helt af vilddjuret, så blir den enkla bilden af _sju furstliga
rikskanslerer_, som förändras allt efter konungens godtycke, tillräcklig.
Att fem hafva fallit, betyder således, att antikrist _vid den tidpunkt_ uti
den profetiska utvecklingen, _som här skildras--_ sålunda visst icke vid
den tidpunkt, då Johannes lefde (se 17:1, 3)--sedan försökt med de fem
olika regeringsformer, dertill rådd af lika många konungsliga rådgifvare.
Att "en är" betyder, att han nu tog råd af den sjette, hvarefter skulle
komma en sjunde, hvars råd han dock skulle taga blott en kort tid eller som
det heter: "När han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, d. v.
s. såsom hufvud eller rådgifvare åt antikrist.
Vi kunna lätt förstå, att antikrist skall förstå sig på, att likt
kameleonten förändra färg allt efter omständigheterna. Än är han full
anarkist, som synes vara hans första idé om regering, sedan kanske mera
sansad eller socialist, än är han demokrat och ordar om folkstyrelse, än
vill han hafva inskränkt monarki och än despotism o.s.v. och till sist
kristokrati och teokrati, d.ä. häri utgifver sig sjelf för att vara först
Messias och sedan Gud sjelf. Ibland är han religionsvänligt stämd såsom i
Uppb. 17:3, då han bär skökan eller den falska gudaktigheten, ibland
återigen religionsfiendtlig, såsom då hans tio konungar "hata skökan och
bränna henne upp i eld," 17:16, hvilket senare dock icke inträffar förrän
under vredesskålarna, således alldeles på slutet.
Det synes, som om han kommit till den höjdpunkten att kalla sig Gud redan i
midten af veckan, Dan. 9:27, då han uppsätter sin egen bild uti templet
och tillbedes. Uti 2 Tess. 2:3-4 läsa vi om "syndens menniska, förderfvets
son, att han sätter sig i Guds tempel såsom en Gud och föregifver sig sjelf
vara _Gud_." Först _derefter_ kommer hedningarnas förtrampande af den
heliga staden i tre och ett halft år. Uppb. 11:2.
Det sjuttonde kapitlet synes beskrifva antikrists ställning just före den
tidpunkt, då såväl han sjelf som hans tio generaler--de tio hornen med
hvilka vilddjuret stångas--få verldsvälde. De tio hornen, 17:3, hafva
inga diadem på sig, som de samma hornen hafva i kap. 13:1. De sägas "ännu
icke fått rike," 17:12, vid den tidpunkten uti synen, som då upprullades
för Johannes. Men de sägas skola "få makt" såsom konungar eller få
_konungamakt_, d.ä. blifva verkliga konungar "tillika med vilddjuret,"
d.v.s. samtidigt med att antikrist blir konung öfver jorden, som sker i
midten af veckan.
Denna heder att blifva verldsherskare erhåller antikrist dock ej, förrän
han varit i afgrunden och der af satan fått sin uppståndelsekropp. Det är
såsom uppstånden (eller sedan "dödssåret blifvit läkt") som "hela jorden
såg med förundran efter vilddjuret," 13:3, alldeles som Kristus såsom
uppstånden fick det vidsträckta verldsinflytandet. Samtidigt få hans tio
generaler deras konungsliga makt och myndighet. Det är på denna händelse
allt väntar i Uppb. 17. Det blir sålunda lätt att förstå uttrycken
"vilddjuret, som du såg, var, men är icke, och det skall uppstiga ur
afgrunden," 17:8, eller "skall komma," v. 8. De betyda helt enkelt, att
antikrist _hade varit_ på jorden (dock utan att vara krönt till
verldsherskare), nu _var_ han _ej der_, ty han var i afgrunden, men _skulle
uppstiga ur afgrunden till jorden_, vid hvilket tillfälle hans kröning
skulle försiggå.
Så snart antikrist uppstigit ur afgrunden och af draken fått all hans makt
och visdom (liksom Gud gaf all makt åt sin son) synes han ej längre bry sig
om några rådgifvare. Den sjunde, som "icke skall länge förblifva,"
afskedas, hvarpå antikrist synes bli sin egen rikskansler, d.v.s. han
tager råd af ingen utom sig sjelf under de sista tre och ett halft åren.
Det är han sjelf, som är "den åttonde" och som går till förtappelse,
nemligen vid Herrens nedstigande på oljoberget, 19:19, 20. Att den åttonde
säges vara af de sju, nemligen dessa hufvud, d.ä. rådgifvarena, visar, att
antikrist redan före sitt nedstigande till afgrunden någon tid personligen
skött rikskanslersembetet, d.v.s. varit sitt eget hufvud eller rådgifvare,
hvilken ställning han ansett sig tvungen att då uppgifva. Detta synes af
uttrycket "en är," v. 10, hvilket bevisar, att någon skötte det arbetet,
medan antikrist var i dödsriket.
Det berättas från Voltaires dagar, att en gång en stor fest hölls till hans
ära, hvarvid äfven en på Herren troende var närvarande. På tillfrågan, hvad
han tyckte om Voltaire, svarade han helt lugnt, att det var "en sak till,
han borde hafva gjort, så hade folk trott på honom bättre." "Hvad månde
detta vara?" blef den undrande frågan af den, som först stält frågan till
honom, hvilken ju menade, att Voltaire dock hade gjort allt mycket väl, som
så kraftigt bidragit till att afskaffa all religion i Frankrike, att ordna
om en hvilodag hvar tionde dag i stället för hvar sjunde, att förvandla
domkyrkan i Notre Dame i Paris till en teater, der förnuftets gudinna
tillbads. "Jo," blef svaret, "han borde hafva dött och sedan _uppstått på
tredje dagen_."
Det är äfven uti denna punkt, som antikrist skall lyckas efterapa Kristus
och derefter begynna häda Gud och "dem, som bo i himmelen" samt strida mot
de heliga, som äro på jorden, 13:6,7. Det är då, han riktigt skall visa sig
lik "_leoparden_" uti list, lik "_björnen_" uti att sönderrifva och lik
"_lejonet_" uti att söndermala med sina tänder och förskräcka genom sitt
rytande, 13:2. Det är då han får "makt öfver alla stammar och folk och
tungomål och folkslag," v. 7. Det är då "_alla_, som bo på jorden, skola
tillbedja det, hvilkas namn från verldens grundläggning icke äro skrifna i
det slagtade lammets lifsbok," v. 8. En sådan makt har aldrig hvarken det
romerska riket, ej heller påfvedömet haft. Märk, huru det om de heliga, som
här besegras, säges, att deras namn äro skrifna i lifsboken "_från_
verldens grundläggning," 13:8; 17:8, hvaremot det om Guds församling heter,
att de "äro utvalda i Kristus _före_ verldens grundläggning," Ef. 1:4.
Under denna förskräckliga antikristiska vedermöda uppmanas de troende, v.
10, att ej då söka begagna våld mot våld, svärd mot svärd, ity att svärdet
i så fall skall drabba dem rättvist och de ingen lön få för sitt lidande.
Deras vapen skall vara "tålamod och tro," och om de dödas, få de
martyrernas härliga lott.
Det andra vilddjuret--den falske profeten.
Vilddjuret, som uppstiger ur jorden, d.v.s. ur det solida, religiöst
anlagda element af jordens befolkning, är _den falske profeten_, hvilket vi
tydligt kunna se genom att jemföra uttrycken: "Göra tecken," v. 13, "och
det _förvillar_ dem, som bo på jorden, uppmanande dem att göra en _bild åt
vilddjuret_," v. 14, "det gör så att ingen kan köpa eller sälja, utom den,
som har _märket"_ v. 17, med samma slags uttryck uti Uppb. 19:20 om den
falske profeten: "Vilddjuret vardt gripet tillika med _den falske
profeten_, som i dess åsyn hade gjort _tecken_, med hvilka han hade
_förvillat_ dem" o.s.v. "De blefvo _båda_ kastade i den brinnande sjön,"
heter det, visande ganska tydligt äfven der, att också antikrist är en
person, att vi sålunda hafva att göra med två personer, af hvilka den
senare (den falske profeten) står uti en sådan ställning till den förra
(antikrist), att hans embete går ut på att få folk att tillbedja honom.
Antikrist är den politiske mannen och den falske profeten den religiöse.
