De 70 årsveckorna.
Vi vilja, innan vi gå längre uti Uppenbarelseboken, påpeka Daniels
sjuttiondeårsvecka, alldenstund den gifver oss upplysning om, huru länge
vedermödan eller vreden skall räcka, och det sedan blir oss lättare att
förstå de tidsuppgifter, hvilka likaledes finnas i Uppenbarelseboken.
Daniel, den store profeten och statsmannen i Babylon kom genom forskande i
skrifterna att se, att tiden närmade sig för uppfyllelsen af Jeremias
profetia angående de sjuttio åren. Dan. 9:2. Han tog sig då en fäste- och
bönedag, v. 3, och fick, sedan han hade bekänt sin och sitt folks synd, v.
4-19, uppenbarelse om, att, ehuru visserligen en _delvis_ återställelse af
Israel då snart skulle inträffa, finge han dock icke vänta, att Israels
_fulla_ återställelse skulle ske så snart. Daniel synes hafva väntat, att
Esaias glödande profetior om Israels härliga framtid och messiasrikets
(= de tusen årens) upprättande i sin fulla glans strax skulle ega rum.
Ängeln säger till honom, att detta skulle ske icke efter 70 år, utan "efter
70 sjuor," nämligen af _år_ (ty det var angående _år_, han hade frågat, v.
2) d.v.s. efter 490 år (= 70 x 7). Vid dessa års slut skulle förändringar
inträffa med folket och med staden. Folkets "öfverträdelse," "synd" och
"skuld" skulle "förtagas," "betäckas" och "försonas," d.v.s. det skulle
frälsas och renas i Kristi blod, (se Sak. 12:10, 13:1;) och i stället för
syndadrägten skulle de iklädas rättfärdighetens för dem "framhafda" sköna
drägt, Es. 60:21. Ja, till och med templet med sitt "allraheligaste" skulle
då varda byggdt och smordt.
Denna period af 70 årsveckor eller 490 år indelar Gabriel uti tre perioder:
1) en tid af 7 årsveckor eller 49 år; 2) en tid af 62 årsveckor eller 434
år; och till sist 3) en tid af 1 årsvecka eller 7 år. Hela perioden af de
70 årsveckorna skulle begynna, när befallningen utgafs, att _staden_
Jerusalem skulle uppbyggas, sålunda icke när _templet_ skulle byggas.
Nu gåfvos befallningar om templets byggande både uti Cyri första
regeringsår, Esra 1:1, och uti Darii andra regeringsår, Esra 4:24, men som
dessa rörde templet endast, få vi icke räkna derifrån, utan från konung
Artahsastas (eller Artaxerxes) 20:de regeringsår, hvarom vi läsa i Neh. 2,
ty då gafs tydlig befallning att uppbygga _staden_. Detta inträffar år 454
före Kristus.
Den första perioden af 7 veckor eller 49 år användes till arbetet på
stadens uppbyggande, och vid den andra perioden af 62 veckor eller 434 år
skulle Messias, "den smorde fursten," framträda, v. 25. Af v. 26 få vi
ytterligare lära, att med hans framträdande ej förstås hans födelse eller
hans uppträdande såsom lärare utan hans framträdande såsom offerlamm, hans
dödsår. Efter dessa 62 år, det är efter de 62, som följa på de förut
omtalade 7 eller efter 69 år tillsammans, d.v.s. _efter 483 år skulle
Messias dödas_.
Om vi nu räkna 483 år efter år 454 före Kristus, så komma vi till år 29
efter Kristus. Nu anses just åren 29-31 vara den ungefärliga tidpunkten
för Kristi korsfästelse. (Hans födelseår infaller nämligen några år _före_
vår tidräkning, hvadan Jesu första år sålunda egentligen ingå uti den
_vanliga_ tidräkningen för gamla testamentet). Så långt är det lätt att
förstå profetian om de 70 veckorna. Det är ingen svårighet med de första
69, i ty att dessas både begynnelse och slut lätt förstås både från
profetian sjelf och från historien--profetians uppfyllelse. Helt
annorlunda är det med den 70:de, ty under det hela perioden (70 veckor),
sträcker sig till de tusen årens begynnelse, sträcka sig de första 69
endast till _Kristi död_, hvadan sålunda hela tiden från Kristi död till de
tusen årens början kommer på den ena veckan, på de sista sju åren.
Något afbrott uti tidräkningen måste sålunda hafva gjorts någonstädes, i ty
att den sista veckans stora händelser passa just in på de 7 åren, som
föregå de 1,000 årens början. Hvar skedde detta uppehåll? Utan tvifvel vid
Kristi död, ty att förlägga afbrottet uti räkningen till Jerusalems
förstöring eller någon annan tidpunkt passar ej alls in med beskrifningen.
Som vi veta, kom Kristus första gången till denna jord med det mål i sigte
att upprätta riket. Hans förelöpare Johannes, de tolf apostlarne, de
sjuttio lärjungarna, såväl som Jesus sjelf, predikade oupphörligt: "Riket
är för handen," "himlarnes konungarike är nära." folket trodde det, i ty
att de visste från Daniel, att den tid skulle komma, då efter de fyra
verldsrikenas tid, Dan. 2, himmelens _Gud_ skulle upprätta ett _rike_, v.
44. Det var talet om detta _Gudsriket_, som gjorde, att hela Palestina kom
i rörelse redan genom Johannes döparen, ehuru han "gjorde intet underverk,"
och sedan ännu mera, då de tolf och de sjuttio och Herren sjelf gjorde
underverk till bekräftelse på, att han var den rätte konungen. Några gånger
ville äfven folket "med våld göra honom till konung," Joh. 6:15, men "_han
drog sig undan_." Men vid ett senare tillfälle drog han sig _icke_ undan,
nämligen vid intåget i Jerusalem.
Folket ropade då: "Välsignad vare han, som kommer _en konung_ i Herrens
namn!" Luk. 19:38. Det var icke underligt, att fariséerna sade: "Mästare,
näps dina lärjungar," v. 39, ty hela uppträdet såg mycket betänkligt ut;
det såg ut som högförräderi mot den romerska staten. I Jerusalem satt
Pilatus som romersk guvernör, och dit drager nu en skriande folkhop och
bringar fram en ny konung. Ännu i dag anse judarna, att "profeten Jesus"
då gjorde det misstaget, att han, hänförd af folkets ärebetygelser, uti ett
obevakadt ögonblick lät utropa sig till konung. Fariséernas (från deras
synpunkt högst berättigade) klander bemötte Herren med de skarpa orden: "Om
dessa tiga, skola stenarna ropa!" Med andra ord: _Jesus erbjuder sig vid
detta tillfälle att blifva deras konung_. Han ville liksom säga: "Nu hafven
I i öfver tre års tid sett, hvad slags man jag är, I alla, ibland hvilka
jag gått omkring och gjort väl, botat edra sjuka och gifvit eder goda
lagar, Matt. 5-7; I hafven sett, att jag gör ingen skilnad på fattiga och
rika, att jag endast vill, att folk skola blifva rättfärdiga menniskor och
derigenom lyckliga. Här är jag, och nu erbjuder jag mig att öfvertaga
konungadömet och införa de tusen årens härlighet."
Detta hade han ock otvifvelaktigt gjort, om de satt konungakronan på honom
i stället för törnekrona. Den 70:de årsveckan hade då fått följa på den
69:de utan afbrott. Och på sju års tid hade han renat hela Israel från
deras synder (genom "dom och rättfärdighet") utdrifvit romarne och gjort
Israel till jordens förnämsta folk, Jerusalem till jordens förnämsta stad,
och genom Israel såsom budbärare (och genom förskräckliga straffdomar
såsom deras handtlangare) hade han sedan bragt samma rättfärdighet till
hedningarna och upprättat riket.
