FEMTE AFDELNINGEN.

Jordens eröfring fortsattes.

Uppenbarelseboken. Kap. 8-9.

Det blir "en tystnad i himmelen omkring en half timme," 8:1, innan det

sjunde inseglet brytes. Vi kunna deraf förstå, att något ovanligt skall

inträffa.

Vid hvarje af de sex första inseglens brytande följer en beskrifning på de

stora händelser, som då inträffa. Vid det sjunde inseglets brytande läsa vi

i stället om de 7 basunernas straffdomar, 8:1,2. Detta gifver oss den

öfvertygelsen, att de 7 basunerna äro inneslutna uti

det sjunde inseglet

eller med andra ord, att det 7:de inseglets straffdomar indelas uti sju

afdelningar, hvilka hvar för sig särskildt beskrifvas. Samma egendomliga

förhållande finna vi med den 7:de basunen, 10:7. Inga straffdomar

beskrifvas, utan i stället kommer längre fram, 16:1, beskrifningen af de 7

skålarna, hvilket visar oss samma sak: 7:de basunen uppdelas uti de 7

vredesskålarnas händelser. På så sätt se vi, att vi egentligen ej hafva att

räkna med mer än 7 insegel, ty _uti 7:de inseglet ligga såväl alla 7

basunerna som alla 7 vredesskålarna inneslutna_.

Huru lång tid upptager då detta märkliga 7:de insegel? Låtom oss då se på

dess sju underafdelningar, de 7 basunerna. Om den 5:te basunen säges

tydligen i kap. 9:5, att den varar 5 månader = 150 dagar (efter 30 dagar

per månad, som är den bibliska räkningen.) Det 6:te inseglet varar 391

dagar. Det är nämligen ganska allmänt antaget, att uttrycket "timmen,

dagen, månaden och året," 9:15, är en tidsbestämmelse; d.v.s. de 200

millioner afgrundsfoster, v. 16, hvilka der beskrifvas, få först en timme

och så ytterligare en dag och så en månad. Och då detta ej blir nog att

utföra deras verk på--som skall bestå uti att på Guds befallning döda

tredjedelen af de menniskor, som då finnas qvar på jorden--så få de

ytterligare ett helt år tillagdt. 1 år (= 360 dagar) + 1 månad (= 30 dagar)

+ 1 dag + 1 timme blir sålunda _391 dagar_ och 1 timme.

Betänk, huru noga Gud beräknar tiden; förut 1/2 timme, 8:1; här 1 timme.

Äfven den 7:de basunens längd tror man vara uppmätt uti det uttrycket:

"Ingen tid skall vara mer," 10:6. Många antaga nämligen, att man med ordet

"tid" här får förstå detsamma, som när det i kap. 12 talas om 1 tid, 2

tider och 1/2 tid, eller 1 år, d.v.s. 360 dagar. Ingen tid skulle då betyda

intet år, d.v.s. det skall ej dröja fullt ett år för den 7:de basunens

händelser att utföras. Huru mycket mindre än ett år står ej, ty eljest

skulle Guds folk under vredestiden kunna räkna ut dag och timme, när Herren

kommer. Låtom oss nu under vårt studium komma ihåg, att 7:de basunen är

detsamma som det tredje ve, äfven detsamma som de 7 vredesskålarna. De 5:te

och 6:te basunerna äro det första och det andra ve. Tänk, huru skönt att

veta, huru väl Herren afmätt lidandet! Det är oss särskildt dyrbart, att

tiden för dessa tre förfärliga ve är så noga meddelad.

De första fyra basunerna, kap. 8:7-13, synas ej upptaga lång tid.

Brinnande hagel kan nog på några timmar bränna upp allt grönt gräs och alla

träd på 1/3 af jordens yta (1:sta basunen, 8:7); berget faller naturligtvis

på några ögonblick, och förvandlingen till blod af 1/3 af hafvet kan ej

taga lång tid, som man kan se af Moses historia (2:dra basunen, v. 8);

likaså med flodernas förvandlande till malört (3:dje basunen, v. 11), och

med solens, månens och stjernornas förmörkande (4:de basunen, v. 12.) De

andra tre talen 150 + 391 (och en timme) + 360 dagar utgöra 901 dagar (och

1 timme) eller 1 dag och 1 timme öfver 2-1/2 år. Om vi nu säga, att de fyra

första basunerna upptaga så mycken tid, som vi få lof att afkorta det sista

talet 360, så komma vi nog sanningen temligen nära. Vi få då säga, att de 7

basunerna upptaga en tid af 2-1/2 år.

Nu utgjorde de sju basunerna tillsammans det 7:de inseglet, och sålunda se

vi, att det märkliga 7:de inseglet kommer att upptaga en tid af _omkring

2-1/2 år_. Vi behöfva ej förundra oss öfver, att det 7:de inseglet får så

mycket mera tid för sitt brytande än de föregående sex, då vi betänka, att

uti det ligger inneslutet såväl de 7 basunerna som de 7 vredesskålarna. Det

återstår sålunda 4-1/2 af de 7 åren _för de första sex inseglen_. När vi

återigen betrakta dem, finna vi, att det femte och det sjette inseglet ej

kunna upptaga någon nämnvärd tid. Det kunde ej taga Johannes många

ögonblick att se själarna under altaret, 5:te inseglet, ej heller för den

stora jordbäfningen att ega rum och de andra naturfenomenen att inträffa.

Det är sålunda egentligen på de fyra första inseglen, vi få fördela de

4-1/2 åren.

Om vi då gifva ett år för det andra, ett år för det tredje och ett år för

det fjerde inseglet, skulle det återstå 1-1/2 år för det första--för den

stora väckelsetiden. Herren brukar alltid taga längre tid för sin nåd än

för sitt straff (se t.ex. 1 Mos. 6:3, 7:12; 2 Mos: 34:7), och det kan ju

vara möjligt, att han äfven gör det i början af sjelfva vredestiden. Ett är

emellertid säkert, att han icke skall tillåta, att en droppe vrede kommer

mer, än som är alldeles nödvändigt. Dessa 4-1/2 års händelser få vi

sedermera närmare betrakta enligt ett annat indelningssätt.

* * * * *

Nu kommer nästa fråga: Kunna vi ock få klart för oss, när ungefär under de

7 åren, som de olika skarorna frälsas, och när andra händelser inträffa,

som Uppenbarelseboken omtalar? Låtom oss se! Den stora skaran, som ingen

kan räkna, upplyftes strax före det 7:de inseglet. Johannes såg dem _då_

komma. Nu upptager det 7:de inseglet, såsom vi sett, 2-1/2 år. Sålunda få

vi göra den intressanta upptäckten, att denna skara blir frälst under de

4-1/2 första åren af vredestiden och upplyftes före de 2-1/2 sista.

Men när skola de två vitnena begynna och sluta sitt vitnesbörd? Af kap.

11:3 lära vi, att de skola vitna under 1,260 dagar. Men när begynna de? När

upplyftas de? Af kap. 11:12-14 se vi, att de upptagas till himmelen just

före början af det tredje ve. Detta ve upptog nära ett års tid. Om de nu

sluta sina vitnesbörd nära ett år före slutet af de 7 åren; begynna de

följaktligen nära ett år före midten, eller omkring samtidigt med det

tredje inseglet, troligen alldeles samtidigt (se tabell III), ty hvad kan

väl vara mera passande och Jesuslikt än att samtidigt med jordens

hungerstid, 6:6, och innan krig och hunger och pest nå sin höjdpunkt vid

det fjerde inseglet, hvarigenom 1/4 af jordens folk bortsopas, 6:8, sända

dessa två kraftfulla vitnen. De äro nog i första hand sända till Israel,

men att deras vitnesbörd ej inskränker sig till Israel är klart deraf, att

vid deras död alla ogudaktiga på hela jorden synas jubla, "emedan dessa två

profeter plågade dem, som bo på jorden." Vidare deraf, att "de af folken

och stammarna och tungomålen och folkslagen skola icke tillstädja, att

deras lik läggas i grafvar," 11:9. De två vitnena synas sålunda haft ett

vidsträckt fält för sin verksamhet och hafva troligen fått vara medel till

frälsning och uppmuntran icke endast för de 144,000 utan äfven för själarna

under altaret och palmbärarna, 6:9, 7:14. De vittna för dessa under det

tredje och fjerde inseglet (omkring 2 år), och vid det femte ser Johannes

dessa antingen _halshuggna_ eller _förvandlade_ eller _tecknade_.

Hvilka vittna då under de första 2-1/2 åren?