Liksom antikrist lyckas samla all _verldslig_ makt uti sina händer, skall
det lyckas den falske profeten att samla all _religiös_ makt uti sina. Han
skall lyckas få alla religionssystem att sammansmälta till ett. Hans motto
skall bli det gamla tyska ordspråket: "Wir haben ja alle einen Gott, Krist,
Jude, Türk und Hottentot" (= vi hafva ju alla en och samma Gud, vi må så
vara kristna, judar, turkar eller hottentotter), eller den idé, som väckts
genom de religiösa parlament, hvilka allt sedan världsutställningen i
Chicago blifvit så omtyckta. "Alla religioner äro ungefär lika goda," det
är slagordet. "Vi hafva ju en och samma Gud, och alla religionslärarne,
sådana som Buddha, Confucius, Zoroaster, Kristus, Moses och Muhammed voro
ju alla goda och ungefär lika goda. Och vi böra lära af dem alla det som är
godt, om der finnes något, som vi ej sjelfva förstå" o.s.v.
Det lär icke heller blifva svårt för den falske profeten, som troligen blir
det största spiritualistiska medium, som verlden någonsin har sett, att
genom sina under sammanföra alla menniskor till ett. Han erkänner deras
läror, att börja med åtminstone, men med tillägg af sina egna. Muhammed var
en värdig föregångare till honom, ty han menade sig hafva upptagit det goda
både hos kristendom och judendom, hvartill han fogade sina egna
uppenbarelser. Den falske profetens alla planer gå ytterst ut på att kunna
få menniskor att tillbedja antikrist. Detta skall också lyckas honom, men
först när antikrists "dödssår blifvit läkt," v. 12, d.v.s. sedan han
uppstigit ur afgrunden.
Den falske profeten är sålunda falsk uti allt, hvad han gör, och är uti det
hänseendet ännu värre än skökan, hvarmed hans anhängare af Herren benämnas,
ty många af dem äro nog uppriktiga uti sin falska tro. Det är intressant
att se, att ingenting namnes om några åtgärder af den falske profeten, då
till sist antikrists generaler, sedan de en lång tid låtit skökan rida på
sig, 17:3, begynna "hata skökan och göra henne öde och naken och äta hennes
kött och uppbränna henne uti eld." (Detta synes ske strax före den sjunde
vredesskålens utgjutande, sålunda alldeles på slutet.) Han kan naturligtvis
ej hjelpa dem att nedgöra det system, som han sjelf frambragt, hvilket
skulle se alltför illa ut. Han tiger derför helt stilla, men är på samma
gång fullkomligt nöjd med hvad som sker, ty han är antikrists villiga
redskap, antikrists kultusminister uti en alldeles särskild bemärkelse. Och
när antikrist finner det i öfverensstämmelse med sina planer att utrota all
religion, äfven skökans, så är han dermed lika belåten, som när han förut
fick uppspinna sin religion. Han blir lika nöjd med att se sina anhängare
dräpas af antikrists soldater, _i trots af deras trohet_ mot antikrists och
sina egna läror, som han förut var att dräpa den, som ej ville antaga hans
religion. Han blir lika nöjd med att se skökan skuffas ned från vilddjurets
rygg, som han förut var att hjelpa upp henne dit.
Liksom den helige andes arbete går ut på att förhärliga Kristus, så går den
falske profetens embete ut på att förhärliga antikrist. Dessa tre, satan,
antikrist och den falske profeten, hvilkas _uppkomst_ på jorden vi se i
12:12; 13:1, 11, utgöra ett slags treenighet: satan motsvarande fadern,
antikrist sonen, och den falske profeten den helige ande. Uti kap. 19:19
och 20:2 se vi denna onda treenighets _störtande_ från jorden. Det "märke,"
som den falske profeten skulle tvinga alla att taga, skulle utgöra
antikrists namn, v. 17. Detta är mycket vigtigt att veta, i ty att man
eljest kan få alla möjliga falska uppfattningar derom. Sabbatisterna tro,
att söndagen är märket, men huru man skall kunna taga söndagen uti högra
handen och på pannan är ej lätt att förstå. Men det tyckes vara lätt att
förstå, att man kan tvingas att låta intrycka eller inbränna
verldsherskarens _namn_ på högra handen och på pannan.
Då det troligen redan finnes 666 olika gissningar om, hvad som menas med
detta tal 666, som bokstäfvernas talvärde uti antikrists namn skulle låta
sig hopsummeras till, vilja vi icke komma fram med någon ny, ty då kanske
det blir den 667:de, utan nöja oss med, att det är långt vigtigare att
förstå antikrists sanna karakter, än att veta hvad han skall heta.
Kap. 17.
Skönt är nu vidare att se, huru de 144,000 (i början af detta kapitel)
blifvit bevarade genom allt det nu beskrifna, och det utan att hvarken dö
eller blifva förvandlade. Det har lyckats vår Gud att bevara dessa _på
jorden_, satan, antikrist och den falske profeten till trots, så att de vid
Herrens nedstigande få stå med lammet på Sions berg i Jerusalem, 14:1.
_Deras_ märke på sina pannor, hvilket bestod uti "_faderns_" och
"_lammets_" namn, bära de ock, der de stå på berget. De höllo just på, när
Johannes såg dem, att lära sig en ny sång af himmelska harpospelare, v. 2,
hvilkas toner trängde till deras öron, en omständighet, som synes bevisa,
att med Sions berg menas det jordiska, ej det himmelska Sion,[9] ty i
himmelen läras väl icke några sånger.
Hvilka dessa harpospelare äro, står ej, troligen några af de helgonskaror,
hvilka åtfölja Jesus på de hvita hästarna, 19:14, och hvilkas bekantskap de
nu för första gången få göra--i så fall ett nytt bevis för, att Guds
församling, ehuru förhärligad, kan, liksom Jesus de fyratio dagarna emellan
hans uppståndelse och himmelsfärd, få vara till välsignelse för de ännu i
sina dödliga kroppar varande menniskorna under de tusen åren. De utmärkande
egenskaperna hos dessa 144,000, utom att de voro präglade med Guds namn på
sina pannor och läraktiga, voro: ett obesmittadt lif, v. 4, vidare en
bestämd föresats, som de ock hållit, att "följa lammet, _hvarhelst_ det
går." Lammet går nämligen icke endast på de friska ängarna och till de
klara vattenkällorna, utan till dem, som klippa det, och till sist till--
slagtbänken. Lammet hade icke alltid "stått" stilla såsom nu och låtit
dessa 144,000 endast vara sysselsatta med att lära sig att sjunga sånger,
utan hade ledt dem till skarpa "klippningar," ja, ofta bragt dem nära
bödelsbänken.
Många sjunga: "Jag vill följa lammet, hvart det går," utan att öfvertänka,
hvad de sjunga. Dessa voro villiga att dö för Kristus, om så hade fordrats,
likasom förut är påpekadt om gossebarnet och om skaran på glashafvet,
14:13; 15:2. De voro vidare _jungfrur_, ett ord som likaväl kan betyda
jungfruliga _män_ eller jungfruliga _andar_, då det grekiska ordet användes
om båda könen. De voro afskilda från verlden och all falsk gudsdyrkan. De
passade som en förstlingskärfve, ty de voro _mogna_. Och slutligen, de
blefvo aldrig befunna "med lögn"--något mycket betecknande, då vi
betänka, att alla dessa voro _judar;_ ett folk, som genom sin
sysselsättning, såsom köpmän kanske göra sig, som ett helt, skyldiga till
lögnens synd mer än något annat folk.
Om full sanningskärlek var möjlig, för dessa, så är det lika mycket möjligt
för de kristna nu för tiden. Och dock finnas s.k. troende köpmän, som så
småningom lära sig att ljuga i sina affärer och dermed fortsätta, tills
deras samvete ej plågas deraf. Vaknen upp, alla köpmän, som lefven i denna
synd, medan det ännu är tid, ty straffet följer på synden. Och lika visst
som Guds ord är sanning, lika visst är det, att I fån eder lott bland andra
lögnare, och det äfven om I stån uti troende församlingar. "Och _alla_
lögnare skola _få sin del_ i den sjö, som brinner med eld och svafvel,"
21:8.
De tre änglabudbärarne.
Uti kap. 14 läsa vi om ännu ett nådebudskap, ännu ett fredsanbud till den
upproriska verlden just före de sista vredesskålarna. En ängel förkunnar
_evangelium_, en annan varnar emot den falska gudstjenst, införd af den
falske profeten och praktiserad af skökan. Med full vetskap om, huru
"hatet" till _skökan_, 18:16, redan begynt uti folkopinionen, och i helig
förbidan och förvissning om sjelfva _staden_ Babylons fall, som nu
omedelbart förestår, nämligen vid den sjunde skålen, ropar han sin dubbla:
"_Fallet, fallet_ är det stora Babylon!" Den tredje varnar emot att
tillbedja _antikrist_.
