(Två ögonblick.)
Vi hade ätit Ostendeostron och druckit var sin liter chablis; vi hade åkt
på _Skating-Rink_ nedanför _Henri IV_ och emottagit applåder av den på
_Pont-Neuf_ församlade publiken så ofta vi hotade att bryta armar och ben
på den glatta asfaltbanan; oktobersolen sken hett, och med hattarna i
handen, som de andra parisarna, ställde vi färden till _la Cité_,
passerade _Palais de Justice_, besågo S:te Chapelle, som alls icke är
någon pärla i arkitekturväg, huru ren än stilen må vara, ty inuti verkar
den som målning -- ty den är alldeles bemålad -- och utanpå verkar den
icke alls och är liksom alla andra götiska kyrkor icke beräknad att ses
utanpå. Vi marscherade vidare och stodo så på torget framför Notre-Dame.
Är det Notre-Dame? -- Ja! så är det! -- Det är ju en mycket vacker kyrka!
-- Ja! _Défense d'afficher! Défense d'_... stod det på muren.
Utanför portalen upphandlade vi radband med Jesu heliga hjärta på och
tilldelade två privilegierade blinda tiggare drickspengar. Vi voro inne!
-- Det är icke så högt; det är icke så långt; men det är ofantligt
vackert!
Solen skiner fullt in genom alla de södra fönsterna och de praktfulla
målningarna avtecknas på stengolvet -- det är en kolossal Laterna Magica
och in skjuta solstrålarna mellan de korta och tjocka pelarna liksom i en
ekskog och upp ur kapitälernas murgrön sträcka sig lisenerna, fortsatta
av gördlarna, vilkas väldiga grenar slingra sig samman och bilda det
öppna, glada valvet! Men långt borta i skogen står en kvinna utanför S:t
Josefs kapell, där hon tänt ett smalt vaxljus, icke större än en
blyertspenna, vilket i den stora, förgyllda kandelabern fördunklas av sex
tjocka ljus, dem den förnäma damen låtit tända, vilken nyss satt den
stora blombuketten i den äkta Sèvrevasen därinne på altaret framför S:te
Geneviève, därinne, där hon nyss biktat i den rikt skulpterade
valnötsstolen för monseigneur själv, under det hennes ekipage väntade
utanför på gatan och hennes negerpojkar gjorde narr av de blinda
tiggarna.
Vad ber hon om denna gamla, mitt på ljusa onsdagsmiddagen, ensam hållande
Gudstjänst i hela den förfärligt stora, glada Notre-Dame? För ett sjukt
barn? En vägfarande, kanske förlorad ansedd son? För en man, skjuten som
en hund 1871 mot en mur i _buttes Montmartre_?
Vi fördjupa oss in i skogens dunkel! I varje kapell blombuketter,
tjugofrancsbuketter framför de vackra marmorbilderna av alla dessa
fattiga lidande Sankt Den och Sankta Den; ljus, mitt i solskenet -- huru
enfaldigt, men huru rörande som enfalden!
Liksom i en mörk grotta i skogen välvde sig koromgången bakom altaret! En
Suisse, en person i uniform hejdade oss. En franc i entré.
Vi fördes in i sakristian, där man höll på att visa dyrbarheterna för en
hop förvånade lantbor. Den där mässhaken skänktes av kejsar Napoleon III,
då hans son föddes; den där monstransen skänktes av kejsarinnan då
o. s. v.; det där Ciborium skänktes av kejsar Napoleon III då
o. s. v.; den där buglan på den där kalken gjordes av kommunarderna...
det där antependiet bars av ärkebiskopen Darboy av Paris...
Vi lämnade seansen innan den var slut och vandrade ensamma i koret, bland
de döda, bland de lidande. Vad han I mot dessa helgonbilder, dessa
monument, resta åt de olyckliga, som lidit och kämpat för vad som, på
deras tid åtminstone, var idéer; de söka icke sina platser på gator och
torg för att gärna varda hälsade som världens officerare till häst och
fots, vilka man så gärna tillber; tänd ljus för dessa arma, som levat i
mörkret och som ännu i sin odödlighet gömma sig i kyrkans dunklaste vrå!
Låt dem vara!
En präst gick oss förbi; vi hälsade såsom plägsed är och han besvarade
vänligt vår hälsning.
