För några år sedan avled historiemålaren D. i en vindskammare långt upp
på Norra Badstugatan. Mannen kom mycket riktigt i jorden, blev någon tid
därefter synlig i Illustrerad Tidning och beledsagades till glömskan av
några medlidsamma biografiska upplysningar. Vore icke hans namn upptaget
i Boijes målarlexikon och hade icke Carl XIV Johan förevigat hans
bataljmålningar på ett slott, skulle mannen ovillkorligen varit dömd till
förintelsen.
Dahlström tillhörde nämligen den sortens människor, som tagit till sin
uppgift att stöta sig med folk, och denna sin uppgift vidhöll han
konsekvent, vilket icke skulle ha varit förenat med några vidare obehag,
om han haft tillräcklig tur, men detta måtte han på ett eller annat sätt
ha saknat efter som han aldrig »blev något», som man säger.
Emellertid var gubben en ärans man med gammalmodiga vanor. Långt bort på
Badstugatan, på andra sidan om Surbrunnsgatan, hade han, som nämndes, på
gamla dagar slagit sig ner och hyrt en vindslägenhet med trädgårdstäppa,
som jag i egenskap av bekant pojke till hans pojkar hade nöjet att gräva
och ansa. Denna min lust för trädgårdsskötsel, som likväl egentligen
vaknade vid höstarbetet med äppelträden, förskaffade mig entré i huset,
där jag snart fick mig ålagda varjehanda små uppdrag, bland annat att stå
modell eller kolorera planscher. Och att Dahlströms oförmåga härrörde av
förakt för eller brist på modell, såsom en biograf påstått, vågar jag
alltså jäva, och det kan kostymförvaltaren vid de kungl, teatrarna
likaledes göra, ty så granna kläder som vi då fingo bära, har jag aldrig
varken förr eller senare burit, och de voro just hämtade ur teaterns
garderob.
Om figurerna ändå blevo inkorrekta, så var det mitt fel och icke
sönernas, ty den äldste var en jätte till kroppen och »skapad» till Carl
X, vilken konung D. som oftast älskade att framställa. Den andra sonen
var en lång räkel med ett Pfaltz-Zweibrückiskt ansikte och tjänstgjorde
som Carl XI.
Denne son är nu död, och »Carl X» är farmer i Sydstaterna.
Det var en afton åtta dar före jul. Jag stod utklädd till dalgosse och
bar på en litografisk sten, som skulle föreställa en dalkarlsklocka.
Gubben satt och tecknade: de båda Carlarna stodo och kolorerade
litografier på ett strykbräde samt tittade då och då hånande efter mig om
jag skulle tröttna.
Det drog i armarna och bultade i pulsarna, men jag hade fast beslutat mig
att icke' tröttna förrän gubben själv sade till om att upphöra. Detta
glömde han dock vanligen. Då öppnades dörren, och in trädde Markus
Larsson som räddaren, ty gubben steg genast upp och hälsade honom.
Larsson var nämligen en av de högst få, som någon gång besökte den gamle,
och D. var förtjust i honom, ty han disputerade så bra och hade mycket av
D:s oppositionslynne i sig, vilket gjorde hetsiga diskurser möjliga.
Larsson befallde genast fram romtoddy, och samtalet var snart i gång.
Larsson yttrade sig alltid med en avgjord bitterhet mot allt vad
människor hette och avlades att lägga i dagen en hårdhjärtenhet och
cynism, som var honom alldeles främmande, ty han var i grunden en mycket
lättrörd natur, vars goda hjärta ofta försatte hans person i brydsamma
omständigheter. Samtalet kom händelsevis in på kapitlet om att hjälpa,
och Larsson yrkade avgjort på att man aldrig skulle hjälpa någon
människa, ty »det vore att korrigera Försynen, som sände både gott och
ont». Härvid uppstod en ytterst långspunnen och djupsinnig tvist, som
ändades med att Larsson berättade ett äventyr om huruledes han en gång
skaffade en människa två års straffarbete, då han ville hjälpa honom från
tre månaders enkelt fängelse.
Det är denna skildring jag skall söka återgiva i Oratio recta såsom den
då stod för mig under det han berättade. Historien var visserligen endast
ämnad att meddelas upplysningsvis, men under gången av berättelsen, som
han med sitt ofantligt utvecklade färgminne småningom återkallade i alla
dess detaljer, insåg han att den i sig själv ej var nog intressant och
därför måste målas på, ty att han skulle minnas vad han tänkte vid
kortspelet eller huru luften såg ut vid den timman, då han passerade
Skägga, kan icke gärna vara möjligt. Emellertid fick jag vara vittne till
ett arbete, som på en gång var diktarens och målarens, som jag
visserligen aldrig förgätit, men som jag bäst kan framkalla ur minnet
genom att föreställa mig berättaren. När han gav en naturskildring rörde
han handen såsom om han fört penseln, och när han talade om solnedgången
såg jag reflexerna i hans öga. Jag såg huru novembervinden blåste genom
hans mörka, yviga hår; huru mustascherna höjde sig av indignation när han
stod inför domaren, och huru ett besynnerligt vekt ursinne gnistrade ur
hans ögon när han, hånande sig själv, parodierade sitt försvarstal. Hela
mannen verkade som cinnober och asfalt, hans livfärger.
Det var sol och det var likbår, eldsken och natt, kanske även något
avgrund och lågor. Han tillade sina substantiver epitet, vilka verkade
som rött bredvid blått; adverber från mörkrets regioner togo adjektiver
från himmelen under armen; han gjorde ett superlativ över superlativen
utan att begagna svordom, och han komponerade med toner: det var
färgläran, tillämpad på språket.
Han fantiserade kanske största delen, men det var vackert, och därför
vill jag försöka att återge det; kan jag det icke -- då har också jag
fantiserat.
=Markus Larssons berättelse.=
-- Det var i början av december för så och så många år sen -- det minns
jag inte. Sandhamn låg som ett fyrfartyg ankrat i havet. All förbindelse
med land var slut, ty det varken bar eller brast, och man hade
provianterat för tre månader. Fyrarna voro icke släckta, ty havet gick
ännu öppet, men man hade icke sett ett fartyg på tre veckor.
Det var eget att iakttaga huru infamt goda alla människor blevo så snart
vintern kom. Alla småstadstvister upphörde. Man spelade sitt domino på
ölstugan i all fredlighet; man lånade till varandra än det ena, än det
andra till livets uppehälle, ty man kunde aldrig själv gå säker från
brist.
Det var, nog av, en decemberafton. Snön hade redan fallit och satt sina
vita överdrag på kobbar och skär. Det blåste en dubbelrevad
märssegels-kultje, och termometern föll. Telegraftrådarna sjöngo
jämmerligt om kommande kyla. Lotsarna sutto inne och drömde vid ofantliga
teknorrar om torra kläder och varma bäddar. Men på telegrafstationen
sutto jag, telegrafkommissarien och den infrusna prästen på Möja, som
inte kunde komma hem i brist på lägenhet, och spelade wira. Jag har
alltid hatat kort, men därför roa de mig ibland.
Vi svalkade oss med romtoddar ur stora glasbägare, tillhörande
telegrafverket och avsedda för lokalbatteriet. Jag hade just tagit bort
prästens turné sju med en gask på fyra och skulle till att visitera
talongen. Spelet var galet, men jag beräknade mitt folk.
Kommissarien var en försiktig räknekarl, prästen en deciderad kanalje,
som å sin sida tog mitt lynne i beräkning och visste att jag skulle
misskänna honom. Jag ansåg alltså avgjort att han icke hade några kort;
den andra hade ett sjuspel och jag själv icke ett kort, alltså skulle det
finnas något i talongen. Då började med ens relaiet att skramla... -- --
-- . och ovanpå det . -- upprepade gånger.
-- Det är bara mamsellen i Vaxholm som vill prata, sade kommissarien, som
icke ville försaka njutningen av att se mina illusioner om elva spel gå
överbord. Skramlet fortfor. Jag plockade och vände på lapparna utan att
få syn på en enda figur.
Nu blev larmet värre.
Det eldade om donen, det fräste med utropstecken och det haglade
skällsord, tills slutligen klockan började ringa; då steg kommissarien
upp, och jag lade mig.
Det var Stockholmarna. Sedan några officiella okvädinsord blivit
utväxlade och lodet uppdraget, framkröp följande 20-ordiga
privattelegram, som för visst folk blev uppslaget till en rätt sorglig
historia.
=Lotsåldermannen, Sandhamn.=
Skonerten Jensina avgått Malmö. Väntas möjligen i kväll. Utkik av nöden.
Ankra på banken. Bogserare telegraferas.
_Flygarsson_.
Nu blev det oro i byn, och få minuter därefter syntes tvenne lotsar med
nattkikaren klättra upp i tallen, vilken tjänade som utkik och varifrån
man kunde se ända till sex mil ut till havs.
Klockan åtta rapporterades en lanterna synlig i syd till väst. Kuttern
gjordes klar, och 6 man rustade sig till färden, som lovade att bli rätt
intressant, ty mörkret var ogenomträngligt, snötjocka väntades, och sjön
var svår, allt omständigheter som gjorde att jag beslöt följa med.
Snart hade man skottat snön av däck och revat det av frost styvnade
storseglet. Under tiden satt jag nere i kajutan och värmde mig vid
kaminen. Vid den svaga belysningen av ett talgljus tog jag interiören i
betraktande: fyra britsar med fårskinnsfållar, en dragkista med klaff,
ett lotsreglemente, en psalmbok och några brödkanter, avsedda till
brännvinet.
Inom några minuter märkte jag av ljusstakens rörelser att vi voro utom
hamnen; jag surrade staken och stuvade psalmboken och reglementet.
Nu började båten att hugga, så att brödknallarna hoppade av
förskräckelse, och i nästa ögonblick låg jag utsträckt baklänges som i en
gungstol. Jag gick upp och tog mig fram på det isiga däcket, tills jag
kom till kabelgattet, min favoritplats. Jag hade beräknat att få hålla
mig i fockstaget, men det var redan upptaget. Där stod Otto Viklund, en
ung lots, och stirrade ut över havsytan.
Jag sporde an honom, under det jag höll mig fast i spänntamparna på hans
päls.
-- Vem har uppassningen i kväll?
-- Det har jag.
-- Är Otto rädd?
-- Å fan heller; men i kväll känns det så underligt!
Karlen var vit om nosen och såg hemsk ut.
-- Vad har hänt?
-- Om han är tyst får han väl höra!
Jag blev litet -- jag vet inte hur jag skall säga -- men situationen var
gynnsam för vidskepelse. Vi hade just släppt Korsö och höllo kurs ut
emellan Södergrundans och Stålbådans bojar.
Framför oss endast en mörk vägg, så tjock, att man liksom kände huru det
skulle ta emot när som helst, och på väggen två ljuspunkter. Den ena
Grönskars fyr, lugn och orörlig; den andra skonarens lanterna; orolig som
en lyktgubbe, än uppe, än nere. Och så i mörkret höjde sig en ännu
mörkare kropp; det var en sjö. Han reser sig hotande, högre än våra
huvuden, han går mot oss, han springer ljudlös -- nu är han här.
Nu blixtrar det till; mitt på den mörka vågen står en ljus cirkel, och
vid skenet ser jag den hemska gröna färgen, som i nästa ögonblick blir
likvitt. Vi äro uppe på vågen och skummet yr omkring oss, men återigen
ser jag den lysande cirkeln flamma till och försvinna i mörkret. Jag
rycker lotsen i rocken så att det brakar i knapparna:
-- Såg du inte?
-- Jo visst, det är från vår lanterna!
Jag vände mig om, och ljuset från lanternan, som vi hade hissat på
toppen, föll mig i ansiktet. I detsamma hördes ett klämtslag, tungt och
dovt som en brandsignal. Nu var det lotsens tur.
-- Hörde han? viskade han konvulsiviskt, och jag kände huru hans
andedräkt rimmade sig i mitt hår.
Ett klämtslag till!
Jag kände att jag frös ända ner i stövlarna och att håren reste sig på
pälskragen. Ja, aldrig i mitt usla liv har jag känt mig så liten, ty jag
stod mitt emot det oförklarliga. Ingen kyrka fanns på tre mils avstånd.
Någon klockprick finnes ej i hela Svenska skärgården, skonaren kunde icke
ha en så stor klocka, och till på köpet kom ljudet nedifrån.
-- Detta betyder något, sade lotsen, ja, ja, jag vet nog att man inte kan
undgå sitt öde. Vet herrn jag ville lega ut vakten i kväll och bjöd
pojkarna tio riksdaler, men ingen ville! Vi få väl se!
-- Tror Otto på skrock?
-- Man ska inte kalla för skrock det som inte äret!
Jag lät samtalet vara slut, ty jag hade just ingenting att tillägga.
Vi voro snart ute på flacket och höllo ner emot skonaren, som kryssade
för att komma in. Om en halv timme hade vi honom rätt för-ut och höllo
oss nu efter för att passa på när han skulle vända.
När vändningen var gjord, brassade han back och lade upp mot vinden.
Det avgörande ögonblicket var inne.
Kuttern höll fullt och sköt akterifrån fram utmed läsidan. I detsamma kom
en sjö, lyfte oss upp i jämnhöjd med märsen, och med ett språng satt
lotsen uppe i vanten. Jag kastade en blick ned på skonaren, och den
översikt jag hann taga verkade lugnande. Konstapeln, som stod i öppna
kabyssdörren, skakade grötkitteln på krokarna; kocken skurade knivar;
kaptenen tittade ut ur kojen i skjortärmarna och hälsade ett lugnt
godafton; alla man stodo klara vid brassarna -- det var en bit hemliv i
måsperspektiv på ett par sekunder -- och vi voro åter ute i mörkret.
Jag gick ner, lade mig på en brits och funderade. Även jag hade blivit
vidskeplig.
Därpå tog man upp brödkanterna från durken och serverade brännvin.
Kaminen rödglödgades av de hyggliga lotsarna, som svepte mig i fårskinn
och tvungo mig att liggande spela smutsiga kort på byråklaffen.
Under en animerad mariage inlupo vi åter i hamnen och mottogos icke av
några oroliga hustrur eller jämrande barn.
Jag sov mycket illa om natten och hörde i sömnen huru man knackade på
fönsterrutor, ropade namn på lotsar och bullrade med rundhult.
Dessemellan tog blåsten ett tag i takresningen, gastkramade skorstenen på
min stuga och trängde in mellan hull och skinn, så att de lossnade
tapeterna lossnade än mera och ett regn av murbruk smattrande rann ned
mellan rappningen och tapeten. Tittade jag då upp, blinkade Korsö fyr med
sitt klipska öga liksom ville han viska om något -- men jag hade ingen
håg att höra på, utan kröp ned under täcket.
På morgonen passerade jag vid min vanliga promenad grupper av tystlåtna
lotsar med hemlighetsfullt utseende. Det hade hänt något. Jag frågade,
men fick undvikande svar. Slutligen talade man om att Otto hade satt bort
skonaren. Då ringde det i öronen på mig, och jag tänkte på klämtningen.
Framåt middagen kom bogseraren i land med den bärgade besättningen och
den förolyckade lotsen. Åldermannen stod nere på bryggan och tog emot.
-- Hur i Herrans namn har du burit dig åt, Otto?
-- Jag vet inte, jag; det var mitt öde. I fjorton år har jag fört in
fartyg och i mycket svårare väder, men nu skulle olyckan vara framme, och
då kunde ingen hjälpa, svarade Otto med fullkomlig resignation och
förföll i tystnad.
Härpå bröt kaptenen på skonaren ut i en skur av förbannelser över lotsen
och lovade att ta ut ersättning till sista skillingen, om så lotsen
skulle gå ifrån gård och grund. Detta gjorde ett starkt och obehagligt
intryck på alla de närvarande, och jag avlade i tysthet en ed att hjälpa
lotsen, om någon van var, skulle det också gå löst på skepparen, ty jag
kände på mig att lotsen var oskyldig, och att det fanns dolda motiv, dem
jag för en upplyst domare skulle dra fram i dagen.
Sällskapet for till staden, lotsen för att avvakta krigsrättens hållande.
Jag var ute och åsåg bergningsarbetet samt gjorde studier -- ovanligt
sorgliga.
Därpå skaffade jag mig ett sjökort, ett lotsreglemente och Klints
navigation samt började studera. Sedan jag så under förmiddagarna
observerat platsen och pejlat fyrarna, sammankallade jag de sex som varit
på vakten. Jag frågade dem om de hade något ätt anföra till kamratens
försvar.
De hade ingenting.
Kompasserna hade befunnits nyjusterade och riktiga; vädret var mulet, men
ingalunda disigt; själva mörkret var gynnande för fyrarnas pejling, och
strömsättning fanns inte därute. Saken var alltså oförklarlig. Lotsen var
känd för stor ordentlighet och brukade aldrig supa, men han hade varit
litet besynnerlig dagarna förut, ty hustrun hade just då varit mycket
sjuk, och han hade vakat om nätterna.
-- Där ha vi en punkt, tänkte jag.
