De tusen åren m.m.--Uppb. 20.
Vi se sålunda, att Herren icke ämnar sluta med sin "kastskofvel," förrän
han gjort "sin loge ren" och samlat "hvetet i ladan," d.ä. antingen till
himmelen eller till de tusen årens lada, och fått "uppbränna agnarna i
outsläcklig eld," Matt. 3:3. Detta hade Jesus, som förut är visadt, gerna
velat göra vid sin första tillkommelse, men nu _skall_ han göra det vid sin
andra. Den idén, att evangelisering skall pågå bland oomvända hedningar
under hela de tusen åren, är sålunda alldeles obiblisk, ty "en afgörande
och kort räkenskap skall Herren hålla på jorden," Rom. 9:28.
Likaså har den uppfattningen intet stöd för sig, att många oomvända skola
finnas på jorden under de tusen åren. Guds ord lärer något helt annat. Vi
hafva sett, att _alla jordens folk_ samlas af "bröderna" och af änglar,
antingen dessa blifva får eller getter. Getterna gå till sitt straff, och
fåren, som få lif, som blifva frälsta, blifva ensamma qvar med de andra
frälsta skarorna. _"Logen skall blifva ren."_ Endast "hvete," endast
"rättfärdiga" skola finnas i "ladan," sedan de onda "knipporna" hafva
blifvit uppbrända af änglarna, och det redan vid _denna_ (och ej först vid
nästa) tidsålders ände. Matt. 13:30, 41, 43. Likaså skola "de onda
fiskarna" kastas ut och de goda samlas i käril, sedan dels evangelii not
och dels till sist _änglarnas_ notvarp samlat _alla_ folk på en plats eller
dragit noten upp på stranden, v. 48. Detta säges ock skola ske vid _denna_
(ej nästa) tidsålders ände, Matt. 13:49.
Om konung Asa redan på sin tid kunde bestämma, att "hvar och en, som ej
sökte Herren, Israels Gud, han skulle _dödas_, både liten och stor, både
man och qvinna," 2 Krön. 15:13, skulle Herren icke göra det ännu mera uti
sitt rike! Herren skall icke föra jernspiran förgäfves, det blir då
antingen--eller. "Han skall hämta tillhopa ur sitt rike _alla_
förargelser och dem som göra orätt," Matt. 13:41, "Han skall borttaga den
slöja, som beslöjat _alla_ folk och det täckelse, som täckt alla
hedningar," Es. 25:7.
De sju liknelserna om himmelriket uti Matt. 13 få endast en föreskuggande
uppfyllelse under församlingens tid. Deras egentliga uppfyllelse blir i
förbindelse med _rikets_ upprättelse. De hade alla blifvit uppfyllda vid
Kristi _första_ ankomst, om ej konungen blifvit förkastad, men de skola
uppfyllas vid hans andra ankomst under de sju åren. Till och med Kristi
personliga sående af säden (första liknelsen) finner en ny uppfyllelse vid
första inseglet genom den krönte ryttaren på den hvita hästen, Uppb. 6. 2.
De, som derigenom frälsas, utsättas snart för den yttersta tidens
förvillelser och blifva "ovännens ogrässådd midt ibland hvetet." Matt.
13:25-28 (andra liknelsen.)
Den tredje liknelsen framställer himmelrikets växande under dessa sju åren
från ett litet senapskorn, såsom det efter församlingens upplyftande
begynner, till ett stort träd, uti hvars grenar alla "himmelens fåglar,"
d.ä. de förut upptagna (jemför "örn," Uppb. 4:7; 8:13) sjunga, fröjdande
sig öfver Guds rikes framgångar på jorden, hvarigenom de få välkomna till
himmelen den ene efter den andre af dessa skaror, som frälsas efter deras
upplyftande. Dessa himmelska "örnar" uträtta Herrens befallningar redan
under vedermödans tid, 8:13, de komma sedan ned med honom på oljoberget,
ja, de komma äfven under de tusen åren att ofta besöka dem, öfver hvilka de
skola regera, såsom Jesus gjorde de fyratio dagarne.