Ängeln, som förkunnar evangelium, säger icke: "Stunden för hans dom" är
_nära_ att komma utan "_har_ kommit," visande sålunda, att under sjelfva
domshandlingarna skall evangelium förkunnas. Orden i Matt. 24:14: "Detta
evangelium om riket skall varda predikadt i hela verlden till ett
vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma," användas ofta för att
bevisa, att Jesus icke skulle kunna komma nu, men deri ligger alls intet
bevis, ity att det icke står, att det skall vara förkunnadt, innan _Jesus_
kommer att hemta sin församling, utan innan änden kommer. Den ände, hvarom
de frågade, var änden på denna tidsålder, ty just derom hade de frågat. Med
"denna verldens ände" menas "denna tidsålders ände." De ville med andra ord
veta när nästa tidsålder eller de tusen åren skulle begynna.
Det predikande, som här omnämnes, Uppb. 14:6, 7, är den egentliga
uppfyllelsen af detta löfte i Matt. 24; och det är för _alla folk_, det är
_efter_ församlingens upplyftande och dock _före_ änden på denna och före
början af nästa tidsålder. Det uppfylles _under_ sjelfva domstiden. Men
mera om detta sedan.
Denna ängel uppmanar folket att tillbedja Gud, och de följande att ej
blanda sig in med skökoväsendet och att ej tillbedja _antikrist_.
Resultatet af dessa tre budbärares predikan blir, synes det, de tre skarors
frälsning, som omtalas i detta och följande kapitel, samt de andras
förhärdelse. En klass dör, 14:13; de andra två upplyftas (jfr Matt. 13:39).
De, som dö, äro nog af både judar och hedningar (sålunda egentligen två
klasser), och af de två, som förvandlas, synes en skara vara af
hedningakristna, nemligen den till skörd torkade "säden," 14:15, och. en
skara af judar, nemligen skaran "på glashafvet," 15:2. "Jorden blef
skördad," heter det, när de _mogna kärvarna_ blefvo upptagna, 14:16. De
hade mognat, Mark. 4:29, för himmelen och skördas med jubel, d.ä. de
upptagas af ingen mindre än _Herren sjelf_, menniskans son, v. 14. Under
samma tid hade en annan skara mognat för straffet, som blef att kastas i
Guds vredes stora vinpress, d.ä. utsättas för de straffdomar, som åtfölja
Herrens nedstigande på oljoberget, då blod skall flyta i strömmar, så att
det skall gå "ända upp till betslen på hästarna," en sträcka af ett tusen
sex hundra stadier, v. 20, hvilket utgör omkring hela Palestinas längd.
Detta drufvornas kastande i pressen är endast ett uttryck för att de samlas
till "Harmageddon," 16:16, eller till "Josafats dal," hvarom vi läsa i Joel
3:12-15: "Kommen, trampen, ty pressen är full (nemligen af
menniskoskaror), presskaren rinna öfver, ty deras ondska är stor. Skaror
tränga på skaror i straffdomens dal. Sol och måne svartna" o.s.v. Det
närmar sig nu slutet på allvar, hvarför ock Guds församling i himmelen
genom ett af de fyra lifsväsendena såsom dess representant utlemnar åt de
sju änglarna de sju vredesskålarna med de sju sista plågorna, hvilkas
utgjutande beskrifvas i det följande kapitlet. Likasom Guds församling
förut hade frammanat de fyra hästarna vid straffdomarna under inseglen,
6:1-8, så få de äfven nu vara med att i fortsättningen från den himmelska
staden leda domarnas utförande, d.ä. vara med att "döma verlden,"
1 Kor. 6:2.
Kap. 16.
Vid den första skålen straffas antikrists tillbedjare med ett ondt och
svårt sår, v. 2. Vid den andra och tredje blef det "haf" och de "floder,"
som vid andra och tredje basunerna slogos till tredjedelen, nu fullständigt
förvandlade till blod, så att "_allt_ i hafvet, som hade lif, dog." Och på
det att ingen måtte tänka att straffdomarna voro för stora eller kommo på
menniskorna utan orsak, utropar först vattnens ängel: "Rättfärdig är du,
som är och som var, du helige, att du har dömt så. Emedan de hafva utgjutit
heligas och profeters blod, har du ock gifvit dem blod att dricka; de äro
det värda."
Derefter säger altaret detsamma om Guds domar. Uttrycket: "Jag hörde
altaret säga" o.s.v. betyder naturligtvis detsamma som att han hörde
sägas från altaret, d.v.s. i de derunder varande martyrernas namn, 6:9,
10, hvilka sålunda få underrättelse om, hvad som sker på jorden. Vid fjerde
skålen bränner solen menniskorna med stark brand, men följden blir icke
omvändelse utan hädelse. (Jemför, huru solen vid fjerde basunen slås med
partielt mörker.) Den femte utgöt sin skål öfver sjelfva antikrists _tron_.
Hvar antikrist skall hafva sin tron, torde ej vara så lätt att säga.
Somliga hafva tänkt på Rom, de sju kullarnas stad, på grund af uttrycket
"sju berg," 17:9, Men det finnes andra städer, som äro byggda på sju
kullar. Till och med om Jerusalem kan det sägas, att den är byggd på sju
kullar (utan att räkna oljoberget): Moria, Sion, Bezetka, Akra, Golgata,
"Onda rådets berg" och den kulle, som nu börjar af många anses såsom det
verkliga Golgata. Att det är det ärevördiga Jerusalem, som antikrist har
till mål att få till sin hufvudstad, synes af hans flerfaldiga försök att
bemäktiga sig denna stad, Det är ock i Jerusalem, han "utgifver sig för att
vara Gud och sätter sig i Guds tempel såsom en Gud." Det är der han krönes
såsom gudomlig verldsherskare.
Mig synes, att antikrist under sin korta regeringstid, som till större
delen är upptagen med krigsbedrifter, knappt kan sägas bo någonstädes. Hans
första infall synes stå i förbindelse med det stora verldskrig, som han får
till stånd vid det andra inseglets brytande, Uppb. 6:3. Ryttaren på den
_röda_ hästen är nog ingen annan än antikrist sjelf. Redan då skall han
"vända sina tankar emot _det heliga förbundet_," Dan. 11:28, då nyligen
upprättadt med Israel och deras nybyggda tempel. Han synes då komma i
spetsen för det gamla romerska rikets tio konungar, framställda genom "de
tio tårna på Nebukadnezars beläte," Dan. 2:41, och genom "de 10 hornen på
Daniels fjerde djur," 7:7.
Det är i dessa länder de arméer finnas, som han lättast kan få i rörelse,
Frankrike troligen i spetsen. Hans residensstad är då möjligen _Rom_ såsom
centralpunkten för det återupplifvade romerska riket, för så vidt han ej
lik Napoleon har sitt säte i _Paris_. Hans anfall få emellertid samma
snöpliga utgång som Napoleons fick vid sin framfart i Palestina. Napoleon
måste nemligen lemna sin armé på fältet och undkom sjelf med knapp nöd uti
en liten båt till Europa.
"Stenen," d.v.s. Gudsriket, 2:34, 44, slår då till bildstoden, den
antikristiska makten, på fötterna, d.ä. gifver den det första slaget
eller, såsom Daniel uttyder det för oss: "Dom vardt hållen åt den Högstes
heliga," 7:22. Detta dömande eller Herrens kraftiga uppträdande till förmån
för Israel emot dess fiender sker dock upprepade gånger, såsom ju också
bilden visar. Att bildstoden fick ett slag var en sak, att han slogs så,
att han föll omkull, var en annan, och att dess olika delar sedan krossades
af samma sten, Dan. 2:45, ännu en annan. Till detta fullständiga krossande
eller söndermalande till fint stoft, "såsom agn från logen," och det af
icke endast jernet (det romerska riket) och leret (det turkiska), utan
äfven af kopparen, silfret och guldet, d.ä. de riken, nemligen Grekland,
Persien och Babylon, som med dem åsyftas (under den antikristiska tiden),
behöfs några år. Och först vid Herrens nedstigande på oljoberget sker deras
"bortförande af vädret, så att intet rum vardt funnet för dem," 2:35. Redan
den lilla stenens eller Gudsrikets första slag visa sig vara så kraftfulla,
att de åtminstone kunna "sarga," Sak. 12:3, de tio rikenas då samlade
härar.
Ty äfven om antikrist lik fordom Antiokus vid hans första anfall på
Palestina, Dan. 11:28, anställer blodsutgjutelse och talar stor hädelse, 1
Makk. 1:24, och plundrar och oskärar det nybyggda templet, 1 Makk. 1
16-24, skola dock hans arméer försvinna, under det Israel förblifver. Det
är då Jerusalem skall blifva "till en rusgifvande skål," Sak, 12:2, till
och med under det staden "varder belägrad," Antikrist blir varse, att alla,
som lyfta på "_lyftesstenen_," v. 3, hvarmed nog menas samma sten, som den
Daniel omtalar hade "lossnat"--eller det i Jerusalem befintliga Gudsriket
--endast "_sarga sig derpå_," och att hvad helst han än tager sig till,
skall dock "Jerusalem allt framgent sitta qvar på sitt rum i Jerusalem," v.