Troligen de, som vaknat upp genom brudens upplyftande, och som redan förut

fått nog af kunskap om sanningen för att blifva frälsta. De vakna upp, och

somliga af dem begynna profetera, till dess de två vittnena uppträda och

hjelpa till att stärka de nyfrälsta före blodbadet på dem af antikrist.

När skall då gossebarnet upplyftas? Det sker troligen redan under andra

inseglet (se tabell III). Det måste ske långt före midten af veckan ty det

är först efter "kriget i himmelen," efter satans nedkastande och sedan han

lyckats få till stånd arméerna emot qvinnan, som denna qvinna flyr till

öknen, der hon skall vistas i 1,260 dagar, 12:16. Att sålunda icke

gossebarnet kan vara detsamma som de 144,000 i kap. 7, är klart deraf, att

gossebarnet blef upplyftadt redan långt före midten af veckan, under det

att de 144,000 först blefvo beseglade just före det 7:de inseglet, d.v.s.

före de sista 2-1/2 åren. Gossebarnet upptages nog öfver 2-1/2 år, innan de

144,000 beseglas. Äfven efter deras besegling få de troligen stanna på

jorden, tills Herren sätter sina fötter på oljoberget. Uttrycket

"förstling," som begagnas om de 144,000, 14:4, betyder, att de äro en

förstling af de klasser af Israel, som skola förblifva i sina jordiska

kroppar under de tusen åren.

Att de 144,000 beseglas emot straffdomarna synes bevisa, att Herrens afsigt

med dem är att hafva dem qvar på jorden--antikrist och hans anhang till

förtret--under hela tiden, tills Herren nedstiger på oljoberget. De skola

då välkomna honom med öppna armar. De utgöra (eller tillhöra) troligen

dessa "utkorade," som till sist skola ropa till Gud "dag och natt," Luk.

18:7, om att "skaffa dem rätt" emot "den orättfärdige domaren" eller

antikrist, och som dock öfverraskas af Messias ankomst, då han nedstiger,

så att han ej ens finner tro hos dem. Sålunda finner han ej tro på hela

jorden vid sin ankomst. Med "tro" här menas nog icke frälsande tro utan tro

på _bönhörelse_ rörande de böner om Herrens tillkommelse, som de hade

uppsändt. Vi läsa, att församlingen i Jerusalem hade "ständig bön" för den

fångne Petrus, och dock öfverraskades de så af bönhörelsen, att de trodde

tjensteflickan Rode vara "ifrån sina sinnen," Apg. 12:15, då hon sade, att

det var "Petrus, som stod utanför porten." Likaså med dessa och kanske

andra, som äro trängda af antikrist i Josafats dal: de skola ropa och bedja

om Messias ankomst och dock blifva helt förvånade, när han ändtligen

kommer.

Märk uttrycket: "Hans fötter skola på den dagen stå på _oljoberget_," Sak.

14:4, och uttrycket här: "Lammet stod på _Sions berg_," Uppb. 14:1, strax

efter beskrifningen på antikrists 3-1/2-åriga verldsvälde, 13:5-18. Herren

skall kanske först te sig för dessa sina utkorade på Sions berg ett

ögonblick, förrän han sätter sina fötter på oljoberget.

Genom att jemföra skrift med skrift synes det sålunda vara möjligt att få

en temligen klar idé om, under hvilken tid den och den klassen frälsas,

dör eller upptages. (Om de andra klasserna, 14:12, 13, 16; 15:2, 15;

18:4 m.fl., sedermera).

* * * * *

Vi återgå nu på nytt till det sjunde inseglets basuner. Ehuru vi sett att

tre stora skaror blifvit frälsta och inhöstade, 6:9; 7:3, 9, fortgå dock

"de heligas böner," kap. 8:4, att uppstiga inför Gud. Dessa heliga äro väl

först och främst de 144,000 qvarlemnade på jorden samt alla, som dött eller

förvandlats och redan äro i himmelen. Resultatet af dessa böner blir, att

nya straffdomar komma, nämligen de sju basunernas. Under de fyra första

drabbas 1/3 af jorden, v. 7, af hafvet, v. 8, af floderna, v. 10, och af

sol, måne och stjernor, v. 12. Ett af de 4 lifsväsen, "örnen," 8:13, d.ä.

en medlem af Guds förklarade församling i himmelen (jemför "örn," Upp.

4:7), far derefter genom himmelen, beklagande de stackars menniskor, som

skola lefva under det, som nu skall komma, nämligen under de 3 ve, som är

detsamma som femte, sjette och sjunde basunerna.

Under den _femte basunen_, som upptager 5 månader, kap. 5:10, äro plågorna

så stora, att menniskorna söka begå sjelfmord men utan att lyckas.

Sjelfmordsmanien tilltager med hvarje år på jorden, och det behöfves hos

många menniskor numera icke mycket af svårigheter, förrän de anse sig böra

förkorta sina lif. Då synes denna epidemi blifvit så allmän, att

"menniskorna" "söka döden." Det står icke menniskor endast utan

_menniskorna_, gifvande vid handen att de allmänt söka begå sjelfmord, men

ingen skall lyckas att göra det. Att de skola längta att dö och döden flyr

samt den omständigheten, att dessa afgrundsgräshoppor skola plåga _alla_

menniskor (utom de 144,000, 9:4), synes visa, att ingen menniska dör af

någon annan orsak heller under dessa 5 månader. _Alla_ menniskor _plågas_,

alla _längta efter döden_ hela tiden och _från alla flyr den_. Underliga

fem månader i sanning, under hvilka ingen dödsattest utskrifves, ingen

kyrkklocka kallar till begrafning, och ingen läkare tillkallas för att

förhindra den dödsankomst, efter hvilken alla längta, utan hellre för att

hjelpa patienterna att blanda tillsammans skarpa, dödande gifter, hvilka

dock ej medföra önskad verkan!

Hvad äro då dessa gräshoppor? Af sammanhanget se vi, att de uppstiga från

"afgrundens brunn." Gud tillstäder, att dörren emellan jorden och de onda

andarnas förvaringsrum öppnas genom en från himmelen fallande stjerna

(troligen en ofantlig meteorsten, enligt andra en fallen ängel), hvarpå

dessa andar skola besätta de menniskor, som förut så troget tjenat mörkrets

furste, hvilka så ofta bedit tusentals onda andar besätta sig, ja, hvilka

sökt att genom sina "medier" förut träda i förbindelse med dessa andar.

Femte basunen är sålunda

straffet öfver spiritismen,

öfver dessa "onda andars läror," 1 Tim. 4:1-3, som nu för tiden utbasunas

och praktiseras. Redan nu blifva sådana menniskor ofta vansinniga, som

syssla med spiritismen eller med att komma i förbindelse med andeverlden,

men det är först då, som det egentliga straffet kommer.

Den moderna systematiska spiritismen är ej gammal. Den går ej längre

tillbaka i tiden än till 1850-talet, och dock räknar den sina anhängare

redan nu till många millioner. Intet annat religionssystem har gjort så

stora framsteg på så kort tid, och intet har så stora utsigter att eröfra

verlden. Då satan icke lyckas att bedraga någon större del af menniskorna

med den krassa materialismen, eller att menniskan dör såsom ett djur,

använder han nu med större framgång detta system för att bedraga en annan

del. Märkligt är, att just uti sådana länder, der den _helige_ ande verkat

som kraftigast, såsom England och Amerika m.fl., der hafva spiritismens

_onda_ andar sina flesta tillbedjare.

Det är icke heller endast de olärda och lägre klasserna, hvilka tro på

denna slags religion, utan läkare, domare, framstående affärsmän, prester,

guvernörer, presidenter, drottningar, konungar och kejsare finnas bland

dess anhängare. Katoliker och protestanter, muhammedaner och hedningar,

fritänkare och gudsförnekare, osedliga och dygdiga, alla inbjudas till

denna rymliga kyrka, alla vilja träda i förbindelse med sina aflidna

slägtingar och af dem få upplysningar och råd.

Somliga hafva antagit, att alla spiritismens företeelser äro vanligt

taskspeleri, öfvadt af medierna. Detta antagande håller dock icke alls

stånd. Skola vi våga säga, att dessa millioner spiritister, bland hvilka

finnas män och qvinnor, kända för intelligens och sanningskärlek, blott

söka bedraga hvarandra, medan de dock försäkra både inför utomstående och

inför _hvarandra_, att de äro alldeles vissa på, att de spiritistiska

meddelandena och uppenbarelserna äro från deras vänners ändar? Visst icke.