Nu hör jag någon säga: men huru hade det då gått med försoningen, om
judarna hade mottagit Kristus? Svaret på alla sådana frågor, huru det
skulle hafva gått med det och det, om det och det icke hade inträffat, är
helt enkelt så här: _det skedde icke så_, och det visste Gud. Och just
derför, att han visste, att det icke skulle ske så, ordnade han med
försoningen i förbindelse dermed, och lät profeterna i förväg förutsäga
det. Hade han ej sett, att det skulle gå som det gick, hade han i sin
allvishet bestämt, att försoningen skulle ske på ett annat sätt eller på en
annan tid och låtit profeterna förutsäga det. På judarna kommer sålunda i
första hand ansvaret för, att Jesus icke då blef konung, såsom han erbjöd
sig att blifva.
Herren Gud hade tålamod med Israel, så länge de endast hånade hans son, men
då de sade: "Denne är arfvingen, låtom oss _döda_ honom, så blir arfvet
vårt," när de satte törnekronan på hans sons hufvud i stället för
konungadiademet och sålunda förkastade sin konung, då förkastade också
konungen dem, då "_slutade judarnes klocka att gå_," och sedan har den
stått hela tiden och skall fortsätta dermed, till dess det folk, nämligen
Guds församling, Jesu brudskara (som upptages under mellantiden) blir
fulltalig och upptages i skyn. Då drages klockan upp på nytt, och då
uppfylles den tid, som står åter af de 70 veckorna, nämligen den 70:de
årsveckan eller de 7 år, under hvilka Uppenbarelsebokens stora händelser,
kap. 6-19, uppfyllas.
Rikets upprättande uppsköts på grund af, att judarne förkastade konungen;
församlingen uttages under tiden. När dess uttagande är slut, som bevisas
dermed, att den _upptages_--då, men ej förr, begynner åter den rensning
af templet, den judafolkets omvändelse som _ett helt_ och de straffdomar
öfver hedningarna--med ett ord, det domare- och frälsningsarbete, som han
förra gången ej fick utföra, och då _skall_ det ske, med eller mot deras
vilja. Visst försökte han redan i Matt. 21:12, och det med halft våld, att
_rena templet_, och göra det till, hvad det skall blifva under de tusen
åren; nämligen _ett bönehus för alla folk_. Matt. 21:13; Es. 56:70.
Men af alla templets besökare synas inga andra än _de små barnen_ velat
hafva honom till konung. De ropade i templet: "Hosianna, Davids son!"
Möjligen erkändes han ock såsom konung af "de blinda och halta" i templet,
Matt. 21:14, hvilka han botade såsom ett förespel till, hvad som skall ske
i stor skala vid de tusen årens början, då de "blindas ögon skola öppnas"
och "den lame springa såsom en hjort." Es. 35:5, 6. Han uppträdde såsom
konung under de omkring sex dagarna före korsfästelsen, Joh. 6:12, och
mottog hyllning, hvarest han fick den.
Och dock visste han och såg dag efter dag, huru allt skulle aflöpa, hvarför
han ock grät öfver staden, Luk. 19:41, bannande det torra fikonträdet såsom
en illustration på, huru han nu i mer än tre år sökt frukt på det judiska
fikonträdet utan att finna någon, 13:6, och uttalade liknelserna om, huru
han måste öfverlemna vingården åt andra vingårdsmän, som skola gifva honom
frukten i rätt tid, Matt. 21:41, samt de åtta ve öfver fariséerna i stället
för de åtta välsignelserna uti Matt. 5, hvilka skulle hafva kommit dem till
del, om de mottagit honom och hans rikslag (bergspredikan). Derpå tager han
afsked af den judiska nationen och dess ledare, sägande, att de icke skulle
få se honom, förrän de skulle välkomna honom med _samma ord_, v. 39, som
folket sex dagar förut hade välkomnat honom med, nämligen: "Välsignad vare
han, som kommer i Herrens namn," 21:9. Det var då Os. 5:15 gick i
uppfyllelse: "Jag skall gå tillbaka till mitt rum (himmelen) till dess de
erkänna sin skuld och söka mitt ansigte." De komma att söka hans ansigte i
den stora vredestiden och särskildt i stor skala, då Herren åter sätter
sina fötter på samma oljoberg, icke då ridande på en åsna och åtföljd af en
maktlös folkhop utan ridande på "den hvita hästen," Uppb. 19:11, och
åtföljd af "ryttarne på de hvita hästarna," vers 14, det är af sin
församling, sin _drottning_, som han vunnit under mellantiden.
