-- Jaså, unga herrn är vaken nu; hur står det till? Den där stora också
har rört på sig.
-- Se en sån liten vacker gosse Mari har fått; nu ska hon sköta om honom
väl.
-- Unga herrn ska inte höra på den där stora otäcken; han har förstört så
mycket unga gossar här i stan, så det är en skam åt det.
-- Mari ska inte säga så där, för det har hon bara hört! Gör nu vad hon
ska och se om gossen ordentligt bara.
Sköterskan uppfyllde sina åligganden och gick.
-- Nu, sade svinet, skall jag spela för dig så att du somnar.
-- Spela? Vad menar du med det?
-- Jag skall prata för dig; jag har inte hört min röst på flera dar, och
då är det som musik för mig, när jag får höra den igen!
-- Ja, men du får inte tala sådan där materialism, som du gjorde nyss.
-- Nej bevars! För resten var det inte materialism; det var
Semipelagiariism, men det vet du inte vad det är, för du har inte gått på
kollegiet.
-- Å, sånt där läste vi i skolan, och Isagogiken med.
-- Isagogik! Vad är det för slag?
-- Vet du inte det! Det är ju sånt där, som handlar om bibelns -- mått,
mål och vikt.
-- Å, herre Gud, kallas det hm -- som du sa nyss. Det är för märkvärdigt
vad allting går framåt; det hette bibliska antikviteter i min ungdom; men
jag är en gammal hund, jag. Jag åkte hit på diligens; det var den tiden
då man kunde ta dimission på en fårbog och en tunna spisbröd i termin; då
kunde man spela Fortuna hos Forssens en hel eftermiddag vid en
sexskillings kopp kaffe; men det är sant, du vet inte var Forssens är; ni
kalla det visst bakelseanum eller något annat dumt.
Pang, small ett skott, så att rutorna skakade.
-- Nu kom första ångbåten i år; hör du så de hurra? Slinken skjuter som
en karl i vår. Du vet naturligtvis inte vem Slinken är; han som serverar
kanonerna vid Fördärvet; han lär ha varit student, säger man, men nu är
han schåare.
-- Är han mycket gammal nu?
-- Han är litet äldre än jag, men jag har en gård i Västmanland, det är
skillnaden, ser du. Jag skulle bra gärna vilja vara på ångbåten i kväll,
för de ha sådana goda toddar i förn; men det är sant, jag har inte frågat
dig om du kan spela knack.
-- Jag kan nog, men jag vill inte; det är ett löfte.
-- Jaså; till din mamma? Va?
-- Ja!
-- Nå! -- Vet du att jag har uppfunnit en ny dryck, som gjort mycket
uppseende i den musikaliska världen -- du vet inte att jag är sångare --
det är tydligt. Om du går in till Åkerstens, dit du aldrig brukar gå, för
ni unga gå bara på Taddis och Norbergs, och begär »Per Samuels rivare»,
så skall du känna en ljuvlig ting; ser du det var min stolthet, min enda
äregiriga dröm att få lämna mitt dopnamn till eftervärlden på en god
dryck. Jo, ser du, jag är den förste vissångaren i Uppsala, men du har
aldrig hört mig... Kör det inte med droskor ner på landsvägen? Jo min
själ; nu vet jag; de ha öppnat hovet i dag, och jag ligger här som en
stackare -- vet du vad hovet är då?
-- Eklundshov förstås?
-- Se, det kunde du! Annars vet ni fasligt lite, nutidens ungdom, men det
är därför att ni bara kommer hit och läser på examen, era kanaljer; förr
låg man här och studerade; men ni ha blivit så praktiska nu; ni går
hellre in i diskonten, än ni ligger och informerar som man gjorde förr,
för ni har lärt er att det blir uträkning i längden; det kommer väl den
dagen då studentkåren bildar ett stort aktiebolag -- nå du har väl inte
något diskontlån ännu?
-- Nej, men jag har en liten växel i banken; jag tog honom bra kort, men
de långa äro så dyra.
Nu började det att fnysa och pusta i byltet.
-- Växel, kort, lång! Vad säger du, gosse! Men du är ju inte myndig?
-- Å, de se inte på trassenten, bara man har en styv acceptant!
-- Om jag förstod huru en växel såg ut; vad är acceptant för slag?
-- Det är han som skriver mitt över papperet!
-- Det vill säga, han går i borgen?
