Sejlene faldt,
da steg det:
-- Hvor er Ormen Lange,
kommer ikke Olaf Tryggvason?
Ja, så steg ropet! Hvor är Dagmar? Kommer icke Dagmar! Nej, det kom ingen
Dagmar; hon hade förlorat klofallsblock, och utan en sådan är det
omöjligt att segla. Och inte kom tullkostern Alice och inte Esther med
sin stora topp och inte Alma och inte stadsfiskalen med sin Sigrid och
inte Eol och inte Gurli. Men Brenda kom och Embla och Nornan och Mary och
Falken och bägge kostrarna Tryggve och Maria. Och så blev middagen
färdig, och sedan fingo vi ta i land vid Skarpö och se på Roslagarnas
pristagning. Det är en ganska vacker husslöjd detta Roslagsboarnas
båtbyggeri, som egentligen bedrives i Väddötrakten. Där gör man till och
med skonare och briggar som bevaras av några bondpojkar, vilka aldrig
varit till sjöss, men ändå ge sig ut på långresor och leta sig fram både
till England och Frankrike. Huru långt de drivit sin färdighet, kan man
finna av uppgifterna, som utvisa att storbåten Sagan tillryggalade banan
endast på elva minuter längre tid än Ariel. Tänk om en Sagan eller en
Bernhardina en dag skulle få den äran att tvätta sina tjäriga bogar i en
Ariels aristokratiska kölvatten och känna en tretungad flagg på sin
oskrapade gaffel! Elva minuter äro ingen evighet och värre har hänt!
Solen har emellertid börjat sjunka bort över Stavsnäs, och landen få
färg. Harökvarnen, som hela dagen gått för bottenrevat, har nu lagt bi.
Vita märren kastar en skugga stor som Cheops' pyramid, och mästaren på
Kanholmsfyren slår på olja. Svärtorna komma sträckande och leta upp sina
nästen, sedan musiken och svordomarna lagt sig. En ung stockholmare, som
aldrig sett havet eller havsvatten, skiljer sig från sällskapet och går
med brådskande steg ner till stranden. Sedan han sett sig försiktigt
omkring, hämtar han upp en handfull vatten och smakar. Det är verkligen
salt! Ja, det är det! Sedan tar han upp några tångbålar och undersöker
dem noggrant. Det är verkligen tång! Ja, det är det! Sedan kastar han en
vittomfattande blick utåt Dalarögattet! Detta streck är havet; och han
fotograferar tavlan på sin näthinna. Om han kunnat dröja ett par timmar
till, skulle han över sydöstra landet ha fått se Sandhamns fyrar; två
ögon, som hålla utkik i mörkret, det ena alltjämt öppet, det andra då och
då varnande med en betydelsefull blinkning. Men ångvisslan och fanfarerna
kalla honom tillbaka, och Kanholmsfjärden ligger snart lika tyst och
sorglig som den brukar om vardagarna, vågorna ta av sig sina vita luvor
och gå till kojs; det stiger ett mörkt moln i väster; solen har ledsnat
på spektaklet och tycker att det kan vara nog, allting går hem och lägger
sig. Äro vi i väg än? Se så där ja! Loss!