6.
Men antikrist gör snart ett nytt infall i Palestina, beskrifvet i Uppb.
12:13, i midten af veckan, dä hans härar först vinna sådan framgång, att
hela den judiska nationen (qvinnan) drifves ut i Sinais öken, det dagliga
offret afskaffas, och han sjelf sätter sig i Guds tempel såsom en Gud. Men
han har ingen ro vid tanken på, att de af honom så förhatade judarne,
hvilka han aldrig som en _hel_ nation kan få att bryta förbundet med
Jehova, Dan. 9:27, skola finnas till, hvarför han drager ut efter dem i
öknen, likasom Farao efter Israel. Det är då, det stora undret sker, att
jorden öppnar sin mun och uppslukar hans arméer, 12:16, eller att
bildstoden får ett så kraftfullt slag på fötterna, att den ramlar omkull.
Enligt Dan. 8:9 uppkommer "det lilla hornet," som skulle afskaffa "det
dagliga offret" o. s, v., såsom der beskrifvet, från ett af Alexanders fyra
riken och anses i allmänhet syfta på det nuvarande _turkiska_ riket.
Turkiet blir det "delade rikets ler," v. 4, den "bräckliga" delen af det
delade romerska riket, och det är denna lerfot, som nu krossas och som
förorsakar, att bildstoden faller omkull. Om detta mera framdeles.
Det är att lägga märke till, att Daniel omnämner två små horn, ett i 7:de
kapitlet och ett i 8:de. Dessa två må vi icke förvexla, ty hornet i det
7:de kap. uppstod från det _fjerde_ verldsriket, det _romerska_, under det
att hornet i det 8:de kap. uppstod från det _tredje_, det _grekiska_. Båda
två syfta på antikrist, dock med den skilnaden, att det första framställer
hans första infall i Palestina med tillhjelp af de 10 vestromerska rikena,
hvaremot det grekiska väldets efterträdare, nämligen _Turkiet_, hjelper
honom vid det andra.
Det är troligt, att antikrist vid detta sitt andra infall i Palestina
kommer från _Konstantinopel_, hvars sultan han då lyckats få på sin sida.
Antikrist torde blifva en välkommen hjelp för sultanen gent emot det
påträngande Ryssland, som troligen vid det laget redan intagit Syrien (och
kanske en del af Mindre Asien) och der insatt sin vasallkonung, "konungen i
norr," såsom motvigt till Englands vasallstat, Egypten, "konungen i söder."
Bakom dessas framtida gräl om Palestina, hvartill krigen under Antiokus
voro ett förespel, Dan. 11, stå naturligtvis de egentliga kämparna om
Palestina, den egentlige "konungen i norr" och "konungen i söder," nämligen
_Ryssland_ och _England_. Den turkiske sultanen, som har nominell
öfverhöghet öfver både Mindre Asien och Egypten, torde dock, till följd af
antikrists intriger, hellre gynna Rysslands än Englands vasallstat såsom
innehafvare af Palestina.
Men antikrist gifver ej ännu upp sitt önskemål, ty såsom vi redan sett stod
draken vid folkhafvets strand, Uppb. 12:18, väntande, att hans trogne
tjenare skall få till stånd nya härar för sitt tredje och sista anfall, och
dessa synes han då få från de utom det forna romerska riket liggande
länderna, hufvudsakligast från _Ryssland_ ("Ros, Mesek och Tubal"),
Tyskland och Österrike ("Gomer"), Hes. 38:2, 3, 6, från länder sålunda,
som alla äro kända för sin starka antisemitism (judehat). Dessa väldiga
skaror samlas från norr, under det att från södern, från Afrika, komma
"etioper och puteer" och från östern "perser." Likasom Ros, Mesek, Tubal
och Gomer i första hand betecknade folkslag, som lågo nära Palestina, men
sedan för den profetiska blicken intogo länder, till hvilka dessa folk
utvandrat och der deras uppblandade afkomlingar bo, så också med etioper,
puteer och perser.
Melin säger om dessa folk: "_Rosh_, ett folk boende först på Taurusbergen i
Armeniens grannskap ... anses allmänt för samma folk som rosslaner och
ryssar. Namnen Mesek och Tubal påminna starkt om Moskwa och Tobolsk.
Perser, etiopier och puteer, alltså de aflägsna sydfolken från Turans
stepper i en stor båge öfver Iran och Etiopien till _Afrikas vesterland_."
Om två af Gomers söner, 1 Mos. 10:3, säger han: "Askenas är den
skandinavisk-germanska folkätten," om Rifat, att den är "Frankrikes och
Britanniens _kymrisk-keltiska folkgren_." Irländarne höra sålunda dit. D:r
Fjellstedt säger om Togarma, att från dem härstamma armenierna och de
nuvarande kaukasierna m.fl och om _Magogs_ efterkommande, Hes 38:2, att
de finnas troligen i _Ryssland_, Tartariet och efter någras mening i Kina.
Det är sålunda att märka, att dessa folkslag, som här uppräknas,
hufvudsakligast äro sådana folk, hvilka romarne aldrig underkufvade, och
hvilka aldrig tillhört det romerska riket. Så är förhållandet med
_Ryssland_, med större delen af _Tyskland_ och _Österrike_ norr om
Donaufloden och öster om Rhenfloden. Likaså med _Kina_ och Tartariet, d.ä.
_Mongoliet_. Likaså med _Irland_. Det var just dessa keltiska folkslag,
såsom irländarne, invånarne i nordligaste Skotland m.fl., hvilka romarne
aldrig kunde besegra. _Persiska_ folkraser och religioner finnas uti
sjelfva Indien, sålunda utom det forna romerska riket österut. Uti Afrika
sträckte sig troligen romarnes välde ej heller så långt som dit, der
afkomlingarna af de nämnda folken, "etioper och puter," nu bo.
Man kan icke undgå att lägga märke till, huru Tyskland på senaste tider på
alla upptänkliga sätt söker närma sig Ryssland. Likaså Rysslands stora
inflytande i Kina och äfven öfver Persien, Abessinien (ett af Etiopiens
folkslag) och till och med öfver Turkiet. Hvad betyder allt detta? Jo, att
det icke skall blifva svårt för antikrist att få till stånd ett _stort
folkförbund med Ryssland i spetsen_ af alla de riken i Europa, Asien och
Afrika, hvilka liksom en ring omsluta det gamla romerska rikets område. Små
förberedelser göras till och med redan för antikrists _tredje_ infall i
Palestina, då folken och "konungarne från östern," Uppb. 16:12, d.ä. från
Babylon, _Persien, Afghanistan, Indien, Kina_ och _Japan_ (japaneserna äro
ock mongoler) och från södern, d.ä. från _Abessinien_ m.m., och från norr,
d.ä. _Ryssland, Tyskland_, en del af _Österrike, Irland och Mongoliet_, då
dessa folk skola lika villigt ställa sig till antikrists förfogande, som
förut de tio rikena gjorde det.
Antikrists utgångspunkt för sitt sista infall i Palestina blir sålunda
_Petersburg_. Det är dock ganska möjligt, att zaren af Ryssland haft sin
hand med i spelet, både vid det första af Frankrike ledda anfallet på
Syrien och Palestina och vid det andra från Konstantinopel. Vi vilja
sedermera visa, huru dessa tre infall af antikrist i Palestina med en
förvånansvärd noggrannhet stämma med såväl Antioki tre infall i Palestina,
Dan. 11:28, 30, 41, som med det antikristiska väldets föreskuggande anfall
på Palestina (under _års_uppfyllelsen), nämligen först af _romarne_ år 70,
sedan af _turkarne_ år 637 och så från Ryssland (hvilket sista ju faller
samman med den bokstafliga uppfyllelsen.) De stämma ock, såsom är visadt,
öfverens med Uppenbarelsebokens tre stora krig: under andra inseglet, 6:4,
i midten af veckan, 12:13, 16, och i slutet af veckan, 19:19-21.