-- Ja han måtte väl göra det, inte vet jag.
-- Nå hur får du en sådan där acceptant?
-- Man tar en livförsäkring!
-- Har du sådan med? Du var mig en baddare. Hör du, det där får du lov
att lära mig, med växeln!
-- Ja, det är så vigt; och så slipper man springa och bevittna
namnteckningarna.
Nu kom ronden; läkaren lade om gossens förband, varefter denne föll i en
feberslummer.
När han vaknade, sutto två främmande vid kamratens säng och spelade kort
på en stol. De förde samtalet viskande, och höjde någon på rösten, gjorde
byltet en hotande åtbörd med näven. När de en liten stund därefter gingo
sina färde, skedde detta så tyst, att han trodde de voro skuggfigurer av
hans feberbilder.
Då steg byltet upp och kastade av sig två överflödiga nattrockar, tog av
bindlarna från huvudet, gömde ljusen bakom ett par stora böcker och gick
fram till den sjuke. Han lade sin hand på hans panna, skakade på huvudet,
bredde sin filt över honom och gick tillbaka och satte sig på sängkanten
och ringde med benen.
Ljuset föll på hans ansikte, så att han kunde observeras av den sjuke.
Han hade ett jovialiskt ansikte, icke fult, med ytterligt trötta, men
icke slappa drag.
Den sjuke rörde på sig.
-- Är du vaken, liten? frågade den tjocke med låg röst.
-- Ja, kamrat.
-- Vill du att jag skall gå efter Mari åt dig?
-- Nej tack, jag är bättre nu.
-- Skall jag spela för dig mera?
-- Ja, men du skall vara rolig!
-- Rolig; ja, så att du får skratta åt mig! Det har jag varit nu i femton
år och därför är jag där jag är. Tänk, att låta folk skratta åt sig och
finna nöje i det? Fåfängan förstås? Men de förakta en sedan! -- Jag
känner mig så förb. sentimental i kväll! Har du varit kär, gosse?
-- Åja! Och du då?
-- Joo! Hör på! Nu börjas det; men det blir inte långt. Naturen hade
begåvat mig med en ganska ovanlig mage, korta ben, ett fult, fett ansikte
och en stark sångröst med en egendomlig näston, som kunde framkalla de
förfärligaste skrattsalvor. Jag var smickrad av den uppmärksamhet, som
visades min talang; jag slets från den ena bjudningen till den andra och
utbildades småningom till en lustigkurre, en gycklare; jag var med ett
ord en »rolig d-l». Mina visor voro många, och ledsnade den ena
generationen på dem, så kom det alltid en ny och fann dem roliga. Men så
for jag en sommar åt hembygden, där jag hade en liten flicka, som jag
tyckte om. Hon blev alldeles galen i mig och sa att jag var 'den
trevligaste karl hon visste. Jag tog hennes uppmärksamhet åt mig och
vågade en dag att i trädgården framföra min anhållan om hennes hjärta och
hand. Hon svarade med ett gapskratt och ropade på några andra flickor,
att de skulle komma och se på något riktigt tokigt. Jag försäkrade att
det var allvar, men hon skrattade ändå mer och sade att jag var utmärkt.
Jag måste hålla god min och vara utmärkt. Jag blev ledsen och förtvivlad
och sjöng inte på åtta dagar, utan sökte framstå så allvarlig som
möjligt. Hon fann mig först tråkig och till sist odräglig; det klädde
mig inte, sa hon, att vara så där, och hon erinrade sig med tårar i
ögonen huru syperb jag var på slotterölet, när jag kom i strumplästen och
en ut- och invänd nattrock och gjorde bocksprång och bondgrin. Då
föraktade jag henne! Bon soir! Och så var det slut!
-- Sjunger du aldrig mer!
-- Aldrig!
-- Så dum du är! Inte var det något att gå och sörja över!
-- Du vet inte vad kärlek är!
-- Gör inte jag? Det är en detalj av livet, och får icke vara mer! Vet
du, jag håller med din fästmö, att det inte klär dig att vara allvarsam.
Förövrigt skall jag fråga: vad är det som är så allvarsamt? Jag för min
del tycker, att det är ett stort gyckel alltihop; och vet du varför
människorna gå och se så tungsinta ut? Jo därför att de hålla sig för att
skratta! Du grinade åt allting och du fick hela världen med dig; gå på du
och flina och narra den där allvarliga masken av de hycklarna; du har en
stor uppgift, min bror!
