidsåldrarnas plan." Här lära vi, att Gud, när han arrangerade
tidsåldrarna, gjorde det _efter en bestämd plan_, hvilken han gjorde "i
Kristus Jesus vår Herre," v. 11. Hvad Paulus i Efes. 3 kap. synes vilja
framställa är, att Gud, när han lade denna plan, också gjorde rum uti
densamma för _Guds församling_--en "hemlighet, som _från tidsåldrarna_
har varit fördold i Gud." Efes. 3:9. Denna hemlighet bestod ej uti, att
hedningar skulle genom Israel frälsas, ty det visste redan Esaias, som
talade om Kristus såsom "hedningarnas ljus," Es. 49:6, utan hemligheten
bestod uti, att hedningar skulle komma i samma höga ställning som Israel,
och vidare deri, att af de båda skulle formas en klass heliga, hvilka
skulle stå i samma innerliga förhållande till Kristus som en kropp till
sitt hufvud. Judas framställer tidsåldrarna på ett träffande sätt, då han
säger: "Honom tillkommer ära ... och magt före _hvarje_ tidsålder och
_nu_ och i alla tidsåldrar," v. 25. Paulus talar om, att evigt lif var
utlofvadt "före tidsåldriga tider" eller, lättare uttryckt, "före alla
tidsåldrar," d.v.s. förrän man begynt att uppdela tiderna uti tidsåldrar.
En tid har sålunda funnits till, då inga tidsåldrar räknades, och kanske en
annan skall finnas till, då man upphör att så räkna. Det är troligt, att de
olika skapelsedagarna utgjorde sådana tidsåldrar, ty att man ej behöfver
tro, att de utgjorde endast tjugufyra timmar hvardera, är klart redan der
af, att sol och måne, som ju afmäta våra dagar, ej funnos till förrän på
den fjerde af dessa dagar, 1 Mos. 1:19, samt deraf, att alla de sju
skapelsedagarna tillsammans kallas för _en_ dag, 2:4. Somliga hafva
antagit, att _hvardera_ af de sju skapelsedagarna utgjorde en sådan
förutnämnd tidsålder af tidsåldrar, med en längd af 7000 år. Riket
skulle sålunda blifva detsamma som det 49:de klangåret, och den nya
jordens tidsålder, Uppb. 21, skulle då passa in på jubelåret eller det
50:de årtusendet.
Vi komma ihåg, att Israel fick befallning att låta jorden hvila hvart
sjunde år, som kallades "klangår," och att efter sju sådana klangår fira
jubelåret. Klangåren blefvo sålunda 7, 14, 21, 28, 35, 42 och 49:de åren,
och det 50:de blef jubelår. Klart är sålunda, att judarne då fingo två
hviloår, ty det 49:de var ett klangår och det 50:de ett jubelår. Likaså
skulle då de tusen åren blifva det 49:de af de tusenårslånga klangåren, och
det nya Jerusalems nedkommande på den nya jorden blifva jubelåret. Dessa
7000 (6000 + 1000) åren skulle då förtjena namn af den sjunde dagen eller
Herrens hvilodag i den bemärkelse, att han intet nytt skapar under denna
tid, utan endast uppehåller, det han har skapat, och låter allt utveckla
sig efter sin art. Efter denna hvilodags slut skulle sålunda skapelsen
begynna på nytt, då han "_skapar_ nya himlar och en ny jord" och ett nytt
_menniskoslägte_. Man skulle ju kunna invända, att de troende dock äro "en
ny skapelse," och att han sålunda fortsätter att skapa äfven nu. Det är
sant, och på samma gång är det lif vi få endast ett meddelande af detsamma
eviga lif, som redan finnes i Gud och är af honom beroende dag efter dag på
ett helt annat sätt än det naturliga. Att nu dessa _7000 åren_ i alla fall
_utgöra en tidsålder af tidsåldrar_ är alldeles klart, äfven om vi ej
skulle vilja acceptera den teorien att kalla den för hvilodagen, en teori,
som vi lemna åt dess värde. De 7 tidsåldrar, af hvilka den består, kanske
kunna afdelas sålunda:
1. Den _antediluvianska_, från menniskans skapelse och till floden--_från
Adam till Noah_. Se, slägtregistret för denna tidsålder hvilken vi ock
kunna kalla _de första 10 fädernas_ tidsåldrar, uti 1 Mos. 5 kapitel.
2. Den (första) _postdiluvianska_ eller tiden närmast efter floden--från
_Noah till Abraham_. Se slägtregistret för denna tidsålder, hvilken vi ock
kunde kalla _de andra 10 fädernas_ tidsålder, uti 1 Mos. 8 kapitel.
3. Den _patriarkaliska_ eller tiden _från Abraham_ och _till_ utgången ur
Egypten genom _Moses_.
4. Den _israelitiska_ eller tiden från utgången ur Egypten, då Israel blef
ett fritt folk, och till _Nebukadnesars_ dagar, då, det vid begynnelsen af
"hedningarnas tider" förlorade sin nationella existens.
5. Tidsåldern för _"hedningarnes tiders" förra del--från_ Nebukadnesar till
Kristus.
6. _Församlingens_ tidsålder--från Kristi första till Kristi andra
tillkommelse. _Fullbordandet_ af "hedningarnes tider."