D. S.

Sorken.

Det är hans tolfte termin som går in; han läser på graden ännu; inte har

han varit lat precis, men han har varit bland det folket, som aldrig

kommer sig för att hålla sig framme. Han har sett yngre kamrater gå om

sig, men i stället för att sporra honom har detta gjort honom resignerad.

Han betraktar sig som Uppsalabo och har inte brått, så länge fadern utan

knot skickar honom de sparsamma medlen, ty på de sex åren ha pengarna

sjunkit i värde. Hans olycka härrör av hans val av ämne, ty han hörde

till den svärm som slog sig på estetik, då det var på modet och man talar

om att han skrivit vers, som han lät trycka en gång, vilket han numera

förnekar.

Nu hade han blivit fet och med fetman gick ärelystnaden bort, men han

behöver sova desto mer. Han besöker därför aldrig annat än en

elvaföreläsning, på lilla Gustavianum, ty det drar på Stora och hans hår

är förtunnat. Ibland får han där höra en stump ur filosofiens historia,

en annan gång ett åttondels kapitel ur Romarbrevet, så ett stycke

arkitekturens historia. Han sitter alltid på sista bänken uppe vid

fönstret med fri utsikt åt gården; han har alltid fällkniven framme och

har gjort djupa studier i xylografien; när han lyfter på den tjocka

oljefärgshinnan, kan han bestämma huru många terminer han tjänstgjort

vid universitetet, ty han började skära sina initialer på hebreiska redan

första terminen, och sedan dess ha borden blott varit målade tre gånger.

Han räknar årsringarna, säger han.

När han kommer upp i termin, går han strax till nationen och lånar

Nordbergs Carl XII; den skall han sova middag på, ty det bestås inga

kuddar i hans skinnsoffa och han har studerat skinnets märkvärdiga

egenskaper att först kyla och sedan bränna.

Han röker fortfarande pipa, vilket gör hans rum mindre angenämt att

vistas uti. Det är en liten vindskammare i Svartbäcken som han bebott,

sedan han först kom upp; taket är brunt, tapeterna bruna, möblerna bruna,

han har »rökt in» sin kammare själv, säger han gärna med en viss

stolthet.

Han äter middag hemma ur mathämtaren och alltid i sällskap med någon

likasinnad. Han har alltid 25 halvbuteljer öl vid dörren, och blir

samtalet livligt, så kan han glömma sig kvar vid bordet ett par timmar

med ölglaset och pipan; men sedan sover han middag till klockan 6 å 7.

Då, när skymningen inträder, går han till Phoenix och dricker toddy med

en borgare, ty han tycker inte om studenter; de äro för unga för honom

och för bråkiga. Han vill sitta tyst och stilla i ett soffhörn och virvla

rök, under det att samtalet, helst ett politiskt, rör sig i jämna

opassionerade perioder, interpunkterade med små klunkar ur den bruna

toddyn. Drack han fler än fyra toddar, kunde han bli sentimental, som han

kallade det, och då berättade han gärna sin historia, varöver han skämdes

gruvligt dagen efter. Hans historia var enkel och vanlig och handlade

inte om honörn utan om ett fruntimmer.

Han hade en passion, som kanske också bidrog att förlänga hans vistelse

vid universitetet; han gick på bokauktion. Icke för att köpa böcker och

icke läsa, utan för att höra på buden. Han betraktade böcker som

typografiska alster; han talade aldrig om titeln eller författarens namn

utan endast om boktryckaren.

-- I dag går en Amund Laurentzson; vill ni ha en Ignatius Meurer, så

passa på om lördag. Ni skulle ha sett en sådan Petrina; den här Niclas

Wankijff var mig en stympare.

Borgaren fick stundom åhöra sådana samtal och, som han hade lätt att

fatta, gick han sedan och spridde ut bland sina bekanta att t. ex.

sextonhundratalets störste författare, Johann Kankel till Wisingsborg

hade skrivit ett lärt arbete, som hette Nils Matson Kiöping.

Om söndagarna åt han middag hos sin borgare, varefter de båda gingo i

aftonsången och hörde någon S. M. Kandidat.

Så framflöt hans liv -- stilla och lugnt; han gjorde aldrig något ont,

blev aldrig häcklad, var en god människa, hade alla förträffliga

egenskaper, gick i kyrkan, skrev till sina föräldrar, opponerade sig

aldrig, gick på föreläsningar, men tog aldrig examen.

Han lämnade Uppsala vid 26 års ålder, utan någon bitterhet mot lärare

eller kamrater, lika värderad och avhållen som när han kom. Därpå gick

han in i diskonten och köpte ett trycken i landsorten.

Mellan drabbningarna.

Han var puckelrygg, den lilla stackarn, men han var glad och nöjd, ty han

hade ett fromt sinne och hade lidit sig fram till den punkt där löjet

vidtar. Men han var stolt också, ty han hade tagit medikofilen. Han hade

en liten behändig hand och ett säkert öga, så att ingen avrådde honom

från att fortsätta. Han var mycket fattig, men han hade inga skulder, men

nu skulle de göras, ty hans stipendium på 200 rdr räckte endast till

böcker. Det var den honetta fattigdomen, som lever på försakelser.

Hans studenttid -- han var kandidat nu -- hade alls icke varit rolig!

Hundra riksdaler i termin hade räckt; mjölk och bröd om morgonen,

likadant om kvällen, middag i matlag med en kamrat för sex rdr i månaden.

Ett vindsrum för femton rdr med en famn ved, som han köpte själv på

torget för sju.

Men det hade varit mycket svårt ibland, då extra utgifter, såsom till

kläder, hade gjort en bresch i kassan, och han hade behövt sex terminer

till sin medikofil.

Sista terminen var riktigt svår och då just som han höll på med

tentamina. Han flyttade om hösten in i ett gammalt träruckel vid

Järnbron, uppe på vinden naturligtvis; rummet var inskjutet som en låda

på gaveln och taket hade av åsen fått form av ett likkistlock. Långt ut

i rummet sprang husets gemensamma skorsten fram; en tältsäng med madrass,

täcke och dyna, men inga lakan; ett köksbord vid fönstret, en rödmålad

byrå och ett par stolar utgjorde möblemanget. Han läste vid ett talgljus

i en halvbutelj.

Oktober månad kom och med den kylan; han hade ingen ved och kunde icke

skaffa någon. Då upptäckte han att hans skorsten, som han förut ogillat

för dess vanprydande fason, spred en behaglig värme omkring i rummet. Han

satte sig med ryggen mot densamma och läste. Denna glädje räckte i tre

dagar, men på den fjärde var skorstenen obevekligen kall. Han sökte

orsaken och fann att den endast tjänstgjorde åt bagarstugan, vilken

begagnades blott var fjortonde dag. Det var ett svårt slag. Nöden började

visa tänderna; han gjorde så också och bröt med mycken möda loss

klädhängarna i skrubben; panelerna följde därpå. Dessemellan sprang han

ut i skymningen med sin nattsäck och lånade hem en brasa ved av någon

fattig kamrat -- han kände inga rika.

När han gått flera gånger på samma ställe blygdes han och fann sig

nödsakad till en utväg som han förut bävat för, ja, som han ansåg lika

med ett brott.

Det hade börjat snöa, men snön smälte och sög sig in genom takpannorna

och genom läkterna och genom takpapperet, så att det dröp i hans säng,

vilken tjänade som soffa om dagen och apterades till säng om kvällarna

helt enkelt genom att han lyfte på täcket; och nu när det blivit kallt

var sängen hans enda räddning även om dagarna; han var uppjagad ur sitt

bo, han var hotad i sin tillvaros första villkor. Då fattade han beslutet

att gå till »Fernan».

Det var ett bittert ögonblick, det gällde hans klocka, ett minne; men

det gällde också hans framtid. Han slog upp rockkragen för att ej vara

igenkänd och styrde genom snödrivorna bort till den mörka Kungsdiksgatan.

Han gick länge utanför med bultande hjärta. Han såg så många klockor, som

hängde där i fönstret; så många minnen; han tyckte att han gjorde något

illa; men så tänkte han på sin examen och han gick in. Det var en brokig

anblick, som gjorde honom något förvirrad. Nya kläder, mässingsinstrument,

fortepianos, skodon, böcker, tobakspipor, paraplyn; allt som en människa

kan undvara, utom mat och värme.

Han mottogs vänligt av en medelålders fru och framstammade sitt ärende:

han skulle fråga om han kunde få något på den här klockan; han hade råkat

i en tillfällig förlägenhet, men han skulle ta ut den snart, den var ett

minne.

-- Jaså det är ett minne, sade frun med ett försmädligt leende.

Den stackars gossen visste icke att det var den vanliga formuleringen av

en sådan låneansökan. Han fick en tia.

-- Namnet?

Vilket ögonblick! Han förnekade sin identitet. Han ville störta ut, men i

dörren möter han tre stojande kamrater, som väl tycktes känna vägen och

som säkert icke voro där av samma skäl som han.

-- Nej, se lilla Anton! Vänta, nu ska vi vara tillsammans i kväll och ha

roligt. Här blir strax pengar!

Han skämdes, men han stannade och han följde med ut och han rumlade och

blev drucken och hemförd. Men han drömde så vackert och han vaknade

förvånad; han låg i sin egen säng -- med lakan -- rena lakan för första

gången på sex veckor. Vem hade givit honom dem?

Så kom ångesten över honom! Han hade varit ute och rumlat i går; han hade

förstört sin tia; han hade ätit hummer; han hade druckit curaçao! Han

hade varit hos pantlånerskan och fallit i rövarhänder.

Han såg åt huvudgärden; där stod en stol, med strykstickorna,

ljusbuteljen, vattenkaraffinen, portnyckeln, en uppslagen kardus Hoppet

och hans tia; allt väl och ordentligt uppdukat!

Men han hade svårare perser än så; det var då när maten tog slut och han

skämdes att gå och låna. Han svalt då, men han läste, läste oavlåtligt

och försummade aldrig föreläsning eller kollegium.

En gång fann man honom på sin säng liggande avsvimmad över sin Fysik, som

han skulle tentera dagen därpå. Han hade icke ätit på 48 timmar.

Emellertid hade han tagit medikofiln och lade nu in sin ansökan till

underläkareplats på Garnisons-sjukhuset, där han skulle erhålla fria

husrum och 60 rdr i termin. Hans ansökan beviljades och han gjorde sin

första ronde, men föll till golvet, när han fick åse en luxations

irättasättande. Fältläkaren, som med detsamma inträdde, blev högst

förvånad över att se en liten människa ligga på golvet, blek och i

kallsvett; han lyfte upp den stackars gossen och frågade medlidsamt: vem

är du, min lilla gosse?

-- Jag är underläkare på Garnison och medlem av Fältläkarekåren!

Man besparade den lilla krymplingen den förklaringen att ett brott mot

reglementet i misstag blivit begånget och han fick stanna terminen ut.

Han visste icke att han var puckel!

Så kom han åter till Uppsala och gick på sjukhuset; men det blev allt

svårare för honom att reda sig. Men det gick! Tidigt var han uppe om

morgnarna och skötte sina affärer, så att han var i arbete klockan 9.

Det hade åter blivit vår och kamraterna hade skilts åt olika håll; några

hade gått ut på beväringsmötena, andra till förordnanden i landsorten och

andra åter till badorter: han var ensam i staden och såg en förskräcklig

sommar för sig i Uppsala, där somrarna kunna vara outhärdliga.

Det var en majdags eftermiddag; han hade suttit i Karolinaparken och läst

och gick nu upp på Slottsbacken för att få litet horisont. Landskapet är

inte just vackert, men det gav icke heller någon längtan till landet,

utan väcker snarare föreställningar om havet; och han var född vid kusten

och blev hemsjuk, då han såg ångbåten böka sig fram mellan de gruvliga

trädesåkrarna. Och han såg hela sommarens fasor mot sig och han önskade

att det var höst igen.

-- Nå se det var då tur att jag råkade dig; gå genast till inspektorn och

lyft respengar; jag gratulerar! Men skynda dig innan patienten dör!

Conclusion: den lille reste kvällen därpå till Bohuslän för att inträda i

sin befattning som husläkare hos en mäkta rik köpman, vilken blivit

svagsint av vällevnad. För besväret erhöll han 200 rdr i månaden och

vivre, vivre på ett slott vid havskusten. Och han andades åter!

Den gamla byggnaden hade uppstått under Ostindiska Compagniets

glansperiod på 1700-talet, då nuvarande ägarens förfäder hade samlat en

kolossal förmögenhet. Parken var anlagd i fullständigt kinesisk smak

efter ett mönster från Cantons omgivningar.

Där fanns akacier och syskomorer, grottor och dammar med guldfiskar och

svanor; små bambupaviljonger och fontäner; volierer med fasaner och

påfåglar. Åkrarna voro igenlagda och ängarna voro icke slagna i

mannaminne. Hela trädgårdsland voro besådda med blommor; där fanns en

fruktträdgård med de ljuvligaste träd och en köksträdgård och melonbänkar

och jordgubbsland, persikospaljer och vinkast; vart man kom mötte ögat

väldiga vaser av äkta porslin från Mingdynastien, och i rummen glänste

det dyrbaraste Cracquelée, bredvid Japanska emaljarbeten. Huset var

omgivet av verandor med markiser av finaste bambu och nankin; hängmattor

funnos anbragta här och där emellan träden, och solskärmar av siden och

damast stodo över allt till hands. I svandammarna och kanalerna lågo

båtar, men längst ner vid havsstranden låg en kutter med två båtsmän

färdiga att hissa på vid kommando. I stallet funnos fullblod och

jaktvagnar. Där var med ett ord alla ingredienserna till ett paradis, men

där fattades skapelsens krona. Hushållet bestod nämligen endast av dåren,

vilken stod under en husfrus, en hovmästares och en kammartjänares välde:

men vad brydde han, den lilla doktorn, sig om människorna, då han för

första gången fick ostört njuta av sin frihet, av naturen och denna

jordens timliga goda.

Han blev yr av det myckna, men glömde icke att befria fången från det

tryckande tyranniet, varför också denne visade sig tacksam.