-- Kors i Herrans namn så du talar, gosse; får ni lära er sådant i
skolorna nu för tiden?
-- Ja, det få vi! Lägg dig nu, så skall jag spela för dig. Du tror att
jag som ung har något att lära av din ålder; bort det! Allt vad du lärt
av livet har du läst i böcker, till och med din banala kärlekshistoria,
på vilken du tyckes grunda hela ditt kommande liv och som säkert blivit
ett kärkommet motiv för din lättja. Nej bevars, du har mycket mera att
lära av mig, ty det står ännu inte i böcker; du tillhör en förgången
generation, som jag väl känner, jag tillhör ett kommande, som du inte
alls känner. Du har läst om våra dagars världshändelser som man läser en
tidningsartikel, vi ha levat dem och diskuterat dem; vi ha upphört att
nära oss av er poesi, vi läsa ekonomi och naturvetenskap; vi anse
studenttiden som ett övergångsstadium, ni togo det som ett kall; vi slåss
aldrig på torget, anse det icke som en dygd att överlasta sig, förgripa
oss icke på varandras tillhörigheter, respektera den personliga friheten;
det kalla ni snobberi; vi kalla er prisade öppenhet för brutalitet, era
sentimentala famntag för råhet; ni kritisera era lärares välvilliga
suspenderingar av föråldrade stadgar, vi begagna oss av dem och tiga. Ni
hade åsikter färdiga om allting, ni sjöngo frihetssånger, ni hurrade för
representationsförslaget; vi hurra för allting, vi känna på oss att
någonting skall komma och därför avvakta vi; det blåser från så många
håll, därför göra vi icke fast våra skot; men för att icke stå redlösa,
hålla vi oss tillsvidare vid det bestående; vi äro konservativa därför
att vi frukta pöbelväldet. En konservativ ungdom! Det är exempellöst! Men
det har pöbeln gjort. Ni voro rojalister; vi äro färdiga att bli
imperialister om så behövs!
»Svinet», som med häpnad avhört detta utbrott, steg upp och gick ut i
korridoren för att säga åt sköterskan, att kamraten yrat, och bad att få
ett annat rum till natten.
Under det att sköterskan och kamraten vid fönstret tillagade ett kylande
pulver, fortfor den sjuke:
-- Ni kalla oss blaserade, därför att vi äro flitiga och kloka; tro du
mig, våra känslor äro mycket friskare där de ligga hermetiskt förvarade,
än edra som hängas utanför boddörren att flugsmutsas. Vad är det för
snack ni håller med er filosofi; ni tro att den runnit ur klassisk källa,
och då är det bara ren »upplysning» hundra år efter upplysningen; den
skulle ha gått in som en tidskriftsartikel i en tysk småstad; ni tyckte
att det var stort att gendriva läran om de yttersta straffen, det gjorde
vi redan i skolan; ni leva på de där magra skulorna, säga ni, ja, min
själ, det synes; men vi läsa dem, ty vi behöva dem i examen; ni tror att
tysk syntax är lika med filosofi, men ni vet inte att det finns en fransk
och en engelsk; jag läste de där korrekturarken en kväll och jag fann --
intet, inte en pinne för tanken att vila på; det är en torr
ekvationslösning, men där man redan satt in det önskade värdet på X för
att satisfiera -- -- -- Intresset är borta när man känner resultatet; det
där veta vi allt, men man säger icke sådant där, ty man kan misstaga
sig.
Nu kunde kamraten icke styra sig.
-- Jaså, du insulterar den store mannen; gratulera dig att du är sjuk,
annars skulle du fått ett kok stryk.
-- Han var icke stor, därför att han var betydelselös!
-- Skäms du inte, du vet icke att jag är Boströmare!
-- Jo! Det var ni alla; varför skulle då icke till och med du! O, du
stora tidevarv, som går i graven; det behövdes en professor i filosofi
för att narra ungdomen från att gå i kyrkan; du stora tid, som kunde
häckla det tidevarv då man dyrkade förnuftet; du slog ner förnuftet och
satte bondförståndet på tronen!
»Att vara är att förnimmas» -- det kliar i hjärnan, då den stora tanken
gör sitt intåg. God natt! Släck ljuset!
Sköterskan och Boströmaren konsulterade; och man stannade vid kalla
omslag om huvudet.