Sandhamn i storm.
Fyrtioåtta min. gissad distans O.S.O. till O. från Räntmästartrappan
ligger det natursköna Sandhamn på tre sidor omflutet av vatten och på den
fjärde av havet. När det blåser, går det stora vågor icke allenast på
havet utan även på land, ity att marken består av den finaste skrivsand;
eljest är det lugnt. När solen skiner är det vackert väder, utom vid
inträffande tjocka, då likväl endast fyrvaktarna och lotsutkiken åtnjuta
solsken. Se närmare väderleksrapporterna utanför telegrafstationen vid
Skeppsbron.
_Areal_: en mycket liten kvadratmil. Åker bestående av _ett par tunnland_
skursand, på vilken med mycken möda odlas sandhavre; men som man sedan
urminnes tider endast haft dåliga år, måste invånarna hämta all sin
spannmål från andra orter. I brist på inhemsk spannmål har ön låtit bygga
en kolossal väderkvarn, vilken ger ett förmöget utseende åt det
sädesfattiga landet. Av äng finnas några kvadratfot i tullens trädgård,
oberäknat ogräset på gatorna. Skogen består av 8,000 tallar och _en_
gran, vilken senare utgör ett föremål för Sandhamnarnas livliga beundran
och av barnen betraktas som en ytterst sällsynt växt. Tallarna förete ett
särdeles egendomligt yttre och se verkligen ut som de voro
predestinerade till »prickar». (Se Nautisk ordbok: en stång med en ruska
i övre ändan.)
Ljung och lingon äro öns huvudprodukter.
Alldenstund björken icke förekommer härstädes, skulle man måhända tro att
civilisation och uppfostran icke heller trivdes, men som man enligt
nyaste forskningar funnit, det kunskapens träd ej var någon björk, vilket
man förr trott, så har man uppfunnit nya, förbättrade metoder vid
undervisningen och vunnit särdeles gynnsamma resultater. Den skola som
Sandhamn själv håller sig kan ge intyg.
_Urinvånarna_[A] äro med kvinnor och barn omkring 300. De flesta innehava
statsämbeten. Av icke-tjänstemän äro alla hantverkare utom en permanent
badgäst och en brevskrivare, vilken, då han reste hit i oktober månad,
måste ge sig ut för att vara målare (kustmålare) för att undvika obehaget
att bli ansedd som galen -- ty så låga tankar hysa urinvånarna om sin ö
-- men vilket föregivande höll på att ådraga honom en svårare fiendskap
med ortens ambulatoriska målare, vilken vädrade en konkurrent, men
lugnade sig då han fick höra att brevskrivaren bara målade vatten.
[A] Här finnas barn på 10 år, vilka aldrig hava sett en
häst! Man har varit betänkt på kamelavel, men
kommunalstyrelsen har avslagit.
_Språket_ är den nautiska dialekten: talas både av herrar och damer.
Prov:
_En väderlekskonversation_:
-- God morgon, min fröken; vi ha en styv bramsegelskultje i dag.
-- Jag tror vi få nr 4 innan middan, eller
-- God morgon, min fru; han går på osten, tror jag.
-- Tror ni att vi få vackert väder? heter: tror ni att han går på norden?
o. s. v.
_Religion_. Männen äro i allmänhet gudfruktiga mot svårt väder. Jag har
icke hört någon som förnekat Guds existens, men tre som bestritt Kristi
gudom; eljest är den kristna religionen förhärskande, ehuru i mindre grad
om vintern, då på Sandhamn ingen kyrka eller präst finnes och predikan
endast hålles den varmare årstiden 2 gånger i månaden.
_Läsare_: _en_; idkar även borgerlig näring bredvid.
_Seder och bruk_: oklanderliga, likasom i en mindre sjöstad. De unga
männen spotta på golvet när de äro borta och hava den oseden att tugga
tobak när de inte röka; för övrigt utmärkta i alla avseenden, vartill
mycket bidrager kommunens beslut att ej tillåta någon spritutskänkning på
ön.
De unga kvinnorna gifta sig vid uppnådd mogen ålder, såvida någon friare
infinner sig; eljest fortfara de att vara ogifta.
_Huvudnäringen_ är statens tjänst samt fiske.
Sandhamn är lots- och tullstation. Inkomsterna lära vara utmärkta, vadan
de flesta lotsarna och vaktmästarna äro husägare, utom det att de finnas
som hava andelar i fartyg. Jag törs icke inlåta mig på några detaljer av
fruktan för att ådraga mina vänner taxeringskommitténs näsvisa
forskningar.
_Sjukdomar_ få ej finnas på Sandhamn, alldenstund det ej finnes läkare.