-- Vad straff tror ni han får?
-- En tre månader!
-- Straffarbete?
-- Det blir väl fängelse, som vanligt.
-- Han skall vid min salighet gå fri, så sant jag heter Larsson, nu svor
jag på't!
Gubbarna sågo förvånade på mig; jag tackade dem för upplysningarna och
gick.
Otto kom tillbaka, nedslagen, och hade erkänt allt. Nästa krigsrätt
skulle sitta om åtta dagar, och då skulle han få sin dom. Jag tog honom
i enskilt förhör och fick småningom ur honom sex fakta, som jag ansåg
vara friande; dock fann han skamligt att skylla på hustruns sjukdom.
-- Var du lugn, min gosse, och se om din gumma, så följer jag med dig
till stan när du skall in nästa gång, och lita på mig, du!
Den stackars lotsen gjorde så även. I fyra dagar skrev jag hans
försvarstal, och sedan lärde jag mig det utantill. Detta var nästan det
värsta. Mitt över ön, på andra sidan utkiken, låg stranden alldeles
blottad för havet. När då det blåste havsvind, kunde sjöarna vräka sig
många famnar upp på den släta sandstranden, och det var dit jag begav mig
för att få en lämplig lokal för min fingerade sjökrigsrätt.
Rätt ut till havs syntes de två masterna snett skärande horisonten; strax
i ost Svartbådans spira, och längre bort Grönskars fyr.
Där kom en lång, genomskinlig sjö; han var vit i huvudet: det var
auditören. Jag sprang ut på sandbottnen när återsvallet drog sig
tillbaka, och strax kom en stor, tjock, grön kommendörkapten och sopade
ut mina spår, men låg i nästa ögonblick krossad vid mina fötter. Jag
talade mot vinden och vågen; sandhavren böjde sig och slopades, men reste
sig igen tills nästa våg kom. När jag hunnit till mitten av talet, glömde
jag bort resten och fortsatte på fri hand, kom ifrån ämnet, och slutade
med en förtvivlad bön om nåd.
Detta förargade mig, ty jag stod endast på min rätt, och jag njöt när
sanden piskade mig i ansiktet som en bestraffning för min feghet.
Krypande uppför klipporna, ty vinden skulle ha slagit omkull mig, begav
jag mig upp i skogen, åt några ruttna lingon och började om igen för mitt
nya auditorium.
Den sjunde dagen var inne, och vi skulle resa. De inre fjärdarna åt
Vaxholm till hade varit isbelagda, men blivit uppbrutna av en stark
ostlig vind. Otto, hans broder och jag skulle anträda den svåra färden,
seglande i en liten öppen båt. Klockan 12 på middagen stodo vi resklädda
nere vid stranden. Det var ett par grader kallt, vädret var klart, och
med den vind vi hade, beräknades 8 eller 10 timmar till Vaxholm, där vi
skulle ligga över natten.
Jag var beredd på allt, och sedan vi inne hos några lotsar fått
åtskilliga färdknäppar, hade modet stigit i en så oerhörd grad, att jag
icke fastade mig vid att båten endast var avsedd för tre personer och
ändå lastad med en strömmingsfjärding, åtta tomma brännvinskaggar och ett
par säckar med kläder, så att, när vi krupit ned, båtkanterna endast lågo
ett kvarter över vattnet. Storseglet, en större uppsprättad säck, och
focken, i förhållande därtill, hissades på, och vi voro till sjöss. Otto
satt till rörs, brodern skötte focken, och jag satt midskepps vid
strömmingsfjärdingen.
Sinnesstämningen var alls icke melankolisk. Jag trakterade en mungiga,
som jag fått av en holländsk sjöman, och brodern sjöng yankeevisor. Vi
rökte våra snuggor i samma lugn, som om vi suttit hemma. Solen började
redan att rosfärga snön på de östra kobbarna, då vi anlände till
Smörasken. Här plockade man litet sten i båten. Detta föreföll mig
misstänkt, men man skyllde på Kanholmsfjärden och på den friskande
vinden. Vi lade ytterligare i land på Hasselkobben, där supen av samma
namn togs, ty nu skulle vi ut på öppna sjön.
Solen gick ned, och i västra horisonten hade mörka molnmassor hopat sig
som berg. Ibland brusto de, och ut ur den svarta väggen flöt, som ur en
vulkan, en massa rött ljus, så intensivt, att ögat bländades och såg
allting ännu svartare sedan. Det började stänka framifrån stäven;
samtalet tystnade; snuggorna slocknade; sjöarna blevo allt högre, och
båtens rörelser oroligare. Man kände varje nyck av vinden. Då ryckte det
till i seglet, läsidan låg under vattnet, och det forsade om fötterna.
-- Stick på skotet! skrek jag ofrivilligt.
-- Är han rädd? frågade Otto och höll an lika fullt. Då teg jag. Båten
pressades nu fram med slaksidan så hårt, att intet vatten kom in mera. I
stället slog sjön över från lovart. Framåt gick det, så att det pep
om'et. Då sprang fockskotet. Båten girade till, seglet flaxade och slog
så olycksbådande, att jag verkligen blev rädd. Hela företaget syntes mig
så oerhört oförskämt, så löjligt djärvt, att jag började skratta. Jag
satt liksom mitt i sjön. Vatten in i båten, halvkrossade sjöar bak
ryggen, skummet som ett yr fram i fören, och läsidan ett kvarter under
ytan. Emellertid började jag frysa, ty vattnet gick över pälskragen och
sög sig ner efter ryggen. Fötterna voro i vattnet till smalbenet.