Den femte skålens utgjutande öfver vilddjurets tron är sålunda
straffdomarna öfver hans välde och auktoritet. Skall man tänka på någon
särskild stad för hans tron, der han skulle hafva sitt hufvudqvarter vid
femte skålens utgjutande d.v.s. alldeles vid slutet af de sju åren, då blir
det i sanning _Petersburg_, ty det är just der han då drifver sitt spel för
ätt uppegga ryssarne att hjelpa honom eröfra Palestina. Ryssland är redan
nu mörkt nog, och dock läsa vi, att antikrists rike vardt förmörkadt. Dock
är nog här äfven _Rom_ inbegripet, i ty att "konungarna på _hela_ jorden,"
16:14, skola församlas till den sista drabbningen.
Vi betraktade femte basunen såsom hänsyftande på domen öfver _spiritismen_
och sjette basunen på muhammedanismens framfart med den nybildade
babyloniska staten såsom utgångspunkt. Att nu sjette skålen, som förorsakar
Eufrats uttorkande, syftar på straffet öfver den babyloniska
muhammedanismen är klart nog, och då skulle man ju helst kunna antaga, att
femte skålen framställer slutdomen öfver _spiritismen_, hvilken, såsom
ledande sitt upphof från satan sjelf, kan anses utgöra antikrists "tron,"
d.ä. välde och auktoritet, mer än något annat. Eufrats uttorkande får
fattas både sinnebildligt, d.v.s. att det nybildade babyloniska väldet får
ett väldigt dödsslag, att stenen hamrar på detsamma utan misskund, men
äfven bokstavligt, så att den stora flodens vatten ej skall förorsaka något
hinder[10] för "konungarne från östern" att lätt komma öfver densamma på
deras tåg att förena sig med de andra antikristiska från norden till
vestern kommande arméerna. Men med Eufrats dubbla uttorkande beredes ock
väg för de judar, som finnas öster om Eufrat, hvarest många af de tio
stammarna nog ännu då äro, nämligen uti Persien, Armenien, Afghanistan och
Indien, att återvända och förena sig med sina bröder i Palestina.
Det är äfven då draken, antikrist och den falske profeten (den onda
treenigheten) skola samtidigt genom de 3 onda andarna ur deras mun, 16:13,
använda allt sitt inflytande öfver _alla_ jordens konungar "att församla
dem till strid på den dagen, den allsväldige Gudens stora dag." Icke
underligt heller, att de nu äro på det yttersta uppretade till följd af de
plågor, som nyligen drabbat deras tillbedjare. Antikrist är vred, ty hans
anhängare hade ju blifvit straffade redan vid den första vredesskålen och
hans "trons" ledande män vid den femte. Den falske profeten är vred, ty
hans spiritister straffades likaledes vid den femte skålen och hans
babyloniska muhammedaner vid den sjette. Ej underligt, att nu både de två
sjelfva, såväl som deras förman satan sjelf, göra sitt bästa. Draken får nu
hednaverlden på sin lott (Kina tillbeder draken och har hans bild som sitt
riksvapen), antikrist den s.k. kristna verlden, och den falske profeten den
muhammedanska. Det vapen, som antikrist begagnar, är nog hufvudsakligen:
revolutionsanda; den falske profetens: religiös spiritism uti sin allra
kraftigaste form för att hämnas den femte skålens bitterhet, 16:10; och
draken: den afgrundsdiplomati, som utgör föreningslänken emellan de andra
båda. Skönt är att se, huru Gud till och med under vredesskålarna har ett
folk på jorden, hvilket uppmanas att "vaka och bevara sina kläder," v. 15.
Platsen, der dessa arméer, de största verlden någonsin skådat, skola
sammandragas, är Harmageddon, en ofantlig högslätt i Palestina, som
sträcker sig ända från Karmel till Tabor, och der förr många slag hafva
stått. Ordet betyder Mageddons berg. Mageddo eller Megiddo var en stad vid
bäcken Kison. Det var deromkring de kananeiska konungarne under Deboras
domaretid ledo ett så förkrossande nederlag genom israeliterna, då
"Kisonbäcken bortsköljde dem," Dom. 5:19. D:r Clarke säger: "Denna slätt
har blifvit vald till lägerplats i hvarje strid ifrån Nebukadnesar,
Assyriens konung, allt intill Napoleon Bonapartes olyckliga tåg till
Syrien. Judar, hedningar, saracener, kristna korsfarare och
Kristusfientliga fransmän, egyptier, perser, druser, turkar och araber,
krigare af hvarje folk under himmelen hafva uppslagit sina tält på
Esdraelons slätt och hafva sett deras olika länders fanor vätas af Tabors
och Hermons dagg."
Vid den sjunde _skålen_ skedde en förfärlig allmän jordbäfning, kanske den,
som omtalas i Es. 24:19, 20: "Jorden brister och brister, jorden remnar och
remnar, jorden darrar och darrar, jorden raglar och raglar såsom en drucken
och gungar såsom en hängmatta" o.s.v. Denna jordbäfning är sålunda
verldsomfattande uti sina verkningar, och städer långt skilda från
hvarandra beröras deraf. Jerusalem blir då deladt i tre delar. "Folkens
städer föllo." Det är då Rom, Konstantinopel, Petersburg, London, Paris,
Berlin, New York, Chicago, ja, äfven Köpenhamn, Stockholm och Kristiania
m.fl. skola falla. Då kommer Gud äfven ihåg staden Babylon, hvars dom
beskrifves uti kap. 18.
Den stora skökan.
Lägg märke till, att allt är stort under vedermödans tid. Vi läsa om "den
stora vedermödan," 7:14, "den stora jordbäfningen," 16:18, den siste, store
antikrist, som Johannes talar om, 1 Joh. 2:18 (enligt somliga läsarter
_antikristen_), "den stora skökan" och "det stora Babylon:" Se vidare
"stora tecken," 11:13, "Guds vredes stora vinpress," 14:19, o.s.v.
Mången har undrat, hvarför Herrens ande så noga och utförligt beskrifvit
alla de händelser, som afsluta denna tidsålder, hvarför han dermed upptagit
så mycket utrymme, nemligen större delen af Uppenbarelseboken. Saken är
helt enkelt den, att dessa kapitel 6-19 af Uppenbarelseboken beskrifva
_mognandet_ af skörden från allt det sataniska utsäde, som blifvit sådt
under många föregående århundraden eller årtusenden, och utaf denna skörd
kan man sedan lära sig spåra de fröns och knoppars utseende, som förut
existerade, samt faran af att gifva dem näring.
Men rörande den stora skökan är det godt, att vi ej behöfva sväfva i
okunnighet om, hvad som dermed menas. Hon förklaras nemligen vara en stad
--"den stora staden Babylon," 17:18; 18:2. Det är alltid tryggast att
blifva vid det, som är skrifvet. Den sköka eller det Babylon, som här
omtalas, är vidare den sköka eller det Babylon, som finnes till under den
tid, som här åsyftas, nemligen vredestiden eller den stora vedermödans tid.
Att dermed ej framställes falsk religion under alla tider är klart af Uppb.
1:1. Detta nya Babylon kommer utan tvifvel att byggas vid Eufrats stränder
likasom det forna.
En ingalunda liten stad med flera tusen invånare fins der allaredan.
Jernbanor äro redan planerade att löpa till densamma, och der blir det den
falske profeten skall förlägga skökans hufvudqvarter. Han sjelf, såsom
antikrists trogne evangelist, är väl större delen af tiden stadd på resa!
Hvarför väljes då just Babylon dertill? Vi må nu ej glömma, att den falske
profeten vill upprätta en verldsreligion. Skulle han välja endera Rom,
Petersburg, London, Berlin eller New York till skökans residensstad, då
hade visserligen hvart och ett af de namnen god klang, men endast för en af
de tre stora kristna kyrkorna, romersk katolska, grekisk-katolska och
protestantiska, och ej för de andra och ännu mindre för muhammedaner,
brahmaister och buddhaister. Skulle han återigen välja Konstantinopel,
Benares eller Peking, då hade det god klang för muhammedaner, brahmaister
och buddhaister, men ej för vesterns religiösa menniskor. Skulle han välja
Jerusalem, passade det för judar, men ej för de andra. Han är derför klok
nog att _välja en stad, som passar för dem alla_. Hans val faller då på det
gamla ärevördiga Babylon, Namnet anses först hafva blifvit det gifvet af
Nimrod, dess grundläggare och "den förste väldige på jorden," "den väldige
jägaren," 1 Mos. 10:8, 9. Han påstås dock hafva kallat den Babil, hvilket
betyder Guds. port, men att detta namn efter tungomålsförbistringen blef
ändradt till Balal eller Babel, hvilket betyder förbistring. Det var i
forntiden bekant för sina vallar, jernportar och hängande trädgårdar, som
voro de största ibland konstens under.
