betydelsen af vreden.
Bland de troende, som göra skilnad på den antikristiska förföljelsen,
vedermödan och vreden, antaga några, att de troende skola få lof att vara
med under den första, men slippa de två senare; andra, att de skola få lof
att vara på jorden under de _två_ första och slippa den sista. Begge dessa
klasser tro dock, likasom vi, att de troende skola slippa "den tillkommande
vreden." 1 Tess. 1:10. Märk, att här ej är fråga om vrede i allmänhet,
hvilken ju är lika gammal som synden, utan om en särskild vrede. Det står
icke vrede endast, ej en gång tillkommande vrede, utan _den_ tillkommande
vreden. Det är från denna _särskilda_ vrede och från _hela_ denna vrede,
som de troende skola frälsas. De tro ock, att de troendes frälsning från
vreden icke sker på det sättet, att dessa äro qvar på jorden, under det att
vrede dryper rundt omkring dem (såsom verkligen senare blir fallet med dem,
som _frälsas_ under vredestiden, 16:2, 15), utan på det sättet, att Guds
församling af Herren sjelf tages _helt bort från jorden_. De tro sålunda,
att "_Guds son, hvilken de vänta från himmelen_," skall _genom denna sin
ankomst_ frälsa dem från vreden: 1 Tess. 1:10.
Låtom oss då stanna för frågan: Hvad menas med vreden? En del af dessa kära
vänner synas nämligen tro, att med vreden menas endast domen öfver
antikrist och hans härar, då Kristus kommer uppenbarligen. Uppb. 19. De
mena sålunda, att ingen tid alls ligger emellan Kristi tillkommelse att
hemta sin brud och hans uppenbarelse att döma antikrist. Andra åter mena,
att dock någon tid måste förflyta emellan dessa två händelser. Rörande
vreden synes det, som om det måste vara absolut omöjligt att förneka, det
"de sju _vredes_skålarna" tillhöra denna vrede. De kallas _vredes_skålar.
Sålunda skola de troende vara borta från jorden, medan _vredesskålarna_
utgjutas.
Läs nu beskrifningen på dem, Uppb. 16, och du skall snart finna, 1) att det
måste _taga tid_ för alla de händelser, som omtalas vid alla dessa skålars
utgjutande; 2) att Herren har ett folk äfven under _den_ tiden på jorden,
som han uppmanar att "vaka," v. 15, och som ej kan vara den Guds
församling, som blef upptagen före vreden; 3) att _antikrists förföljelser_
just då pågå, ty det är ännu vid den sjette vredesskålen, som han församlar
nationerna till strid och då det gäller för de troende att ej låta afkläda
sig sin sköna frälsningsskrud och "gå nakna" för att undgå hans
förföljelser.
Lägg vidare märke till 4) den _vedermöda_, som de arma menniskorna då måste
lida: de "brändes med stark brand," v. 9; de måste "dricka blod," v. 6; "de
sönderbita sina tungor af smärta," v. 10. Vi se sålunda här tydligt, att
antikrists förföljelser, vedermödan och vreden äro _samtidiga_ händelser,
att de två förra fortsätta ända till _slutet_, likasåväl som vreden, och,
om Guds barn komma undan den ena vreden, komma de ock undan de två andra.
Det kallas vrede, emedan det kommer från Gud; förföljelser och vedermöda,
emedan det kommer genom och till menniskorna.--Gud _sänder_ det,
menniskorna _lida_ det; det är hela skilnaden.
Men vi fortsätta. Guds barn skola frälsas från _vreden_. Derom äro alla
ense på grund af Rom. 5:9, 1 Tess. 1:10, 5:9 m.fl. ställen. Huru förvånade
blifva vi nu ej att läsa i Uppb. 15:1, att med de sju vredesskålarna är
Guds _vrede_ endast "fullbordad" eller afslutad. Ingen, som uppmanas att
t.ex. afsluta ett möte med bön, tror derför, att hans bön utgjorde hela
mötet, och lika litet böra vi tro, att de sju vredesskålarna utgöra hela
vreden. De äro _afslutningsprocessen_ på vreden,--det är nu allt. Vreden
synes sålunda begynna med något särskildt, fortsätta med något, och så
fullbordas med skålarna. Det ligger nu mycket nära till hands att tro,
eftersom vi hafva tre serier af straffdomar, nämligen sju insegel, sju
basuner och sju skålar, att vreden begynner med inseglen, fortsätter med
basunerna och slutar med skålarna.
Men hafva vi då _vrede_ (likasom vedermöda och förföljelser) under dessa
insegel och basuner? Ja, och alldeles _liknande vrede_ till och med. Den
andra _skålen_ utgöts, och "hafvet vardt blod," 16:3; den andra _basunen_
ljöd, och "tredjedelen, af hafvet vardt blod," 8:8. Här är skilnad i grad,
men icke i art, och det ena är vrede och det andra är vrede. Den tredje
utgöt sin _skål_ i floderna och i vattenkällorna, och det vardt blod, 16:4;
den tredje _basunen_ ljöd, och tredjedelen af floderna och vattenkällorna
vardt malört, 8:11. Vrede båda gångerna. "Den fjerde utgöt sin _skål_ öfver
solen, och henne vardt gifven makt att bränna menniskorna med eld," 16:8;
"den fjerde ängeln _basunade_ och tredjedelen af solen vardt slagen," 8:12.