Bibeln förnekar icke möjligheten af att kunna samtala med de aflidnas

andar, men den säger, att det är en stor synd att så göra. Sådan synd

straffades med _döden_. "Man eller qvinna, som befattar sig med

andebesvärjning ... skall dödas. Man skall stena dem." 3 Mos. 20:27. För

detta varnas äfven genom Esaias: "Och när man säger till eder: Frågen

dödsbesvärjare och teckentydare, som hviska och mumla, så svaren: Skall

icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lefvande?" Es.

8:19.

Till dessa "onda andars läror" hör äfven det att "förbjuda äktenskap." 1

Tim. 4:3. Det är ju ej ännu kommet så långt som till att förbjuda, utan

endast till att ringakta äktenskapet, betrakta det såsom något onaturligt,

slafviskt, ja, "qvinlig förnedring." En framstående föreläsare om

spiritismen, som sjelf varit spiritist, säger: "Äktenskapet ålägger inga

förbindelser enligt spiritismens åskådning. Män, som i åratal varit så

hängifvet fästa vid sina hustrur, att de sagt, att intet utom döden skulle

skilja dem åt, hafva öfvergifvit sina hustrur och knutit brottslig

förbindelse med andra qvinnor, emedan andarna sagt dem, att det fans en

större _spiritistisk frändskap_ emellan dessa äkta män och vissa andra

qvinnor än emellan dem och deras lagliga hustrur. Hustrur hafva af samma

anledning lemnat sina män och barn."

I ett tal vid en spiritistisk konferens i staten Ohio, U. S. A., sade en

fru Lewis helt öppet: "Att inskränka sin kärlek till en enda man vore en

inskränkning af hennes rättigheter... Ehuru hon hade en man i Cleveland,

ansåg hon sig sjelf gift med hela menniskoslägtet. Alla män voro hennes

män. Hvad angår det verlden, om en man är fader till mina barn eller tio

män." Ett f. d. medium, d:r V. Potter, säger: "Den yttre verlden har ingen

rätt uppfattning af den fria kärleken, dårskaperna och liderligheten bland

spiritisterna, särskildt bland de s.k. 'helande' och 'utvecklande'

medierna. En del spiritister. och medier gifva sig nämligen af med

själsfränder för att få spiritualistiskt _element_ eller för att meddela

lifsmagnetism till botande af sjukdomar."

Pastor Blumhardt i Würtenberg i Tyskland, som under sin lifstid hade så

mycken erfarenhet rörande besatta personer och utdrifvandet af onda andar

från dem, var af den öfvertygelsen, att dessa demoner voro _aflidna

menniskors andar_. Det förekom bland dessa besatta enfaldiga landtbor, som

icke ens kunde tala högtyska utan endast sin provinsialism (plattyskan),

att de på en gång kunde tala än latin, än franska, än grekiska o.s.v.,

allt efter som den persons ande, af hvilken de voro besatta, ledde dem. Det

språk, han hade talat eller kände till, medan han lefde, talade den af

densamma besatte, eller rättare: anden talade genom den besatte. Man märker

tydligt vid samtal med sådana personer, att man har med en annan person att

göra, än med den man har framför sig.

En troende syster i Kristiania, som endast en enda gång besökte en

spiritistisk s.k. séance eller möte, blef så besatt af en ond ande, att de

troende der måste hafva en hel vako- och bönenatt, förrän hon blef fri från

densamma. Jag vill varna de troende för att någonsin besöka dessa möten med

mindre de mottaga förut så mycken kraft, att de kunna gå dit för att drifva

bort de orena andar, som frammanas vid mötet.

När de onda andarna på Kristi tid gingo in i svinen, störtade sig dessa i

hafvet, men så sker icke, när dessa onda menniskors aflidna andar taga i

besittning de helvetiska kroppar, om hvilka vi läsa i Uppb. 9:1-11, och i

hvilkas gestalt icke endast _menniskan_ ("deras ansigten voro som

menniskors ansigten," v. 7), utan äfven _häst, lejon_ och _skorpion_ äro

förenade. De skola icke skada dessa sina tillfälliga kroppar, såsom de

förra gjorde, utan menniskorna på jorden.

Då man kommer ihåg alla menskliga plågoandar under alla menniskoåldrar

sedan skapelsen; när man tänker på alla förföljelser för religionens skull,

och huru rättfärdiga menniskor plågats med all den sataniska ondska, deras

plågoandar kunde hitta på; när man tänker på en Nero, m.fl.; på

inqvisitionens bödlar, och den tanken kommer för oss, att sådana andar

skola släppas lösa, fulla af hat till allt och alla efter att under

århundraden, ja årtusenden varit i dödsrikets mörker; släppas lösa _på kort

tid_ för att plåga _andra_--då vill blodet stelna i våra ådror. Skall

"afgrundens brunn" öppnas, skola underjordens portar slås upp på vid

gafvel, och dess onda invånare ännu en gång tillåtas plåga menniskorna, då

hafva vi förfärliga saker att vänta. Somliga hänföra femte basunen (uti

dess årsdagsuppfyllelse, hvarom mera sedan) till påfvedömets maktperiod,

och det torde i så fall vara just bland dettas antal vi hafva att vänta,

att dessa plågoandar skola väljas i dödsriket.

Att spiritismen då är djupt rotfästad, kan man förstå deraf att hvarken

denna ej heller den sjette basunens fasor kunna förmå menniskorna att

upphöra att "tillbedja de onda andarna," 9:20. Liksom dryckenskapens demon

kan på det hemskaste plåga menniskor utan att de derför sluta upp med att

dyrka densamma, så synes här, att de onda andarnas plågande visst icke

skall hafva den följden, att menniskorna sluta upp att tro på och

praktisera spiritismens förvillelser. Den "afgrundens ängel," Abaddon eller

Apollyon (hvilka ord betyda förderfvaren), som är konung öfver dessa

afgrundsväsenden, kommer troligen att under de 5 månaderna blifva en

kraftfull medhjelpare till den falske profeten uti hans arbete att få

menniskorna att tillbedja antikrist, som ungefär ett år före dessa härars

uppkomst från afgrunden sjelf stigit derur såsom uppstånden. I midten af

veckan uppstiger antikrist ur afgrunden, och ungefär ett år derefter, d.ä.

circa 2-1/2 år före slutet af de 7 åren (såsom förut är visadt) uppstiga

dessa afgrundssvärmar.

* * * * *

Liksom den 5:te basunen framställer spiritismens förfärliga utbredning och

domen öfver densamma, beskrifver den 6:te basunen

muhammedanismens sista angrepp på verlden

förrän den dömes. Fyra onda änglamakter, som hållits bundna vid floden

Eufrat, störta nu fram öfver jorden åtföljda af 200 millioner helvetiska

ryttare. Genom dessa dödas 1/3 af de menniskor, som då ännu lefva på

jorden, 1/4, såsom vi minnas, bortsopades redan vid det 4:de inseglet,

vidare många under de andra inseglen och basunerna och nu 1/3 af dem som

återstå. Denna plåga upptager en tid af 13 månader och 25 timmar (ett år,

en månad, en dag och en timme) eller 391 dagar och en timme. Att

menniskorna då äro förfärligt hårda, bevisas af orden: "De öfriga

människorna, som icke hade blifvit dödade af dessa plågor, bättrade sig

icke af sina händers verk, så att de upphörde att tillbedja de onda andarna

och afgudabelätena af guld och silfver ... och icke från sina

mordgerningar, trolldomskonster, skörlefnad och tjufverier," 9:20, 21.

Spiritister skola, såsom vi redan anmärkt, fortsätta med sina

trolldomskonster, hedningar med att tillbedja sina gudar. Hor, mord, stöld

pågå i trots af allt liksom förut, alldeles som Farao förhärdade sig midt

under straffdomarna.

Det dödande, som sjette basunen omtalar, utföres af den muhammedanska

verlden och andra med den beslägtade falska religionssystems bekännare,

hvilka hafva sitt ursprung från Eufratstrakterna (Babylon), från hvilka

fiendtliga verldsmakter så ofta frambrutit lik en, mot Guds folk riktad,

härjande flod. Islams bekännare bo både uti Europa,. Asien och Afrika, både

ibland kristna och hedningar. I Indien tror man finnas 60 millioner, i Kina

10 à 15 millioner. De finnas i Armenien, Palestina, Persien, Arabien,

Afghanistan, Himalajabergen o.s.v., vidare i norra och mellersta Afrika

och i södra Europa. Deras antal anslås till nära 200 millioner, ungefär

samma antal sålunda som antalet af dessa härar. De hafva utgjutit blod i

strömmar, men ännu skola de få utgjuta mer, innan deras tur kommer att

släppa till sitt blod då den gudomliga vedergällningens tid kommer för dem.