Med de sju berg, på hvilka qvinnan sitter, menas utan tvifvel de sju stora
verldsstäder, som understödja henne och hvilka göra, att hon kan "sitta som
en drottning" öfver de andra, Uppb. 18:7. Städer byggas vanligen på berg
för sundhetens skull, och det är nog icke svårare att finna ett berg i
hvardera af dessa sju städer än sju berg uti en stad. I Jerusalem kan man
räkna till sju berg, såsom vi nämnde, men när ordet berg begagnas om
Jerusalem, användes alltid endast Sions berg, emedan _konungaborgen_ var
byggd på den. Likaså "Samarias berg," Amos. 6:4, "Esaus berg," Obadja v.
19.
Det är dock icke så säkert, att vi absolut måste hålla oss till det
bokstafliga utaf ett ord, som _så allmänt_ begagnas som ett uttryck för en
tanke. Ordet "lammet" begagnas så ofta i Uppenbarelseboken, men hvar och en
vet af andra bibelböcker, hvad dermed förstås. "Lammet, som är midt för
tronen," heter det. Det behöfs ingen förklaring. Likaså begagnas ordet berg
beständigt såsom ett uttryck för styrka. "Eho du är, du stora berg ...,
till slättmark skall du varda," Sak. 4:7. "Bygga huset på berget," Luk.
6:48. David säger ju, att Herren är hans klippa, Ps. 18:3. "På denna klippa
skall jag bygga min församling," sade Herren till Petrus.
Eftersom det nu säges, att dessa sju hufvud äro sju berg och sju konungar,
blir väl lättast att fatta bergen såsom uttryck för dessa konungars fasta
riken eller hufvudstäder med dess konungsborgar. När qvinnan säges sitta på
de sju bergen, är det ju enklast att förstå det om sju städer, uti hvars
konungaborgar sju regenter finnas, hvilka representera jordens religiösa
system, dem han nu samlar till ett. För romerska kyrkan hafva vi då _Rom_
(möjligen Paris), för grekiska _Petersburg_ (möjligen Konstantinopel), för
den protestantiska _London_ (möjligen Berlin; men på någon af nya verldens
städer få vi väl ej tänka), för muhammedanismen _Konstantinopel_ (troligen
ej Mekka, emedan der ingen monark gerna kan komma att sitta), för
judendomen _Jerusalem_, för brahmaismen _Kalkutta_, (möjligen: den heliga
staden Benares), för buddhaismen _Peking_ (måhända Tokio, Japans
hufvudstad).
Öfver dessa är Babylons stad drottning, likasom Jerusalem en gång kallas
för "herskarinnan," Jer. Kl. 1:1. Läs beskrifningen på Jerusalem der, och
det blir ej svårt att förstå, huru "det stora Babylon" kan vara en verklig
stad lika såväl som Jerusalem. Jerusalem säges vara en "enka," 1:1. Babylon
säger: "Jag är icke enka," Uppb. 18:7. Om Jerusalem säges: "Hennes furstar
likna hjortar ... som vanmäktiga fly undan jägaren," Klag. 1:6. Om Babylon
säges: "Jordens konungar skola gråta," Uppb. 18:9.
Att spiritismen är Babylons religion ses deraf, att till sist demonerna
("de onda andarne") välja det till sitt residens. Med "de heligas och Jesu
vittnens blod," 17:6, och "de profeters och heligas blod och alla deras,
som hade blifvit slagtade på jorden," 18:24, förstås naturligtvis blodet af
de heliga, de vittnen och profeter, som lefde på jorden _under den tid_ det
Babylon, hvarom här är fråga, existerade, likasom de _jordens_ konungar, v.
9, _jordens_ köpmän, v. 11, och skeppare, v. 17-19, som här omtalas, icke
menas jordens konungar och köpmän under alla tider, utan under den tid,
hvarom det är fråga.
Af detta uttryck synes emellertid, att allt det slagtande, som under
denna tid sker _på hela jorden_, ledes från staden Babylon. Det är
derifrån befallningen skall gifvas om upprättande af den tidens
inqvisitionsdomstolar och om dess Bartolomeinätter. Den babyloniska skökans
inflytande skall dock efter någon tid märkligt aftaga, och det på grund
deraf, att folkopinionen blir emot _all_ religion. De tio konungarne skola
begynna hata skökan, 17:16. Detta hatande fortsätter med, att de "äta
hennes kött," d.ä. roffa till sig hennes rikedomar och till sist sätta eld
på sjelfva hennes hufvudstad. Detta allt emedan "_Gud_ har gifvit dem i
hjertat att utföra hans råd," 17:17. Hela trakten vid Eufrat innehåller
mycket jordbeck och bergolja, 1 Mos. 11:3. Det behöfs sålunda ej mycken
ansträngning för att en outsläcklig jordbrand skall uppstå.
De synder skökan särskildt gjort sig skyldig till, äro: _spiritism_, 17:2;
_bolande med verldsmakterna_, under det hon skulle förkunna den sanna
religionen, v. 3, 9; vidare _yppigheten_ (den rike mannens synd), v. 3, 7,
hvilket exempel följts af jordens konungar, länder och städer, hvilkas
_skökodöttrar_ antagit samma kostsamma (v. 12) religion och vällefnad bland
dess prester, v. 9, som "modern till skökorna" på jorden gjort, 17:5;
vidare _förföljelse_ mot Guds folk, v. 6; och hennes _förskräckliga
högmod_, v. 7; samt slutligen det _slafveri_, uti hvilket hon bragt
menskligheten och särskildt sådana, som blifva innestängda inom hennes
klostermurar för att der lära sig den nya verldsreligionen. Hon handlade
nemligen äfven med "trälar och menniskosjälar," 18:13.
Kap. 19.
Babylons fall, som förorsakar så mycken klagan på jorden, ja som gör, att
både _konungar, köpmän_ och _skeppare_ fälla _tårar_, v. 9, 11, 19,
förorsakar deremot ett ofantligt jubel i himmelen. Flera skaror uppstämma
sitt halleluja, ett uttryck, som här förekommer fyra gånger, men eljest
ingenstädes i Uppenbarelseboken. På jorden ropa konungarna, köpmännen och
skepparne hvar sina två "ve," v. 10, 16, 19, Den första hallelujaskaran,
v. 1, är kanske gamla testamentets heliga. Gamle Daniel, kommande ihåg allt
ondt, som redan det gamla Babylon åstadkom, och hafvande bevittnat de ännu
hemskare ogerningar, som det moderna Babylon kunnat göra, är glad öfver att
se systemet om intet och staden förvandlad till en eldsjö. Så med alla de
gamla profeterna och helgonen.
Nya testamentet synes göra en skilnad på gamla testamentets heliga och på
Guds församling. Uti Ebr. 12 kap. uppräknar dess författare invånarne uti
det himmelska Jerusalem, den lefvande Gudens stad. Han framställer tydligt
det Sions berg, hvarom han der talar, såsom en _motsats_ till det berg,
"_hvarpå man kan taga_," v. 18, hvaraf följer att _intet_ af allt, han i v.
22-24 uppräknar är på _jorden_. Äfven Jesus, som ock uppräknas bland den
himmelska stadens invånare, framställes såsom varande i himmelen, stadd i
utöfning af sitt medlarekall. Der omtalas två klasser i himmelen (utom
änglarne samt Gud och Jesus), nemligen: 1) "högtidsskaran och församlingen
af de förstfödda" och 2) "de fullkomnade rättfärdigas andar." Det går
sålunda här ej an att tala om, såsom somliga göra, att en af dessa skaror,
d.ä. den, som har sitt namn "uppskrifvet i himmelen," är församlingen på
jorden, och den andra församlingen i himmelen.
Uttrycket: "De fullkomnade rättfärdigas andar" stämmer väl med samma slags
uttryck i föregående kapitel: "På det, att de (nemligen gamla testamentets
heliga) ej utan oss skulle blifva _fullkomnade_." Gamla testamentets heliga
voro före Kristi uppståndelse uti ett ofullkomlighetstillstånd till sina
andar, men i och med det ögonblick, då han, vår "förelöpare," som "nedfarit
till jordens nedra rum," uppfor "öfver alla himlar," Ef. 4:9, 10; inträdde
en förändring i deras tillstånd, i det att den afdelning af dödsriket,
hvari de troende voro före Kristus, af Herren fördes uppåt till tredje
himmelen. Dermed begynte deras fullkomnande, och nu följa de med lifligt
intresse vårt segerlopp, Ebr. 12:l, ity att vid dess slut deras fulla
fullkomnande inträder samtidigt med vårt.
I texten står icke: I hafven kommit till "församlingen af de förstfödda"
_kroppsligen_, men till de "fullkomnade rättfärdigas andar" _i tron_,
hvilken oberättigade åtskilnad man måste göra, om man tror de förra vara
endast församlingen på jorden och endast de senare de frälsta i himmelen.