Promenaden hade tröttat oss och vi lämnade med saknad den glada, ljusa
byggnaden. Vid dörren räckte en gammal tjänare fram en vigvattensviska;
vi mottogo hans artighet och lade en skärv i hans bössa. På pelaren
ovanför mannens huvud stod ett anslag: _Tariffe_ etc. Det var taxa på
bönstolarna. Nå, varför icke, då man icke har några bänknycklar!
Jag kastade en sista blick framåt mittelskeppet.
Nu vet jag varför hon är så glad!
Hon är 34 fot lägre än Kölner-Domen (14 fot högre än Uppsala domkyrka),
men Kölner-Domen är blott 4 fot bredare.
Och de korta romanska kolonnerna! Ögat har pinnar att kliva på!
Vi voro ute på gatan igen; men den blåa himlen var ful; ögat var
bortskämt av det färgade ljuset. Än en blick på fasaden.
Icke ser hon så förfärlig ut som Victor Hugo sagt!
Det är en fästning snarare! Horisontallinjen håller henne kvar vid
jorden, likasom det grekiska templet! Det är ett vackert perspektiv å
norra sidan, men icke oöverskådligt; strävpelarna äro indragna i kyrkan
och man mäter sig så lätt uppför de fem avsatserna.
-- Ser du något av Quasimodo?
-- Nej!
-- Vi få väl ta Schnaase och Kugler med oss i morgon, så få vi se.
-- Och så låta vi bli att taga frukosten vid Châtelet!
* * * * *
Vi skildes med tårar från den beskedliga värden och hans fru på Rue de
Douai, där vi varit i pension i tre veckor; han kysste oss på kinden då
han lämnade räkningen, som började så här: _A Monsieur 2 Amis_. Huru
oskuldsfullt! Han hade aldrig frågat efter våra namn, men givit oss
husrum, choklad och tidning om morgnarna, små supéer om aftnarna och
frukt, vin, cigarrer och sifoner hela dagen; han hade oss ovetande
betalat våra små skomakar-, skräddar- och tvättnotor, ja, han hade till
och med likviderat en snickarräkning på 60 frcs; det är en mycket vacker
plägsed, den där! Det var emellertid frågan om avsked; kamraten skulle
flytta till sin nya ateljé och jag till Stockholm. Vädret var sådant det
skall vara de sista dagarna i oktober och så svårt som det kan vara sista
dagarna i Paris, så att det icke var med de gladaste känslor man satte
sig i kupén kl. 4 e. m. för att i ett sträck åka till Köln och vara
framme kl. 5 följande morgon.
Men det bar av; sova blev icke frågan om, ty man hade nog med att passa
på vagnombytena. Vid 8-tiden talades en slags svenska som tyskarna kalla
holländska; vinet upphörde i väntsalarna; i daggryningen voro vi i
sejdlarnas land och kl. 5 i Köln.
Vid tillfrågan huru dags tåget skulle gå till Düsseldorf, försålde en
järnvägstjänsteman till mig en kommunikationstabell för ett ganska högt
pris; men han sålde icke hemligheten att begagna den; jag måste förfråga
mig hos en annan tjänsteman, som lämnade en annan uppgift, och så en
tredje, som jävade de förre och avlade högtidlig ed på att tåget skulle
gå kl. 10 f. m. Det var en glad morgon! Fem timmar på en järnvägsstation;
utfrusen, sönderbråkad till kroppen, följaktligen även till själen,
hungrig, ledsen och eländig på alla sätt, smutsig så att ögonlocken
knarrade på sina sotiga gångjärn; ensam i en främmande, sovande stad, där
icke en restauration, ett kafé fanns, fruktande för att ta in på ett
hotell, med en historia i minnet om en landsman, som fick betala 30
francs för att han tvättade sig i Kiel; återstod blott att gå upp i
staden och promenera i mörkret; ty det var mörkt ännu och lyktorna voro
släckta.
Med filten, pläden och nattsäcken i handen började jag min vandring. Det
var en gråkall, mulen, fuktig, förfärlig morgon och stengatorna voro
dåliga. Jag kom till en bro, som gick över floden; där satt en man till
häst på ett högt postament, jag tänkte icke på att erinra mig vad han
månde vara för en; jag kunde för övrigt icke se mer än den suddiga
silhuetten mot den mörka himlen. Då erinrade jag mig att det var Rhen som
porlade under mina fötter; jag skänkte densamma en lång, ofördelaktig
betraktelse; det var så långt jag kunde se ett smutsigt vatten mellan
fula stränder -- och ingenting vidare!