Emellertid lära icke så få i hemlighet vara bekajade med reumatism,
vilken sjukdom behandlas med en välkänd illasmakande dryck, kallad
»gök». (Se Naut. ordb.)
_Teater_: finns inte.
_Polis_: dito dito. _Gardister_: dito.
_Historiska minnen_: Elias Sehlstedt. Född 1808... dödsåret kan ej uppges
alldenstund mannen är odödlig.
Detta är i korthet Elias Sehlstedts Sandhamn -- ett egendomligt litet
ställe, dit bullret från den stora världen endast kommer en gång i veckan
om sommaren och om vintern sällan eller aldrig; havet med sina
utomordentliga föreställningar; fyrarna, målen för oförgätliga lustresor;
utkiken med sin präktiga arm- och bengymnastik; hamnen med sina
vinddrivare och sina nattliga sexor ombord; tullkammaren med sina viror
och telegrafen med sitt sköna brädspelsbord... å, om jag så ock toge allt
bläck som näsvisa brevskrivare och fullt misslyckade poeter ött och
sandade med hela Sandhamn, min beskrivning bleve ändå... Därför slutar
jag den och övergår till historien om de skeppsbrutna och kapten F. M.
Det var en förmiddag i medio av oktober -- en »nr 4» tjöt i knutarna --
bränningarna vrålade -- regnet trummade på rutorna -- med ett ord alla
möjliga djävulska åtgärder voro vidtagna utomhus för att göra en
aftonbrasa med toddy så angenäm som möjligt inomhus. Vi voro just
inbegripna i ett livligt samtal om reumatismens förbannelse eller syndens
inflytande på människokroppen samt undrade huruvida Chambord var
flintskallig eller rödhårig o. d., då dörren öppnas och in träder en
jätte, ledande tvenne mindre personer med ganska nedslaget utseende, samt
anhöll att på kungl. tullkammaren få en sjöförklaring uppsatt om
barkskeppet Neptuns förlisande å Finngrundet.
Presentation.
Kapten M. på Aimo. Kapten F. på Neptun med styrman X.
Sedan gastarna, ty såsom sådana mottogos de, välkomnats med en styv
bramsegelstoddy och sorgens beklagande var överstökat, uppsattes
sjöförklaringen med tillhjälp av förste styrmannens journal; och anföres
i korthet följande, vilket sedan skall romantiseras och kommenteras
enligt enskilda meddelanden.
-- Utdrag av journalen, hållen ombord å barkskeppet Neptun, som fördes av
undertecknad, skeppare, hemma i Malmö, på resa från Antwerpen till
Ljusne. -- -- -- --
-- -- -- Den 19:de kl. 4 på morgonen pejlades Eggegrunds fyr uti S.V. 1/2
V. med 5 min. gissad distans och vinden N.N.V. med tilltagande storm.
Övra märsseglet, storseglet och klyvaren fastgjordes nu, mesanen
inhalades på gaffeln, och vi vände undan vinden. Kl. 5 på morgonen
loggades 4 minuter, kl. 6 4-1/2 min., kl. 7 4 min. med styrd N.O. kurs
och 2-1/2 strecks avdrift från hållen kurs. O.N.O. 1/2 O. i behåll,
alltså med summerad distans 12-1/2 min.
Nu kommer det.
Vakten purrades till vändning, men törnade fartyget samtidigt. -- -- --
Kl. 8 steg vattnet i rummet över kölsvinet, och besättningen tillfrågades
om den ansåg att något mer kunde göras för fartygets räddning. Alla man
svarade »nej» och ansågo skeppet vara totalt förlorat och att det endast
återstod att söka rädda livet. Order gavs nu att båten skulle sättas i
sjön, och med stor och ögonskenlig livsfara kommo alla man i båten och
lämnades skeppet kl. 9 f. m. Tvenne skepp voro i sikte, varför nödflagg
hissades, vilket dock ej blev observerat av omnämnda seglare. Kl. 11 f.
m. lade en tremastad skonare back, vilken befanns vara skonertskeppet
Aimo, kapten F. M. på resa från Gävle till Grimsby, vilken bärgade båt
och manskap kl. 1/2-1 e. m. -- --
Härpå inkallades den bärgade besättningen, och 13 mörka figurer inträdde
och uppställde sig i bakgrunden -- de sågo allvarliga ut, ty de hade
förlorat sin lösegendom och det var ju ingenting att skratta åt --
tycktes för övrigt belåtna med att få komma i land. Sjöförklaringen
undertecknades av samtliga, och den officiella avdelningen av akten var
över. Nu inbjödos vi -- brevskrivaren, vilken såsom skrivkunnig biträtt
vid akten, fick följa med -- att se hur kapten M. kunde ha det på Aimo.