Liksom det endast är i tron vi kommit till "Gud," i tron vi kommit till
"Jesus," i tron vi kommit till de "rättfärdigas andar," så är det ock
_endast i tron_ vi äro komna till den del af den i himmelen "före verldens
grundläggning" uppskrifna församlingen, som gått hem före oss.
Icke lär väl det, att de hafva sina namn i himmelen, förneka, att de
sjelfva, d.ä. deras andar ock äro der, hvilket ju vore detsamma som att
antaga, tvärtemot Uppb. 3:5, att de frälstas namn utstrykas ur lifvets bok,
så snart de sjelfva komma hem. Båda skarorna äro naturligtvis i himmelen
och båda hafva sina namn der, ehuru somliga äro antecknade såsom
tillhörande en skara och andra en annan. Den jemförelse, brefvets
författare vill göra, är tydligt emellan det, "hvarpå man kan taga,"
hvartill ju äfven, den del af Guds församling, som är på jorden, hör, och
det, hvarpå man _ej_ kan taga, d.ä. allt det, som är i himmelen och som
kan beröras endast med trons och hoppets hand.
Uti Uppb. 19:4 hafva vi åter denna församling såsom den andra skaran under
de oss så kära vordna uttrycken "de tjugofyra äldste och de fyra
lifsväsendena," som ropa: "Amen, halleluja!" Den tredje skaran i Uppb. 19
är troligen alla de, som blifvit förvandlade under vredestiden och
upptagits. Deras ropande ljöd för Johannes såsom ett stort vattenfall,
eller som om åskan hade gått, v.6,--så många voro de. De synas ej heller
vara afundsjuka på den tidigare upplyftade brudskaran, utan de fröjdas i
stället öfver, att bröllop nu skall firas.
Det är också passande, att just nu bröllopet firas, ty nu äro icke endast
de heliga der, med hvilka "den gamle af dagar" redan under gamla förbundet
"trolofvat sig till evig tid i rättfärdighet och rätt och i trohet," Hes.
2:19, 20, och hvilka väl nu få tjena som _brudförare_ vid "lammets
bröllop," nu är icke endast församlingen sjelf, sjelfva _bruden_ der, utan
äfven den antikristiska tidens martyrer hafva nu hunnit komma dit för att
tjena såsom _brudtärnor_ vid den högtidliga vigselakten. Änglarne få väl
tjena, med sång och musik, allt aflöper "med lust och gamman," till dess
att brudgummen tillkännagifver, att sjelfva bröllops_måltiden_ skall dukas
på _jorden_ och att han vill resa på en bröllopstur med sin brud, under
hvilken han skall _taga riket i besittning_.
Äfven de, som inbjudas till _gäster_ vid denna måltid, kallas "saliga."
Dessa utgöras af alla de troende, som vi sågo ännu vara qvar på jorden,
såsom de 144,000 på Sions berg, de i kap. 16:15, som uppmanas att "vaka,"
de i kap. 18:4, som uppmanas att "gå ut från Babylon," och de som frälsas,
när Herren nedstiger på oljoberget. Dan. 12:12.
Att det finnes olika klasser af frälsta menniskor i himmelen är uppenbart,
men det är att märka, att dessa olika klasser frälsas under olika
nådeshushållningar. Alla, som blefvo frälsta under gamla förbundet, utgöra
en klass, alla, som blefvo frälsta under församlingens nådeshushållning,
utgöra likaledes en klass, och alla, som frälsas under vredestiden och
under de tusen åren, utgöra återigen andra klasser. Att somliga varit mer
eller mindre trogna under hvardera af dessa nådeshushållningar, det gör,
att somliga få större lön, andra mindre, men i de förhållanden de stå till
Herren, äro gamla testamentets heliga en klass, församlingen en annan,
o.s.v.
Somliga tro, att t.ex. under församlingens tid, uti hvilken vi nu lefva,
endast vissa uttagas att utgöra bruden, andra tro, att endast vissa uttagas
att utgöra Kristi kropp. De förra anse bruden för den högsta klassen; de
senare, att Kristi kropp är den högsta. Men i brefvet till efesierna finna
vi tydligt sagdt om hela församlingen, att hon är både kroppen och bruden.
"Gud lade allt under Kristi fötter och gaf honom till ett hufvud öfver
allting åt _församlingen, som är hans kropp_," Efes. 1:22, 23. "Fördenskull
skall _en man_ öfvergifva sin fader och moder och hålla sig till _sin
hustru_ och de två skola varda till ett kött. Denna hemlighet är stor, men
jag säger det om _Kristus_ och om _församlingen_," 5:32. Kan något vara
tydligare, än att båda bilderna användas om församlingen och om alla dess
medlemmar. Vi få tänka på, att Jesus är vårt hufvud, då vi behöfva ledning,
insigt, visdom; och vi få tänka på, att han är vår brudgum, då vi behöfva
kärlek. Jesus är vårt hufvud i verksamheten, vår brudgum, då vi tillbedja.
De, som under denna tidsålder icke duga till att blifva Kristi kropp eller
Kristi brud, de duga icke till att blifva frälsta, ty _nu uttages kroppen
eller bruden och inga andra_. Annat är det med dem, som såsom ofrälsta
blifva qvarlemnade, när Herren kommer; de kunna möjligen sedermera frälsas
och blifva med bland brudtärnorna och gästerna, detta emedan de blifva
frälsta under den tid brud_tärnor_ eller den tid "_gäster_" uttagas.
Ryttaren på den hvita hästen och hans härskaror.
Uti Uppb. 4 kap. sågo vi himmelen öppen och Johannes i anden ingå genom
portarna för att sedan kunna beskrifva för oss det, som komma skall. Här se
vi åter himmelen öppen och Herren komma på den hvita hästen. Han har nu
många diadem på sitt hufvud, under det han i kap. 6:2 hade endast en
"krans" (grt.); ty nu har han vunnit många segrar, fått flera klasser
frälsta till himmelen och besegrat nästan hela jorden. Endast en strid
återstår. "Härskarorna," som åtfölja honom, äro naturligtvis de olika
klasser af frälsta i himmelen, som vi förut hafva betraktat. Det ord, som
här är återgifvet med linne, förekommer endast tre gånger uti
Uppenbarelseboken och på alla ställen om menniskor; två gånger i kap. 19:8,
14. Det ord, som begagnas om änglar: "rent glänsande linne," 15:6, är ett
helt annat ord. (Det förra är _byssinos_, det andra _linon_.) Att änglar
åtfölja de frälsta, är alldeles klart af andra ställen, såsom Matt. 25:31,
men det nämnes icke här. Här är fråga om hvilka som skola få vara med för
att intaga och regera öfver jorden. Och det veta vi, enligt Ebr. 2:5, att
det ej är änglarne utan _helgonen_.
De folk, han skall slå med det skarpa svärdet, 19:15, äro de antikristiska
arméerna, då samlade emot honom till strid. Det är nu hela Palestina skall
förvandlas till en enda stor vredesvinpress, som är lika stor som landet är
långt, 14:19, 20; 19:15. Det är nu, som "vädret," Dan. 2:1, bortför
belätets stoft, så "att intet rum vardt funnet för det." Det är nu den
sista stora striden utkämpas emellan den onda treenigheten och Herren och
hans heliga. Antikrist och den falske profeten kastas i eldsjön och satan
bindes för tusen år. Antikrists soldater blifva dräpta af svärdet från
ryttarens mun, d.v.s. genom det ord eller de straffdomar han talade och
pålade.
Herren skall icke sjelf lägga hand på dem, utan såsom vi se af andra
bibelställen, skola flera olika slags straffdomar öfvergå dem. "Enhvar
skall draga svärd emot den andre. Och jag skall gå till rätta med honom med
pest och blod; och öfversvämmande störtregn och stenar af hagel, eld och
svafvel skall jag låta regna öfver honom och öfver hans härar och öfver de
många folk, som äro med honom." Hes: 38:21, 22. "Han skall låta deras kött
ruttna, medan de ännu stå på sina fötter, och deras ögon skola ruttna i
sina hålor, och deras tunga skall ruttna i deras mun ... och den enes hand
skall lyftas emot den andres." Sak. 14:12, 13.