Solen slås båda gångerna, den ena gången frambringande onaturligt _mörker_,
den andra gången onaturlig _hetta_. Vrede båda gångerna.
Vid sjette vredesskålen har Gud ett folk _på jorden_, 16:15, _likasåväl_
som vid den femte basunen, 9:4, och de som af det senare vilja bevisa, att
Guds församling är på jorden under basunerna, borde på grund af det förra
tro, att den är der äfven under vredesskålarna: Är det icke vrede, då vid
femte basunen menniskorna under fem månader längta att dö och ej kunna,
9:6, eller då en tredjedel af hela jordens befolkning bortsopas vid den
sjette basunen? v. 18. Det är vrede från Gud, så att det förslår, och
vedermöda för menniskorna.
"Under den nöd, som står i samband med antikrists uppträdande, skola de
troende vara qvar på jorden," säga somliga. I så fall skulle man hellre
kunna antaga, att de skola få vara på jorden under _skålarna_ och _borta_
under basunerna,[7] i ty att under basunerna ej ett ord talas om någon
direkt "nöd, som står i förbindelse med _antikrists_ uppträdande," hvaremot
det tydligt står derom under skålarna. Det är nämligen under skålarna--då
utur den onda treenighetens mun, satan, antikrist och den falske profetens,
de _andar_ utgå, som _värfva rekryter_ för _antikrists armee--_ som Guds
barn uppmanas att "vara vakande och bevara kläderna," bevara sin uniform.
Af allt detta se vi, att vrede och vedermöda förekomma utan åtskillnad
såväl under basunerna som under vredesskålarna.
Men huru är det då under _inseglen_? Är der någon vrede under dem? Vi hafva
just läst, huru vid sjette inseglet hvarenda menniska på jorden, till och
med trälarna, visste, att vreden redan hade begynt. Är icke det rysliga
krig, den hungersnöd och den pest, hvarigenom en fjerdedel af jordens
befolkning bortsopas, 6:8, derför att de förkastat Kristus och antagit den
snart efter de troendes förvandling uppträdande antikrist--är det icke
vrede såväl som vedermöda och nöd?
De ogudaktiga skola kanske söka förklara, att dessa straffdomar härröra sig
från naturliga orsaker och icke äro vrede från Gud, men icke skola Guds
barn--för att kunna bevisa, att Herren icke kan komma när som
helst--använda sådana skäl. Men mera om detta framdeles.
De ställen, sådana som 1 Tess. 1:10, som säga oss, att det är från _vreden_
vi skola frälsas, eller att vreden ej kan bryta ut, förrän Guds barn äro
borta, visa oss ju dessutom, att vreden begynner omedelbart efter de
troendes bortryckande, och att inseglen sålunda tillhöra vreden. Ja, till
och med vid första inseglet står ju Herren redan med vredens båge i sina
händer, sigtande på dem.
Låtom oss till sist se, om det är någon egentlig skillnad, såsom ofta
påstås, på de straffdomar, som utföras under dessa insegel och basuner, och
de, som komma, när Herren personligt nedstiger på oljoberget till domen i
Josafats dal. Sak. 14:4-15; Upp. 19:11.
Somliga synas mena, att Herren då skall i egen person använda svärdet.
Låtom oss höra! "Och det skall ske på den dagen, att förvirringen _ifrån
Herren_ blifver stor ibland dem, och att den ene fattar tag i den andres
hand, och den enes hand lyftes emot den andres." Sak. 14:13. Det hvassa
svärdet syftar sålunda på inbördes slagtande, men inbördes slagtande hade
vi redan under det andra inseglet. Vidare skulle de slås med en plåga, v.
12, hvarigenom de skulle bli passande mat för alla fåglar under himmelen o.
s. v. Angående plågor hafva vi sett nog deraf i Uppb. 9:5, 11:6 m.m. Icke
heller är der någon skillnad, om vi stanna vid _hvilka_ som dömas.
Redan i kap. 12 se vi, huru en antikristisk armé förgås genom att jorden
öppnade sin mun och uppslukade dem (vattnen = "skaror af folk," 17:15). I
Uppb. 19 förgås dylika arméer jemte sin general genom inbördes krig. Jemför
Hes. 38:21. Till och med antikrist sjelf, dessa arméers ledare, synes hafva
blifvit dödad af svärd i midten på veckan, 13:14, ehuru han genom satanisk
kraft hade uppstått. Ja, äfven satan får sin dom delvis förut, då han
kastas ned från lufthimmelen. Se kap. 12:7-12.