Kvällen hade blivit vacker -- stjärnorna gjorde sig så breda som möjligt
för att håna kapten C:s fotogenlampa på Korsö, vinden satt och visslade i
märsarna på de förtöjda fartygen, och på famnslånga vågor blevo vi
omsider framvräkta till det ståtliga Aimo.
Alldenstund både stewarden och konstapeln fått gå i land, dukade nu
kaptenen själv fram i kajutan vad huset förmådde och det var icke
småsaker -- danskt brännvin, norsk sill, svensk renstek, engelsk cakes,
holländsk hummer o. s. v., och då slogs dörren till brödskottet upp och
så börjades det.
Stämningen, som förut varit något blandad, antog nu en betydligt gladare
färg.
Kapten M. »förtalde» historier på den älskligaste skånska och upphov
jätteskratt under sitt röda skägg, som skulle skrämt nervösa personer,
om ej hans stora ögon uttryckt det mest godmodiga lynne.
Kapten F. lät då och då förleda sig till ett skratt, och så försjönk han
i en djup melankoli, vilken vi naturligtvis uteslutande tillskrevo den
förlust han lidit genom skeppsbrottet. Men det var inte där precis som
skon för tillfället klämde -- han kunde inte längre ensam bära på sin
sorg, utan måste förevisa ett halvt dussin fotografier av sin käresta.
Styrman X bara åt, teg och såg mulen ut.
Nu började kapten F. berätta några detaljer om skeppsbrottet.
När båten sattes i sjön var skeppskatten den första som sprang ombord, nr
2 var märkvärdigt nog kocken, vilken hela resan legat kränk, men nu
återfick sin vigör. -- Inga kläder fingo medtagas, ty båten var för liten
-- endast en säck med proviant och ett kärl med bomolja. Sjöarna voro
svåra, men -- nu kommer en underbar uppgift, som jag på flera sjömäns
hedersord ej har rätt att jäva -- så snart en svårare sjö var i
annalkande utslogs en kvantitet olja och se -- vågen lade sig! Denna
rörelse fortsattes tills Aimo omsider lade bi. Här visste ock kapten M.,
huruledes han blivit purrad av vakten och varskodd angående en prick, som
ej stod noterad i specialen -- man anlitade största kikarn och fann att
det var en nödflagg, man lade back, föll ur kursen -- och i våra dagar,
då man icke allenast icke lär bry sig om skeppsbrutna, såsom tidsödande,
utan till och med seglar mitt igenom dem som gå i vägen, var detta ganska
berömvärt. Med ytterligare livsfara lade båten till, och upp sprang en
ung man, barhuvad och med glädjen i ögonen, kastade sig i armarna på den
förvånade M. och tackade honom i det han nämnde honom vid namn med det
förtroliga Du. Igenkänningsscen. De båda sjömännen voro landsmän och hade
icke sett varandra på 7 år, då de bägge varit i livsfara på Malmö redd, i
det att en ångpanna på en närliggande båt sprang i luften. -- Slumpen
hade förökat det rörande och intressanta i återseendet.
Brorskålarna voro redan förbi och supén nalkades punschen, då kapten M.
avbröt: Mina herrar, nu kommer desserten -- upptog en smutsig säck från
durken och öppnade den. Det är kapten F. som bjuder. Ur säcken kom fram
en pressylta, en liten fruntimmerspsalmbok och en kolossal ost. Kapten F.
ryckte åt sig psalmboken . . . . . . . . . första bladet, på vilket stod
. . . . . . . . . . vid _hennes_ första nattvardsgång . . . ., vi togo
till oss pressyltan, som svärmor själv lagat, och osten, som under de
sekelslånga timmarna i skeppsbåten verkligen hade blivit »gammal», var
ganska välkommen för att dölja åtskilliga mer än vanligt sentimentala
sväljningar och befanns så ovanligt stark, att tårarna kommo i ögonen.
Nu kom punschen, och historierna, och visorna. Kapten F. glömde sig och
sjöng en yankeevisa, kapten M. en dansk -- jag tror det var om
»Christians Moer», en mycket välkänd dansk personlighet av halvt mytiskt
ursprung; sist kom turen till den tyste styrmannen -- han harskade sig,
men fick inte fram något.
På tillfrågan förklarade han att han kände sig ruskig, ty han satt i våta
kläder och hade förlorat sina ombyten. »Inte annat», och nu, på riktigt
sjömansvis, d. v. s. utan spår av prål, kastade jätten M. av sig rock
och väst och fortsatte sitt värdskap i sticktröjan.