Blifva inga frälsta vid detta tillfälle, när Herren nedstiger på
oljoberget? Såsom vi komma ihåg, är det just då, gossebarnet skall frälsas
"utan värk," Es. 66:7, och då Herren "utgjuter öfver Davids hus och
borgarne i Jerusalem nåds och böns ande, att de skola vända sina blickar
till mig, hvilken de stungit hafva." Sak. 12:10. Lägg märke till, att
Herren tydligt säger, att "det skall ske på den dagen, ätt jag skall
företaga mig att utrota alla hednafolk, som draga emot Jerusalem," v.9. Det
är dessa frälsta bland judarne, hvilka då utgå med frälsningens budskap
till de ännu qvarblifna hedningarne, och om hvilka vi läsa hos Joel, att
Herren öfver dem skall "utgjuta sin ande" och att deras "söner och döttrar
skola profetera" o.s.v. samt att "hvar och en, som åkallar Herrens namn,
han skall varda frälst."
På pingstdagen utgöts _af_ anden, nu utgjutes fullheten. Jemför det två
gånger upprepade uttrycket "min ande," Joel 2:28, 29, men det likaledes två
gånger upprepade uttrycket "_af_ min ande." Apg. 2:17, 18. Allt det
härliga, som skedde på pingstdagen, var dock endast droppar af anden, men
nu kommer hela hafvet af andeutgjutelse. Dessa andeuppfylda judar skola då
utgå med budskapet i verlden. Det är troligen då, vid dessa frälsta judars
omvändelse, som Sak. 8:20-23 går i uppfyllelse: "I dessa dagar skola _tio
män af alla hednafolkens tungomål_ samfäldt fatta klädesfliken på _en
judisk man_ och säga: Vi vilja gå med eder, ty vi hafva hört, att Gud är
med eder."
* * * * *
Skola då inga ändra än israeliter frälsas vid Herrens nedstigande? Jo,
Esaias synes visa oss, att äfven bland de andra folken, som han "_samlat_,"
kap. 66:18, skall han låta ske "ett under och sända några undsluppna af dem
såsom sändebud till de hednafolk, _som icke hafva hört talas om mig_, och
som ej hafva sett min härlighet, att de må förkunna min härlighet bland
hedningarne." "Och de skola föra alla dina bröder ifrån alla hednafolk
såsom offergåfvor åt Herren." Uttrycket "alla dina bröder" tror Fjellstedt
syfta på hedningar såväl som judar. Att deremot "sändebuden"
(_evangelisterna_), som här sägas skola förkunna Herrens härlighet, äro
omvända hedningar och ej judar, synes tydligt. Genom dessa sändebud utgår
den sista bjudningen före de tusen åren.
Änglar synas äfven denna gång hjelpa till med predikandet eller åtminstone
med att "samla hans utvalda." Matt. 24:31. Lägg märke till, att det är
_efter_ den stora vedermödan, v. 29, efter att "människans sons tecken,"
kanske hans eget namn,[11] visat sig, efter att jordens folk jemrat sig vid
åsynen af menniskans sons _uppenbara_ tillkommelse, som dessa änglar
utsändas att församla hans utvalda från de fyra väderstrecken. Likasom
under sjelfva vedermödans tid menniskor och änglar hjelpas åt, t.ex. de
två vittnena, 11:4, och "de tre änglarne," 14:6-12, så också nu. Änglar
sändas nu med äfven derför, att det nu gäller att _samla_ alla folk, som
äro qvar på jorden, till en plats, troligen Josafats dal. Det är detta, som
är beskrifvet uti det missförstådda bibelstället i Matt. 25:31 och följ.:
"När menniskans son kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med
honom, då skall han sitta på sin härlighets tron, och inför honom skola
_församlas alla folk_, och han skall skilja dem från hvarandra såsom herden
skiljer fåren ifrån getterna" o.s.v.
Många hafva trott, att detta är detsamma som domen efter de tusen åren, men
ju mer man studerar saken, desto mera klart blir det, att så icke kan vara.
Alla som dömas i Matt. 25, dömas efter, huru de behandlat "bröderna," d.ä.
Jesu vittnen, visande, att _de haft dem ibland sig;_ hvaremot de i Upp. 20
dömas efter sina gerningar i allmänhet. Här nämnas endast _de lefvande_, i
Uppb. 20 endast _de döda_. Domen i Matt. 25 sker på, denna _jorden_, den i
Uppb. 20 sedan jord och himmel försvunnit. Nej, domen i Matt. 25 är _före_
de tusen åren, och de "får" och "getter," som der omnämnas, äro resten,
qvarlefvan af jordens nationer, sedan de antikristiska straffdomarne förut
bortsopat de flesta af menniskorna.
Denna qvarlefva, inbjudes nu genom "bröderna" (den tredje der nämnda
klassen, som troligen består både af judar och hednakristna), v. 40, till
frälsning. Skilnaden på denna inbjudan och de föregående under vedermödan
blir den, att menniskorna icke få stanna qvar på hela jordens yta såsom
förut, utan _måste samlas_ till den på oljoberget stående domaren. Under
hela vedermödans tid blefvo änglar använda för att binda ogräset "i
knippor" för att uppbrännas; somliga i ett knippe omkring satan och hans
afgrundsdiplomati; andra omkring antikrist, såsom soldater i hans olika
arméer; andra omkring den falske profeten, såsom medlemmar af en eller
annan af de många afdelningarna af hans universalkyrka uti verldens olika
länder. Men ännu återstår ett knippe för änglarne att samla, nämligen
_getterna_. De arméer, som voro i rörelse vid verldskriget, Uppb. 6:3,
utgjorde det första af dessa stora knippen; derefter kommer det förfärliga
knippet af öfver 300 millioner, hvilka dödas genom krig, hunger och pest
vid fjerde inseglet, 6:8; så det omkring lika stora antalet i kap. 9:15; så
det vid antikrists andra infall i Palestina, 12:15; så vid hans tredje
infall vid Kristi nedstigande på oljoberget, då begrafningen af liken skall
räcka i sju månader, Hes. 39:12; jemte många andra klasser, ty nästan vid
hvarje insegel, hvarje basun och hvarje vredesskål bortsopas många.
Men i trots af allt finnes ännu en del menniskor qvar bland jordens folk,
och bland dem är ännu ett ondt knippe att binda, nämligen _getterna_, d.ä.
sådana som förkasta äfven detta sista budskap af "bröderna," behandla dem
illa, eller åtminstone visa sig så likgiltiga för dessa främlingar, att de
hvarken gifva dem mat, husrum, kläder, skötsel eller deltagande, v. 42, 43.
Sedan nu dessa getter fått sitt straff, återstå endast _fåren_, och om
dessa läsa vi, att de få "evigt lif." Matt. 25:46. De hade förut varit
"rättfärdiga," v. 37, i samma bemärkelse som Kornelius kallas "rättfärdig,"
Apg., 10:22, eller att de likasom Kornelius "gifvit allmosor" och bevisat
sina medmenniskor godt--gjort rättfärdiga gerningar i allmänhet. Lönen för
den rättfärdige Kornelius blef, att han fick "syndernas förlåtelse och, den
helige ande," Apg. 10:43, 44; och lönen för dessa "rättfärdiga," Matt.
25:37; blir, att de få evigt lif, v. 46, d.ä. blifva _födda på nytt_. Då
är jorden sålunda fullt rensad och ingen ofrälst finnes mera qvar på
jorden. "Bröderna," "sändebuden" och, "fåren," dessa frälsta begynna då
(kanske tillsammans med andra, som ej upptagits eller dött) att befolka
jorden, likasom de åtta efter syndafloden, och de tusen årens härlighet
inträder.
Alla dessa sluthändelser: nemligen "brödernas" (Matt. 25:40) egen frälsning
(d.ä. de _judiska_, evangelisternas, enligt Sak. 12:10, och de andra
bland, hednakristna uttagna "sändebudens" efter "undret bland dem," Es.
66:19); vidare deras utsändande med det sista budskapet till judar och
hedningar; vidare samlandet af alla folk, d.ä. alla nationer, till
domstället och utförandet af domen öfver getterna, synes taga _75 dagar_
enligt Dan. 11:12. Vi läsa der: "Säll den, som förbidar och hinner fram
till 1,335 dagar." De 75 dagar som dessa l,335 öfverstiga, de sista 1,260
dagarne ("en tid, två tider och en half," v. 7) synes vara den sista
rensningsperioden och sluta sålunda 75 dagar _efter_ Kristi nedstigande på
oljoberget. Alla, som nå fram till den, äro "sälla," d.ä. frälsta, ty
efter denna tid träffar man på hela jorden inga osälla mer, utan endast
frälsta menniskor. De första 30 dagarna af dessa 75 (1,290 dagar efter
veckans midt, v. 11) komma kanske att upptagas med att predika bland dem,
och de andra 45 med att samla och att döma dem.
När vi nu sammanräkna de olika klasser, som frälsas under vedermödan, få vi
jemnt sju klasser af Israel och sju af hedningarne.
De sju klasserna af Israel äro: