Att sluta armarna kring den, som går tilldöds.
ELEKTRA.
Högt älskade, som bär det aldraljufsta namn
För syster din och delar samma hjertelag! 1045
ORESTES.
Du smälter mina känslor, och jag vill genmäla dig
Med varm omfamning; skulle jag väl blygas mer?
Ack, systerhjerta! ack, mitt hulda famntag, du!
Oss uslingar, för äkta bädd och ättlingar,
Är sådan smekning endaste ersättningen. 1050
ELEKTRA.
Ve! kan ej samma svärd, om lagen medgaf det,
Oss döda begge? samma ceder ta vårt stoft?
ORESTES.
Det vore ljufvast; men du ser ju, huru vi
Beröfvats vänner, för att dela samma graf.
ELEKTRA.
Han talte ej för dig, att du ej skulle dö, 1055
Slem Menelaos, han, min fars förrädare?
ORESTES.
Han sig ej viste; men vid spirans arf sitt hopp
Han fäste, varligt rädd att rädda vännerns.
Välan, o låtom oss en hjeltebragd begå,
Som anstår Agamemnon, och derefter dö! 1060
Jag vill, för staden röjande min ädla stam,
Med svärdet genombåra hjertat, och du bör,
Detsamma vågande, detsamma föra ut.
O Pylades, jag ber dig, blif vår baneman,
Och, se'n vi härjats, tag bestyret med vår kropp! 1065
Och bär oss, och begraf oss två vid fadrens grift!
Farväl! -- till verket vandrar jag nu som du ser.
PYLADES.
O nej, blif qvar! ty först och främst jag bannar dig.
Ifall du tror att jag vill lefva, när du dött.
ORESTES.
Nåväl, hvi skulle egna dig att dö med mig? 1070
PYLADES.
Det frågar du! -- hvi lefva utan vännen min?
ORESTES.
Du ej moder dräpt, som jag, olycklige.
PYLADES.
Ilag med dig; thy bör jag lida ock med dig.
ORESTES.
Spar lifvet åt din fader, och med mig ej dö!
Ty du har fosterland ännu, men icke jag. 1075
Och fadersboning, och af gods en riklig skatt.
Men miste går du om min stackars systers hand,
Som jag dig lofte, vördande vårt vänskapsband.
Tag derför annan delarinna till din bädd,
Ty svågerskap emellan oss ej eger rum. 1080
Nu mellertid, vår vänskaps tjusningsfulla namn,
Farväl! Ty ej för oss det finnes, men för dig.
Ty vi, som dö, all glädje bli beröfvade.
PYLADES.
Du misstar dig rätt mycket om mitt tankesätt.
Fruktherrlig jord ej taga må min blod emot, 1085
Ej strålig ether, om jag nånsin sviker dig,
Och dig forråder, räddande mitt eget lif.
I mordet deltog jag, -- och vill ej neka det,
Till allt jag rådde, för hvars skull du straffad blir,
Och derför måste jag med dig och henne dö. 1090
Ty henne, som jag sjelf mig valde ut till _brud_,
Som _maka_ jag anser; hvad eljes sade jag,
Till Delphis-landet kommen, och Phokensers stad.
Jag, som förrän olyckan inföll, var en vän,
Om jag din vän ej vore i olyckans stund? 1095
Så får ej ske; men detta ock mig nära rör.
Och eftersom vi måste dö, samplägom nu,
Att Menelaos undfår sin beskärda del.
ORESTES.
Min vän, ack, att jag såge det, och doge se'n!
PYLADES.
Hörsamma mig, och dröj ännu med svärdets bruk! 1100
ORESTES.
Jag gerna dröjer, blott jag hämnas fienden.
PYLADES.
Var tyst! till qvinnor hyser jag ej mycken lit.
ORESTES.
Räds ej för dessa! ty väninnor äro de.
PYLADES.
Vi dräpe Helena, Menelaos till bitter harm.
ORESTES.
Hur då? -- jag redo är, blott det kan prydligt ske. 1105
PYLADES.
Vi slakte henne; hon hos dig är undangömd.
ORESTES.
Visst är hon det, och re'n åt _sig_ förseglar allt.
PYLADES.
Oh, icke än! -- Hon döden sjelf till fästman har.
ORESTES.
Hvi ej? hon har beskydd utaf barbarerna.
PYLADES.
Af hvilka? ty bland Phrygers folk jag ingen räds. 1110
ORESTES.
Af speglars och essensers riksförvaltare.
PYLADES.
Hon alltså hämtat med sig idel Troiskt bjefs?
ORESTES.
Ett ringa kyffe ju för henne Hellas var.
PYLADES.
De slafvars slägte mot de fries intet är.
ORESTES.
Är detta gjordt, jag vägrar ej, att tvefaldt dö. 1115
PYLADES.
Och jag minsann ej heller, blott jag hämnas dig.
ORESTES.
Förklara saken och fullborda, som du sagt.
PYLADES.
Vi gå ditin, kantänka för att döda oss.
ORESTES.
Detder förstår jag, men jag resten ej förstår.
PYLADES.
För henne briste vi i ångstens klagrop ut. 1120
ORESTES.
Så att hon gråter, innerst i sitt hjerta glad.
PYLADES.
Oss ock skall unnas sådan fröjd, som henne då.
ORESTES.
Hur skole vi föröfrigt strida ut vår strid?
PYLADES.
Vi bäre hemligt svärd inunder kappan gömdt.
ORESTES.
För drängarna hvad undergång bereds förut? 1125
PYLADES.
Vi stänge dem, en här, en der, i slottet in.
ORESTES.
Och den, som icke tiger, måste slås ihjäl.
PYLADES.
Och sedan röjer saken sjelf, hvad göras bör.
ORESTES.
Helena dräpas! hemligheten vet jag nu.
PYLADES.
Javäl! men hör också, hur vackert är mitt råd. 1130
Ty om emot en välanständig qvinnas bröst
Vi stötte svärdet, vore mordet nidingsdåd.
Nu lider hon sitt straff af hela Hellas' folk,
Hvars fäder hon har nedergjort, och barn förödt,
Hvars flickor hon beröfvat deras fästemän. 1135
Det blir nu jubel; eld åt gudar tändes upp
Af dem, som önska dig och mig mång ärekrans.
För det vi gjöto ut den slema qvinnans blod.
Ej sedan mer du kallas modermördare,
Men, fri från sådant, tillhör dig ett bättre namn, 1140
Helenas, mångdräparinnans, baneman benämnd.
Ej bör -- ej bör gå Menelaos nånsin väl,
Enär din fader föll, och du och syster din.
Och moder -- -- -- tyst! det passar ej, att tala om.
Din borg ej ege han, som med Agamemnons lans 1145
Sin maka vann. Ja, längre jag ej lefva vill,
Om jag mot henne icke drar mitt blanka svärd.
Men om oss icke lyckas dräpa Helena,
Så tände vi på slottet eld, och brinne upp.
Och oss för ettdera ej äran undgå skall, 1150
Att vackert räddas, eller också vackert dö.
KHOREN.
Förtjent af alla qvinnors hat till verlden kom
Hon, Tyndariden, som satt fläck på eget kön!
ORESTES.
Ack, intet bättre finns, än tillförlitlig vän,
Ej rikedom, ej välde; alltid folket är 1155
Ett noll, uti jemförelse med ädel vän!
Ty du var upphofsmannen till Aigisthos' död,
Du uti farans stunder vid min sida stod.
Nu åter ger du mig på fienderna hämd,
Och sviker ej. Dock slutar jag ditt pris; förty 1160
Tungt faller sig, att öfverhopas med beröm.
Men då jag nu mitt lif tillspillo måste ge,
Jag fienderna näpsa vill, och sedan dö,
Att jag må dem föröda, som ha mig förrådt,
Att de må sucka, som olyckelig mig gjort. 1165
Jag är ju Agamemnons son, som, Hellas' drott
Enhälligt vald, ej sjelfgjord, egde mellertid
Ett majestät från gud, som jag ej skända skall
Igenom slafviskt dödssätt; nej, på fri mans vis
Jag lemnar lifvet, se'n jag Menelaos qväst. 1170
Ty blott ett enda mål vi hunne, vore väl, --
Om oförmodad räddning vederfores oss, --
Det att ej dö, men döda; se, det önskar jag.
Ty det jag önskar, ljufligt är: att ur min mund
Förnöja sinnet kostnadsfritt med vingadt prat. 1175
ELEKTRA.
Jag, broder, tror mig äfven finna härruti
För dig ett räddningsmedel, mig, och Pylades.
ORESTES.
Du menar visst en guds försyn; hvar finna den?
Jag vet att vishet i ditt hjerta innebor.
ELEKTRA.
Hör mig alltså, och hitåt sänd uppmärksamhet! 1180
ORESTES.
Säg ut! -- -- _Det godas uppsåt har ock sitt behag_.
ELEKTRA.
Du känner dottren utaf Helena; ej sannt?
ORESTES.
Hermione, uppfostrad af min mor; jag vet.
ELEKTRA.
Just hon till Klytaimnestras grafvård gången är.
ORESTES.
I hvad beråd? hvad bygger du derpå för hopp? 1185
ELEKTRA.
Hon tömmer gjuteoffer för vår moders skull.
ORESTES.
Och hvad gemenskap med min räddning har detder?
ELEKTRA.
Som gisslan tagen henne, när hon kommer dän.
ORESTES.
Hvad räddningsmedel finns deri väl för oss tre?
ELEKTRA.
När Helena är dräpt, om Menelaos då 1190
Dig hotar, honom eller mig, som äro ett,
Säg, att du ärnar slå Hermione ihjäl,
Och draget svärd du höje öfver jungfruns hals.
Om nu dig skonar, icke önskande dess död,
Drott Menelaos, då han ser sin makas blod, 1195
Låt fadren få behålla jungfruns unge lif!
Men om han ej kan styra sinnets häftighet,
Och hotar, drabba då med svärdet jungfruns hals!
Förty jag menar, fastän först han synes bål,
Så hejdar han sitt sinne småningom; han är 1200
Ej modig eller djerf. Och deruti för oss
Jag finner räddningsmedlet: nu jag talar ut.
ORESTES.
Ack du, som karlahjerta på din andel fått,
Och dock en kropp, bland fagra qvinnor priset värd,
Att lefva mer förtjenar, än att dödad bli. 1205
Skall, Pylades, du stackars man väl miste gå
Om sådan qvinna, eller dela prislig bädd?
PYLADES.
O, att hon följde till Phokensers stad med mig!
I sköna bröllopssånger der hon firades!
ORESTES.
Vid hvilka tider kommer hem Hermione? 1210
Att, liksom allt du eljes sagt på bästa vis,
Vi, om det lyckas, fånge nidingsfaders valp.
ELEKTRA.
Jag menar hon är slottet ganska nära nu;
Ty sjelfva tiden sammanstämmer deruti.
ORESTES.
Rätt så! men, syster Elektra, qvarstanna du 1215
Framför vår boning, och gif akt på jungfruns steg!
Och vakta, att ej någon, förrän mordet skett,
En bundsförvandt måhända, eller fadrens bror,
Må in i huset träda; utan gif du ljud,
Och bulta uppå dörren, eller skrik ditin. 1220
Vi mellertid gå in, och till den sista strid
Vi båda väpne våra händer med ett svärd,
Min Pylades! Ty du rill dela mödorna.
Ack, fader, som den svarta nattens hus bebor,
Din son Orestes kallar dig till bundsförvandt 1225
I nödens stund; ty för din skull jag lider slikt
Helt oförskylldt, och är utaf din bror förrådd.
Fast rätt jag gjort. Hans maka nu jag fånga vill,
Och slå ihjäl: i sådant värf mitt bistånd var!
ELEKTRA.
O fader, kom! om du förnimmer under jord 1230
En bön från barnen, dem, för din skull, hotar död.
PYLADES.
O du, min faders bundsförvandt, min bön också,
Drott Agamemnon, hör, och rädda dina barn!
ORESTES.
Min mor jag dräpte.
PYLADES.
Samma svärd vidrörde jag.
ELEKTRA.
Jag det bjöd, och röjde undan hvar betänklighet. 1235
ORESTES.
Dig att hämnas, fader!
ELEKTRA.
Aldrig dig jag heller svek.
PYLADES.
Du dina barn skall rädda, när all skymf du hör.
ORESTES.
Jag tårar offra vill åt dig.
ELEKTRA.
Jag klageljud.
PYLADES.
Nu hören upp, och till saken vändom oss!
Ty om förbannelser framtränga under jord, 1240
Han hör oss. Men du, åltfar Zeus, och hög Dike,
God framgång skänken honom, mig, och henne ock!
Ty för tre vänner finnes blott en dom, en rätt,
Att allesamman lefva, eller alla dö.
ELEKTRA.
J, Mykenska väninnor, | Stroph 1245
Som ypperst Argeiers Pelasgerland bebon!
KHOREN.
Hvi ropar du oss, vördnadsvärda? dig ännu
Den titeln räddad är i Danaiders stad.
ELEKTRA.
Er ställen der uppå stråkvägen somlige,
Och somlige på stigen här, som borgens vakt! 1250
KHOREN.
I hvad mening ordar du så?
Svara mig, goda!
ELEKTRA.
Mig griper fruktan, att någon vid borgen står,
Och kräfver hämd på hämd
För blod, som kommer att gjutas. 1255
HALFKHOREN.
Gån hädan! skyndom oss! Jag denna väg.
Mot solens uppgång, aktsamt bevaka vill.
HALFKHOREN.
Och denna, som mot hennes nedgång förer, jag.
ELEKTRA.
Åt alla sidor vänd nu dina ögons blick,
Först ditåt härifrån, och se'n åt annat håll! 1260
KHOREN.
Vi göre, som du sagt.
ELEKTRA.
Med välfvande ögonlock | Motstr.
Sen kring öfverallt, och lockarna stryken urväg!
HALFKHOREN.
Hvem är han, som spökar på gatan der, landt-
Junkaren, som kring palatset smyger sig? 1265
ELEKTRA.
Det är med oss förbi, väninnor! -- Strax
För fienden de dolda svärdsman röjer han.
HALFKHOREN.
Räds ej! ty tom, min vän,
Är gatan, fast du ej tror.
ELEKTRA.
Hvad nu? Kan jag ej lita mer på dig? 1270
Gif gladlig underrättelse.
Om framför borggården allt är tomt.
HALFKHOREN.
Allt från det hållet stilla är, se för dig, du!
Ty ibland Danaider ingen menska nalkas oss.
HALFKHOREN.
Af oss tag samma budskap: allt är tyst! 1275
ELEKTRA.
Välan, nu lägger jag örat till dörrn!
Hvi dröjen J derinne, i godan ro
Att slakta offret? -- -- -- hvi?
De mig ej höra; ack, olyckliga qvinna, jag!
Visst deras svärd, mot hennes fägring, mist sin egg. 1280
Ibland Argeierna kanske
Beväpnad man framstörtar,
Och hastar med undsättning
Till detta vårt palats. -- -- --
Gen bättre akt! -- att blunda är ej tid; 1285
Men koxen hitåt somlige, och andre dit!
KHOREN.
Jag vandrar, och vandrar,
Och glor öfverallt.
HELENA (derinne.)
Ack, de Pelasgers Argos, hur nedrigt jag föröds!
ELEKTRA.
Nu hörden J? de lägga re'n vid mordet hand. 1290
Det qvidandet var Helenas: så gissar jag.
HALFKHOREN.
O Zeus', o Zeus' eviga makt.
Kom mina vänner ändtligen till bistånd!
HELENA.
Jag dräpes, Menelaos! och till hjelp ej hastar du.
ELEKTRA.
Nedhuggen, dräpen och döden, -- 1295
Dubbla, treeggiga svädet
Lyftadt i hand, --
Henne, som fader
Svek, och gemål, och så många
Bland Hellenerna ödde, 1300
Dräpna vid floden med svärd,
Der tårar med tårar sig mängde,
Mängde för jerneskotten,
Vid Skamandros' hvirflar.
KHOREN.
St. stilla, stilla! -- nu ett ljud förnummo vi 1305
Af någon som kring kongabergen störtar fram.
ELEKTRA.
Midtunder sjelfva mordet, J vänner, kom
Hermione; o, låtom oss nu tysta bli!
Ty rakt hon länder, störtande i gillrets garn.
Ett kostligt byte varder vårt, ifall hon grips. 1310
Stån derför stilla nu igen med lugnad blick,
Och med en min, som röjer intet af hvad sker!
Jag ock vill välfva mina ögon skarpt omkring,
Liksom jag icke visste, hvad derinne görs.
(till Hermione)
Min jungfru, kommer du från Klyteimnestras graf. 1315
Som du bekransat, och med gjuteoffer prydt?
HERMIONE.
Den döda jag försonat har, och kommer hit,
Re'n fjerran från palatset skrämd utaf de rop,
Som jag derinnanföre hörde höja sig.
ELEKTRA.
Hvad säger du? Oss anstå suckar mycket väl. 1320
HERMIONE.
O, var beskedlig, och låt höra hvad förspörjs!
ELEKTRA.
Mig och Orestes detta land till döden dömmt.
HERMIONE.
Visst icke er, som ären mine slägtingar.
ELEKTRA.
Så är beslutet; -- och vi lyde nödens lag.
HERMIONE.
Kanske fördenskull skriet uti borgen hörs? 1325
ELEKTRA.
Bönfallande inför Helenas fot så ropar han.
HERMIONE.
Hvem då? -- -- Jag intet vet, om du ej säger mig.
ELEKTRA.
Stackars Orestes, för eget lif, och mitt jemväl.
HERMIONE.
Med skäl då ljuder eder borg af klagerop.
ELEKTRA.
Ja, hvarför eljes skulle man väl skria så? 1330
Kom med ditin, och dela bön med vännerna,
Gör knäfall för din mor, den öfverlyckliga,
Att Menelaos ej må se oss mördade.
