-- Gemen karl att vara häftig också! ta humör för så litet -- beskedlig
stackare -- men kan aldrig lära sig takt. Han skulle ta värvning på en
tid och gå rekryt -- hm! hm! förstöra nöjet med sitt retliga lynne. Vi få
väl taga en duett, kära du.
Och nu togo vi en duett för flöjt och violoncell. Gubben hade noter för
alla instrumenter.
På tre dagar syntes ej Nyberg till. L. blev orolig, men visste ej var
magistern bodde eller om han bodde någonstädes, ty det talade aldrig
Nyberg om. Fjärde dagen kom Nyberg tillbaka lika from som förr. Mat kunde
han undvara, men ej musik.
När jag blev närmare bekant med L., vann jag hans synnerliga förtroende
och blev honom oumbärlig. Jag var den skickligaste pianist i Stockholm,
påstod gubben, och skälet var att jag aldrig tredskades, utan följde med
hans flöjt, huru illa han än drog i väg.
Under vårt snart dagliga umgänge hade jag tillfälle att iakttaga
åtskilliga egenheter hos honom. Han var mycket ohågad att dö, och för att
förlänga sitt liv, åt han på sistone rått kött och klibröd, under det han
fördjupade sig i studier av gamla läkareböcker. Om nätterna stod han i en
vedkällare och sågade ved för att bli varm och sedan få sova desto
bättre. Om dagarna tog han sig långa promenader och var vid sina 67 år
vid full vigör.
Under allt detta hans sökande efter hälsans bibehållande gömde sig dock
något, som jag snart fick klart för mig. Gubben var giftassjuk, icke av
håg för äktenskapet, utan av lystnad efter ett rikt parti, varigenom han
skulle kunna komma i tillfälle att göra riktig musik. Har jag endast
fullt upp med mat och dryck, tänkte han, så får jag nog dem som spela.
Dessutom hade han i många år drömt om en dyrbar »Böhmflöjt». Får jag
blott en rik hustru, så får jag nog en flöjt, och får jag en sådan flöjt,
så skall ni, ta mig tusan, höra att Lampa har »am-bichy». Och gubben gick
verkligen åstad att fria. Korgar fick han naturligtvis till höger och
vänster, men lät ej modet falla.
Så hade han en gång fått spaning på ett gammalt ogift fruntimmer, en rik
och musikalisk mö. Om hon hade föräldrar i livet visste han ej, och det
bekymrade honom föga. Han hade emellertid aning om att hennes fader
skulle leva i en mycket hög ålder. Nog av, L. klär sig svart med vit
halsduk, skickar magistern att köpa en blombukett, inrullar sin polacka,
omknuten med ett rött sidenband, dock så att kompositörens namn tydligen
kunde läsas utanpå, tar sig en droska och åker till den gamla mamsellens
bostad. Han kommer dock icke längre än i förstugan, där han emottages
mycket kallt av den blivande makan. Han börjar med polackan. Mamsellen
häpnar. Därpå rycker han fram med blombuketten och frieriet, men detta
har till följd ett hysteriskt anfall, varvid fruntimret dock bibehåller
nog besinning att öppna dörren, skjuta ut den åldrige friaren och kasta
blommorna och polackan efter honom. Av hela det förfärliga ordsvallet
kunde gubben ej uppfatta mer än att hennes fader hade dött samma dag på
morgonen.
-- Hin till otur också, att gubben skulle dö just som jag kom att fria.
Otur också att jag skulle komma att fria, just som gubben dog.
Sedan friade L. aldrig mer.
Hans levnads slut nalkades, och symptomerna voro nog kraftiga att
övertyga honom själv därom, han som likväl aldrig trott att han skulle
dö, förrän åtminstone framåt sitt hundrade år.
Han blev retlig till lynnet, och alla övergåvo honom, till och med de
unga. Blott Nyberg och jag höllo ut.
En kväll hade vi gjort kvartetter tillsammans, och L. hade uppfångat en
ung notarie som spelte altfiol. Gubben var den kvällen alldeles omöjlig
-- ingen takt, ingen ton i flöjten; det gick sönder oupphörligt.
Notarien, som brukade spela med i Mazérska kvartetten, blev ursinnig och
gav L. hårda ord hela kvällen. Till slut utbrast han med den mest
överlägsna ton:
-- Hör nu, vågmästare! stoppa herrn sin pipa i säcken och knyt väl igen.
Herrn skulle aldrig ha kommit sina läppar vid en flöjt, ty herrn har ju
varken öra eller begrepp om takt!
L. satt mållös. Ännu hade ingen haft hjärta att säga honom sanningen, och
nu kom hon som ett åskslag över honom. Han förlorade det enda han hade
att stödja sig vid -- tron på sin musikaliska begåvning. Hela hans
förflutna liv låg som ett moln bakom honom, och nu förstod han med ens
alla de lömska skratten, som han förut ej aktat på.
Nyberg, den ädla själen, som alltid trott på L. och nu såg honom krossad
och förödmjukad, blev upprörd i sitt innersta av harm och sprang upp från
stolen med ovanlig livlighet för att säga notarien en hel hop
obehagligheter. Läpparna darrade och ögonen voro fuktiga. Orden trängdes
om varandra, och det enda han fick ordentligt fram var ett ljungande:
-- Skäms, lymmel!
Notarien tog sin hatt och gick, i det han ytterligare kastade några
glåpord åt L. och hans musik.
-- Magistern skall vara lugn. Det anstår en filosof, sade L. åt Nyberg,
då denne ämnade skicka några avskedsord åt den bortgående.
-- Vill ni gå ut och gå, gossar? fortfor han. Och då jag föreslog en
trio, skakade han blott på huvudet och lade bort sin flöjt.
Då vi kommit ut på gatan gingo vi helt tysta bredvid varandra, till dess
L. först tog till ordet och till vår stora häpnad frågade om vi ville
röka en cigarr. Vi tackade och gubben gick själv in i en cigarrbod och
köpte två cigarrer.
Medan vi väntade utanför, mumlade Nyberg för sig själv: Stackars L., han
lever icke länge.
Under vägen växlades icke många ord, och ej ett enda om musiken.
Följande eftermiddag gick jag upp till L., som jag fann sängliggande och
sjuk. Han hade stått uppe halva natten och klistrat ihop gamla noter, som
skulle bindas, när han blev gift. Uttröttad därav hade han lagt sig fram
emot morgonen och vaknat mycket sent, oförmögen att lämna sängen. Hans
ansikte var betydligt förändrat och hans röst matt. Bredvid sängen stod
ett skärbräde med hackat rått kött och en karaffin vatten.
-- Det var snällt att du kom, så att jag fick säga adjö -- det bär av
snart! hälsade mig gubben.
Jag sökte övertyga honom, att det ej var så farligt, men det lönade ej
mödan.
-- Vill du göra eld i kakelugnen? Det börjar bli svalt, avbröt han mig,
och nu förstod jag huru det stod till.
-- Behöver du näver, så tag i notskåpet. Det räcker nog till, fortfor
han.
Jag svarade ej, utan skar några trästickor, och snart hade vi en duktig
brasa.
-- Öppna nu chiffonjéklaffen -- tredje lådan till vänster uppifrån -- tag
hit den!
Och nu gick han igenom en bunt papper och brev, som jag anmodades att
kasta på elden. Sist återstod blott ett konvolut. Han stirrade på det och
lade det under huvudgärden. Efter en stund tycktes han ångra sig och tog
fram detsamma, öppnade det och lämnade det åt mig att lägga på elden.
Papperet brann först, så att jag genom röken kunde se en flik av en
fordom rosenröd klänning. Om ett ögonblick var den svart som den andra
askan.
-- Hör du, Gustav, började han ånyo efter en stunds tystnad, tror du på
ett liv efter detta?
-- Visst gör jag det, farbror.
-- Ja, det gör jag allt med! Man kan således räkna på att få leva igen
ett nytt liv, ett bättre ä,n detta, som bara för mig varit ett stort
misstag... Vårföre blev jag född? Var det bara för att spela narr åt
människorna? Jag vet att man skrattat åt mig, jag vet det; men jag levde
ändå, ty jag trodde på min kallelse. Nu tror jag inte längre. Därför är
det slut... Men vem gav mig den där tron? Vår Herre kanske? Då hade han
väl någon mening med det? -- Giv mig min flöjt! -- -- Kasta honom i
elden.
Jag hade ingenting att svara men dröjde likväl.
-- I elden med den boven! skrek gubben, och nu reste han sig på båda
armarna, för att se hur det sprakade om buxbomen.
-- Hör du hur det visslar i honom? Nu kan han spela. Se bara hur
klaffarna smälta hela skalan uppåt... Så där, nu kommer C-klaffen. Hör du
så han piper? Jag tror han gråter. Ja, gråt du! Det är ingen som skrattar
åt dig, om det blir falskt.
Gubben föll tillbaka på sin bädd och grät.
Under tiden hade Nyberg kommit in och stannat vid dörren. Han förstod
genast vad det var frågan om och därför brydde han sig ej om att fråga
hur det stod till.
Då L. fick se honom, räckte han honom handen. Nyberg såg förtvivlat
sorgsen ut och teg. Därpå satte han sig vid brasan.
-- Är inte fiolen med? frågade L. Nyberg gick efter sin gamla vän.
-- Spela för mig, herr Nyberg!
Och Nyberg stämde och stämde; till sist kom han sig i gång. Han spelade
utan noter, men stirrade oavlåtligt in i kakelugnen på de ramlande
bränderna. Han måtte hava sett underbara syner, ty så hade jag aldrig
hört honom spela. Det var hela hans förflutna liv, som rullade upp sig
för mina blickar. Först flöt ett adagio fram stilla och fridfullt, som
barndomens dagar. Ljusa gestalter stego fram, ty tonerna togo form, och
bland dem en kvinna, mild och helig, som minnet av en moder. Tempot ökade
sig, och en virvlande vals hoppade fram över strängarna, så att det
kvittrade om fiolen. Det var ynglingalust och stormen av vaknande
lidelser. Stråken tröttnade vid flänget, och med en sista ansats gjorde
han en djärv övergång. Då började ett ihållande allegro agitato i de mest
sönderslitande modulationer. -- Svikna förhoppningar, bruten tro, allt
vad av sorg och elände som kan innebo i ett människohjärta fick nu ej
längre rum i den trånga granlådan. Där hade sorgerna legat gömda i långa,
långa år, som i en likkista. Nu stego de döda minnena upp. Förtrollningen
var löst. Nu fick den olycklige äntligen fram vad han så länge förgäves
sökt. Han fick gjuta ut sitt överfyllda hjärta, men ej i sönderslitna
suckar och brutna rop, dem ingen förstod, utan i fulla toner och rena
harmonier. Varje sorgens mask, som frätt hans bröst, kröp fram och var en
skön fjäril. Mörkret blev vårsol och suckarna fågelsång. Det var ej en
ynglings hejdlösa förtvivlan; det var en manlig sorg. Själv satt han
hänryckt och förvånad över sin musik, ty sådant hade han aldrig hört
förr, och när han tystnat och låtit fiolen sjunka mot knät, vaknade L.
-- Kom hit, gossar? viskade den gamle och tog våra händer; god natt med
er och tack för i dag; ni har aldrig skrattat åt mig. Låt bara bli den
fördömda musiken!
Nyberg satte sig på golvet bredvid sängen och höll gubbens hand. Han såg
på honom så sorgset. Det var också den enda människa som hyllat honom på
hela jorden.
Jag gick fram till sängen. Efter en stund var L. död, och Nyberg sov.
Han såg så lycklig ut, att jag tyckte det vara synd att väcka honom.
När han vaknat och såg att L. var död, föll han på knä och kysste gubbens
hand utan att säga ett ord eller fälla en tår.
Sedan vi Jämnat nycklarna åt städerskan, gingo vi ut. Jag bjöd Nyberg att
äta kväll på _Freden_. Då vi suttit till bords en stund, kom en herre in
och såg särdeles nyter ut.
-- En nyhet, L. har slocknat! skrek han åt källarmästaren.
-- Vad säger herrn?
-- Jo, L., den där galna musikvurmen, har kolat av i kväll.
-- Å fan! Nå ja, det var inte för tidigt! Det var en snål kanalje och lär
väl i alla fall ej lämnat mycket efter sig.
-- Det är visserligen bara möblemanget, och det köpte han på stadsauktion
för 50 år sen; men tror herrn inte ändå, att han hade dem som friade till
det gamla skräpet?
-- Å nej!
-- Jo, det var två besynnerliga figurer, som slogo för gubben på sistone,
men han lär inte ha gjort något testamente, så de ha allt spelt en dålig
fiol.
-- Hade icke herrn också fått något löfte, vill jag minnas?
-- Jo bevars, men det trodde jag aldrig på och därför gav jag tusan att
spela med gubben.