Det är denna sista, denna 70:de vecka, som vi hafva en sådan klar
beskrifning på uti den sista versen af Dan. 9: "En vecka skall göra
förbundet starkt åt många." Hvilket förbund? Naturligtvis detsamma, som
Daniel i sin bön talat om: "Ack, Herre ... du, som håller förbundet," v.
4. Det är samma förbund, hvarom vi läsa i kap. 11:30-32: "Han (antikrist
och hans förebild Antiokus) skulle vända sin vrede emot det heliga
_förbundet_ och verkställa den (nämligen vreden) och åter sätta sig i godt
förstånd med dem, som hade öfvergifvit det heliga _förbundet_--och afskaffa
det dagliga offret och uppställa förödelsens styggelse."
Antikrist, som i allt söker efterlikna Kristus, skall, synes det, äfven
göra det derutinnan, att söka få till stånd ett antikristiskt förbund med
Israel eller med dem af Israel, som han lyckas göra till affällingar från
det messianska förbundet. Ja, det skall lyckas honom att afskaffa de
slagt- och spisoffer, som blifvit begynta uti det nybygda templet i
Jerusalem, Uppb. 11:1, och i stället deri uppsätta förödelsens styggelse,
det är sin egen bild, 2 Tim. 2:4 (eller kanske att begynna med sin guds
bild, Dan. 11:38, intill dess han får djerfhet nog att kalla sig sjelf
gud). Detta sker redan under den förra halfvan af veckan. "En half vecka
skall afskaffa slagtoffer," o.s.v.
D:r Fjellstedt, som också tror, att den 70:de årsveckan är denna tidsålders
sista 7 år, säger, sedan han visat det ohållbara uti två andra
uppfattningar: "Andra skrifttolkare tyda derför denna vecka på Israels
återställelse, förödelsens styggelse på upprättandet af det antikristiska
belätet. Uppb. 13:15. Det hebreiska ordet: _Förödelsens styggelse_ betyder
öfverallt, hvar det finnes: afgudabeläten. Offrens och spisoffrens
upphörande midt i veckan, nämligen gudstjenstens upphörande, och
afskaffandet äfven af all kristlig gudstjenst (såsom i Frankrike för 70 år
tillbaka) förklaras då af Uppb. 13:6, 14, 15. I den första hälften af
veckan ske stora ting med Israels folk och med många stadfästes förbundet;
midt i veckan får antikrist öfverhanden och införer sin falska gudstjenst
och sitt beläte, och den andra hälften af veckan utgör de 42 månader eller
1,260 dagar, under hvilka hans öfvervälde skall räcka, och derpå drypes
eller utgjutes öfver honom straffet efter profetians ord." Hes. 38:22.
Sålunda går det fort, när tiden är inne. Så långt Fjellstedt.
Vi hafva nu af Dan. 9 sett, huru hela verldsperioden utgöres af 7 år,
indelade i tvänne halfvor af hvardera 1,260 dagar. Om vi dermed jemföra de
tidsbestämmelser, som vi finna i Uppenbarelseboken och uti Dan. 11 m.m.,
samt dem vi kunna sluta oss till af årsdagsuppfyllelsen (hvarom mer
framdeles) torde det högst intressanta studiet gifva oss en sammanhängande
idé om såväl den ordning, uti hvilken domshandlingarna m.m. utföras, som
huru många dagar hvar och en behöfver.