Nu fick styrmannen mål i mun; och tänk, den gamle grobianen sjöng en
kärleksvisa av det mest oskyldiga slag och berättade i samma väva att han
varit ringförlovad sex gånger, men alltid haft otur hos fruntimmer,
varför han till sist i förargelsen gått och gift sig, samt uttryckte nu
sin stora missaktning för könet, till bekräftelse varpå han upptog ur
byxfickan spillror av en tavelram, några glasbitar och en fotografi,
föreställande ett fruntimmer med en liten flicka vid sidan. Om han hade
varit ensam skulle han nog givit några vidare jäv mot sitt kvinnohat.
Det var redan över midnatt och kapten F. hade smugit sig in i kojen och
sov ut efter de sista dagarnas mödor och bekymmer. Som vi ansågo det synd
att väcka honom, avslutades samkvämet och vi styrde hem under det
stjärnorna blinkade ännu klarare utöver havet -- det stora bindestrecket
mellan himmel och jord.
Huruledes jag fann Sehlstedt.
Klockan är 5 en augustimorgon på Dalarö. Solen håller på att arbeta sig
fram ur en hop trasiga Vandykbruna moln i öster, tullkarlarna snarka vid
öppet fönster i vaktstugan, en svart och vit flugsnappare fångar flugor
på gungbrädan ner vid tullbron, där kaptens ovåliga piga i går ställde en
smörbytta i solskenet; amerikanska flaggan hänger som en kulört
bomullsnäsduk på societetens flaggstång, måsarna äta frukost ute på
strömmen. Gästgivaren vaknar, och ser efter om gurkorna frusit, anställer
sina meteorologiska observationer och tar sig en sup inne vid
smörgåsbordet; men Dalarö sover än; och det är det man vet nere på
tulljakten, där fyra unga män i tur och ordning tvätta sig på skansen.
Jaktuppsyningsmannen ligger på knä vid masten och rakar sig framför en
spegelbit. Solen stiger; tjäran börjar lukta i fogarna på jakten,
gästgivaren tar andra supen. Röken stiger ur kabyssen, men den stiger
rätt upp; ingen vind!
Klockan är 6. Sällskapet ligger inne i kajutan och har druckit kaffe. En
och annan chagrinkänga börjar knarra på bron, en och annan resårstövel
börjar gnissla mot spikarna, en hel trupp kopparförhydda barnkängor
börjar smälla över våra huvuden. Dalarö har vaknat. Då börjar det
slutligen lukta rök i kajutan! »nu är det här!» -- »Vilket?» --
»Vädret!»
Loss för, loss akter! hissa på stora klyvaren, bär av, stick på skotet!
Segelsupen är intagen och vi äro ute, på tulljakten, på väg till
Huvudskär för att därifrån leta upp Sandhamn och se på Elias Sehlstedt,
ty det är ingen av oss som har sett honom eller känner honom.
Vi äro ännu inom måsarnas region. Stränderna äro beklädda med lövträd och
se ut som alla andra stränder. Nu gå vi om en udde. Bössorna klara! Vi
äro inom skrakarnas region. Mycket riktigt, där låg en kulle med
ungskrak. De yngsta springa på vattnet och modern förut. Fadern -- den är
aldrig hemma; för resten brukar han flyga sin väg när det gäller. Två
skott och familjen är gallrad. Nu gå vi ut genom sista gattet. Detta är
ejderfågelns region. Här ser förfärligt ut. Bara kala klippor eller
stenar, utkastade som tuvor i ett träsk, och det skulle se löjligt ut, om
inte havet utgjorde bakgrunden. Mitt i denna öde skärgård höjer sig för
våra blickar vertikalt mot horisonten en besynnerlig pjäs. Den ser ut som
en galge, men det är ingen galge, utan vid närmare påseende en tall.
Stormarna ha brutit av kronan och endast lämnat en gren kvar. Mitt på
stammen sitter en snusfjärding, som en fiskare slagit botten ur och hängt
upp för att ejdern skall lägga ägg i åt honom, och det är ejdern nog dum
att göra varje år.
Där simmar en skara ungejder. Nu börjas vilda jakten. Hal an på skoten,
hissa på toppen, lova! -- fall! -- Fåglarna springa på vattnet och slå
med vingarna, dyka och komma upp. Jakten, som seglar väl, vinner på dem,
och snart smäller ett skott. En trut, som observerat uppträdet, kastar
sig ned som en pil och försvinner med bytet som han slukat. Nu höjes ett
skri från alla kanter. Måsar, tärnor, labbar, svältor, knipor, kråkor
komma dragande i stora skaror. Där fick en mås en strömming. Han har
redan sväljt den. Men det är inte för sent ändå, tänker en labb, ty
djuren kunna numera också tänka, och han tar fart och angriper måsen uppe
i luften, tvingar honom att ge upp bytet, som redan börjar falla med en
hastighet lika med kvadraten på avståndet eller något ditåt. Innan fisken
nått vattenytan, har labben redan ätit upp honom och tittar sig om efter
mer. Nu komma havspapegojorna, svarta och dumma fåglar, framför allt
envisa. Om man gör sig besvär och går i land på en kobbe, där de ha sin
äktenskapliga tillvaro, kan man slå i högen med en käpp och döda så många
man har mage till, vilket kanske ej vill säga mycket, ty de äro traniga i
köttet.
Nu syns en stor sten med en stång på. Det är Huvudskär. Hundratals
fiskarbåtar ligga runt omkring. Detta är strömmingens älsklingsplats.
Emellertid har åtskilligt blivit annorlunda under dagens lopp. Måsarna ha
blivit hesare, kråkorna flyga åt land till, himlen har mulnat och vinden
har friskat. Toppen tas ned och lilla klyvaren tas fram. Vinden ligger
emot och vi få kryssa upp till Huvudskär.
Huvudskär är en klippa så stor som Skeppsholmen. Inte ett träd eller en
buske, intet gräs, bara ljung betäcker stenarna här och där. På denna
sten i havet bo några lotsar, några tullvaktmästare och 300 fiskare
under vår, sommar och höst. Dessa 300 äro inhysta i 10 kojor, uppförda av
strandgods, sönderbrutna åror, utslagna relingar, kvistar, ljung, lera
och jordtorvor. Havet är för fiskaren den gröna duken, som han spelar på.
Om kvällen sätter han ut allt vad han äger, sina dyrbara »bragder», om
morgonen tar han antingen in några tunnor strömming eller också
ingenting, eller också har han förlorat sin egendom i havets djup. Det är
skärkarlarnas Homburg, detta Huvudskär -- det är bara pistolerna som
fattas.
När vi anlände till Huvudskär blåste det redan sina 7 skålpund, himlen
var mörk och havet som bläck. Det var kväll. Nere vid stranden, på
havssidan till, stod ett kummel med ett vitt kors på. Det såg ut som ett
altare i ett gravkor. Här hade en dansk skonare förlist med manskap och
allt. Sjön hade redan börjat vräka och skummet fördes av vinden högt upp
på holmen. Ljungtuvorna lågo som remmar efter marken, horisonten, som
mörknat allt mer, röck inpå, små holmar försvunno i en blink, hela marken
dånade, man blev mörkrädd, ty det föreföll varje ögonblick som om denna
vattenmassa skulle sluka upp hela skäret.
Nere på jakten hade man emellertid fått toddyvattnet i ordning och satt
redan vid tända ljus och spelade kort på klaffen. När detta väl var
undangjort, trevade vi oss i mörkret upp till tullstugan, där vi skulle
beskänkas med en nattdryck. Det var det enklaste rum man kunde se.
Vitrappade väggar utan tapeter, en bänk, ett bord, en säng, i vilken den
vakthavande mästaren låg och rökte ur en svartbränd träsnugga. Nu tog vår
musikus fram sin Cremonesare ur sin jakarandalåda med röda sidenfodret
och spelade ur minnet Rohdes a-mollkonsert. Karlen i sängen reste sig upp
-- uppsyningsmännen, som sutto på sängkanten, höllo varann om livet och
jämrade sig -- talgljuset i buteljen snyftade och tårarna runno så strida
-- katten reste borst på ryggen -- stormen fyllde i pauserna och piskade
flagglinan mot stången -- jag har aldrig hört något dylikt. När han
slutat i ett pianissimo var det så tyst i rummet, att man endast hörde en
trämask knäppa i väggen. En fluga som vaknat kretsade omkring ljuset
tills hon med ett surrande kreverade över lågan. Stormen fortsatte.
När vi vandrade åter ned till jakten brann ett och annat ljus i kojorna.
Jag smög mig fram till ett fönster och tittade in. Där lågo trettio
personer. Vid ljuset satt en gumma och spådde i kort; vid Spiseln satt en
käring och »slog» i bibeln. Det finns många sätt.
En storm i augusti är endast en nyck. Nästa morgon var det stillt. Solen
belyste fiskarenas morgonarbete. Man hade just kommit in från sjön när vi
vaknade och var sysselsatt att taga ut skötarna. En hade fått ett par
tunnor på ett varp; i båten bredvid hade man inte fått ett liv på två.
Ingen hade förlorat. Havet låg blankt som kvicksilver och sjöarna hade
redan antagit formen av långa dyningar, som ännu kunde bryta på några
famnar. Det var ett egendomligt skådespel som nu företedde sig. Långt ut
till sjöss, där några undervattensrev lågo, sågs plötsligen den blanka
ytan avbrytas, en mörk vägg reser sig mot horisonten, den nalkas först
långsamt, nu springer den och i ett upplöser den sig i en kaskad av
skum.
Mot eftermiddagen hade det blåst upp en liten bris, och vi sträckte till
havs för att kryssa upp till Sandhamn, dit vi beräknade komma följande
morgon i god tid.
Det är en augustiafton. Solen är på nedgående och har endast några och
tjugo grader kvar till horisonten. Sällskapet ligger i nattrockar,
tofflor och pipor -- läsande, spelande bräde, sjungande -- på däcket,
under intagande av aftontoddyn. Första båtsmannen sitter i skansluckan
och klackar stövlar, den andra ligger och röker Svarta Ankaret nere i sin
koj. Sverge ligger som en lätt rökstrimma i väster. Längst i öster synes
en seglare. Seglen äro eldröda av den nedgående solens reflexer.
Kaskaderna därute vid brotten visa sig då och då, men äro nu
rosenfärgade. Havet har samma ton som luften. Det hela är som en enda
stor himmel. Några salar ligga och sola sig på ett skär. När de få sikte
på jakten utstöta de ett bölande och kasta sig i sjön. Kamraten med
flöjten tar upp ett stycke ur Wilhelm Tell. Om en stund sticker ett mörkt
huvud upp en kabellängd akter om jakten. Fram med lodbössorna! Salarna
äro begivna på musik. Det lurviga huvudet dyker ned för att ej mer visa
sig, och kustbevakarna anse sig ha gjort en förlust på 30 rdr.
Snart synas fyra andra lurviga huvuden kring jakten, som nu lovat och
lagt upp mot vinden. Sällskapet badar. Detta är något, att bada mitt i
havet, simma i den långa eldgatan solen till mötes och se huru röken
stiger upp ur kabyssen, där potatisgrytan är påsatt, och veta att det
finns brännvin i klaffen.
Klockan är tolv på natten. Det har redan mörknat och nu borde månen gå
upp, men det gjorde han icke. Men i dess ställe blixtrar det till vid
nordvästra horisonten, men icke starkare än när man tänder en
stryksticka, och så blir det mörkt några minuter igen. Detta är Korsö
fyr, Sandhamns första fyr, Sehlstedts gamla vän.
Här berättade uppsyningsmannen:
-- Sandhamn är en tämligen stor by med små krångliga gator och gränder.
På sista åren, sedan gubben tagit avsked från tullen och icke längre
bodde i tullhuset och om kvällen varit ute på något parti, gick han
alltid hem efter fyrn. Han pejlade Korsö i syd till ost, ända till
skomakarens knut, där tog han fyren, knuten och en vedtrave i ett streck
full syd och kunde så gå baklänges upp i sin gränd och in genom sina
grindar i kolaste mörkret.
Nu gingo vi till kojs, sedan vi även fått Grönskärs fyr i sikte och
således hade omkring fem mil igen till Sandhamn. Följande morgon, då vi
vaknade, befunno vi oss strax utanför fyrarna, som ännu brunno. Solen
skulle just gå upp bakom Grönskär, som stod där lik en gammal borg på sin
höga klippa, omgiven av en ganska vacker granskog. Fonden, ur vilken
solen skulle gå, bestod av lätta morgonskyar, kantade med det
briljantaste Cadmium. Högre upp belystes skyarna redan av solen. Ute till
sjöss uppfördes en annan scen. En ångbåt lovade och väntade på lots. Han
såg så osäker ut i rörelserna. Den kunde vara ett par mil ute.
Lotskuttern, med sin stubbade rigg och sin röda vad i seglet, kryssade
och tog slag på slag. Ångbåten höll ned emot honom så mycket han vågade
för grunden. Det var, som de hade haft förstånd bägge två. Ett tu tre
drabbade de ihop, ett ögonblick, icke längre än som behövs för att ge en
kyss, och nu fick ångbåten liv och hållning, tog en säker kurs och styrde
rakt på hamnen. Kuttern gick till havs för att göra flera sådana där
möten. Nu, alldeles som på regissörens signal, gick fonden. Tablå! Solen
bröt fram bakom Korsö, fyren släcktes i samma ögonblick, och himmel och
hav stodo i lågor. Grönskär dröjde några minuter ännu -- gubben B. går
inte så fort i trapporna han -- och måsarna skrattade åt honom och
löjorna tittade upp för att se om det var något mankemang med
maskineriet. De kände troligen gubben B., ty han skulle ha lagt fingrarna
på sitt astronomiska ur och svurit på, att solen gått för tidigt. Vi togo
i land vid Korsö brygga och beslöto att sova till fulla morgonen för att,
efter att ha besett fyren, sträcka in till Sandhamn.
Det fanns i sällskapet en ung, nervo-biliös person, som läst för mycket
estetik och fått för litet stryk i sina dar. Denne skillde sig från de
sovandes antal och gick i land. Jag höll utkik på honom och såg snart
hans sittande konturer avteckna sig mot luften från en klippspets vid
stranden. Han tog fram papper och penna. Då visste jag huru det stod till
och gick lugn till kojs.
På morgonen, när jag besökte platsen, hittade jag en mängd papperslappar,
vilka jag sammanfogade, och fick ihop följande dårskap, som här nedan
meddelas till varning för dem, som förläst sig på en känd
havsförfattare.
Jag låg på kabelgattet,
Rökte »fem blå bröder»
Och tänkte på intet.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Havet är så grönt,
Så dunkelt absintgrönt --
Det är bittert som chlormagnesium
Och saltare än chlornatrium;
Det är kyskt som jodkalium.
Och glömska, glömska
Av stora synder och stora sorger
Den ger endast havet
Och absint!
O du gröna absinthav,
O du stilla absintglömska,
Döva mina sinnen
Och låt mig somna i rö
Som förr jag somnade
Över en artikel i
Revue des deux Mondes.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Sverge ligger som en rök,
Som röken av en Maduro-Havanna
Och solen sitter bredvid
Som en halvsläckt cigarr.
Men runt kring horisonten
Stå brotten så röda
Som bengaliska eldar
Och lysa på eländet!
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Vi stego upp i fyrtornet, beledsagade av fyrmästaren, vilken icke tycktes
ha fått tala med människor på långa tider, ty han ville aldrig släppa
oss.
Äntligen nalkas vi målet: Sandhamn. Vi se redan folk på bryggan. Är det
där Sehlstedt? -- Den där långa? -- Nej, det är tullinspektören! Än den
där korta! -- Det är bogserkaptenen. -- -- Vi blevo mottagna på det
vänligaste och förda ner i trädgården, undfägnade med frukost och punsch,
upptäckte att vi kunde sjunga kvartetter, och det blev middag. Men var är
Sehlstedt? Man iakttog en viss reserverad tystnad var gång hans namn
nämndes. Vi sågo dörrstycken uppe i tullhuset, målade av Elias själv, vi
sjöngo hans visor efter frukosten med pianoackompanjemang; men han själv!
Är han död, eller sover han? Äntligen ombeddes vi att i sluten trupp,
under tullinspektörens anförande, med sång tåga upp och hälsa gubben. Vi
gjorde så, travade genom den rysliga sanden upp till en backe, där en
rödmålad stuga stod. Den såg precis ut som alla andra stugor med en
förstugukvist; på en rabatt några dahlier och litet reseda. Ovanför
dörren satt ett förgyllt posthorn. Vi stämde upp och stodo i andaktsfull
tystnad, väntande att få se det glada huvudet sticka ut genom ett
fönster, som stod öppet! Sången var slut! Nej, det blev ingenting.
Slutligen gick vår anförare in och kom efter en stund tillbaka med
mannen, som syntes besvärad. Vi fingo sedan höra att han i sin blygsamhet
ej tyckte om några hyllningar eller förevisningar. Vi blevo föreställda.
Han bad oss vara välkomna, och så blev det tyst! Ja, så skulle vår
nyfikenhet ha blivit straffad och historien varit slut; men den gamle,
som strax därpå gick in, lämnade oss i skötet av sin familj. Han återkom
dock snart nog med konjak och vatten och hade skakat allvaret av sig. Nu
deltog han i sången, var vänlig och blid, men föreföll aldrig rätt glad,
och det troliga är, att han icke hade mycket att vara glad över. En
illasinnad kamrat inom verket och Sandhamnsbo hade uppträtt på ett gement
sätt mot den gamle, och nu hatade han sitt gamla Sandhamn och skulle
aldrig stannat där en dag längre, om han ej innehaft posttjänsten. Efter
några timmar lämnade vi den välvilliga värden, och han visade sig ej mer
den dagen. Det fanns dock en autografsamlare, som på eftermiddagen
avskickade ett brev, på vilket han kostade en rekommendation, endast och
allenast för att få Sehlstedts autograf. Varför skulle du störa den
gamles middagssömn! Förlåt honom från din himmel, Elias; det var för sin
fåfängas skull han gjorde det och icke för din!
På Kanholmsfjärden.
(Ett referat.)
Kanholmsfjärden ligger som en cirkus.
Vita märren gnäggar i sina brädfogar och Harö-kvarnen sträcker på armarna
och hjular på skogsbrynet -- Kanholmsfjärden ligger som en nysopad
dansbana, och sydvästen spelar Upp en dubbelrevad märssegelspolska.
Roslagarna ha valt Fjordholmarna till klädloge, och landsortstruppen
rustar sig till första representationen. Här uppstod en paus, varunder
prisdomarna justerade sina ur, åskådarna beslå sina plaids, brassa
rockarna för babords knappar och leta fram sina sjötermer för att ha
klara. Roslagarna plocka sten i sina båtar, vilket för dem är lika med
att reva. Just som rikets 2,499 präster säga amen och solen visar tolv,
brinner ett skott av från chefsfartyget, lika precis som kanonen i
Palais-Royal. Roslagarna hissa på, klippa med vingarna och göra slag åt
fjärdens norra gått. Andra skottet brinner av. Vändning för styrbords
halsar. Nu gäller det! Nr 12 Johannes Söderman, hala an styvare om du
skall ha första priset; håll inte för kärt, din snålvarg! Familjen
Söderman sitter uppklättrad på lovarts låring och viftar med mössorna när
Sagan passerar akter på Färdig.
Varför vänder inte Britannia? Tänker hon ligga över Fjordholmarna i nästa
slag? Duger inte. Jaså, hon är vingskjuten. Klofallet har sprungit och
storseglet hänger som en trasa. Adjö med dig, och Britannia försvinner i
norr och står snart i ton med det blånande landet. Men vinden har redan
blåst ut de brinnande förbannelserna, och nr 2 finnes inte mer bland de
tävlande. Johannes Johansson ska lära sig att reva, så slipper han sådant
där. Och så gick det för fullt -- alla tolv. Nu har Vingåker gått över
till andra stranden och lagt sig mellan Vita märren och Skarpö för att
utgöra målet och sköta sin del av kontrollen. Återigen en paus, varunder
Roslagarna arbetade nere på östra delen av fjärden, och de lustfarande
ångbåtarna förde varjehanda musikaliskt oväsen på västkusten. Nu komma de
dängande först close akter om oss och sedan för styrbords halsar för-om,
för att sedan gå upp några kabellängder och lägga sig i lä om Skarpön,
där de snart alla 10 -- en till utom Britannia hade på ett obekant sätt
förkommit -- lågo i rad så lugnt och stilla som de bruka i Nybrohamnen.
Här hade dock passioner varit i rörelse och en liten tvekamp utkämpats
för-om Vingåker. Fyran och elvan hade nämligen passerat aktern ungefär
samtidigt, dock så att fyran låg över och således hade rättighet att
vända först. Elvan ansåg dock listigare att göra slaget i lä om fyran,
varigenom hon visserligen riskerade att förlora vinden, men också hade
utsikter att komma först eller gå i kvav. Nu ville det sig så, att fyran
var en hetsig herre, och gör han vändningen tvärt, när han märker
medtävlarens avsikt, och hade han full rätt att segla ner elvan, men
denne uppgav så livliga nödrop, att kamraten lovade och släppte fram
syndaren, som eljest ofelbart skulle ha blivit krossad mot ångarens stäv.
Men segelsällskapet? Ja, det vet ingen var det håller hus, eller när det
skall börja manövern, förrän någon upplyser om att de hålla på som bäst
att segla, och verkligen skönjes en och annan vit fläck i fjärran, inte
större än en mås i naturlig storlek. Förstoringen ökas. Nu äro de här.
Mathilda, tvåårigt sto, värdigt att vara fallet efter Ariel och Dagmar,
fört av ryttmästaren Harmens. Men se hur väl han sitter; i samlad galopp
vänder han och så med sträckta tyglar full trav, skummet fräser om
bringan, sidorna löddra sig. Här behövs varken spö eller sporrar, och
inte dammar det heller och inga hundar och inga gatpojkar! Vad tycks om
sådan löpning? Så kommer Violet, en vacker lady av bästa familj, kastar
med huvudet bakåt och är skön som döden. Varför skulle du vara snål i
sista ögonblicket? Din herre och man skulle eljest ha fått dricka din
skål ur en silverbägare i marokängsfodral! Det där klädde dig inte, sköna
Violet, såvida icke det var artighet mot den vackra Danskan, som förvred
hjärnan på alla karlar den dagen. Och sedan Ariel! Meyers lexikon vet
inte om det skall sätta dig bland luftandarna eller vattendemonerna, och
sannerligen jag vet det heller! Och sedan den vackra Danskan med sitt
etatsråd och sin stora klyvare. Det fanns en gammal båtälskare ombord på
vår ångare, och när han fick se Naja greps han av en sådan passion till
den sköna, att han under senare delen av färden försjönk i ett djupt
svårmod, så att han varken åt eller drack!