Den fjerde liknelsen framställer, huru riket skall till sist så genomsyra
hela degen, d.ä. alla menniskor, så att inga oomvända, inga getter, intet
ogräs mera skall finnas, utan alla skola känna Herren från den minste till
den störste. Detsamma framställer ock sista liknelsen, eller att den uti
folkhafvet utkastade noten skall till sist dragas upp af _änglar_ och "de
onda kastas i den brinnande ugnen," v. 50.
Den femte och sjette liknelsen syftar på, att ehuru den tid, som med dessa
liknelser åsyftas, har till mål _hela folks_ frälsning, det likväl blir då
som nu den enskildes och ej en nationell sak att lära uppskatta rikets
värde, och huru de, som så göra, skola, när de få se rikets
skönhet--"_skattens_" värde och "perlans" kostbarhet--"_sälja allt de
hafva_". v. 44, 46, d.v.s. offra till och med lifvet, som ju oftast då blir
fallet, för att få det.
Hela Matt. 25 kap får ock sin _egentliga_ uppfyllelse under vedermödan. Det
är _himmelriket_ och ej församlingen, som är liknadt vid tio jungfrur,
hvarmed framställes den stora väckelse under det första inseglet, som
förorsakas af församlingens försvinnande. Den andra liknelsen om pundens
användande finner ock sin slutliga och _egentliga_ uppfyllelse på de
Herrens tjenare af judar och hednakristna, hvilka missionera under de sju
åren. Den tredje liknelsen om bröderna, fåren och getterna hafva vi redan
betraktat.
En fråga, som ofta framställes, är denna: Om nu riket begynner med endast
frälsta, hvarifrån komma då de stora skaror efter de tusen årens slut,
hvilka "omringa de heligas läger och den älskade staden?" Svar: det står ju
tydligen, att satan "_förvillar_" dem, Uppb. 20:8, då han släppes lös. Man
kunde likasåväl fråga, hvarifrån de två _fallna_ menniskorna, Adam och Eva
kommo, då ju Gud hade skapat dem rättfärdiga! Svaret blir: _satan kom in_ i
paradiset och "_förvillade_" dem. De voro ej förut förvillade utan heliga
och Gud behagliga, men kunde falla. Likaså de tusen årens befolkning: de
kunna falla bort. Hvar och en, som ej förnekar möjligheten af att falla
bort, bör ju ej hafva någon svårighet att forstå en så enkel sak.
Men ske inga affall _under_ de tusen åren? Jo, i mindre skala, men de
behandlas då enligt samma regel som i församlingen i den apostoliska tiden.
Ananias och Saffira, som föllo bort i girighet och skrymteri, blefvo
ögonblickligen dödade. Många af de troende i Korint, som hade firat
nattvarden på ett opassande sätt, blefvo sjuka till kroppen och somliga
afsomnäde, d.ä. dogo. 1 Kor. 11:30. Så ock då. De, som begynna att affalla,
blifva slagna med sjukdom, men om de bekänna sina synder, så skola "trädets
löf tjena till deras helbregdagörelse." Dessa löf bringas troligen ned från
den öfver jorden sväfvande himmelska staden af de förklarade heliga, Uppb.
22:8, och begagnas kanske i svårare fall, då de "löf" som då växa på
_jorden_, Hes. 47, 12, icke hafva önskad verkan.
Menniskornas lefnadsålder under de tusen åren blir lik "trädets" (somliga
träd uppnå en ålder af årtusenden.) Det synes, som skulle ingen dö under
den tiden, om han ej syndar, ty om någon dör, som icke uppnår 100 år, skall
han "anses förbannad," d.v.s. anses hafva dött i följd af synd. Och han
skall anses hafva "dött såsom yngling." Es. 66:20. Metusalah blef 969 år,
men rikets invånare synas uppnå det fulla tusendet, d.v.s. genomlefva hela
perioden.