Enda skillnaden vid en vrede, som utföres vid Herrens nedstigande till
oljoberget, synes vara den, att Herren sjelf då är närmare sjelfva
drabbningen än förr. Men äfven detta Herrens närvarande sker gradvis. Uti
kap. 6:2 står han på afstånd, rigtande från tronen sina pilar. I v: 14
försvann himmelen såsom en bok som hoprullas, d.v.s. skyarne kommo på
något märkligt sätt undan, så att den himmelska staden plötsligt blef
synlig jemte tronsittaren och lammet.
Det synes vara vid detta tillfälle, som det nya Jerusalems stad sänker sig
så lågt ned, som den kommer att vara under de tusen åren, d.v.s. så lågt,
att folken kunna vandra i dess ljus, 21:24, eller att den blir _synlig_ för
jordens folk. Det är troligt, att det är den himmelska stadens glans, som
drifver undan skyarna, då den sänker sig, liksom molnen försvinna för den
uppgående solen. I denna ställning förblifver staden under resten af
vedermödan, och det är emot denna alltid synliga stads invånare, som
antikrist låter sina hädelser uppstiga, 13:6.
Herrens sista steg nedåt, d.v.s. hans nedstigande på oljoberget, hvarvid
möjligen staden sänker sig ännu mera mot jorden, synes sålunda endast vara
en länk uti kedjan af hans framglänsande och synes icke en gång framkalla
så mycken förskräckelse som hans nedstigande med den nya staden till
skyarna. Se kap. 6:16. Tvärtom, i stället för att förskräckas, hafva
menniskorna då till den grad hunnit vänja sig vid den himmelska stadens och
dess innevånares närhet, att de, "samlas för att strida med honom som satt
på hästen och med hans här," 19:19.
Kap. 7.
Detta kapitel utgör en beskrifning på två klasser, hvilka frälsas under
vedermödan. Först en klass af 144,000 judar. Många små grupper af religiösa
menniskor hafva trott sig vara dessa 144,000, deribland irvingianer,
adventister, mormoner, tempelvännerna och andra. Det är högligen
förundransvärdt, i ty att det ju icke står svenskar, norrmän, danskar,
engelsmän, tyskar o.s.v., utan "12,000 af Juda stam, af Rubens" o.s.v.,
sålunda tydligt visande, att de äro judar. Att så en annan skara af alla
folkslag och stammar o.s.v. omtalas strax derefter som en särskild klass,
bevisar 1) att dessa 144,000 äro af det verkliga Israel efter köttet, 2)
att _församlingens_ nådeshushållning, under hvilken ju ingen skillnad göres
på judar och de andra folken, är slut.
Såsom vi hafva sett, är församlingen redan då upptagen, innan dessa två
klasser frälsas. Huru man kan förklara, att dessa 144,000 äro beseglade för
att bortryckas undan vedermödan, är omöjligt att förstå, då det tydligt
står, att de beseglas för att kunna _blifva qvar_ under vedermödan och dock
ej drabbas af straffdomarna, 7:3, 9:4.
Hvilken är då den stora skaran? "Dessa äro de, _som komma_ ur den _stora_
bedröfvelsen," v. 14. Så ljöd svaret. Märk, icke stor bedröfvelse, utan
_den_ stora bedröfvelsen, märk, icke äro komna utan _komma_. Johannes ser
dem, just då de gå in genom portarna. De synas ha blifvit upptagna, utan
att behöfva dö, strax före det sjunde inseglets brytande. Att hela denna
syn, beskrifven i kap. 7, sker före basunerna, framgår först deraf, att de
fyra änglarna, som blefvo tillbakahållna, v. 3, skulle utföra just den
"skada" på "jorden" och på "hafvet," 7:2, som första och andra basunerna
tyda på, 8:7, 8, och vidare deraf, att dessa "beseglade," de 144,000, sägas
vara på jorden under den femte basunen, 9:4. Samtidigt med att dessa
144,000 _skulle_ beseglas (ej _hade blifvit_ det) 7:3, ser Johannes redan
den stora skaran _komma_ ur den stora vedermödan.
Insigten om, att Guds församling försvunnit (den första domshandlingen) och
medvetandet om, att "bågen" var rigtad mot jordens barn och dess rättmätige
herskare, förorsakar en ofantlig uppståndelse på jorden. Dertill komma fyra
Guds straffdomar, Hes. 14:21.: "_Krig_" (andra inseglet), "_hunger_"
(tredje), "_pest och vilddjur_" (fjerde). Dessa äro Guds första bomber, som
sändas mot den upproriska jorden.
Vi låta krutröken försvinna, och hvad finna vi?--Jo, icke mindre än tre
grupper, som underkastat sig konungen, nedlagt upprorsfanan--ja, af hvilka
många till och med fått lida martyrdöden för deras trohet mot den nye
härskaren:
1. Själarna under altaret, hvilka _dö_ som martyrer genom halshuggning,
6:9.