Efter den kvällen såg jag aldrig Nyberg mer, icke en gång på L:s
begravning.
Men av en släkting till honom har jag sedan fått höra hans ganska
romantiska lidanden och död, vilka bevittna hur trogen ända in i döden
han blev sin första kärlek, musiken.
Det var en nyårsafton, ett par år efter L:s död, då Nyberg, som under
denna tid fött sig på vikariat i apologistskolan, omsider tröttnade på
ett arbete, som, med undantag av psalmsånger vid morgonbönerna, berövade
honom allt tillfälle till musikaliska sysselsättningar, tog sin Matts ur
skolan och började spela fiol igen.
Detta gav intet bröd, och snart måste Nyberg för första gången i sitt liv
gå ifrån sin fiol, för att betäcka en del av hyran. Förut hade han alltid
haft sin tillflykt hos L., hos vilken han fick gömma sin skatt. Nu var
det slut med glädjen för den stackars magistern. Vad skulle han numera
leva för? Ingenting, naturligtvis, och då tyckte magistern det vore
bättre om hans tillvaro upphörde. Återstod alltså blott att dö. Han
vandrade ut till Djurgården, där han åtminstone kunde få räkna på att
vara ensam. Det var en klar månskenskväll och så kallt, att själva månen
tycktes blekna. Träden voro betäckta med rimfrostkristaller, vilka bröto
det klara månljuset, så att luften syntes uppfylld av ett ofantligt antal
små ljusflingor, vilka hoppade från kvist till kvist. Stjärnorna sköto
blixtar. Marken gnistrade. Hela naturen spred ljus, men ljus utan värme.
Han satte sig i en driva vid en stor alm, men när han suttit en stund,
tyckte han det blev kallt och måste upp för att gå sig varm. Han var för
mörk i hågen att kunna njuta av det magiska landskapet. Plötsligt
stannade han.
Någon hade ritat med en käpp i snön underliga tecken. Nyberg tänkte och
sökte minnas. Han hade sett dessa figurer förut. Var visste han ännu ej,
men han blev så varm om hjärtat. H,an kände huru dunkla föreställningar
stego upp och blevo allt bestämdare. Han var tillbaka i sin första
barndom. Det var en julotta i Clara kyrka. Barnen sjöngo från
orgelläktaren, och han trodde det var orgeln som sjöng. De många ljusen
brunno så vackert till en början, men snart blevo de rökiga, ty han hade
förut med rädsla sett de stora spetsiga fönsterna stå där svarta som
spöken. Nu började det dagas, och de blevo mörkblåa, men fönstret över
altaret blev ljusblått, och då såg han ett öga av guld, och i detta öga
stod just detta underliga tecken -- [Hebrew:ANDONAI, LORD] -- ögat såg så
skarpt på honom, mindes han, men ju högre solen steg, dess mindre blev
dess blick. Snart stod fönstret i guld och purpur, och man sjöng
julpsalmen: se natten flyr för dagens fröjd, och han gick hem för att se
på sina julklappar, som han ej sett sen gårdagen, och så glömde han bort
ögat med de underliga tecknen. Sedan dess hade han visserligen lärt vad
de betydde, men han hade aldrig känt dem så djupt som just _nu_.
Nyberg hade kommit mitt för Fjällstugan och gick framåt, stirrande på
marken.
Då hörde Nyberg psalmsång ovanför sitt huvud. Han skådade upp och fick se
Fjällstugan uppe i backen, strålande av ljus. O, det såg så varmt ut, det
ljuset. Och han gick uppför backen och kom in i en förstuga och där satte
han sig och glömde att det var kallt. Sången vaggade honom in i ljuvliga
drömmar, och snart föll han i sömn, matt av hunger och köld.
Ett litet sällskap andligt sinnade brukade hålla gudstjänst i Fjällstugan
och när de församlade nu slutat det gamla året med bön och lovsång och
kommo ut, fingo de se den halvt förfrusna mannen, som satt med händerna
hopknäppta över bröstet. De prisade Gud, som skickat dem en medbröder, på
vilken de kunde offra sin kärlek, och de togo in honom i stugan och
skötte om honom.
Åtta dagar levde Nyberg efter denna nyårsnatt. Därpå dog han i en varm
säng, omgiven av bedjande systrar och bröder i Kristo. Om han blev
»omvänd», innan han dog, vet jag ej, men nog var han lycklig som fick dö,
tacksam mot människorna, vilka alldeles oförskyllt vårdade honom, och
stolt i medvetandet att vågmästarn en gång åtminstone fick orätt, då han
spått honom att han skulle draga sista andedraget i en vedbod.
Början av
Ån Bogsveigs saga.
Björn hette en man och hans hustru Thorgerd. De hade två söner, Thore och
Ån. Thore var hirdman hos kungen, men Ån låg hemma i kokhuset och var
kolbitare.
Nu var Ån fjorton vintrar, men ville ej göra gagn, utan satt med ena
handen i huvudet och rev i bränderna med den andra. Detta tyckte trälarna
mycket illa om.
Björn kom in: Nu, frände, bör du vara verkför. Det mildrar i luften, och
kälen har gått ur jorden. Stig upp och hjälp oss bryta torv på tunet!
-- När jag hinner till märket, skall jag komma; nu rår jag inte.
-- Fånyttig är du, son, och litet hugn lär du giva mig. Broder din är en
frack karl, men du blir en odåga.
Björn sparkade åt honom och gick.
Ån hade skurit ett märke i golvet, sju fotlängder från elden, och
trälarna hade givit honom in, att han inte var karl, förrän han hunnit
märket.
Ån hade ett hiskligt utseende. Trälarna hade genom att beständigt kliva
över honom nött ut hans benkläder, så att knäna voro bara. Armbågarna
stucko ut genom ärmarna. Röken hade färgat hans hår rött och svärtat hans
ansikte. Därför logo alla åt honom. Modern ville ge honom en ny klänning
till julen, men Björn sade, att han ingen skulle få.
Grisar sprungo omkring i stugan och gjorde ofog; men det var en, som var
beskedligare än de andra, ty han smutsade ej Åns sänghalm och han var Åns
vän. Ån kallade honom Grotte. Var gång fadern sparkade Ån, gjorde denne
en visa för Grotte; ty det var ingen ann' som förstod vad Ån sjöng, och
därför sa' de att han var dåre. Men Grotte kom alltid luffande, satte sig
på bakbenen och klippte med öronen: det är bra. --
Dagvården var färdig.
-- Lyft av kitteln! sade en träl till Ån.
-- Inte, sa' Ån.
Trälen tog med sleven i sådet och kastade på Ån. Ån torkade sig i
ansiktet och teg.
-- Lägg till honom, du Ån! skrek en annan träl.
-- Jag rår inte, sa' Ån och lade sig i halmen. --
Det började dagmejna och isen smalt från jöklarna. Då blev Grotte orolig,
ty en gylta hade kommit in i stugan. Han ledsnade på Åns visor och blev
borta en natt. Ån kunde inte sova. På morgonen kom Grotte in och tittade
i dörren. Ån lockade honom, men då kröp han bakom mjöllåren.
Då kvad Ån:
»Gångekarl,
För goemånad
Akta dig!
Isen är hal,
Skaren är lömsk,
Skredet går,
Bäcken går,
Böljan går.»
Grotte kröp fram, och Ån torkade honom i ögonen med rockärmen.
Nästa morgon låg gyltan död.
När marken blev grön, gick Ån ut i dalen.
Grannens dotter låg vid bäcken och tvättade lärft. Ån satte sig på en
sten, lade händerna på knäna och såg på.
-- Fryser du om knäna? sade Drifva.
Ån blev blodröd i ansiktet.
-- Hjälp mig rulla hit bunken, goda Ån!
Ån steg upp och tog bunken på huvudet.
Då log Drifva.
-- Varför ler du åt mig?
-- Stackars Ån, som ska vara dåre!
Ån tog sig på huvet och tänkte.
Då skrattade Drifva, så att barmen spratt under linet.
Thore kom tillstädes och satte Drifva på sitt knä. Ån blev vit under
ögonen och tog upp en sten. Då kom Grotte och rock honom i rocken, så att
bakstycket gick. Ån lät stenen falla och vände sig om. Då skrattade Thore
och Drifva igen. Men Ån stack fingerna i öronen och sprang hem.
Då solen steg på himlen och första havsvaken syntes, skulle Thores
bröllop stå. Därför var nu mycket bång i kokhuset.
Grotte kom en morgon gnällande och gömde sig bakom Ån, ty trälarna voro
hack i häl efter honom. Ån tog eldtången och slog omkring sig, så att
Grotte fick frid den dagen.