Han och den sjuke sutto ensamma vid middagsbordet och hade var sin

betjänt bakom stolen; han åt själv sex rätter mat, de härligaste ostron

och friskaste hummer och drack de ljuvligaste viner, under det att den

rike mannen satt bredvid och åt kokta höns och mannagrynsvälling. Efter

middagen lågo de båda i hängmattor av manillagarn och den sjuke åsåg med

avund huru den fattige kandidaten rökte fyrtioriksdalers cigarrer och

drack direkt importerad marasquino.

Han seglade ut på havet och lät alla sorger blåsa bort; han rodde omkring

på kanalerna och sköt kaniner med revolver; han satt i en kiosk och

metade guldkarpar; men det var icke bra, ty dem brukade husfrun göra sig

en liten inkomst på om höstarna och därför uppstod meningsbyte, hemlig

korrespondens till den sjukes förmyndare, vilket åter gav anledning till

utfärdandet av en ukas, som gav doktorn absolut beslutanderätt över allt

levande både folk och fä på hela gården.

Augusti månad gick in och han besökte sina trädgårdar; han fann behag i

jordgubbarna och skickade upp pojkar i bigarråträden; han prövade

persikorna och vindruvorna och fann att de ännu behövde en månad på sig;

han lät skörda hela fång med lövkojor, petunier och scabiosor för att

sätta i sina mandarin-vaser; han njöt av ögonblicket som ett barn, han

visste icke om han skulle få igen sådana dagar. Under sin promenad i

trädgården får han se en ljus sommarklänning och en liten halmhatt med

blå slöja skymta mellan buskarna. Han blev så rädd, att hjärtat begynte

bulta, och han gick upp på sitt rum och trodde icke att han vågade gå ut

mer den dagen; han beslöt senare på eftermiddagen att raka sig, varefter

han påtog en vit halsduk. Han kom därvid att kasta en blick i spegeln och

fann att han var mycket ful. Han gick ner i salongen och gjorde några

slag över golvet; där råkade sitta en stor trymå, som gjorde att han

kunde se sig hel och hållen; han fann att axlarna sutto för högt upp!

Därpå gick han upp i slottstornet, ända upp till lanterninen och såg på

utsikten; han hade trädgården och parken under sig och längst bort havet;

han kunde se allt som rörde sig därnere och han såg en ljus klänning röra

sig i trädgården.

Han gick ner i stallet och undrade om han skulle kunna sitta till häst.

Därpå tände han en stor cigarr och gick utanför trädgårdsstaketet.

När det blev kväll gick han till sjöpaviljongen och tyckte att det var

tråkigt, så att han strax gick hem igen och beslöt att tillbringa en del

av morgondagen i trädgården.

Han steg upp i tid följande morgon och rakade sig! Han slog upp fönstret

och andades provinsrosornas doft och åhörde lövsångarens strofer med

ovanlig uppmärksamhet; han knöt länge på halsduken, polerade naglarna,

tog hatt och käpp och gick, men möter i dörren en betjänt med andan i

halsen: patienten var illa sjuk.

I två dagar satt han inne i sjukrummet och på den tredje fick han resa in

till staden för att underrätta om dödsfallet och samtidigt erhålla

entledigande.

Just nu när vindruvorna skulle till att mogna och dahlierna började slå

ut, måste han lämna paradiset och återvända till Uppsala, utan att ha

sett trädgårdsmästarens dotter, ty det var väl hon ändå. Han packade

alltså in och återvände till Uppsala.

En snobb.

Denna person var nog olycklig att vara son till en högre ämbetsman,

vilken även var förmögen; därjämte bar han ett namn, som, ehuru det icke

återfanns i adelskalendern, dock ägde en utmanande klang och som väckte

desto större förargelse, som dess utländska stavningssätt alltid

föranledde dess oriktiga uttalande; där fanns ett par bokstäver för

mycket!

Dessutom hade naturen begåvat honom med ett fördelaktigt yttre, varför

han visade sig tacksam genom att vårda detsamma; han älskade nya kläder

varje halvår, vilka han lät borsta varje morgon, och kunde icke förmå sig

att gå på en föreläsning utan manschetter; när det var smutsigt ute

stoppade han icke byxorna i stövlarna, utan tog på galoscher. Som hans

ögon voro dåliga, begagnade han lornjett, ty han ansåg sig för ung att

nyttja glasögon.

Denna avundade och skarpt klandrade man hade sin uppfostran att tacka för

sina olyckor och bör hans historia lända föräldrar och målsmän till

varning.

Han inskrevs efter sin fars önskan i X-lands nation, oaktat han utgått

från ett läroverk i huvudstaden. När han nu inträdde på nationen fann han

sig omgiven av sexfotlånga bredaxlade landsmän, vilka han aldrig sett

förr och som talade ett för honom främmande språk. De betraktade hans

snygga kläder med misstänksamhet. Ingen vågade till en början dricka

brorskål med honom, ty hans försynthet togs för högfärd, tills en äldre

föreslog en allmän brorskål med »rännstensungen» -- så kallade provinsen

huvudstadsbefolkningen den tiden. -- Som offret icke ville överlasta sig,

vägrade han att tömma varje särskilt glas i botten, vilket framkallade en

storm av ovilja.

Han sökte närma sig några jämnåriga, men de voro fullt upptagna med att

formera ärofullare bekantskaper bland de äldre.

Andra besöket på nationen utföll ändå sämre. Han kunde icke deltaga i en

kavalleristrid därför att man under den nöjsamma gardistleken »spänna

kyrka» krossat hans lornjett. En kavalleristrid tillgick så: nationen

delades i två grupper; klädd i teatergarderobens kaskar, sablar och

harnesk satt man upp gränsle över stolarna och efter en allmän ritt

omkring salen, gjordes slutligen chock under förfärliga trumpetsignaler.

De krossade stolarna sattes upp på nationens utgifter under _Teater_.

Följande nationszwück uppläste en skald ett poem kallat »Snobben», vilket

väckte allmänt jubel. I detta skaldestycke skildrades den olycklige från

topp till tå; hans byxor, hans urkedja, hans manschetter, hans galoscher,

hans dåliga ögon, hans rena näsdukar, hans far och mor.

Från den stunden besökte snobben icke mera nationen, utan sökte upp sina

gamla skolkamrater.

Underliga rykten började gå. En hade sett honom äta med gaffel på Gästis,

en annan hade hört honom vägra att taga fyra supar vid smörgåsbordet, en

annan hade sett honom rida på Stockholmsvägen. Han besökte föreläsningar

och kollegier regelbundet; han var alltså ett dumhuvud, det syntes ju

också på hans yttre. En morgon väckes den olycklige av en stor landsman,

som svär på att han måste låna honom pengar. Protester hjälpte ej, ty

landsmannen höll ett rekommenderat brev i handen, vilket han av artighet

uttagit åt Snobben; ja han hade redan öppnat det och broderligen delat

summan i två olika stora delar, men han svor på, att han icke läst

brevet.

Då adressaten förklarade sin missbelåtenhet med brevöppningen, lades

detta honom till last vid nästa juniorsval.

Numera kunde han aldrig besöka nationens läsrum, ty alltid haglade

försåtliga tillmälen och lömska avsides.

Följden blev att den unga personen tillsammans med andra olyckskamrater

hyrde en särskild lokal, där de kunde läsa sina tidningar och även spela

kort. Detta var ytterst oförsiktigt, ty nu hade småstadsskvallret fått

eld i sina blår.

Det talades om hemliga orgier, om osedligt liv i smyg; om man förut

föraktat, så avskydde man numera alla bättre klädda studenter.

Hans syster skulle resa till en pension i Lausanne och som hon icke kunde

medföra en liten vacker vinthund, lämnade hon den i broderns vård.

Aldrig hade i Uppsala någon resande kunglig person väckt en sådan

uppmärksamhet som den stackars hunden. Man stod i fil på trottoarkanterna

och slog upp höga skrattsalvor; man hetsade större hundar på den lilla

stackarn och det kunde även hända att man gav honom ett käpprapp i

förbigående. När det blev tjugo grader kallt och hunden började frysa,

fick han ett ylletäcke. Denna onödiga nyhet var oerhörd och indignationen

allmän; det ljöd ett enda ursinnigt rop: »en hund med hästtäcke», man

trodde nämligen att endast hästar begagnade täcken.

Hunden måste skickas hem igen, sedan han först på en källare blivit

fägnad med sockerbitar doppade i konjak, varav han blivit sjuk.

Han hade av en kär anförvant vågat få en mycket vacker käpp, förfärdigad

av nerven i ett palmblad; som han fäst sig vid detta sällskap, lät han

sätta en silverskolla över knappen. Denna onödiga lyx hade kostat honom

en riksdaler, eller »fyra toddar», som hans landsmän räknade; men som

guldsmeden, vare sig av fåfänga eller oförsiktighet, kontrollerat plåten,

skulle denna oskyldiga pjäs bli en källa till många lidanden. En

Y-länning råkar en afton då han letade sitt spanska rör upptäcka

hemligheten; den spriddes som en löpeld. »Har ni sett käppen?»

Käppen talades om i åtta dagar. Den sparkades och pinades och kastades i

alla källartamburer; plåten blev bucklig, fernissan skamfilades, men

käppen höll, ty det var en god käpp, och det var hans olycka.

En dag blev han borta; ägaren letade den förgäves bakom galoschhyllan där

den brukade ligga; den var borta. Ägaren annonserade på knuten och lovade

en jämförelsevis stor belöning åt finnaren. Nu stod det folksamlingar vid

knuten; man skrattade och hojtade och skrev roliga kommentarier på

annonsen.

En morgon gick käppens ägare sin promenad utmed ån! Han såg ängsmarken

invid vägen uppbökad; grästorvor voro uppsparkade som man får se där

boskap går på bete, men där gick icke boskap och tydliga spår av

klackjärn syntes på den fuktiga jorden. I gräset blänkte något; det var

den fatala silverskollan och bredvid låg käppen, sargad, trampad, böjd

som en sprättbåge, men icke av; det var därför marken var så bökad. Att

det icke var en tjuv som tagit käppen, det vittnade det överskattade

silvrets kvarvaro. Vem var det då?

I fyra långa år framsläpade denne unge man, på vilken naturen och ödet

slösat sina gåvor, sitt liv som en biltog i den lilla staden. Han var

aldrig student, fast han tillhörde kåren; han vågade aldrig gå på sången,

aldrig på nationen, aldrig på installationer och hälsningar, aldrig på

baler eller spektakler, ty han blev alltid skymfad; han var »bland

landsmännen» dum, högfärdig, ytlig, utsvävande -- med ett ord en Snobb!

Och i verkligheten var han intet av allt detta.

Efter fyra ledsamma år tog han en lysande Juriskandidat-examen.

Vet ni vad man sade då?

-- Ä-ä, sa man.

Ett folknöje.

Spikad! -- Så lydde det fåordiga telegram han i maj månad 186... erhöll

från Uppsala.

I översättning skulle det heta: ditt namn har blivit uppspikat på en

svart tavla i Dekanus' farstu, 2 tr. upp, Järnbrogatan 7; om du infinner

dig där, så får du mot 2 rdr 50 öre lyfta ett halvt ark bikupa med två

dåliga namnteckningar skrivna med gåspenna, lite diverse trycksaker och

längst ned en 25 öres karta; detta papper -- vilken glädje för

föräldrarna, vilken tillfredsställelse för målsmännen -- är ett pass, som

för dig öppnar den stora utsikten till kanhända granparnassen i

Domkyrkan, kanhända till predikstolen eller lasarettet, detta papper

skall hos dina förläggare gälla lika med ett livförsäkringsbrev, ty du

har fått på hand på din framtid, du är räddad -- du har skrivit ditt

latin!

Så stor roll spelade för många, många år sedan det Romerska språket vid

universiteten, att få examina kunde avläggas utan att delinkventen först

offentligen »författat» en latinsk »avhandling» som det så skönt hette.

Att författa anses i allmänhet ganska svårt, men att författa offentligt

är ansenligt mycket svårare. Därför sökte man så mycket som möjligt

underlätta arbetet, och hade på sistone dessa skrivningar, vilka

företogos två gånger om året, urartat ända därhän, att de betraktades som

ett slags återkommande folknöjen, ty ingen behövde bli kuggad om han

blott förstod att sköta sig. Härtill hörde, att en tid före den egentliga

skrivningen hos vederbörande adjunkt eller professor samtidigt avlämna

trenne uppsatser, trenne översättningar och tio riksdaler. Rättvisligen

måste erkännas att priset var fixt.

Avråddes man efter förberedande prov att gå upp, så borde man icke gärna

göra det, ty det fanns dock vissa grundsatser; tillråddes man, så utsåg

man ett gott pålitligt sällskap och gick upp.

* * * * *

Det var i medio av april, då värmen ej tillät någon vidare läsning och

terminen var skämd. Det fanns så mycket oslagna käglor kvar hos Lambys

och så mycken odrucken punsch på Hovet. Man ville dock försona den

förflutna terminens synder med att skriva sitt latin. Förberedelserna

voro undanstökade och dagen före den avgörande dagen var inne.

Vid sextiden på kvällen strömmade skaror av studenter upp till Kuggis,

åtföljda av städerskor med klädkorgar och nattsäckar fulla med böcker,

vilka dagen därpå skulle användas som källor.

Det vimlade snart uppe i de låga rummen; man bildade partier och

antecknade med krita sina namn på de svarta borden; deponerade sina

bokupplag på golvet och mottog av kursor Bergholm goda råd och

förmaningar, i synnerhet om man såg grön ut.

Mången överliggare som i åratal prövat sin otur hälsades av den gamle

med en bekant nickning och löfte, att han den här gången skulle söka göra

något för dem.

Följande morgon kl. 8 med kvart var man på platserna till ett antal av

fyra hundra man, sedan middag först blivit beställd till kl. 1.

Dekanus infann sig, sorlet lade sig och nu upplästes under dödstystnad de

ämnen över vilka man skulle författa.

Därpå uppträdde kursor och höll ett gammalt välkänt tal, innehållande

ordningsreglerna, alltför detaljerade att här kunna återges. Han var den

som skulle uppehålla disciplinen, den närvarande docenten fungerade

endast. Han var omutlig, stum och blind.