Deras ohyggliga blodbad på de stackars armenierna, om hvilka vi nyligen

hört så mycket, har icke varit deras enda mordiska våldsbragd, mot sådana,

som ej velat underkasta sig deras välde, och det blir utan tvifvel ej

heller det sista. Turkar, araber, perser och tartarer hafva alla under

olika tider, lifvade af muhammedanismens fanatism, sprängt fram på sina

ystra hästar, öfver hvilkas snabbhet de särskildt varit stolta, spridande

död och förödelse omkring sig.

Nu skola de dock få hästar att rida på, till hvilka de aldrig förr kunnat

uppställa maken. Det synes nämligen, att det egentligen är hästarna, som

utföra striden. En tredjedel af menniskorna dödas af "elden, röken och

svaflet, som utgick från _hästarnes_ munnar." Ryttarne synas endast

behöfva följa med.

Skola dessa 200 millioner ryttare enligt somligas förmenande vara demoner?

Skola äfven de vara aflidna onda menniskors andar? Skall satan kanske finna

sitt nöje uti att--sedan han begynt med att gifva antikrist en ny kropp

och låtit honom uppstiga ur afgrunden, Uppb. 17:8, (detta sedan han först

blifvit "sargad till döds," 13:3, d.v.s. dräpt, och kastad till

afgrunden)--fortsätta med att skapa kroppar?. Satan kunde skapa ormar och

grodor, 2 Mos. 7:12; 8:7, redan på Mose tid. Icke underligt, att han kan

gifva antikrist en ny kropp, och att han kan skapa de förut under femte

inseglet beskrifna kropparne, uti hvilka häst, menniska, lejon och skorpion

äro förenade. Icke heller underligt, att han kan frambringa dessa

afgrunds_hästar_, som skola framrusa öfver verlden vid den sjette basunen.

Kanske skola till sist muhammedanismens förkämpar, som nu legat i dödsriket

i århundraden, tillåtas (sedan de först i likhet med antikrist erhållit nya

kroppar) att spränga fram öfver jorden på dessa afgrundshästar, hvilka utan

tillhjelp af deras ryttare äro mäktiga nog att utföra detta förfärliga

dödandet af menniskor på jorden? Eller är det endast hästarna, som äro från

afgrunden, och deras passiva ryttare vanliga menniskor, hvilkas framfart

står i förbindelse med Eufratsstaden (9:14) Babylons uppkomst i de sista

dagarna.

Att Babylon på nytt skall framträda på verldsskådeplatsen både som _stad_

och som _stat_, är klart både af Uppb. 16:19; 18:2 och icke mindre af Dan.

2:45, der den stora bildstodens _alla delar_, sålunda icke allenast

"jernet" (= de 10 vestromerska staterna), "kopparn" (= Grekland), "leret"

(= det turkiska väldet, inneslutande den kommande "konungen af Nordens

rike," Rysslands framtida vasallstat, hvarom mera framdeles) och "silfret"

(= Persien), utan äfven "guldet" som är _Babylon_, skola _tillsammans

existera_ och _tillsammans krossas_ uti den yttersta tiden. Babylon måste

sålunda på nytt blifva ett rike. Först synes staden bli centralpunkten för

den falska profetens världsreligion, och så hjertat för ett nytt rike.

De folk, som nu bo deromkring, äro ju i allmänhet muhammedaner. Men detta

skall visst icke hindra dem att slita sig lösa ifrån Turkiets eländiga

styrelse. _Turkiets delning_ torde begynna vid _dess yttersta öster_ i

stället för dess yttersta vester, såsom många väntat. Vi torde snart

förvånas öfver att finna Indiens och vestra Kinas många millioner

muhammedaner förena sig med muhammedanerna i Afghanistan, Persien,

Babylonien och Armenien om att upprätta ett nytt rike oberoende af

turkarna. Indien ensamt har 60 millioner muhammedaner (de andra länderna

att förtiga), långt bättre passande att regera än både turkar och araber.

Att ett nytt, sjelfständigt rike, Assyrien, skall finnas till under de

tusen åren, är klart af Es. 19:24: "På den dagen skall _Israel_ vara den

tredje till _Egypten_ och till _Assyrien_." I v. 23 läsa vi: "Och egyptier

och _assyrer_ skola tjena Herren."

Hvilken förnöjelse är det icke att läsa om detta kommande frälsta assyriska

folk, då vi komma ihåg, att de förföljda armenierna nu bo i dessa trakter.

Rolerna skola bytas. Nu äro de förtryckta; då kanske de skola herska. Om

det ock är Babylon, som under vredestiden spelar den ledande rolen och

Assyrien endast får hjelpa till med Babylons grundande, så blir det dock

Assyrien och ej Babylon, som under de tusen åren skall hafva hedersplatsen,

ty Babylon skall efter dess brand aldrig mera uppbyggas. Uppenbarelseboken

18:21. Den sjette basunen synes sålunda framställa ovanliga rörelser bland

folken i och omkring Eufrat.

Kap. 10.

Ängeln, som var klädd i en sky och med regnbågen öfver sitt hufvud, kan

icke gerna syfta på Kristus, såsom somliga mena, ity att han säges svärja

vid "honom, som lefver i evigheters evighet," v. 6. Detta är nemligen samma

uttryck, som begagnas om Kristus, 1:18, hvilken der säger: "Jag var död och

se jag är lefvande i evigheters evighet." Kristus framställes dessutom på

flera ställen såsom skapare af himmel och jord, Joh. 1:3-10; Kol. 1:16;

Ebr. 1:10 m.fl.

Den lilla öppna boken kan nog vara densamma som i femte kapitlet. Att

bokrullen var liten, kan man lätt förstå deraf, att pergamentet afvecklats

rullen, allt eftersom brytningen af inseglen försiggått. Nu voro alla

inseglen brutna, och endast den del återstod, som betecknade händelserna

under det sjunde inseglets sjunde basun. Den var således "öppen," ej såsom

förut förseglad och "liten." Bokrullen i Uppb. 5 säges dessutom aldrig

hafva varit en stor rulle. Såsom öppen kunde den ock öfverlemnas åt ängeln,

som tycks hafva meddelat dess vigt och betydelse åt Johannes. Johannes var

glad öfver denna meddelelse. Den var "i hans mun söt såsom honung." Men vid

genomtänkandet af dess innebörd, nemligen de strider och straffdomar, som

ännu måste komma öfver jorden, och om hvilka han ännu måste profetera, blef

den honom bitter. "Den sved i hans buk." Han fick nemligen tillsägelse att

"åter profetera öfver många folk och folkslag och tungomål och konungar."

Betydelsen af, att ängeln satte sin högra fot på hafvet och den venstra på

jorden, blifver oss klar, när vi i kap. 13:1, 11 komma att se, hvad som

menas med haf och jord. Med hafvet eller vattnen menas "folk, skaror,

folkslag och tungomål," 17:15. Det första vilddjuret eller antikrist skall

nemligen stiga upp ur det af politiska strider upprörda folkhafvet,

hvaremot det andra vilddjuret--den falske profeten--skall stiga upp ur

jorden--motsatsen till hafvet--det är ur den lugna, stilla, religiöst

anlagda delen af jordens befolkning. Genom att nu sätta ena foten på hafvet

och den andra på jorden vill engeln visa, dels att han tager den i

besittning (liksom allt skulle tillhöra Josua, på hvilket "hans fotablad

trädde," Jos. 1:3), dels att straffdomarna öfver antikrists och den falske

profetens alla anhängare absolut förestå, om de ej omvända sig, och detta i

de dagar, då den _sjunde_ engelns röst höres. Hans röst synes säga så

mycket som: Böjen eder för min Herre eller gån förlorade! Den ljöd såsom

ett lejons rytande. På detsamma syfta de sju tordönens talande. De kallas

tordön, och äfven om deras ord äro "förseglade," kunna vi i nog förstå

deras syftemål.

Denna sista basun kommer att upptaga en tid af mindre än ett år, icke en

full "tid," v. 6. Ty att orden i v. 6 ej kunna betyda, att ingen tid skall

vara mer i detta uttrycks vanliga bemärkelse, är ju klart deraf, att tiden

ju icke då är slut. Nej icke ens denna tidsålderns tid, ty vredesskålarna,

återstå ju, och de taga tid. Derefter kommer ju de tusen åren och sedan de

derpå följande tidsåldrarna.

Kap. 11.