Nästa morgon var Grotte borta. Ån sprang upp. Största grytan var påsatt,
och Grottes huvud grinade mot Ån.
Då kvad Ån:
»Sjung ej så sorgligt, gryta du!
Grotte min vän, han sover nu.
Röken stiger mot himmelen blå,
Men jag ligger kvar på mitt smutsiga strå.
Grotte, Grotte, ditt liv man tog.
Gyltan, din vän, var det jag som slog.
Grotte, Grotte, grina ej så!
Aldrig skall jag din gylta slå.»
Ån kastade sig på golvet och öste halm över huvudet.
Björn kom in och ruskade i honom.
-- Vak upp, son, och hjälp bror din! Ån teg.
-- Är du karl, du, och ligger som en illdöing i lorten?
Ån teg.
Björn tog ett spett och slog honom över halsen.
Ån vände på sig.
Björn slog.
Ån reste sig på armbågarna och såg fadern i ögonen.
Björn höll upp.
-- Res på dig!
Ån satt still.
Björn slog av spettet.
-- Nu är det slut, far! sa Ån och satte fadern i en fållbänk, så att
gaveln gick ut.
-- Du är stark, du! sa' Björn.
-- Inte ännu, sa? Ån.
-- Varför gör du ej gagn?
-- Jag är inte vid märket än.
-- Dit kommer du aldrig.
-- Gör jag inte?
Ån tog sig på huvet och tänkte.
Björn gick.
Ån satt till kvällen och såg på märket. Sedan blev han borta i tre dygn.
På tredje dagen, då Thores bröllop skulle stå, kom Ån uppifrån fjället
med en stol på ryggen.
Först gick han till grannens gård och smög sig till vindögat på
frustugan, därpå sprang han i fläng hem till modern.
-- Här ska du ha, mor! sa Ån och ställde ned stolen.
-- Vad skall jag med honom?
-- Du skall vila dig.
-- Fötterna äro ju för höga, kära son, så jag aldrig kommer i honom.
Ån tänkte.
Björn kom in.
-- Var har du varit?
-- Tyst, far! sa' Ån.
-- Vem har givit dig eken?
-- Tyst, far, när jag talar vid mor!
-- Skäms du inte, pojke! Du har stulit mitt virke.
-- Det ljög du, Björn!
Björn slog Ån på kinden.
-- Det gick något sönder, sa' Ån och tog sig på huvet. Björn blev än
vredare och slog stolen mot golvet, så att han föll i spillror.
-- Kan du laga den? sa' Ån.
Då Björn gått, sade modern till Ån:
-- Var har du varit, son?
-- Jag har suttit vid stranden.
-- Vad gjorde du där?
-- Jag väntade.
-- Väntade?
-- Ja, det brukar komma virke med vinden.
-- Du har inte stulit fars ek?
-- Fars?
-- Björns!
-- Stulit?
Ån kastade sig på golvet. Modern lade hans huvud i sitt knä. Då stönade
han och pustade, så att det rock i hela kroppen.
Modern gav Ån en kappa för att skyla sig, när bröllopsfolket skulle
komma.
Ån låg i kokhuset, ty Björn hade förbjudit honom att visa sig.
Mot natten voro alla gästerna druckna. Ån hade tömt en bytta öl, som
trälarna givit honom. Därav blev han så lustig att han bara skrattade. Då
samlade han ihop bitarna av stolen i ett knyte, sotade sig i ansiktet,
tog kappan på och gick in i salen. När han kommit mitt på golvet, släppte
han knytet och slog upp ett skratt, så högljutt att gästerna sågo på
varann och hundarna började tjuta på tomten.
-- En dåre, en dåre! ropade de. Det var en dråplig skämtan du skaffat
oss, Björn.
-- Kan du göra visor? frågade Ivar Bjesse.
-- Jag har bara gjort en stol.
-- Har du inte gjort visor förr?
-- Jo, men det har gått sönder nu.
-- Vad har du i knytet? frågade Guse.
-- Där har jag en brudstol, men han är också sönder.
Ån slog upp ett skratt igen, än högljuddare.
-- Tag av dig kappan, när du kommer in till folk! sade Guse.
Ån teg.
Då sprang en dörrsven bakifrån och drog av honom kappan.
Då logo gästerna.