Nu började man med ett konstlat lugn att formera blyertspennor, vika

av papper, slå namnteckningar och skugga bokstäverna i det ämne man

funderade på att välja. Man valde helst ett sådant, på vars svenska

betydelse man var bergsäker, ty man visste mycket väl, »att intet är i

allmänhet osäkrare» än att översätta latin. Helst togs ett sådant

ämne, där man uppdagat några gamla kända namn som Sulla, Cato, Caesar,

Alexander o. d. emedan man då hade de bästa utsikterna att få fram ur

författarna, sådana som den gudomlige Cornelius, vars uppsatser synas

vara frukter av förf:s itererade latinskrivningar, eller den

outtömlige Livius, vars sköna perioder tyckas förfärdigade på en

strumpstickningsmaskin. Den senare var i synnerhet god för dem som

skulle ha högre betyg och skriva långt. Då drog man ut periodens skelett

som ränningen ur en väv och så slog man i nytt!

Nog av, den försiktige och svage skrev en kort uppsats på så dålig och

inkrånglad svenska som möjligt, med visshet att därigenom åstadkomma det

bästa latinet.

Och därpå översatte han!

Voilà tout!

Var man mycket dålig, så hade man gamla rättade temaböcker med sig och

lokaliserade. En uppsats om Augustus t. ex. lokaliserades till en om

Gustav III, Caesar blev till Napoleon o. s. v.

Den skicklige däremot kunde, om han förstod att undvika alla svåra

vändningar, och om han hade sina ramar av konjunktioner tillhands samt

kunde från paletten -- en lista med fraser och bons-möts ur Cicero --

hämta en och annan färgklatsch, tillreda en ganska behaglig latin som

hugnades med det höga betyget _approbatur_.

Förmiddagen slank tyst och stilla under djupsinniga forskningar, högst

sällan avbrutna av några svaga viskningar. Vakthavande docenten satt och

läste borta i en smyg och såg ingenting; kursors blickar följde

misstroget någon, som på tå smög sig fram mellan borden för att dricka

ett glas vatten och på hemvägen lämna eller mottaga något halvhögt

förtroende.

Nu blev kl. tolv. Solen kastade sig ned över domkyrkan, snön smälte på

taket och det började smattra på fönsterplåtarna, kajorna stimmade kring

tornet och katedralisterna, som sluppit lösa, lekte hök och duva under

högljudda skrik.

-- Om man skulle öppna ett fönster, föreslog någon. Gjort! Och nu

strömmade vårluften in och livade upp sinnena; man drog andan och började

småprata.

-- Skriv färdigt konceptet innan maten kommer -- varnade en äldre kund --

jag känner till det där.

Man skrev nu allt vad tygen höllo och klockan slog 1. Allmän resning,

sträckningar och gäspningar! Matkorgarna buros in och man dukade upp

biffstekar och smöraskar, brödkorgar, soppterriner, vinbuteljer,

konjakskaraffer och brännvinsflaskor.

Gamla Kuggis har blivit förvandlad till en festsal; det är en bankett av

egendomligaste slag.

En tjock teolog med servetten knuten om halsen är nog oblyg att mitt över

rummet trycka en jurist i ett glas portvin.

Korkar smälla, knivar och gafflar skramla; en har tagit av sig i

skjortärmarna och undrar om inte en cigarr... En annan börjar sedan han

petat tänderna med en trädgårdskniv att vissla en okänd melodi. Och

vakthavande docenten, han vänder ryggen åt alltihop, stirrar ut genom

fönstret och äter ett hopslaget smörbröd.

Här dränktes betänkligheterna och i glädjen fattade mången det välvisa

beslutet att skjuta upp hela skrivningen till hösten -- man tyckte att

det var synd att sitta inne en sådan vacker dag, och så gick man.

De som stannade redigerade nu varandras opera och en kamratlik fördelning

av kunskaperna ägde alltid rum utan lärarens ingripande.

När klockan blev 2 avlämnade emellertid han, som stannat kvar, följande

snilleprov _pro gradu_ som här i Svensk översättning meddelas.

»_Lucius Sulla botade fäderneslandet med starkare läkemedel än faran

krävde._

»Sedan Carthago blivit förstört, började Roms gamla välde att ramla, ty

upplösta av fruktan för den tävlande staden och, mera övermodigt, än

tillbörligt var, förlitande på sin makt, tvekade de aldrig att begå de

orättvisaste dåd, vartill även på den senare tiden kommit, att Attali

skatt, och de rikedomar, som blivit rövade i Asien, i synnerhet hade

bidragit därtill, att folkets seder fördärvades och att Romarna,

svekfulla som de voro, hade bekrigat de närgränsande staterna, varav

följde, att de, då de kränkt det ingångna förbundets helgd, framställde

det allra sämsta exempel, vilket framkallade, att, då det redan hotande

kriget med bundsförvanterna utbröt, den största olycka tillskyndades

Romerska väldet, och att, sedan fred blivit sluten, då medborgarnas antal

alltför mycket ökats, signalen gavs till det borgerliga kriget.»

-- Det var Livius det där; nu kommer Tacitus. Kort galopp!

»Detta krig störtade republiken och friheten; många brott mot gudarna

hade Romarna begått; tiden var inne att dessa skulle hämnas; en hämnare

uppstår när statens undergång icke är fjärran; han begagnar det starkaste

läkemedel, då han såg staten nära att uppge andan, ty han tror sig ännu

kunna bota den; Sulla tvivlade ju icke, att ju fäderneslandet, ehuru

sakernas läge var förtvivlat, likväl skulle kunna befrias från yttre och

inre fiender.»

-- Och så i trav igen!

»Till den ändan, då han, sedan kriget med Mithridates blivit slutat, hade

fört hären tillbaka till Rom, började han att på det värsta sätt rasa mot

sina motståndare, och på det han desto lättare skulle kunna fullfölja vad

han satt sig före, proklamerade han sina fienders namn och utfästade

belöningar åt dem som angåvo dessa.»

-- Denna punkt tog han oförändrad ur Gedike's skrivövningar.

»Varuti just orsaken, varför staten, sedan av proskriptionen de största

brott blivit födda, ramlade, låg.»

Denna punkt hade han skrivit själv!

Sedan 1872 genom en kungörelse på konsistoriidörren begagnandet av

»spirituösa eller andra starka drycker» vid latinskrivningen blivit

förbjudet, ävensom bruket av varm mat, avmattades intresset för den

vackra idrotten i så hög grad, att Ecklesiastikministern 1873 helt och

hållet avskaffade latinet!

En lovande yngling.

Mycket livligt var det på nationssalen; klubbmästaren hade tagit fram

fanan ur teatergarderoben och skulle hänga krusflor på den; sångarna

repeterade »Jag går mot döden» inne i biblioteket; svartklädda landsmän

sutto omkring väggarna, läste tidningar och rökte cigarr; vaktmästaren

bar in en stor cypresskrans med långa vita sidenband på vilka stod tryckt

med guldkapitäler: _Av kamrater_. Det hade varit meningsbyte om där icke

skulle stå: _Av Y-lands Nation_, och man hade stannat vid det förra.

Nu ringde det från Domkyrkotornet i studentklockan ; taktpinnen hördes

ännu en gång knacka mot notställaren därinne och mana första basarna till

uthållighet i fermaten, kurator drog på vita handskarna, fanföraren

knäppte om sig bältet, tidningsläsarna bröto upp och togo på

ytterplaggen. Sången tystnade och nationen tågade ned till Trädgårdsgatan

för att begrava det bästa huvudet och den bästa kamraten i nationen!

Det var en kall januari-eftermiddag, medan solen ännu stod några minuter

över horisonten.

I sorgehuset var stor bedrövelse, ty ende sonen var död -- ifrån far och

mor och två små systrar.

Tårarna voro slut och det låg ett dovt lugn över huset.

Tåget gick upp till kyrkogården; det var trettio grader kallt, träden

voro rimfrostiga och solen lyste ännu längst uppe i kronorna, men nere på

marken var det redan skymning och de lummiga träden kastade blåa skuggor

över gravarna; domherrarna schasade varandra och drogo ner små snöfall;

hela kyrkogården var en enda vit duk med några ojämnheter här och där, ty

det hade fallit djup snö.

Tåget stannade; sången gick oklanderligt, predikan likaså. Därpå höll den

unge prästen ett tal.

-- Denne yngling hade haft en vacker framtid för sig, mänskligt att döma;

han var av ädel börd, hade föräldrar i mycket goda omständigheter och av

hög samhällsställning, en from moder som var känd för sin välgörenhet i

hela staden (särskilt för den skyddande stiftelse som kallas

Magdalenahemmet), han var en ädel natur, avhållen av kamrater, värderad

av lärare både för sina framstående kunskaper och sin flit, vilka skulle

ha fört honom långt på vetenskapens ärofulla väg. Men nu hade Gud också

fattat behag i denne yngling och därför slog han honom och tog han honom,

ty Gud slår, som bekant, sina käraste; och han höll även modern mycket

kär och fadern även, därför hade han också slagit dem, och hoppades

talaren att det måtte ha tagit riktigt hårt så att de skulle gå till

rätta med sig själva och inse vilka stora syndare de voro och att det var

för deras synders skull som de nu blivit slagna. Voro de icke syndare

kanske? Jo men! Alla äro vi syndare, säger skriften, och förtjäna icke

annat än död och fördömelse!

Här föll modern i en häftig gråt. Uppmuntrad härav fortsatte den 27-årige

talaren och övergick nu till betraktelsen över »den lovande ynglingens

framtid på andra sidan graven!» Ämnet var visserligen grann-laga, men

sanningen skulle till ljuset...

-- Mamma! ljöd en genomträngande barnaröst, så förtvivlad, så full av

gråt att talaren blev stum.

Modern hade avsvimmat i faderns armar.

Då gick som en elektrisk stöt genom de ungas hop; det lät som om man bytt

om fot, fanan gjorde en rörelse, kom åt en trädgren och en flock

snöflingor föllo ned på den unge prästens kala hjässa.

Det gnistrade i hans isgrå ögon, ty han var nog obildad att tro på en

avsikt i snöfallet, och över hans härjade drag spred sig en flammig

rodnad. Han fortsatte och andedräkten syntes som en vit rök ur hans mun

och hans skägg var grått av rimfrosten.

Han gjorde en volt i talet och skulle nu ur den öppnade graven inhösta

några lärdomar åt ungdomen. Denne yngling hade varit begåvad med ett

skarpt förstånd och han hade ägnat sig åt den världens visdom som kallas

naturkunskap. Faran låg nära tillhands...

Talaren, vilken var den ende som hade tillfälle att hålla sig varm,

märkte icke förrän nu att kylan tilltagit och att de små barnen gräto av

köld, sedan modern återkommit till sans.

Han inskränkte sig därför till att varna de unga för den världsliga

visdomen, som leder till fördärv och anbefallde det sanna uppenbarade

ordet, som leder till Kristus.

Solen hade gått ner; och stjärnorna tågade upp.

Dödens frid låg över hela naturen; processionen slingrade sig fram

mellan de höga drivorna, och snön gnisslade så skärande under fötterna.

Men i spetsen gick fanan, och se hon bar icke sorgen längre, ty det

svarta krusfloret var blivet gnistrande vitt; fridens ängel hade andats

däröver, dödens ängel hade fläktat med sin vinge.

* * * * *

På aftonen, sedan den avlidnes kamrater i några vackra sånger utanför

sorgehuset givit sina tänkesätt om den dödes framtid tillkänna, samlades

några närmare vänner till den bortgångne unge läkaren hos amanuensen i

dennes rum bredvid patologiska anatomisalen.

Vid en förträfflig Tricoche och starka Havannor diskuterades den

förflutna eftermiddagen.

-- Tänk om han varit skendöd och hört vad som sades, anmärkte en ung

medikofilare känslofullt.

-- Omöjligt; vi ha införlivat den präktiga gossens hjärna med våra

samlingar; vill ni se den?

-- Nej, för Guds skull, svarades i korus.

-- Det var ett makalöst gods; den vägde nära 1,600 gram -- Ni vet att

Cuviers vägde 1,700 -- och den grå substansen var så avgjort övervägande

-- det var ingen hönshjärna, som Ni ha den äran att veta.

-- Det var, sade du, en Meningitis som gjorde ända på den vackra

historien?

-- Ja och en genomgående sådan; hela membranen var förstörd ända intill

pia mater...

-- Nej, sluta nu.

-- Är du sentimental, din sprakfåle!

När de gingo ut för att supera och passerade stora salen stannade

amanuensen och visade på ett tomt bord till höger om en påbörjad

medelålders man.

På bordet låg ännu kniven bredvid ett broderat lakan, märkt med ett krönt

namnchiffer.

-- Där vilade han sist, gamle Tönnes, innan de svarte kommo och togo

honom, sade han.

De superade länge och drucko mycket; sedan följde sällskapet amanuensen

på väg. När de kommo ett stycke ner på Trädgårdsgatan upphörde snön

plötsligen att knarra, marken var svart och mjuk och de kände en doft av

granris. De voro utanför sorgehuset; det lyste i hans fönster.

-- Nu är modern därinne och gråter, anmärkte någon.

-- Vem skulle det annars vara?

-- Hm!

Amanuensen på pathologicum blev alldeles tyst, och när de kommo till hans

port släppte han icke sällskapet förrän han övertalat en av dem att

kinesa hos sig, ty han bodde för tillfället ensam i hela huset.

Lyckligtvis frågade ingen honom om han var mörkrädd, ty han var av ett

mycket våldsamt lynne när han hade förtärt något.

Skalden och poeten.

Han bar långt hår, hade dåligt bröst och drack absint. Hans

gymnasieperiod hade infallit under den tid då de litterära föreningarna

blomstrade; han hade alltså läst mycket dåligt över sina läxor, men

skrivit föredrag på både långa och korta rader. Det hade väl kunnat botas

av kamraterna i Uppsala, men vad värre var, hans hela riktning hade

blivit bestämd; han var bliven »idealist» och trodde på det overkliga,

därför betraktade han hela sin Uppsalavistelse såsom en overklighet, och

det fick han lida för.

Men under det han gick på gymnasium hade Uppsala redan inträtt i

reaktionen. Den siste skalden hade skurit halsen av sig för att undgå

hånet, ingen beklagade den vilsefördes öde, utan fastmer kunde icke hans

biograf underlåta att kasta ett lätt löje över hans personlighet.

Dessutom hade hela tiden antagit en praktisk riktning, vilken även hade

sitt direkta inflytande på studentlivet; man kände att man reste till

Uppsala för att ta en examen och icke för att studera. Därtill kom även

en annan omständighet; skandinavismens undergång i och genom det

olyckliga danska kriget hade berövat ungdomen tron på festtalet, och

därför gick den och skeptiserade; vidare hade de oartiga Norskarna vid

sista studentmötet sagt att studenter inte var någonting; att de stodo i

vägen för ljuset genom att bilda skrå och att det icke kunde bli något

riktigt bondeliv förrän man trädde ut ur »Studenterrammen», och annat mer

som hade en viss avkylande verkan på studentgeisten.

Nu kom han emellertid upp »med ett varmt eldigt sinne, öppet hjärta; han

var en älskvärd yngling, vänsäll, renhjärtad och troende; han trodde på

allt gott och ädelt och stort och skönt», som en ordensbiograf sedermera

vid ett glatt tillfälle yttrade.

Men han kom också upp på nationssalen en afton, då det var zwück, i samma

sinnesförfattning och var nog oförsiktig att taga kuratorn på orden, då

denne bad de nykomna kamraterna betrakta sig som hemma och med sina

talanger bidraga till att illustrera festen.

Han gick fram till bålen, kastade de ringlande lockarna över axlarna,

blixtrade med ögonen, knackade och framsade följande skaldestycke med

värme:

Skynden då fram på den härliga ban som i glänsande ringlar

svänger sin ljusrika väg hän över framtidens fält.

Se, bort i fjärran där stå de tjusande okända fröjder,

leende blickande fram, fastän ur dunklet likväl,

vinkande glatt som serafernas flock ur de rosiga molnen,

kvädande framtidens sång, ljuvlig, osäglig musik. --

Här avbröts talaren av en trumpetskräll borta ifrån pianohörnet, där en

landsman, som icke älskade poesi, försökte få ljud i tenorbasunen.

Men skalden:

Hästen då trängtande fram på de olika lockande stigar,

trängen till gruvornas djup, vetandets väldiga schakt --

Här brast hela församlingen ut i ett osläckligt gapskratt, men skalden

fortsatte, vilt, fanatiskt under ackompanjemang av skrattsalvor.

Sväven på vingar dit upp till de klara förfriskande nejder,

diktens förtrollande hem, tankens eteriska värld.

Målen ock framtidens lockande bild i tjusande färger...

Bravoropen och skrattsalvorna fortforo, och han fortfor också. Slutligen

hördes en röst: Fy fan, det är ju allvar! Man bildade grupper och pratade

högt! Men han fortsatte ändå; hans bröst flämtade och hans ögon tårades.

När han slutat föreslog kuratorn hans skål och utbragte ett hurrarop för

»skalden».

Han hade störtat ut innan hurraropen tagit slut.

Han visste icke att det just var en av de äldre landsmännens triumfer att

på ett hyperpatetiskt sätt framsäga valda stycken av Tegnér och att han

nu först blivit tagen som en imitatör (trumpetstöten) och lyckats vinna

bifall, men slutligen blivit igenkänd och utskrattad som en

»skalderacka».

Nu tror man att han var botad; nej martyrglorian var alltför kär. Han

samlar snart några likasinnade och bildar ett hemligt förbund som utövar

poesi, vilken på sammankomsterna bedömes under flitigt punschdrickande.

* * * * *

Emellertid hade samma kväll som skalden, vilket numera var hans öknamn,

gjort fiasko, en annan ung nykommen också låtit narra sig att stiga fram

och läsa upp ett poem; men det var annat!

Han sjöng om de höga vedprisen, om sin städerska, om mathålet han åt på,

om föreläsningarnas skadliga inflytande, om punschens förträfflighet, om

borgmästaren, om huru man bäst skulle hundsvottera polisen, huru man

skulle bedraga hantverkare på varor; vidare gav han adress på bierstugor,

talade om hur stor skuld han tänkte göra, att han troligen icke skulle ta

någon examen utan sluta som student i Uppsala; han satte även i fråga att

han skulle dö i en vedbod och beskrev huru han då skulle förhålla sig m.

m. som icke kan återges.

Det var inte allvar, det! Bifallet var också oerhört och uppriktigt.

Talen och svaren voro hjärtliga, nationen hade en poet! Och han blev bror

med seniorer och kuratorer och byggnadsnämnd och biblioteksutskott.

Inom en termin var han teaterdirektör; hade inträtt i det lysande N. N.

H., där han blev bror med docenten i sitt huvudämne, vilket var honom

till stort gagn vid följande tentamen; dessutom hade han varit marskalk

på en konsert i Katrina kyrka och hållit talet för kvinnan på Nordiska

festen; han var alltid lyckad och hade grundlagt ett varaktigt rykte.

Avundsmän sade, att han var en narr och att han aldrig skulle ta examen.

Men han gick på föreläsningarna ordentligt och satt alltid på första

bänken; han tog rikligt med kollegier och försummade aldrig att kura; han

var ingen rumlare men var ofta med i ett glatt lag och umgicks i

familjer, där han gärna var sedd för sitt anspråkslösa sätt och sina

glada visor.

Men skalden gick alltjämt och ruvade; håret blev allt längre och

absinterna flera. Han föraktade poeten djupt; han gjorde som vanligt

skillnaden så: den där roar sig med att skriva, jag skriver på fullt

allvar. Och det gjorde han, ty han gjorde intet annat. Han tog långa

promenader ut till Gamla Uppsala för att avlyssna nordanvindens sus i

granarna på kyrkogården några gamla sagor, han ropade upp kämpaskuggor ur

högarna, men där kommo inga; han gick ut i kronoparken för att »ta

stämning», men han fick ingen, han drev på kyrkogården men det blev

ingenting av. Ingenting läste han annat än skönlitteratur och de

estetiska systemerna. Men om kvällarna skulle han ha sina beundrare

omkring sig vid toddyn, och då först levde han och kunde till och med bli

genial; dagen därpå vid skrivbordet var han åter steril.

Så framlevde han några terminer och var mycket skygg; han tyckte sig läsa

hån i allas anleten; till och med hans förbund hade börjat tvivla på hans

begåvning och funno snart botten; de ledsnade på honom och kunde icke

finna honom intressant längre. Intressant, det var just det han ville;

han ville vara hånad, föraktad, blott han ådrog sig uppmärksamheten,

blott han fick sympati, sade han. Han måste vara intressant till vad pris

som helst.

Då först hittade han på den nya typen, som var så gammal, så gammal; han

fann att han enligt Vischers system var ett »brutet geni» och nu skulle

han bli bruten till vad pris som helst.

Han klippte av sig håret och lät ett par mustascher växa ut; han klädde

sig ordentligt, skrev oskickliga visor, förde ett rått språk och ett

utsvävande liv med dåliga bekantskaper. Dessemellan hade han hysteriska

återfall och skrev klagande sånger. Men som han nu levat i flera år utan

att ha levat ett liv i verkligheten, hade han ingenting att skriva om,

annat än sin sorg, men hans sorg var icke någon sorg ty han hade intet

annat att sörja över än sig själv, och sig själv hade han pjaskat ut och

plottrat bort bit för bit, så det fanns intet kvar. Det förstod han

inte!

Emellertid hade ryktet om sonens oregelbundna liv nått det aldrig

otillgängliga fadersörat, och beslöt fadern som var grosshandlare i

Sundsvall företaga en revisionsresa till Uppsala, överraska sonen och

hålla en gruvlig räfst. Olyckan ville att han vid sin ankomst till staden

först råkar på en gammal vän, som han icke sett på många år och som

därför ger middag, varefter sonen skall överraskas. Middagen blir

långvarig och rundlig ty de bägge vännerna hava så många projekt att

diskutera rörande de åtgärder, som skola vidtagas med den förlorade

sonen. Sedan de ätit och blivit druckna, gingo de ut att söka det

borttappade fåret. Han fanns ej hemma, men troddes vara på Himmelriket

eller hos Åkerstens. Efter att ha vilat vid en toddy på Åkerstens,

anlände man till Taddis och fick reda på den lilla spiraltrappan som

leder upp till himmelriket. Sedan de girat omkring i den mörka gången

åtskilliga varv, hördes ett skrik som ifrån avgrunden, en dörr slås upp

och mot dem strömmar en flod av ljus, tobaksrök, punschångor och tjut.

Det var himmelriket! Sonen står just i skjortärmarna vid en bål och skall

hålla tal; han fattar i ett ögonblick situationen, fyller glasen och ber

sällskapet hälsa hedersgästerna med ett fyrfaldigt hurra!

Vindlingarna i trappan, övergången från mörkret till ljuset, hurraropen

och kanske mest middagen bedövade den gamle så, att hans entré skulle

blivit ganska komprometterande om icke sonen störtat mot honom.

Därpå druckos flera bålar och åts sexa i stora salen på Gästis, och där

blev sång och tal; sonen höll tal för fadern och kamraterna för sonen,

varvid fadern blev så stolt över att ha en sådan, enligt beskrivning,

förträfflig son, att han senare tog honom avsides i en fönstersmyg och

frågade om han behövde pengar, vartill sonen sade -- nej! Ett sådant nej

var värt mer än pengar, menade han. Senare på natten bars fadern omkring

salen i en stol under allmänt avsjungande av folksången.

Det blev ingen räfst av under sådana omständigheter, och fadern reste med

det allra bästa intryck dagen därpå; men sonen stannade och fortsatte

sitt ogudaktiga liv, i vilket han numera fann stort behag. Han blev fet

och duktig, och hans bröstlidande gav sig, sedan han utbytt absinten mot

punsch. Han försonade sig med mat och glädje och började äta frukost på

källare samt lade sig till med råtthund.

Vid nästa majfest höll han ett roligt tal på nationen, och till

höstlandskapet hade han lärt sig tre oskickliga visor. Han var

synbarligen på bättringen, och en och annan av hans vedersakare erkände

öppet att de misstagit sig på honom.

Härunder hade han glömt bort allt vad han lärt i skolan och insåg en dag,

att han icke hade huvud för att läsa. Då slog han graden ur hågen och

sökte en plats hos en träpatron i Norrland.

Nu är han den gladaste brädgårdsinspektor i Sundsvall, älskar god mat,

starka anekdoter, men hatar poesi.

* * * * *

Poeten däremot, han framgick tyst och stilla på sin bana och tog en

vacker examen.

Han har skrivit poem vid 1 drottnings begravning (varför han erhöll en

briljanterad kråsnål), 1 kröning, 2 invigningar, 18 bröllop, 6

kristningar och många, många middagar och lär ha fått beställning på en

kantat till nästa jubelfest, vad det nu blir för en!

Sedan hans Samlade Dikter även utkommit, tillhör hans namn

litteraturhistorien.

Han är biograferad två gånger (andra gången i två upplagor) och man har

redan utvalt buxbom till hans porträtt.

Offret.

(Ett stycke bondeliv.)

Fadern ägde en gård i Uppland; han hade varit bonde men var nu

possessionat. Han åtnjöt ganska stort förtroende i orten, hade erhållit

kommunala uppdrag och stänkröster vid riksdagsmannaval; han var med ett

ord en aktad man, rättrådig, hederlig, oförvitlig och väl burgen; för

övrigt var han en mycket dålig människa, men det var ett naturfel som

ingen hade rätt att klandra honom för, men det var mycket obehagligt för

sonen, som fick umgälla det.

Det hade blivit en hop barn i huset; inkomsterna växte icke i samma

proportion som barnens antal, därför måste det göras indragningar; detta

roade icke fadern; han älskade ostindiska näsdukar och ville ha riktigt

silver på sina sjöskumspipor; han ansåg sin hustru icke böra gå i

halvsiden då nämndemansfrun gick i hel. När han såg dessa sina små

önskningar hotade, blev han först ond på barnen, och lät dem gå dåligt

klädda; sedan när de blevo vuxna fingo de göra nytta och slutligen skötte

han gården med dem. Det var en god affär, ty han hade dem för bara

maten!

Ingen människa misstänkte några dåliga motiv; alla berömde de utmärkta

föräldrarna till de artiga och flitiga barnen, som skygga och darrande

av hunger alltid hälsade så hövligt. De fingo mycket litet mat: »det är

så hälsosamt», sade fadern, som alltid hade aktningsbjudande motiv för

alla sina dåliga handlingar; de fingo eländiga kläder: »barn ska härdas»,

sade den hedervärda fadern; de fingo ingen uppfostran, men arbeta som

drängar och pigor: »barn ska lära sig arbeta;» och folket sade: »vilken

förträfflig uppfostran, och högfärdig är han inte fast han kommit sig

upp, ty hans barn få då gå som drängar och pigor!»

Om de vetat hur högfärdig han var! Det jäste i honom att han skulle känna

sin underlägsenhet under den där fattiga präststackarn, som han alltid

sökte reta till strid på kommunalstämman, men som alltid fällde honom på

ett så humant sätt genom att meddela en faktisk upplysning i saken ur

sitt förråd av kunskaper. Det myllrade i hans passionerade sinne, då han

kände huru det dock fanns något, som ej kunde fås för pengar; han, som

med sitt stigande välstånd fått aktning, heder, ära, anseende, kunde dock

icke fylla den avgrund som låg mellan honom och prästen. Prästen

begagnade ord, som han icke förstod; prästen kunde knyta ihop ända till

tre tankar och dra till dem så att det kändes som en rännsnara om hans

förstånd; det var bestämt finare hjul i prästens mekanik; dessutom -- och

det var det värsta -- prästen hade en söndag rättat ett par bokstäver som

kommit vilse i hans protokoll. Nog av, han hatade honom, med hela den

styrka som nerver härdade vid plogen och slagan kunna utveckla.

Han mönstrade en afton sin barnskara och utvalde med sin fadersblick den

svagaste bland gossarna. Han tog honom som av en händelse avsides och

talade om Uppsala, om studentfanan, om sången, om de vita mössorna och

mera. Därpå gav han sonen lov att studera; men, sade han, du är en fattig

gosse och får reda dig själv; jag kan icke göra något för dig, utan du

får som andra fattiga gossar hjälpa dig fram med konditioner; blir du

informator i något förnämt hus, så kan din lycka vara gjord, sådant har

man sett förr!

* * * * *

Gossen kom i skola och var flitig. När kamraterna voro lediga, då fick

han gå bort och läsa läxor med minderåriga och det var ej roligt: sina

egna läxor preparerade han om nätterna. Det lilla han förtjänade tog

fadern om hand och köpte åt honom de äldre brödernas avlagda kläder: »man

skall behålla pengarna i huset», sade han.

Emellertid gick han igenom sin ungdom under nöd och strid, men med fast

mod, ty han trodde på framtiden: blir jag blott student! var den tanke

som höll honom uppe! Och han blev student! Han sprang från Kuggis och

köpte för sina sista pengar en vit mössa; och så gick han ut ur staden

för att komma hem till sina föräldrar; han hade fyra mil att gå, men det

var en vårkväll!

Han gick den långa förfärliga Vaksalavägen, och han tyckte den var

vacker; han sjöng och han sprang och han skrek för att få luft, ty han

hade ju ingen att meddela sig med; han hade solen bakom sig och han såg

sin skugga bli allt längre; men när han vände sig om, låg ännu alltid

staden bakom honom, med Carolina, Slottet och Domkyrkan; en gång uppe

vid Vaksala kyrka hade han förlorat dem ur sikte, men så döko de upp

igen; när solen gick ner och lärkorna tystnat ute på de ändlösa åkrarna,

kände han sig trött; han hade inga pengar. Han fortsatte vägen och kände

att han var hungrig, ty han hade icke ätit på hela dagen av bara oro. Men

han gick på; han sjöng icke mer, men han tänkte på huru glada mor och

systrar skulle bli, när de fingo se hans vita mössa. Det började knastra

under hans fötter, ty det frös på den ännu fuktiga vägen. Då fattade han

mod och gick in i en stuga. Där sutto tre bonddrängar på spiselkanten och

rökte pipa.

-- Förlåt mig, kan herrarna ge mig lite mjölk och låta mig ligga över

natten?

De tre herrarna tittade på varandra, men sade ingenting.

Han upprepade sin anhållan.

-- Inte! ljöd omsider det vänliga svaret, och de tre försjönko åter i

samma tysta häpnad och orörlighet.

Han gick; när han kommit ut på landsvägen vände han sig om; där lågo de

tre herrarna med näsorna mot rutan och grinade.

I nästa stuga blev han vänligt mottagen och fägnad grundligt, oaktat hans

uttryckliga förklaring, att han icke ägde några pengar.

-- Håhå, rika Lundmarks äro inte utan, de!

Folket kände hans far, hans rika far; det gav honom att tänka på!

Han lade sig i en mjuk säng och sov så gott, men drömde att han satt i

skolan och skulle förhöras. Och när han vaknade i den lilla stugan, var

solen redan uppe och hans första blick föll på den vita mössan, som

hängde vid fönstret; och det rosenröda sidenfodret lyste igenom den vita

sammeten och den såg så fin ut, men så glad på samma gång! Och han

betraktade sina dåliga kläder, som hängde på klockfodralet, och han såg

på de söndriga stövlarna och han skämdes, ty han mindes gummans ord.

I detsamma öppnas dörren och en piga träder in, går rakt på hans stövlar

och bär ut dem för att borstas. Därefter hör han dämpade skratt i köket

utanför; han rodnade av harm och skam.

När han sedan stigit upp och fått kaffe, tog han avsked och förnyade sin

förklaring och ursäkt. Gumman försäkrade att hon ingenting begärde, men

ville han ge något åt flickan... Det var tunga steg över tröskeln!

När han var utanför hörde han genom det öppna fönstret:

-- Lika snål som fadern! Att inte ha så mycket ambition... utan komma som

en tiggare!

Då gick han upp i skogsbacken vid vägen och stormgrät; han visste icke om

det var av harm eller sorg eller skam; men han kände att han fått ett sår

invärtes som blödde och förgiftade hans blod; ty onda och osunda tankar

uppstodo hos honom. Han försökte en analys. Han fann att det icke var så

mycket förödmjukelsen, ty den skolan hade han genomgått på sina

konditioner; han hade åkt på kuskbocken, fått heta »han», mottagit

julklappar av strumpor och andra _nyttiga_ ting, fått tillbaka sina

pengar då han måst spela fjärde man i en preferans och tappat; sådant

kände han väl; nej, det var något annat som kändes djupare; han trodde

att han förlorat tron på fadern, vilken för honom alltid framstått som

idealet för sanning, heder och rättrådighet. -- Huru ofta hade han icke

hört honom säga: det finns intet så föraktligt som osanning; jag hatar

ingenting så som orättfärdighet o. d.

Men han blev snart glad igen, när han nalkades hemmet; han tänkte sig

huru syskonen och modern skulle stå på verandan och vifta mot honom, när

han kom på stora landsvägen, och så skulle systrarna springa mot honom

med Tello i hälarna -- det ögonblicket skulle ge honom allt igen!

* * * * *

Det var fram på söndagsförmiddagen, mellan tio och elva då han stängde

sista grinden och fick sitt hem i sikte. Han såg ingen mänsklig varelse

på verandan eller utanför. Han sökte ådraga sig uppmärksamhet genom att

sjunga, men utan verkan!

Han går in genom förstugan alltjämt sjungande, går igenom barnkammaren

och gossarnas rum utan att träffa en människa; han går i köket, ingen

piga; slutligen inträder han i salen, alltjämt gnolande på Sångarfanan,

då han mötes av ett dundrande tyst!

Han befann sig mitt ibland familj och husfolk, vilka åhörde huru modern

läste predikan. Det blev en paus i läsningen, men blott ett ögonblick, ty

en blick av fadern, och modern tog sina ögon från gossen och fortsatte

läsningen!

Det var en förskräcklig halvtimme som återstod; tvenne stämningar hade

brutit varandra, och förtrollningen var också borta.

Det blev ledsamt och kallt alltigenom! Efter predikan förde fadern sonen

med sig ut och spatserade. Man tog av en händelse vägen åt kyrkan och

råkade inträda där just som Gudstjänsten var slut.

Fadern mottog lyckönskningar av kyrkfolket och syntes ganska förnöjd! Så

kom prästen.

-- Guds frid, pastorn, nu skall han få predikohjälp.

Pastorn lyckönskade sonen och tackade för den erbjudna hjälpen, men

frågade om sonen redan hade så avgjord kallelse, att han bestämt sig!

-- Kallelse? sade fadern. Hå, det skall väl inte krävas så strängt; man

ser så mycket folk som blir präster!

De följdes åt framåt prästgården. Sonen och prästen voro snart i ett

samtal, som fadern ej deltog i, ty han visste ej varom det handlade.

Framkomna till prästgården bad värden dem stiga in, men fadern sade

tvärt: nej, tack! tog sonen med och gick.

De gingo tysta bredvid varandra länge.

Slutligen sade fadern:

-- Jag hade tänkt att det inte var värt att du blir präst!

-- Jag har aldrig ämnat det!

-- Har du inte?

-- Nej, jag har inte kallelsen!

-- Jaså! Men jag vill att du blir det!

-- Jag menar jag blir vad jag vill, när jag bekostar mina studier själv

--

Fadern tänkte en stund.

-- Om jag hjälper dig med studierna, blir du präst då?

Han fattade sonens hand och såg på honom!

-- Nej, icke för vinnings skull!

-- Om jag ber dig!

-- Nej! Jag är icke av den rena bekännelsen.

-- Det är icke jag heller, tröstade fadern, men det halp icke.

Samtalet var slut. En märklig förändring hade försiggått med fadern på

dessa timmar.

Han hade fått samma sak mot sonen som han nyss haft mot prästen; men hans

fåfänga var större.

Resultatet blev parlamenteringar, som strandade mot sonens fasta beslut

att icke mot samvete åtaga sig att förkunna en lära, som han ej bekände

helt och hållet. Modern skickades fram med sina böner, men intet halp.

Då visade fadern honom ur huset. Genom gamla lärare erhöll han en

sommarkondition och med besparingarna reste han om hösten till Uppsala

och började läsa på graden.

* * * * *

Vid första terminens slut hade han alldeles klart för sig att en examen

egentligen är en ekonomisk fråga, att akademiens viktigaste person är

räntmästaren och att tal om järnvilja, flit o. d. är snack. Här funnos

en mängd opåräknade utgifter: inskrivningsavgifter, lösen,

nationsavgifter, kollegier och böcker. Ett enda lexikon kostade lika

mycket som han tänkte leva på under terminen, och han levde mycket

sparsamt. Han bodde innanför ett arbetsfolk som hade barn. Modern

skickade i hemlighet en flaska mjölk i veckan, vilken han gömde bakom en

bjälke ute i vinden; när det var kallt fick han hugga en vak i flaskan

och hämta sitt förråd för tillfället.

Det där gick ändå an; att han förkylt händerna gick också an; att han

blev svag och eländig av dålig föda också, ty sådant tog icke skada på

hans själ, men det var annat som förmådde det.

Han kunde icke betala nationsavgiften; landsmännen ägde befria honom

därifrån genom allmän omröstning på landskapet. Han stod i rummet

utanför, när de läste upp hans namn.

En landsman begär ordet och, då han ej finner den sökande tillstädes,

förklarar han, att det endast kan vara lågt vinningsbegär, som dikterat

denna ansökan, då fadern vore känd som en minst sagt välbärgad person.

Vid voteringen beviljades hans ansökan att bliva från terminsavgiften

befriad med tre rösters pluralitet.

Han drog sig nu mera alldeles tillbaka, och de få kamrater som förut

umgåtts med honom, stötte han ifrån sig genom sin misstänksamhet.

* * * * *

Det blev vår och det var en Valborgsmässoafton. Studenterna samlades som

vanligt på torget om kvällen för att med fanor och sång tåga upp till

Slottsbacken.

Han hade varit ute och gått för att hålla sig varm och vände just om

Carolinahörnet då han såg det långa tåget komma emot sig. Han blev blyg,

han blev rädd och ville springa sin väg; men han ville så gärna vara

med; han hade ju rättighet; men så tänkte han på den där gången på

nationen, och så blygdes han -- han hade ju inga rättigheter. Nu tågade

de förbi honom, han tyckte att alla de vita mössorna sågo på honom; själv

hade han icke någon ren mössa utan gick i hatt och det kom också för

honom. Han följde ändock efter och blev knuffad i folkhopen; han stannade

med de andra åskådarna uppe på backen; han trängdes allt längre fram mot

sångarna; han kände igen gamla skolkamrater, men han vågade sig icke

fram. Och nu klingade »Våren är kommen» så jublande friskt och eldarna

lyste runt kring horisonten. Här hade han stått som katedralist året

förut och drömt om det ögonblick då han skulle få vara med, och det stod

så livligt för honom, att han glömmer sig och faller in i sin

sångstämma!

-- Å, håll mun på dig, när studenterna sjunga l röt en gesäll och

knuffade honom i sidan!

Nu hade han bevis på att han icke var student!

Han ville gå hem senare, men han gick ändå ut i staden för att höra på

sången och se de glada upptågen. Det lyste i alla nationssalar; han

tänkte ett ögonblick gå upp på sin; men det kostade pengar, och om han

också haft skulle han ej vågat gå dit. Man skulle ha viskat, så trodde

den token, »har han råd med det?»

Han kände att han den kvällen var på god väg att bli en dålig människa!

Han var så viss, att i hela det stora studentsamhället ej fanns en enda,

som i denna kväll var så olycklig som han -- och ändå funnos där så många

som voro fattigare. Det fanns en fläck på honom och en sådan som han

visste att ungdomen aldrig förlåter, och han var dock oskyldig; det

skulle ha varit en lisa att ha varit skyldig, tyckte han.

När han kom hem och gick igenom arbetsfolkets rum, satt hela familjen

omkring ett väl dukat bord och åt.

-- Nej, kors, är inte magistern ute; vi trodde vi inte skulle få se honom

förrän i morgon bittida!

Och så skildrades för honom hur lustigt det brukar gå till; hur hela stan

är vaken om natten och hur studenterna gå till slottskällan på morgonen i

soluppgången; och hur roligt det skulle bli i morgon på första maj!

Han gick in till sig och slog upp fönstret. »Sjung om studentens lyckliga

dar», hörde han. -- -- »Inga stormar än»; »Inga stormar, Inga stormar»,

sade basarna för att göra saken troligare, men han blev så ond, ty han

älskade ännu sanningen och han fick en hel hop onda tankar om poeterna,

»dessa mänsklighetens flattörer», menade han.

Han gick till sängs, hörde arbetarens barn läsa aftonbön och somnade i

den fulla övertygelsen att han var en förkastad människa.

* * * * *

Åtta dagar senare skulle han upp på nationen för att läsa ett anslag om

ett ledigt stipendium på 15 rdr. Han valde en timme efter middagen då han

nästan var säker på att ingen skulle finnas på lokalen.

Han fann tamburen full av rockar; han gick igenom läserummet och fann

dörren till salen stängd, men hörde en röst som talade. Han lyssnade!

-- Mina herrar, då Xlands nation i dag har den äran och glädjen att se

sin inspektor hedra densammas enkla bord med sin närvaro, är det för oss

en så mycket kärare anledning att få hälsa honom -- -- --

Han tittade genom nyckelhålet och såg ett långt dukat bord med ljus,

vinglas och blommor; kurator stod med ett Champagneglas i handen vänd mot

nationens inspektor, professor X.

-- -- -- och jag ber på alla mina landsmäns vägnar härmed få föreslå en

skål, en tacksamhetens för den aldrig tröttnande välvilja, varmed ni herr

professor städse omfattat Xlands nation, en välönskans för vetenskapens

nestor, akademiens ära, som så hävdat Xlänningarnas gamla namn! Leve

Xlands nations inspektor!

Hurra, hurra, hurra, hurra! inföll nationen, och fanfarer skrällde.

Han måste höra fortsättningen och satte sig ned vid dörren.

Det knackade i ett glas och det blev dödstyst.

-- Mina herrar landsmän! -- Jag har icke många ord att säga! Den

oförtjänta ära, som kommit mig till del, då ni inbjudit mig till ert

lysande bord, har tilltalat mig ganska livligt. Det är gott för en gammal

man att se sig avhållen av ungdomen, och det är desto kärare, som denna

ungdom blivit född och uppfödd i samma hembygd, ja mina unga vänner: det

samband, det osynliga samband, som äger rum mellan personer, födda och

uppfödda i samma hembygd, är i sanning egenartat; man känner sig som barn

av samma mor och man älskar varandra som sannskyldiga fränder. Xlands

nation har för mig alltid varit som en kär anförvant och, oaktat den

ringa beröring man kommer till varandra, har jag dock fått er alla kära

-- och jag känner eder alla; det finns icke en av er som ej ligger mig

om hjärtat. I tycken måhända, att vi så sällan se varandra? Väl! Men jag

ser er, jag ser med mitt vakande öga, ty jag älskar er!

Vet ni, mina unga vänner, jag säger ibland för mig själv så här: Gud late

aldrig Xlands nation komma att ångra den stund då den utsåg mig till det

ansvarsfulla kallet -- -- --

Han sprang ut i tamburen för att få skratta ut och återvände sedan till

nyckelhålet.

Inspektorn stod där ännu med glaset i hand och tårarna i ögonen och

talade.

-- i hemmet, mina unga vänner, är det vi få lära allt gott, i hemmet är

vår lyckligaste tid; huru mycket ligger ej i detta enda ord: hem! Och I

han alla lyckliga hem -- jag vet det! Men därför skolen I också vara

tacksamma! Tanken på denne fader, som för eder arbetar och trälar och

drager dagens tunga och hetta; det är för er han arbetar, ty varför

skulle han arbeta för sig själv -- -- --

Han avlägsnade sig och mötte i trappan vaktmästare med fat och buteljer.

Det kändes som om något gått i baklås för honom. Han tyckte att alla

människor ljögo; studenterna i sin sång, kuratorn i sitt tal, inspektorn

i sitt tal; men det värsta var, att de bestämt frodde på vad de sade;

inspektorn grät ju! Eller var det kolsyran! De voro sålunda vilseförda!

Han hade ju efter hand funnit att allt förhöll sig på ett rent motsatt

förhållande i verkligheten mot vad som sades av människorna. Icke hade

inspektorn visat nationen någon välvilja, icke var han någon nestor i

vetenskapen, han var ju ansedd för en stor medelmåtta; icke kände

inspektorn _alla_ landsmännen, han som aldrig såg dem mer än en gång om

året på vårmiddagen; och ordet hem, det väckte ju hos honom de allra

obehagligaste föreställningar; och hans far, icke arbetade han för sonen

-- det var ju lögn alltihop!

Om kvällen skrev han till fadern och sade, att nu ville han bli präst, ty

han hade ändrat mening i vissa saker.

* * * * *

Två år efteråt har han tagit dimissionsexamen och håller på med den

praktiska.

Hans levnadssätt och hans yttre ha undergått vissa förändringar. Han har

genomlevat en andlig kamp, som numera är slut. Ansiktet är något åldrigt;

näsan mera framskjuten och markerad; ansiktets hud fast, gul, med två

mörka skuggor efter skägget; vissa muskler omkring munnen

(buccinatorerna) mera rörliga och utvecklade, liksom alltid på språng;

blickarna oåtkomliga; om man ser honom i ögat, kan han kontrahera

pupillen, så att man tror sig se en blind; det där lilla mörka

pupillhålet, där själen strålar ut, är han så rädd om; pannan är högre,

men man ser platsen efter det gamla hårfästet; händerna äro vissna, men

han har blivit fet.

Hans studier bestå i homiletik och kateketik.

När han står i katedern och extemporerar är han vältalare, men det är

mera en exeget än en predikare man hör.

Kateketiken är honom motbjudande, men han måste, och han är strängt

plikttrogen. Han får tre av de värsta gossarna från Prinsens skola till

sig kl. 6 varje morgon; dessa skola senare på dagen ge prov på lärarens

skicklighet genom att svara på ett visst antal katekesfrågor; barnen

tycka icke om att stiga upp i otid, därför äro de sömniga och tredska,

men som de äro fattiga, tycka de om slantar. Detta vet den unge

människokännaren och därför begagnar han detta vanliga och tillåtliga

medel.

Hans två mellanår hade icke varit angenäma; han hade visserligen fått

umgänge genom kollegiet, men de voro icke behagliga dessa unga män, ty de

voro så obildade, menade han, och dessutom hade de ett vakande öga på

honom och umgingos hos en professor.

Litet svårt hade han också haft att finna sig i den tyranniska ton, som

lärarna begagnade mot honom, och tilltalsordet du kändes som ett

tillbakaflyttande i skolan; det verkade så förkrossande, att han ibland

trodde det vara en villa att han arbetat sig ur gossåren, han tvivlade på

all utveckling överhuvud.

Striden hade varit svår! Han hade slutat sin första period i tvivel, då

när han beslöt läsa på prästen, men gick icke till botten med sin sak,

utan kastade sig över till absolut stupidité.

Han ville bli kristen på allvar, men han kunde icke; han ville pröva sig

genom späkning, självförvållade lidanden, men han fick aldrig extasen.

Han slog en gång upp ett tryckt plakat på sin vägg med »Kom till Jesus!»

Visserligen led han litet smälek därför, men det var så litet mot vad han

lidit förr, att han tog ner plakatet igen.

* * * * *

Han prästvigdes i Domkyrkan i föräldrars och syskons åsyn; fadern tog

emot honom på korsgången och kysste honom; modern grät och syskonen

också. Han var som vanligt lugn och kall.

När tiden blev fullbordad, erhöll han komministraturen i hemsocknen.

Nu är han mycket avhållen av sina församlingsbor, är ansedd som en snäll

och hederlig man, och så är han; men främmande folk från stan, som hört

honom i kyrkan, säger att han är »död».

Med fadern umgås han rätt förtroligt; de spela bräde om lördagarna och

äta middag tillsammans om söndagarna.

Lättsinnet.

Nätt och jämnt hade han tagit en dålig studentexamen, då fadern dog och

lämnade honom fyratusen rdr i souvenir. Det var mycket pengar, menade

sonen och reste om hösten till Uppsala för att ta graden.

Anländ till ort och ställe hyr han och två kamrater en triplett på

Svartbäcksgatan. Sedan går han ut och ser på stan; när han blivit nykter,

börjar han höra sig om fordringarna till graden. Han får då veta att man

icke kan tala om några fordringar, ty graden är helt enkelt frukten av

mångåriga studier vid universitetet, graden är krönet på bildningen,

graden är en utvidgad studentexamen, graden är egentligen icke någon

examen alls; för övrigt använder man första terminen till att uppvakta,

anmäla sig till föreläsningar utan att besöka dem, ty dem kan man icke ha

någon nytta av ännu, med ett ord till att orientera sig!

Och Gud, vad han orienterade sig!

Man såg honom uti Eklundshovskogen slå käglor och dricka punschbålar kl.

11 på förmiddagen och det var han som uppfann att ge åkarn tre riksdaler,

för att han på hemvägen skulle köra omkull i svängen nedanför backen.

Det var han som uppfann att man kunde rida på de förspända

droskhästarna, när man ej fick rum i vagnen eller på kuskbocken.

Det var han som fann upp, att man kunde simma över ån för att komma till

Lamby's.

Han anförde alla nattliga uppträden på torget; han sjöng första bas och

försummade aldrig allmänna sången; han blåste b-kornett i nationen och

införde det bruket att nationsextetten alltid upplöste sina sammankomster

på torget medelst fanfarer.

Han var älskvärd i dessa upptåg, men han hade även sina stunder, då han

var fruktansvärd. Det var då han blev utsläppt kl. 11 från ett schweizeri

och icke kunde komma in någonstans mera; det var då bärsärkalynnet tog

sig ut. Då gick han till torget och utvalde en handfast skara för att gå

ut på strövtåg. Först släcktes alla lyktor på Svartbäcksgatan och så bar

det av ut till stadens utkant vid Kungsdiket. Där låg en ölstuga. Kom han

ej in, då kunde han i raseri bryta ner hela längor med staket och gamla

plank; han lät en gång bära en grind från Vaksala tull ner till Fyris --

han tog ner skyltar och bar i ån, ja han lät en gång föra en släde från

en gård och skjuta den ner i en vak så att endast det yttersta av

skälmarna syntes -- allting skulle ner i ån.

Allt detta nidingsverk, som numera upphört, tåldes av stadens borgare;

aldrig hörde man några klagomål åtminstone, vilket gav studenterna

anledning förmoda att de togo igen skadan på annat sätt.

Hans mest berömda dåd var dock den i annalerna länge levande belägringen

av »Tunnan», en ölstuga en halv fjärdingsväg utanför Svartbäckstull, på

en åker på väg till Gamla Uppsala. Han tog ner ett staket och utdelade

spjälorna som spakar, med vilka dörrar och fönsterluckor skulle brytas

upp på den lilla stugan, i vilken fyra borgare hade stängt in sig. Han

gick själv upp på taket och släppte ner stora stenar genom skorstenen, så

att spjället sprang sönder; han började lyfta av takpannorna och fick

foten igenom de murkna läkterna, då ett väldigt skri förkunnade att

dörren var uppbruten och att besättningen kapitulerade. Han var

fruktansvärd, där han stod i skjortärmarna i den kalla vinternatten,

drypande av svett, och han skulle säkert ha blivit gastkramad som en

värdig ättling, örn någon av de gamla kämpar stigit upp från Fyrisvallen

därute och sett på den belägringen.

Nå, det där var nu hetta i blodet, som borde ha givit sig, innan de fyra

tusen riksdalerna tagit slut, men den gjorde inte det!

Hans hem var oordentligt; det låg vid en stråkväg och där spelades bräde

och dracks öl hela förmiddagarna. När han mot slutet av terminen skulle

ta fram sina böcker, fann han dem icke. Slutligen hittade han i en

koffert bland orena kläder en psalmbok, ett nya testamentet och Anna

Maria Lenngren.

Andra terminen, då han kommit underfund med att graden var en examen,

till vilken fordrades tolv betyg, började han läsa _humaniora_, det vill

säga Paul de Kocks romaner på franska, »för språkets skull», diverse

skönlitteratur och latinska grammatikan, ty han hade hört att nian skulle

skriva latin en gång till.

Nu var han bliven sexmästare i nationen och det var ett maktpåliggande

värv -- och kostsamt.

Tredje terminen tog han ett kollegium i latinskrivning för att lugna sig,

ty han började bli orolig. Hans liv fördystrades även av husliga

bekymmer, ty han hade en kontubernal, som ville läsa och som ej kunde

fördra de eviga kort- och brädspelen i hemmet.

En kväll hade de slagits och då kontubernalen, som var en inbunden

vildsint natur, dragit upp sin kniv, fattade den andra sin laddade bössa

och sköt av skottet i väggen. Saken gjorde ett obehagligt uppseende, men

det hindrade icke honom att alltid ha bössan laddad över sin säng och att

knäppa med hanen, innan han lade sig, för att låta kamraten höra att han

var på sin vakt. Ingen ville flytta mitt i terminen, och man levde på

fältfot. Detta gjorde att han flydde hemmet och att vid fjärde terminens

ingång hans fyra tusen riksdaler voro slut.

Det var en vändpunkt i hans liv -- han skulle börja vigilera.

Nu tror man att kamraterna övergåvo honom, att alla så kallade vänner,

som ätit hans sexor och druckit hans punsch, skulle vägra honom sin

hjälp! Nej, visst icke; den penning, som cirkulerar i studentrörelsen, är

icke förvärvad av ägaren och därför betyder den så litet; där i staden

bedrivs så mycken hemlig socialism, att om föräldrarna bara visste!

Att vara utan tillgångar är nu en sak, som i Uppsala är lätt hjälpt, men

att ha skuld är något värre, och det var det han hade.

En morgon väcktes han av en karl, som visade en räkning på ett par

blanklädersstövlar. Han hade aldrig i sitt liv dragit blankläder, men en

provisor på apoteket skulle på en Gillebal och kunde icke få

blanklädersstövlar utan att någon gick i borgen, _pro forma_. Han hade

alltså gått i borgen.

-- Vill herrn betala den här räkningen?

-- Skall jag betala hans stövlar! Jag känner knappt karlen!

-- Men herrn har accepterat!

-- _Pro forma_, ja, det har jag gjort! Gå sin väg nu!

Karlen gick, men han kom igen om åtta dagar, och då voro de två!

-- Vill herrn betala?

-- Nej! Ska jag betala andras stövlar; tycker herrn det är billigt? För

övrigt kan jag inte!

-- Då blir det utmätning!

Han låg i sängen och såg huru de upptecknade: ett beväringsbandoler, en

bajonett (tillhörig K. Upplands Regemente), en hamptygsrock, en

tobaksburk (utan lock), två kortlekar, en studentmössa. Han tvang dem att

vidare upptaga: 8 tombuteljer, en galosch, Ödets lek (från ett

lånbibliotek), en nattkappa och en latinsk temabok.

Han fann uppträdet nytt och underhållande, varför han bjöd herrarna på

var sin halv öl, som de tacksamt emottogo.

Vid närmare besinning fann han det ändå orättvist att han skulle betala

en annans stövlar och han gick till en kamrat, som läste på hovrätten.

Han gjorde sin relation och förklarade sig missnöjd med domen.

-- Men du har ju redan skrivit på utslaget, att du erkänt skulden?

-- Ja, det är sant, jag skrev på! Men det bryr jag mig inte om! Jag

processar!

-- Processa aldrig med hantverkare, ty du förlorar alltid! Jag processade

med min skräddare om en överrock härom året och jag förlorade genast i

första instansen!

-- Men du hade fått rocken!

-- Ja, naturligtvis!

-- Ja, men jag har aldrig fått några stövlar!

-- Det är samma förhållande!

-- Men, _ponera casus_!...

-- Det hjälper inte!

Han blev slutligen övertygad om att han redan förlorat processen, och att

han måste betala rättegångskostnaderna, såvida han ej ville bli bysatt,

ty de upptecknade lösörena skulle säkerligen icke räcka!

Han fick nödiga instruktioner att gå till Bolén för att skaffa pengar.

Bolén var en ockrare, som ägde det största huset vid torget. Nu var han

gammal, hade upphört med rörelsen och blivit metodist. Liksom för att

försona sina synder, eller om av behov att se supplikanter, fortfor han

ännu med att låna ut pengar utan ränta, men mot god borgen.

Han gick alltså till Bolén; blev mottagen i en vacker salong, frågade om

han hade äran tala vid brukspatronen (§ 1 i instruktionen).

Brukspatronen bad honom sitta och tog upp ett samtal ganska ledigt.

Supplikanten förde konversationen in på dagens religiösa frågor, talade

om den gängse otron, prästbristen och statskyrkans intolerans. Härunder

hade han blivit tillräckligt varm för att resa på sig och för att kasta

betydelsefulla blickar på det album, som brukspatron nu (enligt § 2)

skulle fatta. Det var ett fatalt ögonblick: han berömde pendylen,

kriticerade ett landskap, genomströvade rummet i alla riktningar, men

Bolén tog intet album.

Enligt § 2 skulle nämligen ockraren strax efter hans inträde, just då

konversationen hotade att avstanna, liksom av en händelse fatta ett stort

kvartalbum, utstöta en suck och slå upp reformatorernas konterfej. Detta

var det avgörande ögonblicket, på vilket lånet berodde. Då skulle

nämligen låntagaren ögonblickligen, utan att klicka, falla in: »Det var

en väldig Guds man, den Melanchton, eller Luther, eller Huss», vem det nu

var som låg uppslagen.

Då skulle ockraren, enligt § 2 mom. 6, säga: »Nej, kors att herrn känner

dem», varpå låntagaren: »O ja, visserligen känner jag dem!»

Men ockraren kände icke instruktionen, utan fann ett så livligt intresse

i samtalet att han glömde sin vana.

Situationen blev kritisk och han beslöt att bryta dess spets; han tar

albumet själv, slår upp på en slump och utbrister: »Det var allt en

satans karl, den Luther! Var det inte, brukspatron?»

Lånet utföll icke.

Affärerna blevo allt sämre och han kände redan under sina fötter den

gungfly, som kunde bli hans grav.

Upp till posten varje morgon för att spana efter rekommenderade brev, och

så ut att låna och så ut att betala. Hela dagen gick utan att tid blev

att läsa. Fjärde terminen gick ut och han ansåg sig böra slå graden ur

hågen.

Kamrater gjorde upp hans skulder; själv sökte han en prediko-kondition

och började läsa på prästen.

Primus och Ultimus.

Östgötarnas trädgård var riktigt fin på eftermiddagen den andra juni det

året, ty där skulle bli kransbindning till promotionen. Örtagårdsmästaren

hade låtit kratta gångarna och rensa bort allt gammalt löv sen fjolåret;

han hade med egen hand stöttat upp narcisserna och tulpanerna, som nu

stodo i full blom, och halva nationen hade dagen förut grävt upp

rabatterna. I en berså av blommande syrenbuskar var ett stort bord dukat

med lätta förfriskningar för damerna; därbredvid ett annat med något

solidare varor för kandidaterna och sångarna. Tvenne lagerträd hade

blivit nedflyttade från Botanicum för att lämna sin tribut till den

ungdomens fest, som dagen därefter skulle begås.

Av fruntimren voro somliga unga, andra äldre; de voro antingen systrar,

fästmör eller mödrar; men i dag voro de alla vackra.

Det låg över det lilla sällskapet en sådan dämpad fridens stämning, som

plägar infinna sig efter fullbordandet av ett långt, mödosamt arbete; all

oro var borta; segern var vunnen, man väntade endast på belöningen.

Bland de unga männen var det två, som ådrogo sig uppmärksamheten framför

de andra: det var i själva verket primus och ultimus.

Primus var en smärt, högväxt ung man med ett yttre som var felfritt;

bröstet var högvälvt och bar alls icke några intryck efter ett långvarigt

lutande över skrivbordet; skuldrornas bredd ganska betydlig, de fina

händerna, med phalangerna i fullt normal skönhetsproportion, vittnade om

en ras, som ej under generationer haft kroppsarbete i något led; man

kunde ha sagt med ögonmått att foten höll precis en huvudlängd i profil

och dess höga valv hade icke sjunkit under trampandet på en nedgången

skosula; det var med ett ord en fullständig, oförstörd idealgestalt och

ändå hade han det största betygantalet. Och icke ett spår av rynkor

mellan ansiktets muskler, som skyddades av ett tunt fettlager vilket

aldrig behövt anlitas under det starka hjärnarbetet, ty ägaren var själv

rik och tillhörde en mycket rik köpmanssläkt. Han hade dagarna förut på

ett lysande sätt försvarat en utmärkt avhandling: _Les differentes

époques de la Poésie Provengale jusqu' à la mort de Louis le

Débonnaire_.

Han bar sitt huvud högt och var glad och öppen, artig och chevaleresk mot

damerna som en medeltidsriddare och när han nu föll på knä för sin

trolovade för att prova lagerkransen, då var det en scen från en _Cour

d'amour_; han hade icke köpt denna belöning; han hade arbetat sig fram

därtill, ty han hade ju kunnat skaffa sig gård och hustru för fyra år

sen, men det ville han ej, och emedan han var rik, hade han ställt högre

fordringar på sig än på de andra; ty han hade sina kunskaper till bättre

pris. Men fyra år äro långa och han hade gjort sin riddarevakt med ära.

Ultimus, caput för en fattig kommendörsätt, var en trettioåring med fina

drag, blek hy och mörkt hår; han var enkelt klädd, men ytterst

omsorgsfullt, nästan ängsligt, och hans kläder buro lätta antydningar om

borstens alltför flitiga begagnande; han såg icke glad ut, icke lugn ens,

ty tunga moln gingo då och då över hans panna. Han hade endast sin syster

med sig, ty han ägde inga anhöriga eljest. Hon hade redan bundit hans

krans, icke alltför omsorgsfullt, och var nu ivrigt upptagen av

konversation med de andra oförlovade kandidaterna, bland vilka hon väckte

ett visst uppseende genom sitt behagliga sätt och sin ytterst smakfulla

och eleganta toalett.

Brodern kastade då och då en sorgsen blick på systern; han var tio år

äldre än hon, han hade vaggat henne som litet barn och han hade varit

hennes enda stöd -- då kan man veta! Det hade varit en ganska mörk

historia, icke så originell, tyvärr, men tyst hade den varit och därför

fordrar den vördnad. Han hade sett resande köpmän tillhandla sig skogarna

omkring hans hem, han hade sett huru samma köpmän inropat hans gamla

fäderneboning, huru de rest upp torn i Nürnbergerstil i alla fyra hörnen

på det gamla renaissanceslottet som de låtit vitstryka, och han hade satt

sig ett mål före, ett mål för livet -- att åter en gång träda i

besittning av det gamla godset och återställa det i dess forna skick. Men

som han var en klok man och insåg tidens strävan, fann han den enda

möjliga utvägen bestå i att arbeta, underlätta arbetet genom teoretiska

kunskaper och därigenom komma till kapital -- och sedan! Han hade därför

valt naturvetenskaperna och disputerade om »_Fenyl-syrornas återförande

på formeln_ C_12 H_5.»

Systern hade aldrig förstått honom riktigt; hon ville att han skulle bli

officer, som fadern hade varit, hon ville att han skulle leva efter sitt

stånd, som en gammal moster hade lärt henne säga, men brodern svarade

endast med en kyss på pannan och såg noga till att det intet fattades den

älskade systern; han hade också dedicerat sin avhandling till henne, och

det tyckte hon om, men hon kunde icke låta bli att skratta åt titeln, och

det gjorde brodern ont; hon var avundsjuk på primus7 fästmö, som kunde

läsa upp de fransyska verserna ur hans avhandling och få förtjusta

åhörare. Det där tyckte hon var så roligt, och det sade hon nu högt, och

det var därför brodern var ledsen, men det var nog för annat också.

Emellertid började stämningen antaga en muntrare karaktär; sånger och tal

avlöste varandra, och ultimus blev anmodad att repetera sitt tal till

kvinnan, som han i morgon skulle uppläsa i kyrkan. Som han aldrig skrivit

vers, hade han måst anmoda primus, vars latinska tal till föräldrar,

lärare och målsmän han i gengäld uppsatt. Han skulle just börja, då

nationsvaktmästaren steg fram och viskade honom något i örat; han blev

litet blekare än förut, bad om förlåtelse och gick ned åt porten till

gatan. Där stod en karl och väntade honom; denne bad om ursäkt att han

kom olägligt, men han hade bud från kamrern, att doktorns växel, som

troligen blivit glömd, hade förfallit i dag, och att banken väntade den

skulle bli reglerad innan morgon middag klockan tolv.

-- Den förfaller icke förrän i övermorgon, då de fyra månaderna äro ute!

-- Det står 120 dagar och de tvenne sista månaderna ha haft 31!

-- Hälsa att jag skall komma!

Han återvände till sällskapet nästan paralyserad, men måste vara med i

glädjen; och det blev även gemensam supé med förberedande dans, tills

äntligen klockan blev elva och man skildes.

* * * * *

Klockan sex följande morgon var primus på benen, tog sitt bad, satt upp

på sin häst och red ut åt Stockholmsvägen. Han var glad som en lärka och

lät hästen emellanåt gå steg för steg, så att han fick repetera sitt tal,

och han talade latin för tallarna så att det sjöng i skogen. När klockan

slog sju började kanonerna på Slottsbacken att spela; då kastade han om

hästen och red hem för att göra toalett.

Ultimus hade haft en svår natt. Han visste att han blott behövde räcka ut

handen för att få en ny borgen av primus, ty han lånade aldrig pengar;

han skulle gärna göra det i övermorgon, men icke i dag -- för sin systers

skull, och utställaren -- var en fattig kamrat! Han skulle ha mördat

primus, om han sett en enda misstänkt blick under aftonens bal kastad på

hans systers eleganta klänning. Han befann sig i en situation sådan som

endast en ond stormakt kan uppfinna; hela hans med så mycken skicklighet

uppförda finansbyggnad hotade att störta just nu, då han stod vid

ingången till en ny bana! Under hans funderingar gick tiden, och kl. 8

skulle han vara på samlingsplatsen. Han kom dit och han kom i kyrkan och

befann sig på hedersplatsen bredvid primus.

Kantaten spelades upp; promotor talade om matematikens ställning till de

övriga vetenskaperna i våra dagar; han kastade en hastig blick på de

nyaste forskningarnas resultat; han redogjorde med några ord för Cauchy's

skiljande av rötterna till synektiska funktioner av en variabel, kom in

på plana kurvors envelopper och singulära solutioner samt förirrade sig

in på vederläggningar av Clairvaults och Eulers föråldrade teoremer.

Ultimus följde med en stund, men tankarna lupo upp med de smala

trekvartskolonnerna och gingo ned på andra sidan bågen. Han såg ett

ögonblick att läktaren mitt emot honom var klädd med unga damer; men då

fick han ögonen på Prechtens våldsamma figurer på tabernaklet och han

kände hur de trampade honom på bröstet; han försökte nya uttydningar på

kragstenarna i koromgången, men tankarna lupo ändå runt om ett litet

avlångt blått papper; han försökte se ut på församlingen, men tyckte han

såg kamreraren och kassören. Slutligen måste han upp; promotor hade sagt:

att nu voro de vid ingången till vetenskapens härliga tempel och gav han

dem härmed fullmakt att inträda. Hans tankar rörde sig om en

svavelsyrefabrik, när han kände en krans läggas på sitt huvud och ett

skott small av; »_Valepræclarissime Doctor_» -- han hörde endast ett val

e, ett _vale_ till allt som han hoppats på och strävat efter! Han fick

ett papper i handen med namnteckningar under -- han observerade att de

voro obevittnade.

Primus hade hållit sitt tal. Nu steg ultimus upp darrande och blyg och

läste upp verserna.

Han talade om kvinnan; huru hon i alla livets skiften är mannens stöd,

som moder, som syster -- härvid gick hans blick upp till läktaren

mittöver och då han såg sin systers varma blickar blev han stark -- och

som brud. Nu slog klockan tolv -- det fatala klockslaget; hans tal var

slut, kanonerna dundrade, orgeln spelade upp och klockorna ringde.

Den vackraste dagen i hans liv var förstörd; han som så väl behövde ett

minne att värma och stärka sig vid, han fick det ej!

* * * * *

Åtta dagar senare, innan ännu lagerkransen vissnat, hade han inträtt i

ett helt annat tempel än det som promotor öppnat för honom; han var

anställd som kemist på en porslinsfabrik -- han var arbetare. Första

dagen kändes det något tungt att på slaget 7 vandra in genom den stora

porten, som endast öppnades mot uppvisandet av ett märke, tillsammans med

dessa tysta misstänksamma människor.

Men när han inträdde i laboratoriet och hörde drejskivors snurrande över

sitt huvud, vagnars rullande, hissars gnällande och verkmästarns

kommandoord, då kände han det fridfullare än på gamla Chemicum bland

medikofilares lek och pojkstreck; han kände nu först vad arbetets andakt

var. När han kom in i ateljéen, där unga flickor sutto vid långa bord och

målade porslinet, och såg deras allvar, deras oavbrutna flit som icke

stördes av prat eller skratt, föll en bit fördom ur hans föreställningar

om världen; men i nästa ögonblick kände han sig nästan ängslig till mods,

ty han var ju i paritet med dessa, endast att han var primus, vilket dock

föreföll honom tvivelaktigt! Han skulle anordna tillredning av de färger,

med vilka dessa skulle måla; de voro som artister mot honom; han skulle

analysera kaolinet, innan arbetarn formade det, han skulle undersöka

smaltsens smältbarhet, innan godset sattes i ugnen -- han var ju blott

ett biträde åt arbetarna! Men han hade ett oerhört behov av att vara

något mer, han erfor det som en skyldighet! Han läste då in sig på sitt

laboratorium om nätterna och söndagarna för att göra sin upptäckt; han

såg att det fanns något inom denna gren, som ännu icke var gjort här i

landet och icke ute heller; det var detta han skulle göra. Han

underkastade Sévres-porslinet de skarpaste analyser för att avlocka

detsamma dess hemligheter; han måste upptäcka dessa lysande färger, som

icke förändras i bränningen; en gång var han upptäckten på spår. Han

visste noga chlorens inverkan på koboltföreningar; huru dessa under olika

temperaturgrader förändra färg; återstod då att fixera dessa färger på

olika stadier -- att få en hel skala att röra sig med; dessa resultatlösa

försök togo månader! De voro icke angenäma förövrigt.

Mycket folk kom han i beröring med, men där kunde aldrig bli något

förhållande, ty man saknade varandras förutsättningar. Principalen var

rik och obildad, därför kände han sig honom både underlägsen och

överlägsen, men det kunde aldrig bli något deciderat.

Herrarna på kontoret voro gott folk nog, men de smickrade honom och

beklagade honom, och det senare var förödmjukande. De undrade så ofta

»hur f-n man kunde stå i en smutsig blus och koka smörja, när man var

doktor och adelsman!» Och det var just detta han ej ville säga dem.

Försökte han under sina rastpromenader på den instängda fabriksgården

tala vid någon arbetare, möttes han alltid med misstroende; var han ock

klädd i sin blus, röjde de vita händerna duvan bland kajorna. Då kände

han olyckan av att bära ett namn!

En gång hörde han ett par arbetare i portgången samtala om honom:

-- Det är då -- att våran adel ska gå på det där sättet!

-- Å var du lugn, han gjorde't inte, om inte en var nödd!

-- Tror du det? återtog den förste och knep med ögonen.

-- Var så säker; han var inte så gemen mot oss annars.

-- Men han är en snäll man!

-- Tacka honom den för det; men han har högfärden i sig, den

fattiglappen, fast den inte syns!

Han återvände till sitt tysta rum och eldade på i reverberugnen för

hundrade gången. Han såg hur smaltsen i digeln antog den ljusröda färgen,

så rosenröd som hans vackraste drömmar; han såg hur den blev blå som en

vårhimmel -- han ville fixera den, men då bleknade den och blev gråblå

som en drinkares öga.

En dag fann han några kristaller anskjutna på ett filter, som stått över

några dagar. Han betraktade dem genom mikroskopet och kände dem ej; han

visste vilka reagentier han begagnat; dessa måste alltså ha varit orena.

Han underkastade sina kristaller den skarpaste analys; han förnyade den

flera gånger, men kom ej till något resultat. Då slog det som en blixt

för hans ögon; han stod vid odödlighetens tröskel, han hade upptäckt ett

nytt enkelt ämne! Han sprang ut i ateljéen och ville tala om det för

flickorna, men han vände om i dörren och gick in till svarvarna och

frågade vad klockan var, och så ned i magasinet och såg på priskuranterna

och så tillbaka till sitt rum, där han andlös kastade sig på soffan och

var galen i fem minuter!

I fjorton dagar levde han i ett febrilt tillstånd, men sen hade han sin

avhandling färdig, och med prov av den nya kroppen, som han givit namnet

_Ptyren_, insände han densamma till vetenskapsakademien.

* * * * *

Primus hade uppskjutit sitt bröllop till hösten, emedan han först ville

göra en studieresa till Italien för att lägga sista handen vid sin

bildning. Mången hade funnit uppskovet omotiverat, och fästmön icke

minst, som gärna velat vara med; men han var bestämd. De funnos dock, som

starkt tillrådde resan, ty man hade trott sig märka att den unge doktorn

efter promotionsdagen undergått en märklig förändring; man sade till och

med att han var litet vurmig efter det myckna läsandet, och trodde man

att en utrikesresa skulle göra honom gott.

Han reste -- ensam. Icke såg han mycket på museerna, ty dem hade han

tenterat förut, och han ville gärna behålla sina vackra tankar om de

erkända stora snilleverken, men han företog ensliga resor upp åt

Apenninerna och levde herdeliv i naturen; och allt var nytt för honom.

Han fann träden så stora och så vackra i teckningen, att han kunde ligga

och beundra dem en hel förmiddag, ty hans öga hade sett sig trött på

boktryckarens små, små likformiga vassa typer.

Under dessa vandringar gjorde han en ny och som han tyckte ganska

intressant bekantskap med sin egen personlighet. Så länge hade han

umgåtts med andras tankar och meningar att han alldeles glömt sina egna.

Han fann en viss ursprunglighet i dem och tyckte att de kändes mycket

varmare än de andras. Så tänkte han över sitt förflutna liv och fann det

så solljust det kunde vara, för solljust. Allt vad han hemligast önskat

hade han fått, allt vad han företagit hade lyckats; alltid hade han fått

sin vilja fram, ingen sorg hade han haft. Han kände sig ofri härvid;

lyckan tyranniserade honom -- lyckan förföljde honom! Han erfor ett ödes

hand över sig och han trodde sig vara den förste, som förstod att

Polykrates kunde vara olycklig. Dessutom ägde livet ingenting att ge

honom mera; han visste sitt öde; han visste att han kunde vid 45 års

ålder äga ett vetenskapligt rykte, han visste att han därigenom kunde nå

äreställen; han hade redan den skönaste och bästa kvinna -- om ett år

kunde hon visserligen vara ful, sjuklig, kanske icke så god mer. Det hade

han icke mod att bära, ty han kände att han icke övat sina krafter att

bära något sådant, och å andra sidan: om så ej bleve förhållandet, så

stod han åter på den gamla punkten med sin evinnerliga lycka, sin dödande

lycka! Han förundrade sig dessemellan över att han icke kände någon

hemlängtan.

När dessa tankar gjorde honom oro, reste han ner till Rom och umgicks med

konstnärer och unga utlänningar vid beskickningarna. Här fördes då ett

lustigt liv, och det roade honom stundom.

Den överenskomna tidpunkten för hans hemresa var förbi och han hade redan

fått ett påminnelsebrev. Han begärde fjorton dagars uppskov. Han låg nu i

Neapel.

En afton var han utbjuden till en rysk attaché, som ägde en villa vid

golfen, en knapp mil söder om Vesuven.

Det var en lysande fest; där voro eldiga viner och svarta ögon; han

dansade mycket och var särdeles upprymd. Tillsammans med några intima

lämnade han salongen och gick att promenera i parken. De togo vägen utåt

en hög klippudde, som sköt rätt ut i havet och på vilken var en

belvedere. Solen hade gått ner och kvällshimlen var redan svart, så att

stjärnorna brunno röda och stora genom den uppvärmda luften. Utsikten var

så fri och storartad man ville se; rätt ut mellan Capri och Ischia låg

havet öppet; i norr bakom Vesuv syntes blott ännu alpha av Stora Björnen,

men i zenith hade de Perseus, Cepheus, Andromeda och Cassiopea. De gingo

så långt ut på klippornas spets, att de hade under sig hela vattenytan,

vilken, lugn som en spegel, återgav hela den del av stjärnkartan som låg

i zenith.

Detta gjorde ett livligt intryck på honom att se himlen under sina fötter

och han började svärma. Han lutade sig fram över barriären och stirrade

ned i djupet.

-- Sen I, så nära ha väl aldrig syndare haft att komma in i himmelen; men

det är sant, jag är rik, och förr skall en kamel genom ett nålsöga...

Nej, det är icke så! Vad har jag brutit att jag skulle bli så rik, så

lycklig, att jag ej får gå ditin; jag ärvde den synden, det finns då

arvsynd och det trodde jag ej! Men Perseus föddes av Danae och ett

guldregn, och jag ser ändå honom med därnere; därnere, ja! Men himlen är

ju däruppe; då måtte det här vara det andra!

I detsamma kom ett stjärnfall i synbar riktning från zenith; han såg

endast reflexen i vattnet och blev skrämd av den ljusa punkten, som

tycktes komma underifrån rätt upp emot honom. Med ett anskri var han uppe

på barriären.

-- Jag kommer! utropade han och kastade sig med huvudet före ned i den

mörka spegeln, som spräcktes och förvandlades i en gnistrande kaskad. Han

syntes snart över ytan och lade sig lugn på rygg betraktande stjärnorna,

tills båt kom och tog honom.

-- Jag är så lycklig, var hans enda yttrande, när han fördes in till

hospitalet för sinnessjuka i Neapel.

* * * * *

Ultimus hade återfått sin avhandling jämte upplysning att samma

»upptäckt» var gjord ett par år förut och att den obestämbara kroppen

under spektroskopet visat sig vara oxalsyra.

Denna underrättelse skulle säkerligen ha förkortat hans liv om icke

samtidigt han fått veta, att systern blivit förlovad med en väl bärgad

person och att han därigenom befriades från varje ängslande omsorg för

henne.

Då han nu befann sig ensam och fristående, kunde han icke underlåta att

känna sig till en viss grad lugn och på samma gång en smula lycklig. Han

eftertänkte om icke detta lugn skulle kunna fixeras; vad som oroade

honom och jagade honom var det löfte han givit sig om återupprättandet av

familjens namn och glans. Men det fanns ingen, som hört detta löfte, som

han endast givit sig själv; han fann att hans olyckor härledde sig av den

enkla omständigheten att han satt nollpunkten på sin skala över lycka och

olycka för högt; återstod endast att flytta ner den och han skulle bli

lycklig. Personligen var han icke äregirig, alltså skulle detta ganska

lätt gå för sig.

Han började i lugn betrakta sin belägenhet i livet och fann den bra. Han

hade tre nätta rum att bebo, ordentligt bord, så stora inkomster att han

ej behövde neka sig något, och i det lilla samhälle han tillhörde åtnjöt

han högsta rang.

Han hade beslutat att icke göra några upptäckter vidare och övade sig

dagligen i resignationen. Härigenom inträffade, att han numera arbetade

utan feber, och se, han såg klarare igenom hela serier av fakta, vilka

han förut under oron gyttrat ihop; nu fann han med lätthet den ena nya

förbättringen efter den andra i arbetsmetoden och lyckades till och med

göra en »upptäckt», som gjorde fabrikens varor begärligare i marknaden.

Han hade förut levat i futurum, och därför blev allt imperfectum, nu

levde han fullt i den närvarande tiden, och därför hade han alltid en

fast trampad mark att gå ut ifrån, innan han tog ett steg framåt. Det

erövrade lugnet förlänade hela hans person och uppträdande denna säkerhet

som inger förtroende, vilket gjorde att han ofta togs till rådgivare i

bolagets viktigare frågor.

Inom året hade han köpt två aktier i fabriken och vid sista

bolagsstämman blev han vald till revisorssuppleant.

-- Den mannen kommer att gå långt, sade någon vid tillfället.

Själv trodde han ingenting, ty han visste av erfarenhet huru litet eget

arbete förmår.

Det gamla och det nya.

Vid fullt vårsolsken hade han stigit upp och klätt sig, därpå gått upp

till slottet på övningen i sabelföring och därvid av misstag fått ett

kvart-inomhugg i högra knäet, så att han avsvimmat. När han vaknade till

besinning, låg han ånyo avklädd till sängs, men han kände ej igen rummet.

En främmande doft av varmt vatten påminde om badhus och en stark

carbolsyrelukt om bårhus. Denna senare föreställning slog honom med

skräck, men då han skulle göra en vändning för att orientera sig, erfor

han en sådan häftig smärta i knäet, att han blev liggande som han låg.

Hans ögon föllo på ett tryckt anslag: Ordningsregler: § 1. »De sjuka böra

beflita sig om gudsfruktan och sedlighet». Han var alltså på sjukhuset

bland de levande, varom han blev dess mer övertygad när han läste § 2.

Patienten erhåller till frukost: 10 ort bröd, ett ägg, 6 ort smör

o. s. v.

Nu hörde han ett väldigt knakande, och så ett fnysande och frasande och

sparkande invid sig och så en rostig men dånande stämma:

-- Vad går du i för klass, min gosse?

Han vände på huvudet och såg att det stod en säng till i rummet och att i

denna säng låg ett stort bylte insvept i filtar; där huvudet efter all

beräkning skulle vara syntes endast en massa bindlar med tre små

öppningar på. Därefter blev han ond för att han togs för en scholaris och

svarade:

-- Jag vet inte med vem jag har den äran: mitt namn är Lundborg,

sörmlänning.

-- Det är detsamma, jag säger du ändå; jag är västmanlänning, av 1852 års

skörd och kallas vanligen »svinet»; det får du säga också; vi ska klinga,

när sköterskan kommer med mjölken. Hur gammal är du, min gosse?

-- Femton och ett halvt år, svarade den nykomne.

-- Det var betydligt, sa grisen när han fick potatis till kålrötterna.

Jag är trettiofem jag och har reumatism; det får man så lätt här i gamla

Uppsala om man ligger för länge. Jaså, du är bara femton år!

-- Femton och ett halvt...

-- Då vet du inte mycket om världen! Säg, hur trivs du på sjukhuset.

-- Trivs! Det är ju förfärligt att ligga här, när solen skiner så vackert

och träden börjar grönska.

-- Så ung du är! Inte är det vackert, när träden äro gröna; det är ju en

gemen färg och det där blåa sen på himlen -- det är ju så elemenskat

banalt; det där har jag sett nu i så många Herrans år och alltid är det

detsamma! Jag kryper därför in och lägger mig här, så snart det lider åt

sommarn, för jag tål inte värmen.

-- Och du finner dig här!

-- Förträffligt! Ser du, när man blir gammal som jag, så sätter man värde

på att bli skött och ombonad. Det enda som stör mig, är den här ronden,

när läkaren kommer med sina pojkar och de ska tala latin, gubevars. Jag

fick recidiv häromdagen när jag hörde en sådan där kyckling, som satte

cum med accusativus. Du ska få se att det inte blir tråkigt här -- vi har

vår lilla wira om eftermiddagarna.