Det nya Jerusalem.
Uppb. 20-21.
Denna stora stad, som är 12,000 stadier eller öfver 200 sv. mil i längd,
med lika bredd och höjd, och som är byggd uteslutande af _guld_, fanns till
redan på Abrahams tid. Vi läsa nemligen, att "han väntade på den stad, som
har grundvalar, hvilkens byggmästare och skapare är Gud." Ebr. 11:10. Denna
stad är Guds och vår frälsares boning, de heliga änglarnes boning. Och det
troliga är, att äfven våra afsomnade vänners andar äro der uti den
afdelningen af den, som kallas "paradiset" eller "under altaret." Att icke
sjelfva brudens afdelning ännu är i ordning, se vi af Joh. 14:3, ty så
snart den är beredd, kommer han tillbaka. Den göres i ordning, synes det,
lika fort som bruden beredes här nere. Ja, det troliga är, att liksom "de
tolf apostlarnas" namn stå på de tolf "ädelstenarna" och de tolf
"patriarkernas" namn på de tolf "pärlorna," att hvarje Guds barns namn
står inristadt någonstädes uti och afbildas genom någon del af
brudpalatset. Men skulle så ej vara fallet, står det dock i _lifvets
bok_. Dess tolf pärleportar, i öster tre, i norr tre o.s.v., bevakade,
af tolf änglar, påminna så skönt om uttrycket: "De skola komma från öster
och vester o.s.v. och sitta till bords i Guds rike." Luk. 13:29. De tolf
stadsmurarnes grundvalar utgjorde hvardera en skön ädelsten.
"Guds härlighet upplyser staden," sålunda hvarken sol eller måne, gas eller
elektriskt ljus. Intet tempel finnes uti densamma, ty Herren Gud sjelf och
lammet är dess tempel. Att nu detta är en verklig stad, är alldeles klart
af beskrifningen. Somliga påstå, att allt endast är ett bildspråk, och att
staden endast _afbildar_ de frälsta. Detta strandar mot Guds tydliga ord,
som gör skillnad på folket, hvilket skall ingå i staden, och staden sjelf.
Vi läsa i Uppb. 21:27: "Och intet ondt skall der inkomma och ingen som gör
styggelse och lögn, endast de, som äro _skrifna i lammets lifsbok_." Hvad
kan vara tydligare? Försöket att förklara staden vara en _bild_ af bruden
och dessa, som skola ingå i staden, vara hedningar, som sluta sig till
bruden, är alldeles oegentligt, ty om bruden är framställd genom en _stad_,
så fordrar konseqvensen, att äfven dessa hedningar skulle framställas genom
något liknande en stad, såsom en förstad eller dylikt, som lägges till den
himmelska staden. Men derom vet bibeln intet.
Men visar icke ängeln staden för Johannes, då han skulle visa honom bruden?
Jo, alldeles på samma sätt, som jag skulle göra, om jag ville visa en
främling drottningen af Sverige. Jag skulle naturligtvis först taga honom
till Stockholm och till kungliga slottet och visa honom dessa, ty der bodde
hon. Men dåraktig skulle han i sanning vara, om han då trodde att Stockholm
eller slottet vore drottningen. Nej, när ängeln sade: "Kom, jag vill visa
dig _bruden_," då menade han ej: "Kom jag vill visa dig endast _en bild_ af
bruden," utan han menade, hvad han sade, att han ville visa honom _bruden
sjelf_, som bodde i staden, ja, i stadens slott, det särskilda brudpalats
der inne, som Jesus varit sysselsatt med att göra i ordning i snart 1900
år.
Talet om bruden i förbindelse med staden, uti v. 2, bevisar lika litet. Ty
der står det endast, att staden är _tillredd_, såsom en brud är _prydd_ för
sin man. Jämförelsen är uti _prydandet_. Om någon skulle säga till en
brudtärna: "Du är prydd, såsom om du vore bruden," då menades icke dermed,
att hon vore bruden. Likaså litet menar Johannes, att det nya Jerusalem är
bruden derför, att den är prydd såsom en brud för sin man, och ännu mindre
menade han, att Jesus vore dennas brudgum. Skulle meningen vara, att staden
skulle vara brud till någon, så blefve den en brud till _jorden_, ty till
den kom staden ned och för den var den prydd. Men, som sagdt är, kallas
icke staden alls för någon brud, utan säges endast vara prydd såsom en brud
(i allmänhet) för sin man.
Om staden förklaras vara ett visst folk, så fordras det naturligtvis, om
man vill vara konseqvent, att man äfven förklarar den _jord_, till hvilken
den kommer ned, för ett folk. Skulle man eljest hafva lust att utföra
_bilden_ om staden. såsom en brud åt _jorden_, så kunde man der finna några
sköna jämförelsepunkter. Staden under vår tid är nemligen endast litet
_bekant_ med jorden. Under de tusen åren sker stadens _trolofning_ med sin
brudgum--den kommer då nedåt ett godt stycke mot jorden, mot sin brudgum--,
men först vid slutet af de tusen åren sker brölloppet, då staden kommer ned
i sin brudgums--jordens--famn, eller då staden kommer ända ned på
jorden.[12]
Denna sköna stad finnes till både _under_ och _efter_ de tusen åren. Under
de tusen åren är staden så nära jorden, att folken kunna "vandra i dess
ljus," 21:24, och att "jordens konungar bära sin härlighet in i den."
Ordet, som är öfversatt med "in i," kan lika väl betyda "emot." Samma ord
är nemligen öfversatt med emot uti Luk. 15:21: "Fader, jag har syndat
_emot_ himmelen." "Jordens konungar," troligen de jordiska konungarna, gå
_in i_ det jordiska Jerusalem, som då är praktfullt uppbyggdt, men bära
sin, v. 24, och folkens, v. 26, härlighet och ära _emot_ den _himmelska_
staden. Icke endast deras tillbedjan, bön, pris och tack går upp emot denna
stad, utan äfven deras härlighet och ära. De representera sålunda sina
olika folk både såsom prester och konungar (jordiska nemligen.) Es. 61:6;
66:21.
Om vi återigen med "jordens konungar" tänka oss de förhärligade, skulle
meningen blifva den, att de, såsom representanter af jordens nationer,
bringa in sin och deras härlighet i det himmelska Jerusalem, alldeles såsom
vid drottning Viktorias kröning representanterna från alla länder, öfver
hvilka hon regerar, bragte dessas härlighet och ära in i London. Den förra
meningen är dock mera sannolik.
Att beskrifningen på det nya Jerusalem från kap. 21:9 till kap. 22:15
framställer tillståndet _under_ de tusen åren, visar äfven uttrycket "Guds
och lammets tron," 22:l,3. Något sådant uttryck finnes ej uti de första
åtta verserna af kap. 21, hvilka åtta versar framställa stadens ställning
_efter_ de tusen åren, sedan, Gud _slagit upp sitt tabernakel_, nemligen
det himmelska Jerusalem, Ebr. 9:24, "bland menniskor" för att "bo bland
dem," v. 3. Då finnes ingen _lammets_ tron längre, i ty att 1 Kor.
15:24-28 visar oss, att Kristus icke skall regera längre än till slutet af
de tusen åren, till "änden." "Han måste regera, till dess han lagt alla
sina fiender under sina fötter" och så "öfverlemna riket åt fadern," då
"Gud skall vara allt i alla."
Ännu en sak visar oss, att vi från kap. 21:9 till kap. 22:15 hafva en
beskrifning på stadens ställning till jordens folk _under_ de tusen åren.
"Trädets löf tjenade till folkens läkedom." Nationer finnas ej till på den
nya _jorden_, utan endast individer ("menniskor," hvarom mera sedan), och
ännu mindre folk, som behöfva läkedom. Allra minst behöfvas dessa löf i det
nya Jerusalem, hvars invånare endast äta af trädens frukt. Löfven åter igen
behöfva jordens nationer under de tusen åren, för hvilka ännu både synd,
sjukdom och till och med död äro en möjlighet, ehuru de höra till
undantagen. Vi sade trädens löf. Det står egentligen "trädets löf" och
"lifvets träd," skenbart gifvande vid handen, att det skulle endast finnas
ett träd. Men såväl grundordets betydelse som uttrycket "på båda sidor"
visar oss, att det menas flera träd. Ordet användes i samma bemärkelse som
om vi t.ex. i en beskrifning öfver Palestina skulle säga: "Här växer
palmen, här växer vinrankan." Detta är ett mycket vanligt uttryckssätt, och
hvar och en förstår, att dermed icke menas en palm eller en vinranka, utan
många. Melin säger härom: "Icke ett utan en fortlöpande rad af lifsträd på
högra och venstra flodstranden." Vi skola sålunda utropa, när vi komma hem
till vår stad: "Ja, nu ändtligen äro vi komna, icke till palmens eller
vinrankans land, utan till lifsträdets land, till lifsträdets rätta
jordmån."