Det Guds tempel, som här omtalas, är det tempel, som judarne skola bygga

efter deras återvändande i massor till Palestina, sedan brudskaran

upplyftats. Det är bygdt åt Gud, och derför kallas det Guds tempel. Att det

är samma tempel, som omtalas i Hes. 40-44, är ock ganska troligt. Hela

Palestinas yta, och icke minst Jerusalem, kommer dock att undergå stora

förändringar före de tusen årens begynnelse. Esaia säger: "Det berget, der

Herrens hus är, skall varda stäldt uppöfver andra berg och upphöjdt öfver

andra höjder," 2:2. Sakaria säger: "Hela landet skall förvandlas och blifva

lik Jordanslätten, och staden skall varda hög och trona på sitt rum,"

14:10. Uti Uppb. 16:19 läsa vi, att "den stora staden" (som är Jerusalem,

se 11:8) genom en stor jordbäfning "delas i tre delar." Es. 66:1-5 synes

visa, att Herren icke skall, åtminstone i begynnelsen, blifva synnerligt

belåten hvarken med deras tempel eller offrande, ej heller i allmänhet med

dem sjelfva.

"Himmelen är min tron" o.s.v., "hvilket är då det hus, _I_ skullen bygga

åt mig?" v. 1. "Den, som offrar en oxe, han slår ihjel en man" (mandråpare

synas vara ibland dem, som offra), "den, som offrar ett får (är som om) han

vrider halsen af en hund," "den, som frambär spisoffer (är som om) han

frambär svinblod" o.s.v. "Deras själ förlustår sig med styggelser, så

skall ock jag välja deras ofärd." Af v. 5 se vi, att några af Israel äro

gudfruktiga, och att de "hatas," "förskjutas" och begabbas af de andra.

Dessa utgöra det "gossebarn," som födes "i födslovånda." Uppb. 12:2.

Derefter talar profeten om det gossebarn, som skulle födas "utan värk," som

framställer Israels frälsning vid Herrens nedstigande på oljoberget, och

först derefter om den sällhet, som "skall ledas till henne såsom en ström"

o.s.v., (v. 12).

D:r Fjellstedt kommer till den öfvertygelsen, enligt beräkningarna i Hes.

40-44, att det nya templet skall byggas midt uti det heliga landet, _på

berget Garisim_ i närheten af Sikem vid Mores eklund, hvarest han först gaf

Abraham det löftet: "Åt din säd vill jag gifva detta land:" 1 Mos. 12:7.

Det är der, bergen Ebal och Garisim äro belägna. Den heliga staden, tror

han, skall byggas omkring tre a fyra svenska mil söder derom eller omkring

en och en half sv. mil norr om Jerusalem, hvarest det forna Betel var

beläget. Staden skulle, enligt Melin, blifva en och en fjerdedels sv. mil i

fyrkant och templet omkring ett hundra alnar långt och femtio alnar bredt.

D:r Fjellstedt tror, att templet här i Uppb. 11:1 är detsamma, som omtalas

i Hesekiel, och säger: "Somliga tro, att ett dylikt tempel med sådan

gudstjenst kommer att finnas under den korta tid, som förflyter från den

tidpunkt, då en del af Israels folk åter församlat sig till Judalandet, och

till dess de blifvit omvända till Kristus," samt anför hvad den utmärkte

kyrkoläraren M. F. Roos säger: "Men nu betänke man, om icke Herren genom

profeten Hesekiel kunnat föreskrifva Israel en särskild kyrko- och

polisordning på en tid, då det åter skall församlas i sitt land och utgöra

en särskild församling."

Om nu de offer, som omtalas i Hes. 40-44, skola fortsätta under de tusen

åren, måste man naturligtvis antaga, att dessa icke kunde peka framåt till

någon kommande Messias, utan hellre peka tillbaka till den, som redan

kommit, d.v.s. hafva ungefär samma betydelse, som nattvarden har för oss.

Att offren skulle vara "till _försoning_ för Israel hus," 45:17, torde då

betyda detsamma som Jesu ord i nattvarden: "Detta är min lekamen" och "mitt

blod, utgjutet till syndernas förlåtelse." Dessa offer äro dessutom mycket

enklare än de mosaiska. Folket, som under gamla förbundet gåfvo, allt

inberäknadt, omkring 2/10 af sina skördar, skola under den nya förordningen

gifva endast 1/60 af hvete och korn, 1/100 af oljan och 1/200 af boskapen

"ifrån Israels vatturika mark," Hes, 45:11-15,--hvilket naturligtvis

icke blir någon uppoffring alls, när man betänker, att hela landet är såsom

en lustgård. Större delen af köttet som offras blir naturligtvis förtärdt,

och det hela kan ju godt betraktas såsom vanliga kärleksmåltider. Af Es.

66:23 se vi, att äfven den judiska sabbaten skäll firas af Israel under de

tusen åren.

Det måste medgifvas, om Israel skall bygga en ny stor stad med ett nytt

tempel nu med det första, att det skulle gå långt lättare för dem såväl att

få rymligare plats som tillåtelse att bygga 1-1/2 mil _norr_ om Jerusalem

än på Moria berg i sjelfva Jerusalem, ty der står nu Omars moské, och den

får man väl ej undan med det första. Det är för öfrigt ganska vanligt i

Palestina, att städer byggas med samma namn ett godt stycke från de gamla.

Så är t.ex. förhållandet med det nuvarande Jeriko, som är beläget ett godt

stycke från det gamla Jeriko, men dock bär det gamlas namn. Om sjelfva den

heliga staden blir 1 1/4 mil lång, så skulle det ej blifva fullt en svensk

mil från det nuvarande Jerusalem till utkanten af det nya. "Här är Herren,"

blir ju stadens nya namn, Hes. 48:35, hvilket ju ej hindrar, att den äfven

kallas Jerusalem.

Om templet blir bygdt vid Sikem, så blir det på den högst belägna delen af

Palestina, ty just der delar sig vattnet, så att en del rinner åt

Medelhafvet och en del åt Jordan, derför ock ordet Sikems betydelse,

nemligen: rygg. Det är liksom på en bergsrygg. Om, såsom d:r Fjellstedt

tror, templet dertill blir bygdt uppå sjelfva berget, vid hvars fot Sikem

ligger, nemligen på berget Garisim, synes det som om profetian i Es. 2:1

redan dermed går i uppfyllelse. Orden der kunna lätt förstås så, att det

berg skall väljas till byggnadsplats för Herrens hus, som är upphöjdt öfver

andra berg och höjder. Ett är sant, att om det blir bygdt der, får det ett

sundt läge, redan som det nu är. Sikem är bekant för sitt klara rinnande

vatten. Jag kommer ännu ihåg, huru det tjuste mitt öga, då jag var der för

några år redan.

Ett annat berg, Ebal, ligger på andra sidan om Sikem. På berget Ebal

uttalades "_förbannelsen_," och på berget Gerissim (eller Garisim)

välsigneisen, 5 Mos. 27:14, 15. Kanske Herren till sist behagar att låta

templet byggas på Ebal, som är något högre än Garisim (Ebals höjd är 920

meter, Garisims 870 meter), dermed visande att förbannelsen är borttagen

från landet, och att Herren numera endast ämnar välsigna. Profetian i Es.

2:1 synes ännu bättre passa in på Ebal än Garisim. Jesu ord till den

samaritiska qvinnan: "Den tid kommer, då I _hvarken_ på detta berget

(Garisim) eller i Jerusalem skola tillbedja, utan i ande och sanning,"

skulle då ock få en mera bokstaflig uppfyllelse. Sikem vore ett passande

ställe att med ens göra slut på afundsjukan emellan Juda och Israel och

"göra dem till ett folk i landet på Israels berg," Hes. 37:22, ity att det

var just vid den derstädes sammankallade stora rådsförsamlingen, som

Rehabeam, Salomos son, genom sitt ovisa svar stötte ifrån sig de tio

stammarna. Salomos rätte efterträdare, Jesus, skulle sålunda få godtgöra

Rehabeams oförstånd, och det till och med på samma ställe.

Detta tempel synes blifva bygdt med stor hastighet, ty enligt Dan. 9:27

skulle offren vara i full gång redan i midten af veckan, då antikrist

kommer dit och afskaffar dem samt uppställer förödelsens styggelse. Enligt

Dan. 8:13 synes det som såväl _"offrens tid," "den ödeläggande syndens"_

tid och "_helgedomens_ (templets) och _härskarans_ (folkets)

_förtrampande_," skulle tillsammans upptaga 2,300 dagar, nemligen de sista

2,300 dagarne af de 2,520, som utgöra de 7 åren. De första 220 dagarna

skulle sålunda blifva använda till att erhålla tillåtelse att bygga och

till sjelfva byggandet, hvarpå offrandet omedelbart begynner. Detta tempel

kan nog byggas på mycket kort tid, om allt göres i ordning förut, såsom ju

förljudes, att portar och pelare för detta ändamål redan tillverkas i olika

länder. Kanske man skall höra hammarslag lika litet nu som vid Salomos

tempels byggande. Man behöfver endast tänka på, huru på få dagar stora hus

springa upp nu för tiden (såsom i Amerika), om penningar endast finnas för

handen. Judarnes millioner kunna nog göra, att detta tempel blir bygdt

(såsom årsdagsuppfyllelsen visar, hvarom mera sedan), på lika många dagar

som Esras tempel på år, eller på _49 dagar_.

Angående _de två vittnena_, 11:3, hafva vi redan förut nämnt, att de äro

två profeter och äfven nämnt, när de uppträda (nämligen omkring 2-1/2 år

efter de 7 årens början) och huru vidsträckt de skola vittna (öfver hela

jorden). Att den ena profeten är Elia, är man enig om på grund af löftet i

Mal. 4:5. Uttrycken "eld går af deras mun och förtär deras fiender" och att

de hafva makt att tillsluta himmelen under de 3-1/2 år de profetera,

påminna ju starkt om Elia. 1 Kon. 18:38; Jak. 5:17. Uttrycken "slå jorden

med allehanda plåga" och "förvandla vatten till blod," påminna starkt om

Mose. Det torde vara desamma två, som förr en gång visade sig på

förklaringsberget. (Dock passar Enok ock mycket väl som den ene. Enligt

Juda bref är Enok den store domsprofeten.) Ej förrän de slutat sitt

vittnesbörd, kan antikrist döda dem.

Någon torde undra på, huru Elia och Mose (eller Enok) skola kunna dö. Svar:

Elia, liksom Enok, for visserligen till himmelen, men det står ej, att han

fick förhärligad kropp. Han kunde ej en gång få det, i ty att Jesus då ej

fått vara den "förstfödde från de döda, på det att han i allt skulle vara

den främste." Kol. 1:18. Elia blef upptagen för att stå "inför jordens

Herre," men utan att få förhärligad kropp. Han kan sålunda komma tillbaka

till jorden och dö, uppstå och fara till himmelen. Angående Mose synes ju,

att han måste dö två gånger, om han skall återvända och dödas. Detta är ej

omöjligt, ty Lasarus dog också två gånger. Tertullianus säger: "Enok och

Elia blefvo bortryckta utan att se döden; deras död är blott uppskjuten, på

det att vid deras tillkommande lidande och död deras blod må utrota

antikrist." Andra kyrkofäder hafva antagit detsamma; deribland äfven

Luther, som sagt, att han ej ville strida emot en sådan uppfattning.

Judarne vänta så ifrigt på Elias ankomst, att de alltid framsätta en stol

för honom vid hvarje påskhögtid.

Vid de två vittnenas himmelsfärd dödas sjutusen menniskor genom en

jordbäfning i Jerusalem, och detta antal säges vara en tiondedel af staden.

Om befolkningen vore jemnt spridd öfver staden, skulle Jerusalem vid den

tiden sålunda hafva 70,000 invånare. Nu har den redan långt mer än detta

antal, om de som bo utom murarna medräknas. Men straffdomar skola bortrycka

en del af dessa. Ja, kort före Herrens nedstigande på oljoberget, skall

hälften bortdrifvas i landsflykt samtidigt med, att två tredjedelar af

landets hela invånareantal skola utrotas. Sak. 13:8; 14:2. Det är om denna

landsflykt, Herren talar i Matt. 24:20: "Bedjen, att eder flykt icke sker

om vintern eller om sabbaten," hvilken flykt han säger skall ske _under den

stora vedermödan_. Märk skilnaden på flykten vid: Jerusalems förstöring,

Luk. 21:21, och den flykt Matteus talar om! (Märk ock, huru lärjungarne uti

Lukas ev. endast frågade angående tecknen för Jerusalems förstöring,

hvaremot de i Matt. 24 frågade äfven om tidsålderns slut.)

Vid slutet af kap. 11 ljuder den sjunde basunen, hvilket framkallar utropet

från de tjugofyra äldstes läppar, som "sutto inför Gud på sina troner":

"Verldens rike har blifvit vår Herres och hans Smordes, och han skall

regera" o.s.v. "Och tiden kom, att de döda skulle dömas och att du skulle

löna dina tjenare" o.s.v. Märk, att det ej står här, att några döda

uppstodo, utan endast att de "dömas." De rättfärdiga voro redan uppståndna,

ehuru ej lönen utdelats till dem, åtminstone offentligt. Men nu skall det

ske vid Herrens nedstigande på oljoberget. Det är dock möjligt, att med

dessa "döda" menas de två klasser, "själarna under altaret" och "dem, som,

ej tillbedt vilddjuret," Uppb. 20:4, hvilka uppstå efter satans bindande

och hvarmed den första uppståndelsen af slutas.

Uti kap. 11:19 läsa vi, att Guds "förbunds ark blef sedd i hans tempel" och

i 15:5, att "vittnesbördets tabernakels tempel i himmelen öppnades." Ett

tempel synes sålunda finnas i himmelen, men i kap. 21:22 läsa vi: "Och

tempel såg jag _icke_ deruti (nämligen i den himmelska staden), ty Herren

Gud är dess tempel och lammet." Huru förstå detta? Som vi veta, fick Mose

befallning att göra allt efter den förebild, som blef honom visad på.

berget. "Afbilderna af de himmelska tingen" renas med "kalfvars och bockars

blod," men "de himmelska tingen sjelfva behöfva bättre offer." Så läsa vi i

Ebr. 9:23.

Det tabernakel, som Mose gjorde, hvilket var en förebild till Salomos

tempel, var sålunda endast en kopia af ett annat tabernakel i himmelen, som

var urbilden. Likaså med templet. Urbilden fins i himmelen. Det är der det

verkliga är både rörande tempel, ark, guld och ädelstenar, kronor och

palmer, lifsträd och lifsfrukt. Hvad vi hafva här nere är i bästa fall bara

kopior, aftryck, förspel. Det är möjligt, att templet i Hes. 40:40 är den

sista kopian, som behöfver göras af det himmelska templet, och att

originalet sedan ej längre behöfs i himmelen.

Rörande tabernaklet säges himmelen sjelf vara i denna helgedom. "Kristus

har icke ingått i en helgedom, som är gjord med händer, såsom en motbild

till det sannskyldiga, utan i sjelfva himmelen." Ebr. 9:24. Det är detta

tabernakel, nämligen det himmelska Jerusalem, som han skall uppslå på den

nya jorden efter de tusen åren, då det skall heta: "Se, Guds tabernakel

bland menniskorna." Uppb. 21:3.

Kap. 12.--Solqvinnan och gossebarnet.

Kunna vi bestämdt veta, hvem denna qvinna är? Vi läsa, att åt henne "gifves

den stora örnens två vingar, att hon skulle flyga ut i öknen till sin

plats, der hon näres under _tid_ och _tider_ och _en half tid_, fjärran

ifrån ormens åsyn." Detta samma tidsuttryck hafva vi i Dan. 7:25, der vi

läsa, att "den högstes heliga" eller Daniels folk, "ditt folk," som de

kallas i kap. 12:1, nämligen judarne, skola vara gifna i antikrists hand

för "en tid, två tider och en half tid." Qvinnan är sålunda _Israel_, som

ju ofta i bibeln liknas vid en qvinna, ehuru ofta en Herren otrogen qvinna.

Hes. 16:35. Herren Gud säger, att han skall "trolofva sig med Israel i nåd

och barmhertighet," Os. 2:19, och att "han, som har skapat dig är din man."

Es. 54:5.

Israel är sålunda i egentlig bemärkelse Guds, faderns, brud, hvaremot det

nya förbundets folk, församlingen, är den brud, som sonen har utvalt. Hon

kallas "_lammets_ hustru." "Denna hemlighet är stor (om att en man skall

blifva hos sin hustru och de två blifva ett kött), men jag säger det om

_Kristus_ och om församlingen." Ef. 5:32. Om nu qvinnan i Uppb. 12 är

Israel, så få vi dock icke förstå, att dermed menas Israel under alla tider

och tillstånd, utan om Israel sådant, som det kommer att framstå under den

tid, hvarom Uppb. 6-19 talar, nämligen under vredestiden, vedermödans tid.

Hon är "beklädd med solen." Uti Ps. 84:12 läsa vi: "Herren Gud är sol och

sköld," och uti Es. 62:1: "För Sions skull vill jag ej tiga, till dess att

dess rättfärdighet uppgår såsom _solens_ sken." Solen syftar sålunda på den

Gud, som då upprättar förbundet med Israel samt på den rättfärdighet, som

skall bli följden deraf. "En vecka, skall göra förbundet starkt åt många,"

säger Herren. Dan. 9:27. "Si, de dagar skola komma, då jag skall göra ett

nytt förbund med Israels hus och Juda hus." Jer. 31:31. Israel såsom en

nation eller åtminstone dess representanter i Palestina skola omslutas af

denne Israels Guds härlighet, såsom vi omslutas af solen, då vi vistas i

den. Israels folk har förut liksom bott i skuggan, nu kommer det i

solljuset. Månen är nattens drabant och en bild af mörkrets rike. Den har

hon under fötterna, d.v.s. herskar öfver den, öfver mörkret sålunda. De

tolf stjernorna äro icke nattens stjernor utan ädelstenar uti hennes krona

och syfta tydligt på de tolf Israels stammar. Det var elfva af dessa tolf

stjernor, som redan Josef såg buga sig för honom, och sjelf var han den

tolfte, och hvilkas namn stå inskrifna på de 12 perleportarna till det nya

Jerusalem. Uppenbarelseboken 21:12, 21.

Qvinnans barnsnöd syftar naturligtvis på de stora lidanden, som äro

förenade med gossebarnets framfödande. Det är intressant att lägga märke

till, att denna qvinna, såsom redan är antydt, har mer än ett gossebarn.

Detta i Uppb. 12 kap. framfödes _med_ värk ("i födslovånda"), men vi läsa

om ett annat, som framfödes "_utan_ värk." Es. 66:8. "Innan hon har känt

någon vånda, föder hon barn; innan hon haft några födslosmärtor, blifver

hon förlöst med _gossebarn_. Hvem har hört och sett sådant? Kan på en dag

ett land frambringas, eller kan _ett folk_ födas på en gång."

Eftersom nu qvinnan är Israel, blir det sjelfklart, att äfven gossebarnet

här är någon särskild klass af Israel, d.ä. sådana deraf, som först komma

till mognad. Det första gossebarnet frälsas under vedermödans tid, då

draken står redo att uppsluka detsamma. Det upplyftes redan före midten af

veckan, ty qvinnan d.ä. den judiska nationen i sin helhet, som måste flyga

ut i öknen undan ormen, blef der under de senare 3-1/2 åren.

Gossebarnet i Es. 66 deremot frälses, när Herren nedstiger på oljoberget,

eller "när han kommer med eld och hans vagnar såsom en storm, för att låta

sin vrede utbryta i glöd," Es. 66:15. Hans vrede skall då drabba hans

fiender, men för Israel kommer han såsom en befriare, nedgörande de

antikristiska idéerna. Det är då det härliga väckelsemötet, beskrifvet i

Sak. 12:10, skall ega rum, då Israel "skall vända sina blickar till den de

hafva stungit och hålla klagolåt öfver _honom_, såsom öfver _ende sonen_."

De gråta då särskildt öfver _en viss synd_, nemligen öfver den, att "ende

sonen" så länge blifvit af dem misskänd, men de få strax dränka alla sina

synder i källan, omtalad i följande kapitel. "På den dagen skall en källa

varda upplåten för Davids hus och Jerusalems inbyggare emot synd och

orenlighet," Sak. 13:1. Detta blir det gossebarns födelse, som sker _utan_

värk. Det förstfödda får dock dubbelt arf, i det att det "upplyftes till

Gud och till hans tron," under det att det sista får en _jordisk_

härlighet. De förra styra från himmelen; de senare från jorden.

Somliga vilja af kap. 19:15 bevisa, att Kristus är gossebarnet. Att detta

icke går att bevisa (annat än möjligen uti någon slags föreskuggande

uppfyllelse) ses både deraf, att samma ord "styra med jernspira" användes

om Guds församling, 2:27, och skulle af samma grund kunna tydas på henne,

samt deraf, att Johannes skref om sådant, som "snart _skall_ ske," 1:1, och

ej om sådant; som _hade skett_. Kristi uppståndelse var redan skedd, när

Johannes fick uppenbarelsen om gossebarhet, och sålunda kan gossebarnets

upplyftande till Gud och hans tron icke syfta på Kristi uppståndelse.

Jesus kan nog hålla i jernspiran, äfven om han ej är gossebarnet, och Guds

församling likaså. Med denna jernspira förstås ju tydligt det

rättfärdighetens regemente, som skall föras öfver jorden under rikets tid.

Samma ord (rabdos), som här är användt för spira, begagnade äfven Paulus,

då han säger: "Skall jag komma till eder med _ris_ (käpp, staf), eller med

kärlek och saktmodig ande?" 1 Kor. 4:21. Under de tusen åren skall god

församlingstukt hållas ibland hela jordens befolkning, och hvarje

skrymtande Ananias och Saffira kommer då att utrotas. Ordet "jernspira"

syftar helt enkelt på, att intet motstånd då skall tålas mot Guds

regemente. Gud och Kristus hålla sålunda tag uti öfversta ändan af denna

jernspira, gamla testamentets heliga och Guds förhärligade församling hålla

sina händer under dem på spiran, derunder andra frälsta af judar och

hedningar, som upptagits under vedermödan, derunder gossebarnet i de nedre

luftrymderna och sist Israel på jorden, som ju skall såsom jordisk

underregent styra de andra nationerna. Det blir dock icke endast jernspira,

utan äfven _lammets_ spira; jernspira, om några skulle falla på den idén

att blifva affällingar och göra uppror, men eljest är det det milda lammet

och hans himmelska heliga, som ock fått lam-natur såsom hans, hvilka skola

trycka prägeln på de tusen årens fridsälla regering. Att nu flera klasser

af heliga finnas, är klart af bibeln, likaså är klart, att icke alla

bortryckas samtidigt, emedan de ej äro mogna. D:r Seiss påpekar, huru äfven

Selnecker (vid Uppb. 19:5) likasom Luther och andra nyare kyrkolärare hafva

medgifvit, att de heliga med _vissa mellanrum_ bortryckas eller uppväckas.

Det första gossebarnets upplyftande förorsakar strid i himmelen. Hvarför,

fråga vi, blef ingen strid i himmelen, då Guds församling upplyftades 3-1/2

år förut? Svaret är lätt att gifva. Guds församling _stannade_ aldrig uti

de lägre luftrymderna, såsom detta gossebarn skall göra, utan fortsatte sin

väg med Jesus ända till tronen. Likasom han "uppfor _öfver_ alla himlar,"

Ef. 4:10, så gjorde hon.

Brudskaran drog endast _genom_ det territorium, som beherskas af "de onda

andemakterna i de himmelska rymderna," och det gick väl så fort, att satan

knapt hade tid att vända sig om. Annat blir det med gossebarnet, hvilket

synes vara bestämdt att utgöra liksom en _mellanlänk_ mellan de frälsta af

Israel på jorden och Guds församling (och de frälsta i allmänhet) i

himmelen. När gossebarnet kommer, ljuder det till satan och hans anhang

ungefär så: "Skynden ut härifrån, ty vi skola nu bo här. Lufthimmelen skall

rensas, tills lammets och brudens bröllopsresa skall företagas genom den

ned till jorden, och sedan skall den förblifva ren för evigt!"

Detta aflöper ej utan krig. Satan gifver icke så lätt upp sitt område, och

derför måste saken afgöras genom _krig_. Mikael, Israels skyddsängel, Dan.

10:21; 12:1; Jud. v. 19, och hans änglar uppstå och hjelpa till i striden

för deras skyddslingars välfärd och rättigheter. Gossebarnet begagnar

"lammets blod" såsom vapen, d.v.s. den Jesu eviga lifskraft, som de hade

boende uti sig äfven i skyn, och de aflade vittnesbörd om deras rättighet

att intaga det område, som Jesu blod hade köpt och nu skulle rena. De

himmelska tingen skulle nemligen renas med bättre blod än bockars, Ebr.

9:23. Blodet var utgjutet för att rena sjelfva den lägre himmelen. De

stredo i detta medvetande, de aflade detta "vittnesbörd," v. 11, och--"de

öfvervunno honom," v. 11. De hade ofta på jorden sett döden i ansigtet,

sålunda innan de framföddes, d.v.s. innan deras antal blef fullt, men

ehuru de aldrig dogo, "älskade de dock icke sitt lif allt intill döden,"

d.v.s. de hade varit redo att dö när som helst, om det hade behöfts. Deras

mannamod på jorden gjorde dem passande för striden i himmelen. Den skara,

från hvilken jubelsången öfver satans nedstörtande, v. 10, kommer, är nog

både gamla och nya förbundets förklarade helgon i himmelen.