Jag började anställa självmordsdoftande reflexioner över min resa, som så
vänt upp och ned på mina föreställningar om den synliga delen av världen,
som så skakat mig och sållat mina illusioner att där icke fanns _en_
kvar.
Nordsjön var ju som en spegel i fyra dygn, och man hade sagt mig att den
alltid var i uppror. När jag som barn reste över Björkfjärden hade man
sagt: det är ingenting mot när man kommer ut på Östersjön; när jag rest
på Östersjön sade man att jag skulle se Kattegatt bara; jag reste på
Kattegatt i storm och skröt med att Kattegatt var ingenting! Jag hade
bara en illusion kvar: Nordsjön! Den skulle dock vara värre än det
värsta! Vi beforo den i oktober: midsommarsväder; vi spelade trekarl på
storluckan och icke en lapp rörde på sig. Jag har dock Atlantiska havet
kvar, men det tänkte jag icke på när jag nu stod och såg på Rhen.
Nattsäcken blev allt tyngre, fingrarna stelare och sinnet svartare.
Under tiden började dagen gry.
Jag vände om på mina spår, gick upp åt staden och befann mig omsider
framför ett högt fjäll som tycktes räcka upp i skyarna; det var beväxt
med granskog ända upp åt ryggen, och i skogen sprungo vilda djur;
förfärliga ansikten av människor och vargar grinade mellan stammarna; då
gick en rysning genom märg och ben; jag ville fly, men då såg jag under
baldakiner heliga män och kvinnor som trampade på onda människors huvuden
och vilda djurs; och de sågo saliga, leende ut och pekade uppåt
grantopparna, och där sutto korsblommor och rosor; och då hörde jag sång
ur berget och såg ett svagt ljussken glimta mellan trädstammarna och en
liten klocka väckte mig till besinning -- jag stod utanför Kölner-Domen.
En gammal kvinna kom gående över torget och gick in i kyrkan; jag följde.
(Jag hade icke varit i kyrka på åtta år.) Kommen inom dörrarna såg jag på
en stund ingenting, ty det var mörkt; jag hörde ett hastigt uttalande av
latinska ord av tre eller fyra röster, vilka, då de upphörde, besvarades
av en enda djup basröst från ett annat håll. Jag befann mig i tvärskeppet
och kunde icke se högaltaret eller de talande; jag ställde mina knyten
från mig vid dörren och smög fram. Jag blev rädd då jag fick se vad jag
såg; i den förfärligt stora kyrkan brunno två vaxljus vid högaltaret: där
stodo tre präster och en korgosse; ljuslågorna kämpade med mörkret och
skenet klättrade uppför de höga pelarna, men nådde aldrig upp, ty dessas
huvuden slutade i ett mörker, men ändå längre upp trängde den gryende
dagern in genom de målade fönstren, och därovan sköto de spetsiga valven
ännu högre upp; det var den högsta höjd jag sett; det var högre än
himmelen! Jag har sett lampan tändas i Grönskärs fyr då en decembersol
gick ner och Östersjön låg under mina fötter; jag har stått på
Frognersætern och sett Kristiania stift i fågelperspektiv, men detta var
större!
Framme i korets halvdunkel urskilde jag fyra kvinnogestalter; flera
funnos icke i morgonbönen!
Mässan var slut; en av de officierande prästerna kom ner från högaltaret
åtföljd av korgossen, som bar en lykta framför honom. De fyra gummorna
föllo ner på bönpallarna -- och jag också; jag var så trött! Prästen bar
en monstrans; och när han gick fram pinglade små osynliga klockor, och
skenet från gossens lykta irrade mellan pelarna.
När jag steg upp var jag ensam! Det kom en ängslan över mig; de mörka
valven trängde sig tillhopa, och då jag såg uppåt hotade den spetsiga
vinkeln att bli ändå spetsigare, pelarna sträckte på sig och syntes
beredda att när som helst sluta lederna och krossa mig. Jag tog mitt
bylte och gick hastigt ut.
Det var full dager. Jag kastade en blick på den maskstungna fasaden; den
var ful, men den var överväldigande.
Jag lämnade Köln ganska uppskakad; ehuru jag försökte resonera bort min
skrämsel med motiv sådana som en sömnlös natt, valvens oproportionerligt
ringa spännvidd i förhållande till den orimliga höjden, den oavbrutna
vertikala linjen genomförd och tillämpad i allt, så var dock intrycket
kvar lika livligt.
Alltså fick jag ändå behålla två illusioner på den resan: Kölner-Domen
och Atlantiska havet.
För konsten.
Det var en vårdag i början av 60:talet. -- Jag gick ned i torget för att
höra på gardesmusiken och visa en ny vårrock.
Man spelade just ouvertyren till Don Juan, och jag hade hyrt mig en
femöresstol tätt invid musiken för att taga något reda på
instrumenteringen, ty jag var musikus, d. v. s. jag var e. o. i
stadens auktionsverk och gav lektioner å piano och violoncell.
Jag blev störd i min musikaliska njutning av några taktstampningar tätt
invid min stol. Då jag skådade upp, fick jag syn på en gammal man, säkert
60 år, med gråa, toviga lockar och ett intelligent ansikte med duktiga
drag. Han var klädd i en lång rock av rödbrunt tyg -- kläde var det ej.
Mannen var något lutad, men hade han sträckt på sig, skulle han bestämt
hållit sex och en halv fot.
Hans ögon voro oavbrutet fastade på musikanterna; en underbar eld lyste i
dessa ögon, och man såg på hans åtbörder, att han drömde sig anföra
musiken.
Då musiken tystnat, hördes ett enstaka »bra!» Folket vände sig om; man
såg på varandra och fnissade; barnen, som alltid äro hjärtlösa, skrattade
högt och pekade finger åt den gamle mannen, ty det var han som, nog barn
att ej kunna lägga band på sina känslor, givit sitt högljudda bifall
tillkänna. Det skar mig i hjärtat; vårsolen blev mörk och mina ögon; jag
förargades över människornas ondska och ångrade att jag tagit den nya
rocken för att lägga hyende under deras fåfänga. Det var naturligtvis för
deras skull som jag tagit på det nya plagget. Ett vemodigt, ömkande löje
svävade över den gamles läppar. Jag steg upp från min stol och erbjöd
honom åt den gamle; han såg på mig så underligt genomträngande, tackade
för mitt anbud, men föreslog i stället att vi skulle promenera
tillsammans.
-- Herrn är musikalisk? sade han.
-- Jag älskar musiken, men hör ej till de utkorade.
-- Vill herrn komma hem till mig, så ska vi göra musik? Vad spelar
herrn?
-- Piano.
-- Dåligt instrument, men gör sig gott till en flöjt. Ser herrn, jag
blåser flöjt. Jag har hållit på i femtio år, för nu är jag 67, och noter
har jag för ett par tusen riksdaler, men kanske vi ska äta middag först
?
-- Jag brukar äta på »_Tennknappen_».
Vi följdes åt till nedre Fredsgatan och åto en enkel middag. Vid bordet
tog gubben upp ett parti klibröd ur bakfickan.
-- Ser herrn, det är så hälsosamt, detta klibröd, och jag äter numera
alltid på detta ställe, ty här tillåter man mig verkligen att äta vad
slags bröd jag vill. På förra matstället skrattade man först åt mig,
sedan nekade man ätt servera mig något, om jag fortfarande störde vissa
herrars aptit med mitt osmakliga bröd. Äro ej människorna galna? Och det
säger jag herrn, att om vi ska bli vänner, vilket jag tror, så tala
aldrig med mig om spritdrycker eller tobak. -- -- --
-- Men nu ska vi gå hem, så herrn får se hur vågmästar L. har det.
Vi styrde av bort till Köpmangatan, fyra trappor upp i ett gammalt hus.
Där hade gubben en dubblett, högst egendomligt möblerad. Ett dåligt
fortepiano, några fioler, en violoncell och till sist en ganska
försvarlig flöjt, jämte en hylla full med smutsiga och slitna noter. Här
funnos från duetter och trios, ända till oktetter och orkestersaker, allt
med flöjt.
Redan vid första försöket -- en duett för piano och flöjt -- märkte jag
det tragiska underlaget i gubbens liv. Han var född musikalisk, vurmade
för musik, men saknade det förnämsta av allt -- öra och taktsinne.
Det ser verkligen ut som vår Herre skulle roat sig med att skämta med
åtskilliga människor, och detta på ett ganska underligt sätt. Han ger dem
en brinnande lust att frambringa något skönt eller åtminstone reproducera
vad andra frambragt, men nekar dem på samma gång förmåga att utföra det.