Snart var skotet lagat, och vi i full fart igen. Jag började tänka över
belägenheten. Otto hade krupit upp på lovartsidan. Över kavajen hade han
dragit en vit sticktröja, som gjorde ett lika kallt intryck, som det av
skjortärmar. Den sista röda solreflexen föll på hans mörka ansikte. Varje
gång jag varnande tilltalade honom, svarade han med ett dovt skratt och
blev därefter tyst. Var han drucken? Det vet jag ej än i dag. Eller
tänkte han segla oss i kvav i sin förtvivlan, ty han var förtvivlad,
fastän han höll god min. Jag knäppte emellertid upp pälsen, för att vara
beredd, upptog försiktigt min kniv och avskar oförmärkt snörena på mina
lappjäxor. Därpå stack jag den uppslagna kniven in i pälsärmen, fast
besluten att kapa skotet vid förefallande behov.
Ju längre vi kommo ut på fjärden, dess större andrum fick vinden, och
sjöarna blevo allt längre. Till råga på eländet började jag frysa, men
vågade icke bedja om brännvinet, ty jag var rädd för varje rörelse man
gjorde. Otto hade emellertid gjort fast skotet och började ösa. Då såg
jag upp mot vindsidan; det svartnade på en fläck, och efter oss rusade
fram på vattnet en kåre, jag skulle vilja kalla den en ande, ty den var
osynlig, fastän man såg dess mörka spår.
-- Stick på skotet, eller jag kapar! -- och kniven var framme som en
blixt. I samma ögonblick satt jag med benen i vattnet, kände en stark arm
fatta om min handlove, och båten reste sig igen. Skotet var oskadat, och
det var räddningen. Då sade brodern med ett irriterande lugn: segla inte
så hårt, Otto, och därpå: herrn ska inte vara rädd, för det här ä'
ingenting.
På detta sätt gick ytterligare en halv timme, och det blev mörkt. Men
fram mellan focken och staget såg jag den lilla Kanholmsfyren, som lyste
med sitt fasta, orörliga sken, och som skulle verkat lugnande, om icke
mina nerver varit så ytterligt retade av de oupphörliga ryckningarna.
Jag fick dödsfantasier. Locket hade fallit av strömmingsfjärdingen, och
jag såg med avund på de vita skepnaderna, som sovo där så lugnt med öppna
ögon. Även de hade dött i blomman av sin ungdom, under stilla promenader
i de dunkla tångskogarna därnere på den otäcka sjöbottnen.
I min betryckta ställning måste jag se på dem, ty jag kunde icke vända på
mig, och vad jag än tänkte på, såg jag alltjämt de öppna röda ögonen
stirra på mig. Då förstod jag, varför pappa lade tolvskillingar på
systerns ögon när hon var död. Jag filosoferade över min stryksticksask
för att förströ mina tankar. Jag såg ännu en ring efter stearinljuset som
jag släckte i går kväll, ty jag begagnade alltid asken som ljussläckare.
Jag erinrade mig vad jag hade läst just då, vid det där ljuset, innan jag
somnade i min varma säng. Det var en obegriplig filosofi, som jag lånat
av prästen. Som jag aldrig viker i böcker, utan fäster pagina i minnet,
erinrade jag mig genast sid. 26, där jag slöt. Det handlade om Kant. Det
enda jag fattat av den mannens för övrigt underliga läror var imperativet
att man måste tro. Nu rock det till igen. Jag beslöt mig för att tro, men
min hjärna var så förvirrad, att jag ej visste på vad.
På Otto trodde jag inte mera, ty han var tydligen bortkommen och dessutom
ej att lita på, då han ju nyss hade satt bort en skonare. Brodern var
visserligen bättre, men han satt vid fockskotet. Så där raglade min
hjärna av och an mellan för och akter, tills jag slutligen tror att jag
trodde på Kanholms fyr, med en hemlig reservation, i händelse vi snart
skulle komma i lä under landet.
Mycket riktigt. Ryckningarna upphörde och med dem dödstankarna, och när
vi strax därpå passerade »Vita Märrn», vilken stod likt ett vitt spöke på
sin klippa, kände jag mig som hemma hos mig, och satt redan och öste i
allsköns rö efter en valfången styrkdryck. Jag nickade vänligt åt fyren
och tackade för gott sällskap, varpå vi vände ned mot ett annat ljus, som
sken mycket oroligare, men också mycket varmare -- det var smedens, hos
vilken vi skulle rasta.
Vilken vällust att få gå i land och räta ut sin domnade kropp efter en
sådan färd!
Vi sutto snart framför en stockeld inne hos smeden, där man höll på med
julrustningar, och talade om det överståndna som om en lustig bagatell.
Sedan vi ätit och druckit, började vi att leka. Man dansade efter
mungiga; hundarna skällde och hoppade kring golvet som galningar; själva
Otto hade glömt sin sorg, och ingen frågade om orsaken till den sena
resan. Där berättade även Otto om anledningen till den underbara
klämtningen. Det var ledvagnen som fockskotet löper på, vilken lossnat i
den ena ändan, och sedan tjänstgjorde som en slags stämgaffel.
Snart sutto vi åter stuvade i vår båt och skulle börja kryssningen över
fjärdarna ned till Vaxholm. Jag hade noga förvissat mig om att inga
större vatten förefunnos på den återstående vägen, och litade dessutom på
de nyförvärvade själskrafterna.
Det dröjde dock icke länge, förrän ett nytt elände började, sju gånger
värre än förut, och jag insåg snart, att fjärdar kunna vara ganska
stora, fastän de äro små -- för lotsar. Vi dublerade »Silverkannan»,
under fara att bli sönderslagna mot det branta berget.
Månan hade emellertid gått upp och stack fram mellan trasiga moln, vilket
gjorde uppträdet ännu hemskare, ty nu såg man eländet i all dess storhet.
Sjöarna voro svarta som bläck, och månljuset låg som drivet silver,
fläckvis. Det stötte på likvagn. Brodern, som satt i fören och höll
utkik, hade dragit på sig en svart oljerock, vilken alltjämt vättes av
sjöarna och när ljuset föll på rockens tunga, skarpa veck, såg mannen ut
som en järnstaty. Vinden kom rytande över landen och kastade sig handlöst
ned på båten, som pressades och våndades. Då vi vände under land, hördes
ett ögonblick suset i de snöiga granarna eller viskningen i vassen,
varvid jag tänkte: Herre Gud, den som vore i land! -- Så voro vi åter ute
igen, och då vaknade alla goda föresatser. Du har varit ett svin,
Larsson, men kommer du med livet från den här färden, så skall det bli
folk av dig, tänkte jag helt vackert. Jag var icke annars rädd för sjön,
men nu voro mina nerver ytterligt försvagade, helst som den artificiella
sinnesstyrkan började blåsa bort. Jag domnade småningom av och förföll i
en slags osalig dåsighet. Pling, plang, kling, klung, klong, lät det
plötsligen. Jag vaknade och lystrade. Omigen! Det var glasharmonika,
speldosa, fortepiano, men det var vackert tillsammans, och jag blev helt
varm. Musik på sjön i månskenet, mitt på fjärden!
Kling, klang, ett långt kratsch som av en kransåg, och båten stannade,
mitt i sjön.
Det var isen. Stort alarm! Seglen ned och årorna ut.
Jag vill endast tillägga att vi rodde två mil mot vinden och under
ideligt pianoackompanjemang till Vaxholm. Första milen rodde jag, den
andra sov jag. När jag vaknade på Trälhavet, hade jag huvudvärk, ty
mössan hade fallit av. Jag yrade och såg i månskenet Kristus på korset
mellan de båda rövarna avteckna sig över skogen och var fullt övertygad
om verkligheten av synen, tills man senare förklarade den helt enkelt
vara en avtacklad tremastare, vilken lagt sig i vinterläger vid en
strand.
Om natten sovo vi i Vaxholm, och jag var frisk följande morgon.
När vi gått på ångbåten som skulle föra oss till staden, leddes två
tjuvar ombord och förtöjdes på fördäck, där de utgjorde föremål för
publikens giriga blickar.
Detta försatte Otto i en mycket dyster sinnesstämning.
Vi hade likväl icke hunnit längre än förbi Tenö, då han glad och nyter
kom fram och bjöd oss på kaffe i försalongen. Han hade sålt sin
strömmingsfjärding (min strömmingsfjärding) åt en passagerare. Stackars
gosse!
* * * * *
Klockan tre kvart till tolv stodo Otto och jag utanför kanslihuset på
Skeppsholmen, efter att ha styrkt våra sinnen med en frukost på
»Mässingsstången».
Kanonjären, som postade utanför, hade redan anställt ett förberedande
förhör med min stackars vän, vilket jag förgäves sökt avstyra.
En och annan officer hade börjat komma. Vi gingo in och satte oss i
förmaket eller rättare förstugan. Nu kom skepparen med sitt ombud, en
lång mäklarclerk. De hälsade lotsen med verkligt medlidande och kastade
misstänksamma ögon på mig. Under den rysliga väntan som härpå följde
framviskades mellan båda kärandeparterna ett samtal, rörande sig kring
försäljningen av lotsens gård. Det kokade i mig, men jag teg.
Målet uppropades, och vi trädde in i sessionsrummet.
Kring ett svart bord sutto sex officerare och en civil. Ordet fördes av
en liten person med tre streck på halsen och ett på huvudet samt en stor
sabel om magen. Vid dörren satt en väbel, som skulle agera allmänna
åklagaren, men han kom aldrig längre än till dörren och aldrig ett ord
hörde jag honom säga. Skepparen och clerken ställde sig på den högra,
lotsen och jag naturligtvis på den vänstra sidan.
Sammankomsten öppnades med ett vänligt rytande i riktning åt mig: Vem är
det?
-- Åhörare, svarade jag.
Protokollet från förra rannsakningen upplästes och justerades. Har du
något att invända, lots? sporde ordföranden.
Lotsen skulle till att svara, då han avbröts av skepparen, som började en
harang. Lotsen fortsatte även, likmätigt befallningen, att tala.
-- Tyst lots, du ska lära dig att tiga när folk talar! skrek auditören,
som i sin tur tog ordet av ordföranden.
Då skrek jag så mycket jag förmådde:
-- Jag skulle anmäla mig som ombud för lotsen!
Skepparen bleknade, auditören blev stum, och bisittarna knäppte av sina
koppel och sågo otåliga ut, ty de hade tänkt att få gå hem så fort som
möjligt. Man viskade och kastade på mig ursinniga blickar, vilka inneburo
allt det förakt som ligger i ordet »brännvinsadvokat».
Slutligen avbröt ordföranden: Det kan icke nekas.
-- Namn?
-- Larsson.
-- Karaktär?
-- Marinmålare.
Ögonblicket var inne. Det var jag som var den anklagade. Jag darrade på
benen som en stackare, men jag kände att det fanns någon osynlig
närvarande, isom stod över hela sällskapet i makt och myndighet och som
bragte dem till tystnad. Det var _lagen_, som gav mig rätt att tala och
befallde dem att tiga.
Jag började med ett: Mina herrar!
Ordföranden försökte att gäspa, och auditören låtsade läsa i en bok.
I ett andedrag hade jag rullat upp inledningen. Jag talade om det viktiga
ögonblick i livet, då kvinnan skall föda barn -- lotsens hustru hade
nämligen just varit ute för den åkomman; jag skildrade modersglädjen,
kanske den renaste som ges i detta usla liv, där man om morgonen står upp
som en hederlig karl och om aftonen lägger sig som en Långholmare. Jag
lämnade en diagnos efter Hartman på sjukdomen _insomnia_ eller
sömnlöshet, vilken verkligen är en sjukdomsform, fastän man icke tror
det. Lotsen hade icke sovit på tre nätter, alltså var han icke
tillräknelig. Härpå följde en livlig skildring av vår utfärd till
skonaren. När jag kom till de märkvärdiga klämtslagen, såg jag alla nio
ansiktena vända emot mig. Uttrycken kunde jag ej läsa, ty jag var för
upprörd, och som jag stod emot ljuset, låg hela rummet svart och
ansiktena syntes endast som nio vita fläckar i mörkret. Jag slutade
inledningen med en framställning av människans obetydlighet i förhållande
till världsalltet och isynnerhet till det oförklarliga.
Härpå följde försvaret. Lotsen hade tagit fartyget utom sitt distrikt och
hade således intet ansvar. Vad pejlingen av fyrarna beträffar, så litar
en lots hellre på sina landmärken än på en usel kompass, som kanske är
falsk. Fartyget förde järnlast, och därför litade han ej till kompassen.
Vad landmärkena beträffar, så behöver man bara vara aldrig så litet
sjövan, för att veta huru de skenbara avstånden förändras vid olika
lufter. Här målade jag en marin med snö på landen och mist i luften.
Lotsen vore alltså i dubbelt mått oskyldig, men än mer, han var icke
allenast oskyldig, utan kaptenen var den brottslige. Han hade sovit när
olyckan skedde, och nu står det i lotsreglementet att »befälhavaren
ansvare själv för manövern, dock efter lotsens hörande». Här hade dock
inrotat sig den vanan, att man betraktade lotsen som befälhavare, så
snart han satt foten ombord. Detta missförhållande måste ändras, ty
lotsen är icke navigatör, endast vägvisare. Han kan icke logga, behöver
icke kunna ta ett bestick, icke känna varje fartygs segelduglighet. Man
tror att man skall få ha lotsen som en slags Kristus, som vid varje
olycksfall skall bära alla sjökapteners synder. Icke så! Svenska
handelsflottan skall nog inse att dess intressen icke skola så
vårdslösas; tiden är inne för en reform, och nu skall reformen ske -- nu
eller aldrig!
-- Men sjöförklaringen, invänden I, mina herrar. Den är falsk, svarar
jag; den är lögn från början till slut. I veten kanske icke huru man gör
en sjöförklaring? Jo, skepparen, just han som oftast ligger och sover,
sätter upp en redogörelse över ett förlopp, som han aldrig sett, och
sedan läser han upp den för besättningen, som till hälften består av
utlänningar, vilka ej kunna ett ord svenska, och så skriva de under på
salighetsed. Och det skall få gå på detta sätt, tror man? Jag skulle
kunna anklaga dem för mened, hela sällskapet; men det gör jag inte. Nu
har jag sagt min tanke, så sant jag heter Larsson, och att vad jag sagt
är sant som dagen, det kan ni ge er djävulen på, hela surven! Och härvid
slog jag näven i bordet så det rungade.
Stormen bröt lös; jag hade förlorat besinningen. Sablarna skramlade, och
jag minns ingenting vidare, förrän jag befann mig ute i förstugan, dit
ett par kanonjärer hade haft den artigheten att förpassa mig.
Jag irrade ut i staden, förtärd av harm och vanära. Icke vågade jag söka
upp lotsen, som nu ovillkorligen var störtad. Mörkret föll snart på, och
jag befann mig smygande utanför »Mässingsstången», för att se om jag
skulle upptäcka brodern och få veta utgången. -- Förgäves! Då gick jag
till »Freden», för att få mig något att äta. Den förste jag fick sikte
på var skepparen. Han satt ensam vid ett bord, lutade huvudet i handen
och såg mycket bedrövad ut. Tänk om min anklagelse tagit skruv och jag
störtat honom i olyckan! tänkte jag vidare. Ja, men jag vill inte göra
_någon_ människa något ont. --
Jag gick fram till mannen.
-- God afton, kapten! Hur gick det?
-- Varför kunde ni då inte ha sagt ett ord till mig först, innan ni gick
åstad och fördärvade saken för den stackars lotsen!
-- Vad fick han?
-- Två år!
-- Ja, men jag går till högre rätt!
-- Gör inte det, herre, det här är ingen vanlig domstol!
-- Men mitt försvar!
-- Jo, det var vackert! Första delen skulle nog ha verkat som
förmildrande omständigheter, men den andra! -- Ni hade ju orätt i varenda
punkt, utom i det att ni framställde lotsen som lögnare, ty han talade ju
emot sitt första erkännande. Och icke nog med det: ni höll på att sätta
mig i omständigheter, som kunnat bli svåra nog. Ni tror kanske att jag
ville gossen illa? Tvärtom, jag ämnade genom auktion rädda hans gård åt
honom. Detta har ni nära nog omöjliggjort. Ni tror kanske att jag har så
roligt själv? Ni vet inte vad det vill säga för en skeppare att sätta
bort sitt fartyg. Jag får börja om igen som styrman. Jag skulle hem och
gifta mig ty jag har fästmö; men därav blir nu ingenting, ty jag
förlorade allt mitt, som jag hade med mig. De beskyllningar ni utkastade
mot mig upptogos begärligt av clerken, som rapporterar dem till mina
redare, och vem vet vad öde de kunna bereda mig! Nu skall jag hem till
julen över Östersjön, och det blir ingen lustresa i öppen båt! Vad jag
skall leva av till våren vete Gud. Herre, ni hade gjort väl om ni hållit
munnen!
Som en fördömd sprang jag ut från mannen och såg aldrig mera varken honom
eller lotsen. Kanske inte det var en trevlig historia?
-- Å, för trevlighetens skull så... men inte bevisar den heller, att man
icke bör försöka hjälpa sina medmänniskor, invände D. Man skall bara inte
vara dum.
-- Man blir det, så snart man åbäkar sig med att hjälpa folk. Kom till
mig, om du är i knipa, och lyckas du att röra mig, kan du vara säker om
fängelse eller stupstock, allt efter som jag känner mig hjälpsam.
Människan är en usel komposition, och jag är den uslaste av alla -- god
natt!
Och med hatten djupt nedtryckt över pannan och händerna nedborrade i
fickorna, störtade Markus Larsson på dörren och skyndade med långa steg
gatan framåt, som om han velat springa ifrån minnet av den olycklige
lotsen.
En timma ombord.
Jag sprang upp på fallrepet och var ombord på briggen »Warrior». Dalarö
låg snart bakom oss och vi höllo ned åt Vaxholmsleden. Efter att ha
utbytt några ord med kapten gick jag fram åt skansen för att få ostörd
läsa hennes brev. Omöjligt! Jag blev tilltalad av första styrmannen. Då
gick jag ut på bogsprötet, satte mig på eselhuvudet och med armen örn
förstängstaget började jag läsa. Det svartnade för ögonen, jag läste om
och om igen! Jag kysste brevet, jag kysste kuvertet om och om igen! Jag
ville kasta mig i framför bogen och låta kölhala mig tills alla känslor
blivit kylda och alla suckar kvävda! Det var slut! Hon hade tröttnat!
Då ringde skeppsklockan, och konstapeln kom aktningsfullt och frågade om
jag ville spisa middag med kaptenen. Jag beslöt att säga: tack, nej! men
gick. Vi åto något salt och sedan något torrt, samt drucko något, som var
mycket starkt -- och mycket. En vit hand serverade. Jag talade visst
engelska och svor rysligt. Sedan gick jag ut på däck. Nu började jag
urskilja föremål. Jag gick på ett golv sluttande som en scen. En gris
sprang omkring och försökte titta över relingen. Höns och gäss plockade
korn ur en vit hand. Mellan nakterhuset och kajutan stodo blommor i ring
kring en grön bänk. Det var en trädgård. Jag satte mig i trädgården
bredvid en kvinna. Vi började tala -- jag minns inte på vad språk! -- Det
blåste kallt. Jag drog pläden om mig. Då rock det till vid min sida. Hon
hade knäppt igen sin vackra plyschkappa om min fula yllepläd! Jag steg
upp och gick in i kajutan. Där fanns ingen. Jag tog en stryksticka och
tände eld på mitt brev, tände eld på kuvertet. Jag ville än en gång
berusa mig av doften och lät röken stiga upp och kyssa mitt ansikte.
Röken tog mig på orden. Ruset kom. Det bultade vid tinningarna och
mörknade för ögonen, som sågo bilder av mer än vanligt virriga former.
Vid varje fartygets rörelse kom en frossbrytning över mig, så våldsam,
att klockan hoppade ur västfickan. -- Till sist föll jag ned på durken
och skulle ofelbart legat avsvimmad, om jag icke slagit huvudet mot
spottlådskanten. Detta räddade mig, ty av smärtan vaknade jag till
besinning så mycket att jag kunde stiga upp och lägga mig i kaptenens
soffa. Nu var febern i full gång. En vit hand -- alltid den vita handen!
Varför det då? Kanske emedan det bara fanns fyra sådana ombord. En vit
hand hällde i mig whisky -- o, vad det var ljuvt! -- även whisky kan vara
ljuvt! I en blink grep jag efter den lilla handen och förde den till mina
läppar; i en blink byttes om hand, och jag mötte tvenne iskalla ringar!
Detta återgav mig besinningen.
Jag blev ensam i kajutan en stund. Då kommer konstapeln in. Han betraktar
mig med misstänksamma blickar. Därpå lägger han sig på knä på durken,
petar upp en inskuren järnring och öppnar en lucka; där nedsticker han
en lång metallstång och vrider den några slag. Jag började tänka, att
karlen ville borra oss i sank, men beslöt att uppskjuta med skrikningen.
Nu lutade han sig ned mot metallstången, satte sin mun därintill och
började suga. Ett stort vällustigt grin smög sig över hela hans fula
ansikte; halsådrorna svällde och ögonen blevo röda. Jag förstod ingenting
utan föll i vanmakt! När jag vaknade igen, stod karlen vid min bädd och
lade kuddar under mina fötter, så att dessa nådde i höjd med
kajutsfönstret, allt under det hans kropp gjorde slingrande rörelser. Jag
ville återigen skrika, ty jag trodde att man seglat bort med mig; att vi
voro ute till sjöss, men märkvärdigt nog kände jag intet av de rörelser,
som karlens kropp antydde. Var jag galen eller var karlen. Hade jag
fötterna vid huvudet eller huvudet vid fötterna? Det gick runt omkring
för mig!
I detsamma blixtrade den vita handen genom rummet, och en örfil nedföll
vid mina fötter på konstapelns ansikte.
-- Go to hell, you damned rascal! o. s. v.
Det stod en stor grovlemmad kvinna mitt i rummet, och inom ett ögonblick
var karlen fattad mellan båda axlarna och utkastad, varpå följde ett
häftigt buller, som när man bryter sönder en stol, och i ett moln av
yllekjortlar försvunno tvenne förfärliga vådor i röda strumpor genom
dörren.
Konstapeln hade vittjat spritdurken och var drucken. Jag vände mig åt
väggen och sov ända till Vaxholm. När jag vaknade följande morgon på
hotellet, var jag frisk till kropp och själ.
Vid min säng stod läkaren. Han kände min puls och såg lugn ut. Därpå
lämnade han mig ett papper. Överst stod: Vaxholms apotek. Därunder satt
faslackad och med apotekets sigill försedd en vacker ljusgrön remsa av
det fatala kuvertet, varunder stod skrivet:
»_Innehåller arsenik_».