Om det skulle inträffa, att några ej draga upp och tillbedja konungen,
Herren Sebaot, "skall regn icke komma öfver dem." Sak. 14:17, 18. Att
sådant betraktas såsom ett _undantagsfall_, om det någonsin alls inträffar,
synes af v. 16: "Och det skall ske, att _alla öfverblifna_ af de folk, som
hade kommit emot Jerusalem, år efter år _skola draga upp_ för att tillbedja
konungen." Att ett sådant brott emot de tusen årens lag troligen aldrig
förekommer, åtminstone af en hel nation, bevisas äfven deraf, att Egypten,
som här särskildt är nämndt såsom ett exempel, _ej skall göra så_. Detta
kan ses af Es. 19:21, 23, 25: "Och Herren skall vara _känd af egyptierna_
och _egyptierna skola känna Herren_ på den dagen, och _de skola frambära
slagtoffer och syndoffer_ och _lofva löften och hålla dem_ och _egyptierna_
med assyrier skola tjena Herren." Herren Sebaot skall välsigna _hela
jorden_, sägande: "_Välsignadt vare mitt folk Egypten_, mina händers verk
_Assyrien_ och min arfvedel Israel" (Israel säges då blifva den _tredje_
till Egypten och Assyrien, v. 24).
Men att lagen likafullt står der såsom en helsosam varning, att
"jernspiran" (eller "jernriset") är synlig, ifall den skulle behöfvas, är
utan tvifvel till lika stor välsignelse för jordens folk då, som barnets
medvetande om, att mamma har ett ris i huset är för detsamma, eller som de
nytestamentliga förmaningarna äro för oss (Uppb. 2:27, återgifves af
somliga med "vara herde öfver dem med jernspira").
Och det skall ske, att icke allenast alla skola antingen frälsas till sina
själar eller utrotas vid rikets början, ("alla jordens ändar _förnimma_
frälsningen från vår Gud," Ps. 98:3) utan äfven _alla sjuka_ skola _botas_,
de _blinda_ få sin _syn_ o.s.v. "Då skola de blindas ögon öppnas och de
_döfvas öron upplåtas_. Då skall den _lame springa_ såsom en hjort och den
_stummes_ tunga jubla." Huru skönt att läsa om konungen, när han första
gången kom hit ned till jorden: "Alla dem som ondt hade, botade han." Det
blir i sanning icke sämre, när konungen kommer nästa gång för att för _alla
jordens folk_ blifva den välgörare, som han första gången ej fick blifva,
icke ens för judarne.
Uti Matt. 19:28 användes uttrycket "nya födelsen", om den stora förändring,
som förhållandena på jorden och hela naturen då skall genomgå. De, som
efterföljt Jesus här, hafva löftet att få regera med honom der. Dömandet
eller regerandet öfver de tolf Israels stammar inbegriper uti sig
regerandet äfven öfver de andra nationerna, ibland hvilka ju Israel då är
den förnämste.
Uti Luk. l:31-33 finna vi uti ängelns helsning till Maria några delar, som
redan, gått i uppfyllelse, såsom att Maria skulle "föda en son, hvilkens
namn skulle blifva Jesus" och att han "skulle vara stor och kallas den
högstes son." Deremot se vi, att profetians senare hälft ännu icke gått i
fullbordan, eller att Gud skulle gifva åt Jesus "Davids tron," och att han
skulle vara "en konung öfver Jakobs hus." Turkarne härska nu på Davids
tron, och de tolf stammarne äro, långt ifrån att utgöra ett eget rike,
kringspridda kring hela jorden.
Uti Luk. 19:12-37 framställes rikets upprättande såsom varande en händelse,
som inträder först _sedan_ "mannen af ädel börd" d.v.s. Jesus,
_återkommit_ från "det aflägna landet," eller himmelen. Under det han är
der och mottager riket af sin fader, framställas de troende såsom varande
på jorden, handlande hvar och en med det pund han fått. Först efter deras
Herres _återkomst_ tilldelas dem lönen, som består uti regementet öfver tio
eller fem städer o. s v. Ett parallellställe till detta är Apg. l:6-7, der
Jesus ock framställer rikets, Israelrikets, upprättande såsom en händelse,
som skall inträffa först sedan vittnesbördet om Kristus nått till "jordens
ände."
I Apg. 3:21 kallas de tusen åren för "tiderna för alltings återställelse,"
och Petrus påstår helt tryggt både att dessa tider först då skola inträda,
sedan himmelen återlemnat den upptagne frälsaren, och att Gud af ålder
talat om dessa tider "genom alla sina heliga profeters mun." I Apg. 15:16
kallas den tiden för "Davids fallna hyddas" återupprättande, i Rom.
8:19-21 för "Guds barns uppenbarelse," "Guds barns härliga frihet" och
"skapelsens frigörelse från förgängelsens träldom," samt i Rom. 11:12, 15
för "Israels fullhet" och "Israels upptagande" (under bilden af "lif från
de döda.")
Vi vilja i korthet påpeka några flera karaktärsdrag af denna härliga tid.
Vi hafva redan sett, att _Kristus då skall regera_. "Denna verldens riken
hafva blifvit vår Herres och hans smordes." Så läsa vi. Vi veta, hvilken
betydelse en god styrelse har för ett land. Hvarje folk suckar derefter.
Man har försökt alla möjliga styrelseformer, från demokrati till envälde.
Strömmar af blod hafva flutit för att få förändring uti regeringsättet
eller för att få andra personer in i styrelsen. Men belåten har man aldrig
blifvit och blir ej heller, förrän Jesus, som är den egentliga kronprinsen
i alla jordens riken, sjelf tager regeringstömmarne i sin hand och blir
konung.
Det andra draget af denna tid blir, att _satan blir bunden_, så att han ej
mer kan bedraga folken. Nu är han ej bunden, såsom mången inbillar sig,
utan går omkring såsom ett rytande lejon och söker hvem han må uppsluka. O,
huru ofta finna vi ej nu, att satan motstår Guds planer uti att frälsa och
bringa budskapet om frälsning till en fallen verld. Ofta, då en stor plan
är på väg att verkställas, märka vi tydligt hans hand, som så listigt och
planmessigt söker att hindra. Det står visserligen i bibeln, att vi skola
älska våra fiender, men jag har aldrig ännu känt någon samvetsförebråelse
öfver, att jag icke kunnat älska djefvulen. Han har nemligen gjort mig så
mycket emot, att någon förlikning oss emellan ej kan ega rum, och jag kan
knappt undgå att hysa en slags skadeglädje vid tanken på den ängel, som
kommer med kedjan för att binda satan för tusen år. Se Uppb. 20 kap. Detta
uttryck: "tusen år" förekommer icke mindre än sex gånger uti sex på
hvarandra följande verser af detta kapitel.
Uti Hab. 2:14 finna vi det tredje sköna draget af denna tid: "_Jorden_
skall vara _full af_ Herrens härlighets _kunskap_, liksom vattnet täcker
hafvets botten."
Hvad är det, som gjort oss, Guds barn, så lyckliga? Svar: "Herrens
härlighets kunskap." Genom att lära känna Herren blefvo vi frälsta och
derigenom blifva vi bevarade. Guds barn kunna liksom på förhand bereda sig
ett litet tusenårigt rike, då de djupt intränga i och blifva uppfyllda af
Herrens härlighet. Dock väntar oss i kommande tider allt i långt större
fullhet, hvartill kommer, att _alla_ menniskor då blifva delaktiggjorda
deraf. Liksom vattnet betäcker hvarje sandkorn på hafvets botten, skall
Herrens kunskap då betäcka hvarje menniska.
Om de _härliga väckelsetider_, som utgjutandet af denna ström af Herrens
kunskap vid rikets början skall medföra, kunna vi få en idé af Sak.
8:20-23. Hela städer, ja hela nationer skola då omvända sig på en gång,
under det att nu endast enskilda individer falla Jesus till fota. "I dessa
dagar skola tio män af alla hednafolkens tungomål samfäldt fatta
klädesfliken på en judisk man och säga: Vi vilja gå med eder, ty vi hafva
hört att Gud är med eder."
Uti Es. 2:4 läsa vi, att _intet krig och inga krigsskolor_ vidare skola
tålas, sedan fridsfursten gripit tag i regeringstömmarne. "De skola smida
sina svärd till plogbillar, sina spjut till vingårdsknifvar. Folk skall
icke lyfta svärd emot folk och icke mer lära sig krig."
Men icke allenast till menniskorna skall denna _fridens ande_ meddelas,
utan till och med _till djuren_. I Es. 11:6-8 läsa vi: "Och varg skall bo
tillsammans med lamm, och leopard ligga ibland kid och kalf och ungt lejon
och gödboskap om. hvarandra."--"Och ko och björn skola tillsammans gå i
bete och deras ungar ligga tillhopa och lejonet skall äta strå såsom oxen.
Och ett spenabarn skall leka vid en huggorms hål, ett afvandt barn skall
utsträcka sin hand till basiliskens kula." Frid sålunda menniskorna emellan
och djuren emellan, såväl som emellan menniskorna och djuren.
I Es. 30:24, 55:12,13 m.fl. ställen visas oss den _stora fruktbarhet_,
hvarmed jorden då skall välsignas: "På alla höga berg och på alla stora
kullar skola bäckar finnas med rinnande vatten." "I stället för törne skall
cypress uppväxa och i nässlans ställe skall myrten uppväxa." "Bergen och
högarne skola för eder utbrista i jubelsång och alla markens träd skola
klappa händerna." Den kommande tidsåldern skall blifva _en tid af ljus_:
"Månens sken skall varda likt solens sken och solens sken skall varda
sjufaldt starkare, likt skenet af sju dagar." Es. 30:26.
Es. 60:17 synes gifva vid handen, att jorden dä skall frivilligt gifva
ifrån sig sin _stora rikedom på ädla metaller_. Genom de stora
jordbäfningar, som inträffa vid början af de tusen åren, synes jordens
dolda rikedom utan någon mensklig ansträngning komma till ytan: "Jag vill
låta guld komma i stället för koppar, och silfver i stället för jern, och
koppar i stället för trä," o.s.v. Så läsa vi.
_Nu_ är det ofta smått om guld och silfver, särskildt då det gäller
missionens sak. _Då_ blir det annorlunda. Det kan understundom komma öfver
oss en undran, hvarför Gud, som är så rik och som bor uti en stad, hvars
gator till och med äro af guld, ej skär af ett stycke af en guldgata och
släpper ned åt oss, eller hvarför han ej redan nu sänder änglar att
proklamera det härliga evangelii budskap. Orsaken är den, att verlden skall
besegras _genom tron_. Tron är segern, som öfvervinner verlden. Det synes,
som om Gud ej skulle kunna på något annat sätt rättfärdiga sig inför satan
än genom att visa honom, att han kan besegra verlden genom sina barns tro.
Toge Gud till sin allmagt, skulle djefvulen alltid invända: "Detta är ingen
jämlik kamp, allmagten mot vanmagten. Skall det vara en duell, må det vara
en duell med någorlunda lika vapen."
Guds allmagt står oss till förfogande, det är sant, men endast i den mån,
som vi tro; och jag blir mer och mer öfvertygad derom, att ingen framgång
sker på jorden å andligt område, utan att något Guds barn trott Gud derom.
Jag har funnit, då väckelser utbryta på platser, der inga troende eller
_endast halfdöda kristna finnas_, att der för några år sedan lefvat ett
Guds helgon på platsen, som trott för väckelse, och--så kom den. Låtom oss
komma i håg detta, syskon, att verldens besegrande är beroende af vår tro.
Och låtom oss flitigt använda detta starka vapen och aldrig förvånas öfver
nederlag, om vi någon gång sticka det i skidan. Låtom oss ej heller
någonsin lycka, att det är hårdt af Gud att tvinga oss att tro för hvarje
ny batalj, utan må vi betrakta det hela såsom ett ärligt sätt att föra
kriget emot vår arffiende. Under sjelfva vedermödans tid skola dock, såsom.
vi redan sett, änglar användas att förkunna evangelium. Kanske de ock
sändas på grund af de troendes böner.
Vidare synes det, att den _patriarkaliska lefnadsåldern_ skall återvända.
"Och derifrån skall man ej höra talas om något dibarn, några dagar gammalt,
eller någon åldring, som icke har fyllt sitt åldersmått; ty såsom yngling
dör den hundraårige, och den, som icke uppnår hundra år, skall anses såsom
förbannad."
Metusalah blef visserligen gammal, ty han uppnådde en ålder af 969 år, men
hans tal gick dock ej fullt upp till tusen år. Under de tusen åren deremot
synes det, som om alla menniskor, med undantag af sådana, som synda och
till följd deraf straffas med sjukdom eller död, skulle få genomlefva alla
de tusen åren. Vi nämnde "synda," och någon torde förundra sig öfver, att
möjligheten att synda förefinnes under denna härliga tid. Vi må då
ihågkomma, att hela denna nu beskrifna härlighet dock endast är den
_jordiska_ härligheten, _undersåtarnas_ tillstånd uti riket. Regenterna
öfver denna lyckliga skapelse, d.v.s. de förklarade helgonen, hvilkas
boning icke är på jorden, utan i den härliga staden, det nya Jerusalem, äro
naturligtvis för evigt höjda öfver all möjlighet att synda. Det gifves
nemligen en jordisk och en himmelsk härlighet under denna tidsålder, ett
jordiskt och ett himmelskt Jerusalem, jordiska och himmelska regenter.
_Israel_, som är jordens förnämsta folk och genom hvilket folk Jesus och
hans brudeskara skola styra de andra folken, är då samladt i Palestina,
omkring ett _jordiskt tempel_ och uti ett _jordiskt Jerusalem_. Hes.
40-48. De lefva ännu i sina jordiska kroppar, ehuru välsignade med all
jordisk och all andlig välsignelse, man kan tänka sig. Men högt öfver detta
folk, detta tempel, detta Jerusalem, uti det _nya_ Jerusalem, Uppb. 21, 22
kap., tronar Jesu brudeskara uti uppståndelsedrägt såsom de himmelska
regenterna.
Uti hvilket förhållande nu de förhärligade skola stå till jordens folk, är
en vigtig fråga för oss. Vi kunna allra bäst få någon lösning härpå, om vi
tänka på Jesu förhållande efter sin uppståndelse (då han ju sålunda hade
uppståndelsekropp) till sina lärjungar (som icke hade det). Det oaktadt
kunde Jesus både vara deras lärare, profet, prest och konung. I Apg. 1:6, 7
se vi, huru han undervisade angående Israels rikes upprättande--han var då
deras _profet_--af Luk. 24:20, huru han såsom _prest_ välsignade dem, och
af Matt. 28:18-20, huru han såsom _konung_ befaller dem att utgå med
fridens evangelium.
Vårt regerande öfver jordens folk består naturligtvis deri, att vi få vara
medel till välsignelse för dem genom att meddela dem den himmelska visdom,
som vi då besitta, genom att bedja för dem och välsigna dem samt genom att
sätta dem i verksamhet att sprida, bibehålla och föröka den
salighetskunskap, som vi då i fullkomlighet åtnjuta.
Att vi sålunda komma att, i likhet med Moses och Elias på förklaringsberget
och i likhet med hvad änglarna göra nu, besöka jorden, är mer än troligt.
Men att vi ej komma att hafva jorden till vårt hem, lika litet som änglarne
hafva det nu, är också säkert. När jag var ett barn, ingick ofta uti mina
drömmar eller önskningar det att kunna flyga och att kunna göra mig
osynlig. När jag vaknade, hade jag dock alltid mistat vingarne, och min
önskan att kunna osynlig genomresa verlden gick aldrig i uppfyllelse. Det
är likväl möjligt att dessa, liksom så många andra af våra lyckliga
barnaårs önskningar och drömmar, dock skola gå i uppfyllelse. Då vi få
uppståndelsekroppar, skola vi kunna förflytta oss med långt större
hastighet och lätthet än fågeln; och--rörande den andra punkten--vår
frälsare visade sig och försvann efter behag från sina lärjungars åsyn. Han
kunde gå igenom lyckta dörrar. Vi skola likna vår frälsare, våra kroppar
skola blifva lika hans. Filipp. 3:21.--Ära vare Herrens namn!
Broder och syster! Du, som trånar efter att få vara till välsignelse för
menniskors barn, du skall få vara det, redan här i smått och sedan i stort.
* * * * *
De två uppståndelserna och slutdomen.
I förbindelse med beskrifningen på de tusen åren vilja vi lägga märke till
de två uppståndelserna. Redan i gamla förbundet finnes antydningar till en
_första_ uppståndelse. Esaias säger: "_Dina_ döda skola få lif" på den tid,
då man "sjunger denna sång i Judas land": "En fast stad hafva vi" o.s.v.
Es. 26:l, 19. Daniel talar om, att "_många af dem_, som sofva under jordens
stoft, skola uppvakna, somliga (eg. dessa) till evigt lif, och somliga
(d.ä. de andra) till evig försmädelse och blygd." Dan. 12:2. Lukas talar om
"lön uti de _rättfärdigas_ uppståndelse," 14:14, och om att äktenskap ej
skall förekomma bland dem, som få "del af _uppståndelsen från_ (eller
bland) de döda"--d.v.s. de döda i allmänhet lemnas qvar i sina grafvar,
men några uppstå från dem.
I 1 Kor. 15 kap. läsa vi om uppståndelsens ordning "Kristus (ensam) såsom
förstling, sedan de som tillhöra Kristus vid hans tillkommelse" (de tre
klasserna, omtalade i Uppb. 20:4). Emellan Kristus, den egentliga
förstlingskärfven, och uppståndelsen af Guds församling, som ock kallas en
"förstling," Jak. 1:18, och de två andra klasserna, Uppb. 20:4, se vi snart
1900 år. "Derefter änden, då han öfverlemnar riket åt Gud och fadern."
Enligt Uppb. 20 kap. ligger 1000 år emellan de rättfärdigas uppståndelse
och änden. Vid den första uppståndelsen skall "vår förnedrings kropp"
(hvardagsdrägten) "förvandlas till likhet med Kristi härlighets kropp,"
Filipp. 3:21. Af 1 Tess. 4:14-18 lära vi, att Herren då skall framföra våra
afsomnade vänner, hvilkas _uppståndelse_ skall inträffa något litet
(troligen endast några minuter eller timmar) före vår _förvandling_, vi som
lefva. I Ebr. 11:35 kallas denna uppståndelse för en "bättre uppståndelse,"
nämligen bättre än den förut i versen omtalade, genom hvilken qvinnor
återfått sina döda, t.ex. enkan i Sarpat, 1 Kon. 17:23; den sunemitiska
qvinnan, 2 Kon. 4:36. (Liknande fall under senare tid äro Maria och Marta,
Joh. 11 kap.; enkan i Nain m.fl.) Dessa uppstodo till timligt lif, men de
som få en bättre uppståndelse till evigt lif. Uppb, 20 kap. visar oss, att
de äro "saliga och heliga, som få del af den första uppståndelsen," samt
att den inträffar 1000 år före den sista.
Men dock få vi ej tro, att vid den sista uppståndelsen endast ofrälsta
uppstå. Tvärtom läsa vi äfven då om sådana, som hafva sina namn i lifvets
bok; och att endast "om någon icke fanns skrifven i lifvets bok, vardt han
kastad i den brinnande sjön," ett uttryck, som snarare synes visa, att
flertalet äfven då möjligen hafva sina namn der. Men att icke _alla_ hafva
sina namn i lifvets bok, se vi tydligt af kap. 21:8, der den ena klassen
efter den andra uppräknas, hvilka "få sin del i eldsjön." All tanke på
_allas_ slutliga frälsning är härmed utesluten, i ty att Uppb. 21: l-8
beskrifver det egentliga evighetstillståndet.
Ibland dessa "döda," som hafva sina namn i lifvets bok, 20:12, äro nog
_sådana hedningar_, hvilka aldrig hört evangelium, medan de lefde, men
hvilka få höra det i dödsriket, och af hvilka då sådana, som "med tålamod i
god gerning sökt härlighet och ära och oförgänglighet," Rom. 2:7, med
andra ord handlat efter det ljus de haft och gjort "det lagen bjuder," v.
14, skola få "evigt lif" på den dag, "då Guds rättvisa _dom_ blir
uppenbar," v. 7, d.ä. på _domens dag_, som nu afslutas vid de _tusen årens
slut_. Märk, huru Paulus indelar hedningarna uti två klasser, sådana som
sökt "göra det lagen bjuder," v. 14, och sådana som "synda" mot den, v. 12.
Vidare äro nog _alla barn_, som dött i unga år, der. Vi läsa: "Och jag såg
de döda stora och små stå inför tronen," nemligen _domare_tronen. Här
kommer en vigtig fråga in:
* * * * *
Hvad skall Gud göra med barnen, såväl uti uppståndelsen som vid Herrens
tillkommelse?
Att nu icke _alla_ barn få sin del i den första uppståndelsen är klart af
detta ställe. Vi kunna vara förvissade om, att hedningarnes barn äro bland
dessa "små," som uppstå först efter de tusen åren, likaså troligen barn i
familjer öfverallt i verlden, der föräldrarna äro ofrälsta. Der den ene
maken deremot är troende, äro barnen genom den troendes inflytanden blifna
"heliga." 1 Kor. 7:14.
Skall då Herren kunna göra skillnad på de troendes och de ofrälstas barn
vid sin tillkommelse? Han har gjort så förr, ty vid syndafloden, vid Sodoms
förstörelse, vid straffdomarne öfver Egypten och Jerusalem undkommo de
troendes barn (hvilka voro med föräldrarne) eländet, men ej de otrognas.
Att icke Herren kommer att borttaga _alla_ barn, som lefva vid hans
tillkommelse, är sålunda klart redan deraf, att han ej gjort så förr, då
stora straffdomar sändts öfver folk och länder. Den stora vedermödan är
nemligen just en sådan straffdom. Men barnen äro derför icke förtappade, om
de blifva qvarlemnade. Om de dö genom plågorna, så gå de till paradiset,
der de få vara till den sista uppståndelsen, och om de få lefva, så växa de
upp såsom undersåtar i riket.
Skulle Herren hafva den principen, att inga barn alls få finnas under
vedermödan, då måste han icke endast taga upp alla barnen vid sin
tillkommelse, utan _dagen derpå_ taga upp öfver 100,000 barn, som blifvit
födda under de 24 timmar, som då förflutit, och så i fortsättningen. Det
blefve då ett oupphörligt, dagligt, nej minutligt upptagande af barn.
Skulle Herren åter lemna qvar de troendes barn, hvem skulle då taga vara på
dem? Hafva föräldrarna (eller den ena af dem) välsignat sina barn och
öfverlemnat dem i full tro under bön och händers påläggning åt frälsaren,
så gör nog Herren dem passande för himmelsfärden, såsom han gjort med deras
föräldrar. Barnen skola lika litet frukta för Jesus då, som när han kallade
dem till sig och de utan fruktan så trodde på den vänlige främlingen, att
de läto honom taga dem upp i sin famn. Detta är troligen meningen med
orden: "Dessa små, som _tro på mig_." De voro icke rädda för honom.
I föräldrar, som älsken Herren, öfverlemnen edra barn i full tro åt
frälsaren, att han må taga upp dem vid sin tillkommelse. Och du, troende
man eller hustru, som har en oomvänd make, gör det äfven du, om du ock
måste göra det allena, eller sök att få andra att hjelpa dig dermed. Herren
kan göra något med edra små genom anden vid händers påläggning, likasåväl
som _något skedde med dem_ då han lade sina händer på de små under sin
vandring på jorden, eller som Johannes redan i moderlifvet kunde blifva
uppfylld af denne ande. "Allt hvad I bedjen, skolen I få." "Bedjen, att
eder glädje må vara fullkomnad," gäller nog äfven härvidlag. Det mest
antagliga är sålunda, att de troendes barn få följa med sina föräldrar både
uti första uppståndelsen och uti förvandlingen och att de ofrälstas barn få
blifva qvar i paradiset eller på jorden.