Med "bröderna," som blifvit af satan anklagade, menas nog gossebarnet.

"Satan--vardt nedkastad till _jorden_,--och hans änglar blefvo

nedkastade med honom," v. 9. "Ve jorden och hafvet! Ty djefvulen har stigit

ned till eder i stor vrede, vetande, att han icke har lång tid," 12:12. Ej

underligt, att satan nu är vred, vetande, att han förlorat ett mycket stort

område, och ännu mera, då han nog är medveten om, att detta ej är hans

sista utkastande, ty efter 3-1/2 år skall han kastas "till afgrunden,"

20:3, och efter de tusen åren "till eldsjön," 20:10.

3-1/2 år före denna tid hade församlingen tagits bort öfver hans hufvud och

nu gossebarnet. Hvad är alltså nu att göra? Jo, han vänder sig nu mot

qvinnan, som födt gossebarnet, d.ä. mot den judiska nationen, som ännu är

qvar på jorden. Följden blef, att hon måste "fly till öknen." Enligt mångas

förmenande blir detta samma öken, der Israel förr blef "närd" på ett

underbart sätt i fyratio år, nemligen Sinais öken. Draken sprutar ur sin

mun vatten såsom en flod efter qvinnan, d.ä. han uppväcker jordens arméer

till krig mot henne. Dessa arméer förgås, såsom det skedde med Korahs,

Datans och Abirams rote derigenom, att jorden öppnade sin mun och

uppslukade floden, d.ä. dödade arméerna. Detta antikrists infall i

Palestina synes vara det andra i ordningen, beskrifvet i Dan. 9:27;

11:29-39, vid hvilket han afskaffar "det dagliga offret" och uppsätter

"förödelsens styggelse." Draken går då bort att strida mot "de öfriga af

qvinnans säd, som hålla _Guds bud_ och hafva _Jesu vittnesbörd_." Qvinnan

har sålunda mer än två gossebarn. Emellan de två förut nämnda framfödas

dessa, som, här nämnas. Vi se längre fram i tiden dessa helgon i kap. 14:12

beredda på att dö, om det gäller, lyckliga genom löftet: "Saliga äro de

döda, som i Herren dö härefter," eller att upplyftas, om Gud hellre så

vill. En del af dem synas dö och hvila sig från sitt arbete under den tid

af omkring ett år, som ännu då återstår, d.v.s. under det, att de sju

vredesskålarna utgjutas, och en del af dem synas blifva upplyftade, ty vi

se dem i kap. 15 samtidigt stå på glashafvet. Uttrycket "Guds bud och Jesu

vittnesbörd," 12:17; 14:12, och att de sjunga "_Moses_ och lammets sång,"

15:3, synas visa, att dessa frälsta äro af Israel, sålunda qvinnans tredje

och fjerde gossebarn. De 144,000, som beseglas omkring ett år efter veckans

midt, böra nemligen ock räknas till qvinnans gossebarn, till "de öfriga af

hennes säd;" det i Es. 66 är ett af de sista.

Det sista vi se i detta kapitel är, att draken stod vid folkhafvets strand,

blickande efter antikrists uppkommande till sin hjelp uti att skaffa honom

nya härar att dermed förfölja de rättfärdiga hvarom nästa kapitel handlar.

Kap. 13.--Antikrist.

"Och jag såg ett vilddjur uppstiga ur hafvet, och det hade tio horn och sju

hufvud och på sina horn tio diadem" o.s.v.

När man först läser uttryck sådana som dessa, uppstår lätt den tanken:

Sådana mystiska framställningar lönar sig aldrig ens att söka förstå. Men

om man så finner, att Gud sjelf samtidigt lemnat förklaring på dem, ställer

sig saken helt annorlunda. Se här Guds egen förklaring: "De tio horn" äro

"tio konungar," 17:12, och "de sju hufvuden" likaså "sju konungar," v. 9,

eller "sju berg." Horn tyder på styrka; hufvud på förstånd, ledning, råd.

Vilddjuret sjelft förklaras ock vara en konung, nemligen "_den åttonde_,"

17:11.

Hvarje försök att få vilddjuret att syfta på något visst århundraden

långvarigt system strandar sålunda mot Guds ords bestämda utsago, att

vilddjuret är en _konung_, nemligen "syndens menniska" eller den sista

antikrist,[8] och en sådan kan ju icke lefva under århundraden. Uti den

romerska kyrkan eller den romerska staten kan man på det högsta spåra en

slags föreskuggande historisk s.k. årsdagsuppfyllelse, men äfven denna

först nu vid tidsålderns _ände_. Skulle man då nöja sig med denna skugga

och lemna sjelfva varelsen, då gjorde man samma grofva misstag, som om man

blefve så förtjust i en väns porträtt (som ju egentligen är hans skugga),

som sändes en på förhand, att man glömde, att vännen sjelf komme efter. Vi

få aldrig glömma, att Gud skrifvit hvad han menat och menat hvad han

skrifvit; och att så tro blir i längden säkrast.

Porträttets studerande på förhand kan hafva sin betydelse för att lära oss

känna igen vännen, då han kommer. Och likaså kan profetiornas skugga, den

historiska tolkningen, hjelpa oss att i vissa punkter få en idé om visse

händelsers förhållanden till hvarandra, tidslängd m.m. I detta ljus vilja

vi i denna bok allt emellanåt gifvä häntydningar till årsuppfyllelsen. (Se

äfven tabell III härom.)

Vi se sålunda uti det första vilddjuret en stor konung framstäld för oss,

som har sju hufvud, d.ä. sju riksråd. Likasom vi läsa om konung Xerxes sju

riksråd uti Esters 1:14: "Och de, som voro honom närmast, voro sju

höfdingar i Persien och Medien, som sågo konungens ansigte och sutto

_främst i riket_." Hvad menar konung Oscar II med ordet "vi" då han säger:

"Vi Oskar med Guds nåde?" Naturligtvis sig sjelf och sina ministrar. Dessa

tillsammans blifva "vi Oscar." Likaså utgör antikrist sjelf och hans

rådgifvare tillsammans den antikrist, som om han skulle begagna det

uttrycket, icke skulle säga: "Med _Guds_ nåde," utan med satans, ty det

heter, att draken gaf _honom_ sin kraft och tron och stor makt, 13:2. Vi

förstå den skilnad som ligger i uttrycket: "Jag Oskar" och "Vi Oskar." I

förra fallet menas konungen personligen och i senare konungen och. hans

ministär.

Likaså se vi understundom antikrist framträda såsom ett af vilddjurets

hufvud, 13:3, och understundom såsom det vilddjur, som eger alla hufvuden.

Det var t.ex. icke antikrist tillsammans med sitt ministerium, som blef

dödad, gick ned till afgrunden och uppsteg derur, 13:3; 11:9, utan endast

konungen personligen. Antikrist sålunda sjelf ett af dessa hufvud, eller

med andra ord: konungen utför personligen ett af ministrarnas göromål. Han

tager, rörande något visst departements angelägenheter, endast råd af sig

sjelf.

Huru förstå, att "fem hafva fallit, en är, och den andre har ännu icke

kommit, och när han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, under

det att Johannes dock såg, att vilddjuret hade alla dessa sju hufvud

qvarsittande på en gång? Vi veta, huru en konung byter om ministär. Om ej

den ministär, som representerar en viss politisk fraktion i ett land,

vinner förtroende för sina råd och kan drifva dem igenom, utan oppositionen

blir för stor, utnämner konungen någon att bilda en ny eller gör det sjelf.

Men då väljas i regeln nya personer. Antikrist åter synes kunna förändra

sitt ministerium utan att byta om personerna med undantag af, att den

förnämste ministern (premierministern, rikskansleren) får afgå och intaga

en annan ministers plats. När Birmarck "föll" såsom rikskansler i Tyskland,

hade det nog icke lyckats kejsaren att få honom qvar uti någon gren af

ministeriet, men antikrist synes hafva större makt med sina rikskanslerer.

Om någons politiska uppfattning bland dem icke längre är gynnsam för

antikrists politik, får han afträda såsom rikskansler och dock innehafva

något annat ämbete i hans ministär.

Himlauret eller det profetiska ordet Hänvisningar. 3 öfversigtstabeller och 1 diagram · 第 15 / 33 题