Till ersättning slår han däremot dessa olyckliga med blindhet, så att de
ej märka sin fattigdom, utan leva nöjda i sin lilla drömda värld och
skratta åt den skrattande hopen.
Men jag vill först i korthet tala om L :s föregående historia för att
sedan kunna återge några drag ur vårt treåriga musikaliska samliv.
L. var ett i Stockholm känt original, och som Blanche redan under L:s
livstid ej drog i betänkande att kasta in några skämtord om honom i en
roman, tvekar jag icke att med några drag teckna och om möjligt förklara
denna egendomliga personlighet från en tid, då ännu ej den moderna
nivelleringsprincipen gjort sig gällande, vilken vill sätta alla
människor i en hyvelbänk och så draga till med hyveln efter vattenpass,
att alla bli lika som ett par hyvlade bräder.
L. började sin bana i en hökarbod, men visade redan där så stora anlag
för musiken, att han blev bortkörd. Principalen fann honom en dag
sittande innanför disken, blåsande på sin flöjt, vilken han nyss smort
med finaste nötolja, då en piga kommer in och begär ett halvt skålpund
pottkäs. L. tittar upp från noterna om pottkäsen skulle befinna sig i
grannskapet. Tyvärr stod den längst uppe vid taket.
-- Finns inte, svarade han, utan att märka principalen.
-- Ja men jag ser att den står där uppe, återtog pigan.
-- Säljs inte, svarade Lampa och skulle just taga ihop med en skala, då
principalen stiger fram -- rycker till sig flöjten och kastar den i en
mjöltunna.
Här är en lucka i biografien, tills vi finna L. såsom sin egen hökare.
Huru detta kunnat tillgå känner jag ej; förmodligen genom arv, ty icke
hade han kunnat tjänt sig upp. Han hade emellertid nu bragt det så långt,
att han kunde varje kväll hava musiksoaréer hemma hos sig. Traktering
ansåg han nu ej behöva tryta, ty det var bara att taga ur boden, »så
kostade det ingenting». Nog av, han måste göra cession, och alltihop var
som bortblåst. Därpå tog han sig för att arrangera baler, men det gick
icke bättre, och slutet blev den fatala konserten på Börsen, där man
blåste ut ljusen och ringde i klockan, när L. uppträdde som solist på
flöjt.
Detta grep honom mycket djupt, men han gömde smärtan och talade aldrig om
den saken för mig förrän sista kvällen han levde,
Oaktat han redan var till åren, gick han in som e. o. tjänsteman i vågen
och blev snart ordinarie. Vid den tid jag gjorde hans bekantskap, uppbar
han 1,000 rdr i lön, men en vikarie befriade honom från tjänstgöring mot
det att vikarien fick sportlerna, och nu florerade gubbens musik ända
till sista veckorna av hans levnad.
Vem helst han råkade, som kunde ett instrument, tog han hem med lock
eller pock, helst så att de blevo fyra, ty då drog han alltid fram med
en kvartett av en tysk, vid namn Aigner, där gubben hade en
obligatflöjtstämma.
Man följde med honom hem, dels av nyfikenhet, dels av medlidande. Det
hände till och med att utmärkta amatörer stötte tillsammans hos Lampa;
ja, jag kommer ihåg en gång, då till och med några av kungliga teaterns
artister gjorde honom den äran. Då var Lampa lycklig, men hans glädje
blev ej ogrumlad, ty han fick hela kvällen uppbära förebråelser för att
han ej kunde hålla takten. Gubben skyllde på att han i följd av snuva ej
hade någon »ambichy». Då det led fram åt kvällen, blev sällskapet
oroligt, ty man hade ej sett en skymt av vått eller torrt till förtäring,
och då någon av de yngre var nog dristig att kasta fram något om en
hungrig mage, förklarade gubben, att han aldrig brukade äta om
kvällarna, och att han för övrigt bjöd folk hem till sig för att göra
musik och inte för att äta och supa.
Efter den förklaringen försvunno de flesta av de gamle, och nu återstod
ej annat för honom än att samla unga omkring sig, i vilkas sällskap han
förut ej just funnit behag, emedan de kritiserade hans gamla
älsklingskompositioner. Snart såg han sig omgiven av en skara unga män,
som voro roade av musiken, och som gubben fick kommendera dem och ingen
vågade klandra hans takt eller »ambichy», blev han dem särdeles bevågen
och bjöd dem som oftast på Piccardon och saffransflätor.
-- Tag mera bakelser, gossar, brukade gubben då säga.
Den som höll längst ut av gamla gardet var en mycket besynnerlig figur.
Han kallades magister Nyberg, var vikarierande lärare i en lägre
apologistskola, hade förr varit student och spelt bort 11,000 rdr -- på
fiol.
Han var gubbens protegé, d. v. s. Nyberg måste dagligen spela duetter
med gubben samt uppbära snubbor var gång det gick sönder i takten, vilket
alltid var L:s eget fel. Till gengäld härför åtog sig L. att skaffa
Nyberg en plats, vilket tillgick på det sättet, att L. varje morgon vid
sitt choklad läste annonserna i Dagbladet.
Långa tider gingo om, utan att någonting ville låta höra av sig.
Magistern svalt så han blev mager som en spik, men han tröstade sig med
att fiolen dess bättre fick plats under den svarta bonjouren, vilken blev
allt vidare och vidare.
-- Herrn som tagit studentexamen skall bli tjänsteman, för man lever
inte på musiken, herre. Herrn kommer, ta mig tusan, att dö i en vedbod på
en kista, om herrn fortfar att spela. Kom ihåg vedbo'n och kistan,
herre!
Så brukade L. uppmuntrande tilltala den stackars magistern, vilken aldrig
svarade, av fruktan att gå miste om det varma husrum, som han fick
åtnjuta under de stunder, han var hos L. och spelade. Jag kan knappt
påminna mig hava hört den mannen yttra ett ord, mer än en natt då vi
gingo hem tillsammans och han berättade huru han hört Mozarts G:moll
symfoni spelas på en konsert. Han talade då så att han darrade i hela
kroppen och grät som ett barn.
Omsider lyckades L. en dag få tag uti något passande för den stackars
magistern. Man annonserade efter en person, kunnig i att måla
likkistplåtar -- med vers på.
-- Men inte kan jag göra vers, invände Nyberg, som helst ville bliva
kvitt arbetet.
-- Men jag kan, jag, ser herrn, svarade Lampa. Här finns härinne, tillade
han och pekade på sin verkligen imponerande panna. Och dessutom ha vi
psalmboken.
Och nu måste magistern under L:s överinseende måla likkistplåtar. Gubben
dikterade och Nyberg skrev. Medan de vilade sig, gjordes duetter. Men
snart ledsnade båda, och Lampa icke sist, ty han tyckte det vara alltför
livliga påminnelser om sin förestående bortgång, vilken han önskade så
avlägsen som möjligt. Innan han lät magistern gå till magasinet för sista
gången, ville han ändå två sina händer och gav honom därför en
ytterligare påminnelse om vedboden och kistan.
En ny finansplan måste uppgöras för den fattiga Nyberg. Att giva honom
några kontanter gjorde L. ej gärna, ty dels tyckte han det icke löna
mödan, dels ansåg han arbete vara hälsosamt.
Han hade i sin ungdom hopsatt en »polacka» och låtit trycka densamma. Den
var satt för piano, »men lämpade sig särdeles väl för flöjt», som det
stod på titelbladet. Som nu ingen människa hade köpt densamma, återstod
blott för L. att sprida sitt kompositörsnamn för intet. Emellertid hade
han väl tjugo exemplar i behåll. Av dessa skulle Nyberg få tio att sälja
för underpris åt bekanta, på det han av inkomsten skulle kunna leva tills
han skaffat sig en plats, men ingen ville köpa, på grund därav, att
Nyberg aldrig ville bjuda ut kompositionerna, vilka han var nog
musikalisk att kunna värdera. Det blev alltså ingen inkomst av, och
Nyberg fick leva ändå -- på vad vete vår Herre. Magrare kunde han icke
bliva och ej olyckligare heller, men han klagade aldrig. Det är troligt
att L. kastade åt honom ett och annat ben från sitt magra bord.
Tålamod hade han som en ängel och ond var han blott en gång, som jag såg.
Vi spelade en av Plegels trior. L. kom av sig, och trogen sin vana skrek
han:
-- Det är då själva fan att aldrig magistern kan hålla takt!
-- Nej, si nu var det vågmästarn! var Nyberg nog djärv att svara, varpå
han steg upp, tog fiolen och gick.