-- Vad heter du? frågade Gisle.
-- Dåre!
-- Det är du, men vad heter du?
-- Tjuv kallade min far mig, men nu har jag ingen far.
-- Vad fick du i namnfäste?
-- Fråga Björn!
-- Vad har du fått fatt den där dåren? sade Gisle till Björn.
-- Jag känner honom inte, sa' Björn. Ån såg på modern.
-- Det är min yngre son, sade modern.
-- Du känner inte din hustrus barn, du? sa' Gisle.
Björn såg ned på golvet.
Ån tittade på fadern, löste upp knytet och tog fram den största
stolsfoten.
-- Du är en storkarl att göra pojkar, du! sa' Gisle.
Ån spottade på stolsfoten och slungade honom mot huvet på Gisle, så att
han föll sanslös under bordet.
Gästerna sprungo emot Ån, men Björn gick emellan; då blev det tyst i
salen.
Trälarna buro in grisen och ställde honom framför bruden. Ån kände igen
Grotte, gick fram och kysste honom mellan ögonen.
Då log folket.
-- Känner du igen honom? sa' Drifva.
-- Skulle jag inte känna min vän? Ty det var han ändå tills han sov hos
gyltan; men jag drap gyltan, och då dog Grotte.
-- Han sörjde sig till döden, tror du?
-- Det tror jag inte. Det var för din skull han dog, och det gjorde han
gärna.
-- Jag har gjort dig ont, Ån?
-- Det blir väl värre.
-- Varför slog du gyltan?
-- Det minns jag inte, men jag fick inte sova.
-- Du skall bli en klok man en gång.
-- Tror du, tror du? sa' Ån och tog sig på huvet.
-- Bär inte något agg till mig, Ån! sade Drifva.
Ån spratt till, tog Grotte under armen och sprang ut i backen. Där grov
han ner honom och kastade en jordhög över. Sedan låg han där fram emot
morgonen. Då gick han och lade sig på tröskeln utanför Drifvas
sovkammare.
När solen steg, gick han till bäcken och tvådde sig från huvud till fot.
Därefter tog han på en ny klänning och en båge, som han gömt på ett
loft.
Thore skulle den dagen fara till kungen. När han kom till stranden, satt
Ån på en sten.
-- Bor kungen därborta? sa' Ån och pekade utåt havet.
-- Det gör han.
-- Är det långt dit?
-- Du ser röken från hans ärnar, sade Thore och visade på en morgonsky,
som låg i havsbrynet.
-- Jag har lust att följa med, sa' Ån.
-- Det tror jag, men det får du inte.
Ån gick ombord och satte sig i lyftingen.
Då gick en av Thores män fram och slog ikull Ån,
-- Du är inte så stark, du, som du tror.
-- Man vet inte vad man ska tro, sa' Ån och kastade mannen i sjön.
Ån blev övermannad och bunden vid en fura på stranden. När ankaret
lyftes, sprang Ån ombord med furan på ryggen.
-- Får jag bli din skosven? sa' Ån till Thore.
-- Du skall bli kungens hirdman.
-- Jag är inte vid märket än.
-- Dit kommer du aldrig.
-- Tror du det också?
-- Du slöt ju upp att växa för tu år sen.
-- Jag blir aldrig längre?
-- Längst är lång nog.
-- Längst?
-- Ja, du är längst.
Ån tog sig på huvet.
-- Du är den starkaste också.
-- Varför har du inte sagt det förr?
-- Jag visste det inte.
-- Nej -- inte jag heller.
Draken blev rodd ut ur fjorden för att komma till väder.
-- Sa' du farväl åt mor? frågade Thore.
-- Det glömde jag. -- Är kungen mycket lång?
-- Kungen är mycket stor.
En vit duk fladdrade från en klippa på stranden. Thore steg upp i
bakstammen och viftade med sin sköld. Ån blev mörk, lade sig i förstäven
och stirrade fram åt den ljusa skyn.
-- Vill du inte säga farväl åt mor? sade Thore.
-- Mor! sade Ån och sprang tillbaka till brodern.
Solen gick ned. Landet låg som en ljusblå rand bakom dem. Då hördes ett
dån i luften.
-- Vad är det? sa' Ån och sprang upp.
-- Det är vädret, som kommer.
-- Ha vi långt kvar?
-- Vi ska börja nu, sa' Thore och lät hissa på.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --