Jordens eröfring begynner.
Uppenbarelseboken. Kap. 6-7.
I det sjette kapitlet se vi, huru jordens eröfring på allvar begynner. Och
dock, huru skönt är det ej, att
det första inseglet
tros vara _ett fredsanbud till de upproriska_, som kanske ännu knappt
hunnit att sluta upp med förvåningen och förskräckelsen--eller kanske hos
de flesta hellre hånet och speorden (i tidningar, på teatrar, krogarna och
danslokalerna) öfver Guds barns försvinnande, Es. 27:4 synes passa så väl
in på vår Herres känslor då: "Jag, hyser ingen vrede. Ack, att jag hade
tornet och tisteln emot mig i krig! Dem ville jag angripa, dem samtliga
ville jag uppbränna. Eller--man söke mitt skydd, göre fred med mig, göre
fred med mig!"
"Ryttaren på den hvita hästen," v. 1 tros vara densamma som ryttaren på den
_hvita_ hästen i Uppb. 19:11, eller Kristus. Dock är han ej ännu synlig
"med manteln, _doppad i blod_," eller med, "det hvassa svärdet" och
jernspiran i sin hand såsom i kap. 19 utan med en båge, liksom ville han
säga: "Vill någon icke omvända sig, så spänner jag min båge och riktar
den." Att han är beväpnad med _båge_ och ej med svärd visar, huru han kan
träffa sina fiender _på afstånd_. Många skola då falla Herren till fota,
både bland judar och hedningar, ja, utan tvifvel äfven uti de s.k. kristna
länderna.
Många af de troende bedja icke om Kristi tillkommelse på grund af, att
deras slägtingar icke äro frälsta. Deras bön är icke: "Kom, Herre Jesus!"
utan: "Dröj, tills alla våra slägtingar äro frälsta!" Denna bön är en
orimlighet, i ty att om våra närmaste blefve frälsta, skulle ju då dessa
nyomvända bedja samma bön för sina oomvända slägtingar, och om dessa blefve
frälsta, då de för sina, och på så sätt skulle ju icke Herren kunna komma,
förrän hvarje menniska på jorden vore frälst. Men mera om detta i sista
kapitlet.
Den frågan uppstår nu: Skola några af de våra kunna frälsas under sjelfva
vedermödan? Det är svårt att svara på en sådan fråga. Dock må jag ärligt
säga, att om jag skulle få lof att välja emellan att se några af mina
ofrälsta slägtingar dö ofrälsta eller blifva qvarlemnade ofrälsta, skulle
jag hundrade gånger hellre välja det senare. Ty märk, de vore ändå qvar _på
jorden_. Man brukar ju säga: Så länge en menniska lefver, är det hopp.
Detta är dock icke sant, i ty att många hafva så förhärdat sig, att anden
redan nu vikit ifrån dem för evigt. Huruvida några af våra slägtingar komma
att frälsas eller ej under vedermödans tid, beror nog mycket på, huru långt
de förut gått i förhärdelse.
D:r Seiss tror, att det är då, som den stora rörelsen skall uppstå bland
jungfruskaran, och att det är först då, som dessa i Matt. 25 vakna upp.
Bruden _var_ vaken och togs upp, och nu börja liknelserna om himmelriket
att gå i sin egentliga fullbordan. Märkligt är ju, att det icke står, att
det är _församlingen_, som liknas vid de tio jungfrur, utan _riket_. "Då
skall _himmelriket_ varda likt." Det synes sålunda, att jungfrurna tillhöra
riket och ej församlingen. Men äfven bland jungfrurna blir sedan sömn,
såsom vi tydligen kunna se, att till och med så långt fram som vid sjette
vredesskålen, 16:15, finnes det Guds folk på jorden, som uppmanas att
"vaka." Om ock många skola håna, när de troende upptagits, blir det dock
massor, som komma att taga saken på allvar. De skaror, som låta sig frälsas
vid det första inseglet, äro troligen desamma, som vi sedermera finna
liggande under altaret vid det femte inseglet, v. 9. De äro då redan
"halshuggna för deras vitnesbörds skull." Förfärliga förföljelser och
_martyrdöden_ vänta nämligen dem, som då omvända sig.
Ehuru antikrist ej kommer att få verldsväldet och uppsätta sin bild att
tillbedjas förrän i midten af Daniels sjuttionde årsvecka, d.ä. i midten
af de sju åren, som vreden synes upptaga, skall han dock redan nu vid de
sju årens början hafva makt nog att uppreta jordens folk till att slå ihjäl
dem, som vilja omvända sig.[6]
Hvem skall predika under dessa sju åren? Så frågas ofta. Svar: "De två
vitnena," omtalade i kap. 11, vidare de 144,000 judar, som blifvit omvända,
troligen genom dessa två profeters vitnesbörd, kap. 7, vidare "de tre
änglar," omtalade i kap. 14:6-10.
Innan vi lemna första inseglet, böra vi nämna, att de orden "_och se_",
kap. 6:1, 3, 5, 7, anses af de bästa bibelkritiker för oäkta. Skillnaden
blir den, att om vi låta uttrycken stå, se vi huru de fyra lifsväsendena
inbjuda till att _komma och se på_, hvad ryttarne taga sig till. Men om vi
utelemna dessa ord se vi, att det är de fyra lifsväsendena, d.v.s.
representanter af Guds församling, hvilka _frammana_ de fyra hästarna
enligt löftet: "Veten I icke, att de heliga skola döma verlden."
Huru skön är icke då den tanken, att vi, efter upplyftandet skola först få
frammana den _hvita_ hästen, som tyder på den stora väckelsen, _innan_ vi
frammana de andra ryttarne, som tyda på _krig_ (den andra), _hunger_ (den
tredje) och _pest_ (den fjerde). Ropet: "_Kom_" från våra läppar der uppe,
skulle sålunda bli detsamma, som vi härnere så ofta upprepat: "Kom, Herre
Jesus, kom till våra på jorden qvarlemnade slägtingar och vänner, till
judar och hedningar, och fräls så många som möjligt är och med användande
af _hvilka medel som helst_."
En del låta ju sig frälsas genom det kraftiga inflytande, som de heligas
borttagande utöfvar på dem, men hos andra måste, då detta ej hjelper, andra
medel tillgripas; och så hafva vi
det andra inseglet
med det _verldskrig_, som der så tydligt framställes. Ryttaren på den
_röda_ hästen är troligen _antikrist sjelf_. Den _röda_ hästen passar
mycket väl tillsamman med det skarlakans_röda_ vilddjuret, 17:3, hvilket
betecknar antikrist. Denne, som under det första inseglet verkat mera
obemärkt, framträder nu med stor djerfhet. Det är nu fulla uppfyllelsen af
2 Tess. 2:10, 11 sker: "De hafva icke mottagit kärleken till sanningen, att
de måtte blifva frälsta. Och fördenskull skall Gud sända dem kraftig
villfarelse, så att de skola tro lögnen, på det att alla må varda _dömda_,
som icke hafva trott sanningen." Icke underligt, att antikrists kraftiga
villfarelse följer för dem, som hvarken före brudskarans upptagande, ej
heller ens under det första inseglet låtit sig frälsas. Icke underligt, att
Gud sänder ryttaren på den _röda_ hästen omedelbart efter ryttaren på den
_hvita!_ De, som ej vilja hafva Kristus, få då antikrist. Vi se hvilket
elände som uppstår, om friden borttages endast emellan tvenne länder, såsom
t.ex. i kriget emellan Tyskland och Frankrike, men här säges friden
borttagas från _hela jorden_. Ett slagtande skall icke endast förekomma
emellan olika nationer utan äfven emellan olika folkstammar, raser,
religioner och familjer. Det är då kriget skall upplåga emellan
arbetsgifvare och arbetstagare, emellan millionärerna och de fattiga,
emellan katoliker och protestanter, emellan svarta och hvita, emellan
höger- och venstermän, emellan monarkiskt och demokratiskt sinnade
folkklasser, emellan föräldrar och barn. Luk. 21:16. Ingen frid gifves då
på hela jorden. Alla passioner äro lössläppta. Allt är i
upplösningstillstånd.
Det tredje inseglet.
På verldskriget--nej, det är för svagt uttryck, hellre må vi säga
på--"verlds_slagtandet_" (de skulle _slagta_ hvarandra) följer den
förfärligaste _hungersnöd_. På detta tyder den svarta hästen. Brödet är så
dyrt och arbetslönerna så lågt nedtryckta, att en menniskas hela arbetslön,
en denar, just räcker till bröd för en person, hvadan de giftas _familjer_
intet få, ej heller blir något öfver till kläder eller bostad m.m.
Det fjerde inseglet.
På hungersnöd följer _pesten_, som här kallas "döden" i samma bemärkelse,
som vi tala om digerdöden. Den framställes genom den _blacka_, likfärgade
hästen. Under fjerde inseglet synes, att de föregående plågorna, nämligen
slagtandet och hungern, fortsätta. Och genom allt detta: krig, hunger och
pest, Luk. 21:11, jemte vilddjuren på jorden, bortsopas en fjerdedel af
jordens befolkning, motsvarande öfver tre hundra millioner menniskor.
Vid
det femte inseglet
se vi "själarna under altaret," d.v.s. de, som blifvit frälsta vid det
första inseglet och strax derpå fått lida martyrdöden genom halshuggning.
De tillsägas att vänta på flera. Dessa halshuggna återfinna vi uti Uppb.
20:4 jemte (uti senare delen af samma vers) den klass, som dessa väntade
på. De förra synas bli frälsta under förra halfvan af vedermödan (de första
3-1/2 åren,) de senare under den senare halfvan; hvaremot den redan
uppståndna och förhärligade brudskaran framställes uti allra första
delen af versen.
Af detta ställe finna vi, att ett medvetet tillstånd är möjligt i
mellantillståndet. De aflidna kunna _bedja_--"de ropade med hög röst." De
kunna _vänta_ på fulländningen--"huru länge dröjer du?" De kunna vara
_medvetna om, hvad som försiggår på jorden_. De visste, att deras blod ej
var hämnadt ännu, och att deras mördare ej ännu voro dömda. De kunna
_höra_--de lyssnade till svaret de fingo. De kunna få _uppenbarelser_--de
fingo reda på, hvad som skulle ske i framtiden (nämligen, att flera skulle
dödas ännu.) Mellantillståndet framställes ofta under bilden af en sömn,
men sömnen är ej alltid detsamma som medvetslöshet, hvilket somliga mena
vara de dödas tillstånd. Många hafva fått uppenbarelser i sömnen, såsom de
vise männen. Somliga hafva fått härliga löften påpekade under sömmen,
hvarigenom de hafva blifvit frälsta; somliga hafva fått syner af himmelsk
salighet, varningsrop m.m., allt i sömnen! Somliga människor till och med
_gå_ i sömnen (somnambulister).
När Stefanus sade: "Herre Jesus, mottag min ande!" då menade han ej: Mottag
min andedrägt. Nej, _anden--den egentliga varelsen--_lefver, äfven sedan
den blifvit af med stofthyddan. Hade Paulus endast sagt: "Jag åstundar att
bryta upp," Fil. 1:23, kunde man ju försökt antaga, att han menade upphöra
med att existera, men han tillade: "Och vara hos Kristus." Skulle detta:
"Och vara med Kristus" syfta på uppståndelsen, då är uttrycket meningslöst,
i ty att han i så fall ej kommit till honom något tidigare _derigenom_, att
han dött. De döda uppstå ju _samtidigt_ med de lefvande. 1 Tim. 4:15-18.
Att nu Paulus tänkte sig, att detta "varande hos Kristus" skulle hafva
inträffat _samtidigt_ med hans arbete på jorden (om han valt att stanna
der) framgår tydligt deraf, att han måste _välja_ och taga endast _endera_
delen. _Eljest hade intet val behöfts_, i ty att han ju kunnat taga den ena
"delen" (att skaffa sig "frukt i arbetet") först, och den andra "delen"
("att vara hos Kristus") sedan. Om han stannat några år på jorden, hade
hans tid "hos Kristus" icke blifvit mindre lång för det.
Huru särskildt troende, som erhållit det _eviga_ lifvet, kunna tro, att de
skola vara _utan detta eviga lif_--apostlarna nu snart i 2,000 år--emellan
döden och uppståndelsen, är oförklarligt. Om anden dör, då skulle ju det
frö, hvarur våra kroppar skola uppspira på uppståndelsens morgon, innehålla
fröet också till anden, men derom vet bibeln ingenting. "Det varder sådt en
naturlig kropp," står det. Icke: kropp och själ, eller kropp och ande utan
endast _kropp_. Nej, Paulus visste om ett tillstånd "borta från kroppen,"
der han till och med kunde vara "Herren behaglig;" 2 Kor. 5:9, liksom dessa
själar under altaret voro, då de tåligt väntade på händelsernas utveckling
på jorden, eller "behagliga," som de äro, hvilka genom umgänge med Kristus
i paradiset så stärkas i tro, att de kanske till och med kunna en gång tro
fram sina uppståndelsekroppar. Fil. 3:11. Paulus visar uti uttrycket: "Om
han var i kroppen eller utom kroppen," två gånger upprepadt uti samma brefs
12:te kap., att han trodde på _möjligheten_ af ett tillstånd _utom_
kroppen, och det utan att förena denna tanke med någon uppståndelsekropp.
Man lösrycker orden: "Icke har David farit upp i himmelen;" Apg. 2:34, för
att bevisa, att de troendes _andar_ icke ens kunna vara komna till
_paradiset_. I grundtexten står det icke "himmelen," utan "himlarna," och
dermed menas på detta ställe Guds faders eget palats ("faderns högra
sida"), såsom tydligt framgår af samma vers. I bönen "Fader vår" heter det
ock: "Fader vår, du, som är i himlarna" (ej himmelen.) Matt. 6:9. Att nu
icke David kommit ända till Guds egen boning, är ej så underligt, då icke
en gång det gemak, som brudgummen håller på att iordningställa för sin
brud, Joh. 14, öppnas förr än efter brudeskarans upplyftande. Lika litet
som det kan sägas om en utländing, som t.ex. endast besökt Malmö (en enda
af Sveriges städer), att han "uppfarit" till _städerna_ (i landet), lika
litet kan det sägas om David, att han farit upp till _himlarna_ (till
_alla_ sålunda), derför att hans _ande_ kommit in i en enda af dem. Men
hvad Petrus här talar om, är intet af allt detta. Hvad han vill bevisa är,
att det var _Kristus_ och _icke David_, som farit upp i himlarna _för att
såsom medregent sitta på faderns högra sida_. Det är denna senare del af
versen, som är dess hufvudklämm.
Petrus bevisar, att det var Kristus och icke David, som uppstod, v. 31, och
som _såsom uppstånden_ har farit till himlarna. Hvem kan säga, att David
eller någon af våra afsomnade syskon egentligen farit till himlarna, så
länge deras kroppar ligga i grafven och endast deras andar gått till
paradiset! David har icke farit upp i himlarne, förrän, _hela David_ är
der, d.v.s. hans själ _med hans förhärligade kropp_. Men till och med då är
han icke faren upp till himlarna för att sitta på Gud faders sida, ty den
platsen innehafves af _Kristus ensam_, och det var just detta, Petrus ville
bevisa.
På samma sätt lösrycka somliga orden: "De döda veta intet," Pred. 9:5, ur
sitt sammanhang. Om de ej så gjorde, skulle de snart se meningen vara den,
att de döda såsom regel "alls intet" veta om och "ingen del hafva" uti det,
som sker "under solen," v. 6, d.ä. _på jorden_. Här står sålunda intet ord
om, huru mycket de veta om det, som sker i dödsriket, ej heller hvad Gud
undantagsvis (och det då i andliga saker och ej rörande "mat och dryck," v.
7) må meddela vissa, såsom skedde med själarna under altaret.
Likaså orden: "Ingen verksamhet, klokhet o.s.v. finnes i grafven, dit du
far," v. 10. Ordet kan, såsom här är gjordt, öfversättas med "graf," och då
är ju allt klart. Men äfven om vi öfversätta det med "dödsriket," är det
lätt att förstå meningen. Salomo vill endast säga: Tro ej, att i dödsriket
något tillfälle gifves dig till samma slags njutningar (nämligen de
äktenskapliga, se v. 9) eller till samma slags verksamhet (nämligen den,
som sker med "handen," v. 10), som du här kan hafva. Ingen sådan njutning,
verksamhet eller klokskap finnes i dödsriket, som duger "under solen" v. 9,
d.ä. för _denna jorden_--ty det _är just om den saken, det är fråga_. Om
en fader säger till sina söner: "Äten nu, gossar, och dricken, v. 7, läsen
så på edra lexor, varen i 'verksamhet' att förvärfva eder 'kunskap,' ty
snart är sängdags och i sömnens rike, dit I nu snart faren, kunnen I
hvarken spisa, dricka eller studera," då menade ej fadern dermed, att de ej
skulle kunna få någon slags njutning eller kunskap, t.ex. genom drömmen,
under sömnen, utan endast, att de ej kunde få _den_ njutning och kunskap,
_hvarom han talade_. Ännu mindre menade han, att de skulle
_tillintetgöras_. Likaså här.
Om vi också ej skulle komma att predika under mellantillståndet, såsom
somliga mena, kunna vi dock, om vi dö, innan Herren kommer, utom alla
tvifvel få härliga uppenbarelser af Jesus, få höra der såsom här om den
"lilla tiden," som återstår till uppståndelsen (jemför "en liten tid,"
Uppb. 6:11 med "en liten tid," 1 Petr. 1:6). Vi kunna _tacka_ för tidens
välgerningar, vi kunna _njuta af Jesus_--hvilket väl blir vår hufvudsakliga
sysselsättning--vi kunna _bedja_ om Guds saks framgång på jorden--o, hvilka
trosböner!--och, om Herren så behagar, få underrättelser derom, Uppb. 6:11,
samt innerligt _vänta_ efter hans uppenbarelse--detta dock mest för Jesu
egen del, att han måtte blifva erkänd på jorden, men äfven för vår
fulländnings skull. Vi skola utan tvifvel i paradiset äfven bedja om en
lycklig uppståndelse och befrielse ifrån dödsriket, nämligen kroppens från
grafven och själen från det kroppslöshetens och ofullkomlighetens
tillstånd, hvaruti vi, i trots af en njutningsfull andegemenskap med Jesus
under mellantillståndet, dock befinna oss. Och ändtligen, när vi segerrikt
"hunnit fram till uppståndelsen från de döda," skola vi sjunga vårt: "Du
dödsrike, hvar är din seger?" lika högljudt som de lefvande, hvilka aldrig
dött, sjunga sitt: "Du död, hvar är din udd?" 1 Kor. 15:55. Dessa senare
lemna nämligen då den död bakom sig, som under hela deras lif liksom väntat
på, ehuru förgäfves, att få stinga dem med sin udd. Att själen fortlefver
efter kroppens död bevisar äfven Matt. 10:28, der vi läsa om möjligheten
att dräpa kroppen, utan att själen dermed dräpes. Likaså Luk. 16 om den
rike mannen och Lasarus.
Om själarna under altaret yttrar sig d:r Seiss: "Dessa själar under altaret
äro icke de gångna århundradenas martyrer, ty de hafva redan fått sina
kronor och äro, såsom kap. 4 och 5 visa, redan förklarade när Kristus, utan
de äro den sista domstidens blodsvittnen."
Sjette inseglet--det stora bönemötet.
Uppenbarelseboken uppenbarar sådant som ej förr varit uppenbaradt. Men
äfven det förut uppenbarade, som varit dunkelt, gör hon klart.
När det i Sak. 4:2, 3 talas om "två oljeträd och två ljusstakar," vore det
ej så lätt att förstå meningen, om ej Uppenbarelseboken uppenbarade för
oss, att dermed menas de två vittnena, kap. 11:4. När det mystiska
uttrycket "en tid, två tider och en half tid" nämnes, Dan. 7:25, 12:7, var
det omöjligt för Daniel att förstå det, Dan. 12:7, 8, men så kommer
Uppenbarelseboken och säger, att dermed menas 1,260 dagar, (jemför kap.
12:6 med kap. 12:14), eller att med en _tid_ sålunda menas ett _år_.
Likaså, när det säges uti Es. 24:20, att "jorden skall ragla såsom en
drucken och gunga såsom en hängmatta;" uti Joel 3:15, att "solen skall
svartna;" uti Joel 2:31, att "månen skall förvandlas till blod;" uti Matt.
24:29, att "stjernorna skola falla från himmelen;" uti Mark. 14:62, att "de
ogudaktiga skola få se menniskosonen _sitta_ på kraftens högra sida"--då
kunna vi nog deraf se, att allt detta skall inträffa på Herrens dag, men
under hvilken särskild _tid_ af denna dag det händer, vore svårt att se
utan Uppenbarelseboken. Men denna bok visar oss, att detta skall ske,
hvarken vid det första eller andra eller sjunde inseglet utan vid det
sjette.
Uti Jesu tal i Matt. 25 äro tre händelser så nära förbundna med hvarandra,
nämligen Jerusalems förstöring, Kristi tillkommelse och tidsålderns ände,
att det är omöjligt, att utan Uppenbarelseboken kunna se, hvart det ena
eller andra hör. Som Uppenbarelseboken skrefs _efter_ Jerusalems förstöring
enligt temligen enstämmigt vittnesbörd, är dermed strax en hel del
svårigheter undanröjda.
Vidare omtalar Uppenbarelseboken så tydligt, när både det ena och det
andra, som ej inträffade vid Jerusalems förstöring, skall inträffa, att vi
ej behöfva hafva några tvifvel. Evangelii predikan "bland alla folk" (i
sin fullhet i Matt. 24:14) säger oss Uppenbarelseboken skall ske genom en
af de tre änglarna, 14:6. "Förödelsens styggelse,", Matt. 24:15, och
"förtrampandet af Jerusalem" skall begynna med de (senare), 3-1/2 årens
början. Uppb. 11:2.
För att kunna rätt fatta dessa Herrens profetiska tal må man komma ihåg,
att han för det första önskade att gifva förmanings- och uppmuntringsord
till sina dåvarande lärjungar, som voro troende men _judetroende_, och
hvilka egentligen blifvit utkallade med det mål i sigte att blifva Jesu
medregenter uti det rike, som just då hade blifvit upprättadt, om ej
judarne i det afgörande ögonblicket förkastat sin konung. Herren Gud
visste, att så skulle ske, och det var på grund deraf, som försoningen af
evighet blef satt i förbindelse med judarnes förkastelse af Kristus, eljest
hade väl Gud ordnat om försoningen på annat sätt. Herren Jesus, som var
medveten om, att en ny nådeshushållning skulle begynna, nämligen
_församlingens_, samt att denna skulle behöfva tröstens och förmaningens
ord, ville naturligtvis äfven säga _henne_ något.
Vidare visste han, att _efter_ församlingens undanryckande, under sjelfva
vredesperioden, skulle ett Herrens folk finnas, äfven af judar, hvilket
skulle behöfva hans ord. Nu ställer han sina ord så, att de i allmänhet
passa för _alla_ dessa tre klasser, ty de voro alla hans folk, hans
lärjungar. Att säga, att den eller den versen tillhör den eller den
särskilda klassen af dessa tre perioders lärjungar, är i allmänhet svårt
utan Uppenbarelseboken. Och att på grund af ett eller annat uttryck uti
Jesu profetiska tal söka bevisa, t. ex att Herren icke kan komma när som
helst, är alldeles obefogadt. Ett sådant uttryck kan ju syfta på den tredje
klassen, på de judetroende under vredestiden, till hvilka de judetroende
under Jesu tid före hans död voro förelöpare.
Skyarna synas vid sjette inseglet komma att plötsligt undanrullas, så att
den himmelska staden med den, som sitter på tronen, och lammet oförmodadt
blifva synliga för jordens invånare. Nu blir det ett bönemöte utan like:
konungar, ministrar och riksdagsmän (= "stormännen"); generaler, amiraler
och kommendanter (= "befälhafvare"); millionärer och atleter (= "de rika
och starka"); negrer(= "trälar") och hvita, alla bedja om hvarandra, men ej
Mose bön: "Visa mig, Herre, ditt ansigte!" eller grekernas: "Vi vilja se
Jesus," utan till klippor och berg bedja de: "Skylen oss för hans ansigte,
som sitter på tronen, och för lammets vrede!"
Hvad kan det vara för en ryslig ogerning, som framkallat "det lilla
_lammets_" vrede? Jo, det egensinniga motståndet emot Herrens _äfven under
inseglens_ förnyade inbjudning till frälsning. Emellertid har det nu kommit
så långt, att äfven de ogudaktiga veta, att vredesdagen har begynt. De
borde hafva förstått det, när de troende försvunno, kap. 4 och 5.--De borde
hafva förstått det, när hungern och pesten sopade bort de öfver 300
millionerna, men de voro förblindade. Nu ändtligen blir det dem klart, och
nu kunna de ej fördraga lammets vredgade blick.