Våren på Djurgården.
Av alla årstider är våren erkänt den mest obehagliga, isynnerhet för den
som bor på Djurgården och älskar ett ordnat levnadssätt. Jag flyttade dit
ut i höstas, när de långa behagliga skymningarna kommo, och solen gick
ned redan kl. 4,15, och jag bodde där ända till den 12:te maj, då jag
flyttade in till staden.
Som jag ej hade min sysselsättning hemma, kunde jag endast under aftonen
njuta av det lugna behaget att bo utom en tull. Allting var så reglerat
och gick sin gilla gång. Jag visste alltid, att jag skulle bli överfallen
av två hundar vid 6:te lyktan på flottbron, och detta hade blivit ett
sådant behov, att jag saknade dem när de ej kommo, och jag ångrade mig
bittert, att jag i min ficka burit sten ända från Skeppsholmen för att
jaga bort dem. I hörnet av Allmänna gränd stod alltid en polis och sov,
varannan kväll den med stora polisongerna, och var tredje den med de röda
mustascherna. Mellan Manègen och Hasselbacken började några fulla karlar
att hojta, och Kille på Alhambra skällde. När jag så kom in på mitt
vanliga toddyställe, sutto flickorna och sydde, jag läste högt för dem ur
en aftontidning, och ingen störde oss. När jag så kom dit där lyktorna
slutade, gick en rysning över ryggen och det blev mörkt för ögonen.
Smutsig om benen letade jag mig hem och rev mig alltid på en spik när jag
vred om portnyckeln.
Det låg ett visst behag i detta. Så levde jag lycklig tills den olyckliga
februari månad trädde in. Jag fick icke mera tända min lampa kl. 5, ty
solen ville ej gå ner. Den 7:de blev jag överfallen av 3 anemiska barn,
som ville sälja blåsippor -- jag har alltid hatat blåsippor. Detta
upprepades sedan varje dag. Den 9:de väcktes jag kl. halv 8 av en bofink,
ehuru jag ej ville vakna förrän kl. halv 9. Denna efterföljdes snart av
flera, som varje morgon förnyade det störande uppträdet. I början av mars
blev saken betänkligare. Jag kom in på mitt schweizeri -- i salen stodo
sex soffor, 5 voro lediga, den sjätte -- min soffa var upptagen. Jag
satte mig i den femte och tog in konjak -- varför skulle jag dricka
toddy?
Jag hade länge anat detta. Blev så varmt i luften med solsken till.
Överrocken blev grön på axlarna och vit i knapphålen. Halvårsgamla
fläckar stego upp ur schoddyns mossiga gravar, hatten uppblöttes av de
för jorden välgörande vårregnen och lade sig i djupa veck över pannan.
En kväll -- jag vill försöka att glömma den -- kom jag in på mitt
aftonställe. Ingen hälsade på mig, ingen plats fanns ledig -- jag måste
sitta i farstun vid kuskarnas bord och dricka absint -- varför skulle jag
dricka konjak?
Det var bittert. Nästa morgon skulle dock göra mitt öde fullständigt.
Flottbron var indragen!
Den som bott på Djurgården, vet vad dessa ord innebära. Jag försökte med
ångbåten, men han lade alltid ut när jag kom. En gång låg han vid andra
stranden, och då höll jag på att försona mig -- men sedan dess gick jag
kring Ladugårdslandet, ty jag ville icke ha slumpen att tacka för en
lycka som jag förtjänar.
Olyckorna hopade sig.
Jag hade ett vackert strandparti som jag höll på att studera. Ett
avtacklat fartyg låg förtöjt en kabellängd från land. En morgon hade
akterkättingen sprungit, vinden var sydlig, vraket red för ankaret och
tavlan var oduglig. När det blir N. N. O. ½0. får jag motivet igen. Detta
har jag inte tid att vänta på.
Jag hade utsökt en grupp björkar, som skulle tecknas. De stodo i en
backe, där jag icke visste, herr D:s villa skulle komma att stå. Nu har
man sprängt bort förgrunden och huggit ned björkarna; därför blevo icke
träden utförda på min tavla, som utställdes på Akademiens högtidsdag.
Solen sjönk den sista aftonen bakom Kastellholmens flagga, jag vandrade
framåt slätten för att på Novilla säga farväl åt våren och Djurgården --
och ännu en gång värma mig vid minnena från den förgångna vintern. Ve!
Borta var den mörka vintergrönska, som förr gladde det skumma ögat,
kanariefåglarna hade flyttat till svalare länder, artilleristerna hängt
sina kornetter i Tivolis pilträd, på golven stodo inga virabord, inga
tobaksmoln förmildrade det bjärta solskenet, där förr var glädje och liv
och värme, där ljusen från kronorna speglade sig i speglarna, och
fontänen sorlade under lagrarnas kronor -- där satt en herre och drack
en kopp kaffe, under det att en kylig vårvind strök sig in genom den
öppna dörren.
* * * * *
I dag på morgonen slog häggen utanför mitt fönster ut sin giftiga
grönska, en blivande härd för myggor och spindlar. Innan dess blommor
hinna sprida sin stank kring backarna är jag borta.