Men du, som fostrats i min moders armar upp,
Vår ofärd lindra, och mot oss barmhertig var! 1335
Kom nu med mig till vigtigt värf! Jag går förut;
Ty du får oss all räddnings ende utväg är.
HERMIONE.
Nåväl jag drisigt träder med min fot ditin!
Och räddens, hvad på mig beror!
ELEKTRA.
I borgen här,
Svärdprydde männer, tagen J ej rofvet fatt? 1340
HERMIONE (inträdande.)
Ve mig! och hvilka skådar jag?
ORESTES.
Här tigas bör;
Ty oss till räddning, och ej dig, du lände hit.
ELEKTRA.
Ta'n fatt! ta'n fatt! och när ni uppå flickans hals
Laggt sfvärdet, biden, tills att Menelaos ser,
Hur, när han råkat ut för rätta män, och ej 1345
De Phryggers pack, han lider hvad de slema höfs.
(till Khoren.)
Se så, väninnor, väcken buller nu.
Buller och oljud
Framför palatset, att det mord, som der begås,
Ej väcka må stor fruktan bland Argeierne, 1350
Så att de skulle skynda till kongens borg,
Förrn ögonskenligt jag har sett Helenas kropp,
Blodsölad, död, i salen liggande,
Åtmistone fått bud derom af tärnorna!
Ty somt af saken känner jag, och somt ej visst. 1355
KHOREN.
Medrätta gudars hämd
Har drabbat Helena,
Ty hon med tårar hela Hellas uppfyllde,
Igenom fördömde Idaiern
Paris, som bragte Hellas till Ilios. 1360
St. Låset bör jag smälla uti kongens borg!
Nu någon Phrygier kommer ut derinnifrån.
Af hvilken vi få höra hvad som förehafs.
PHRYGIERN.
Argeiers svärd och döden jag flydde,
På mina fremlinga skor, 1365
Utöfver sänggemakets cedergolf,
Genom Doriska pelarhvalf,
Hitut! hitut! ack himmel, ack himmel!
Med en fremmandes irring.
(till Khoren.)
Ve! hvart flyr jag, J qvinnor, 1370
Gråa ethern igenom,
Eller hafvet, som Okeanos,
Tjurhufvut, i famnen sluter,
Och välfver sig jorden omkring?
KHOREN.
Hvad nu? du slaf hos Helena, Idaiske karl! 1375
PHRYGIERN.
Ilios, Ilios, ve mig, ve!
Du sköskokiga Phrygiens stad,
Idas heliga klippa,
Hur jag beklagar din undergång,
I sorgeligt, sorgeligt qväde 1380
Med fremmande ljud!
Igenom fågelborna skönögat,
Svanvingade, fagra
Ledas dotter, SkamHelena,
SkamHelena, det stolte, 1385
Apolloniske Pergamos
Djefvul, du föll, O ve;
Beklageligt, beklageligt!
Arma Dardania, du Ganymedes',
Zeusälsklingens, riddarborg! 1390
KHOREN.
Säg ut beatämdt allt hvad derinne föregår;
Ty dessförinnan fattar jag ej meningen!
PHRYGIERN.
Ajjemini, jemini vid furstedöd
Barbarerne säga -- -- aj, aj,
Med Asias tungmål, när kongablod 1395
Varder på marken gjutet
Af Aïdes' stålsvärd ut. -- -- --
I slottet kommo, att jag allt må säga dig
Hellenske lejon, äkta tvillingsbröder två.
Härförarn sjelf man kallade den enes far, 1400
Den andre son till Strophios, en illsinnt man,
Just som Odysseus, uti all sin tystnad dolsk,
Mot vänner trofast, och till modet oförskräckt,
I härnad insigtsfull, en mordisk orm.
Tvi hans välbetänkta lugn, 1405
Den våldsverkarens!
In de trädde nu, och satte sig
Vid qvinnans stol, som krypskytten Paris
Bortröfvat, ögat flödande
Af tårar, ödmjuksfullt, 1410
En på den ena, andre på den andra sidan,
Väpnade männer två.
Och bönfallande armar om knä't
De slogo, de slogo på Helena nu;
Upp sprungo då, skyndsamt sprungo 1415
De Phrygiske knektar; den ene
Tillsporde den andre, förskräckt:
"Är svek här åfärde?"
Somliga syntes ej så;
För andra det tycktes, att gillrets 1420
Garn kring Tyndaros' dotter
Försåtligen snodde den
Modermördande ormen.
KHOREN.
Hvar var du då? -- kanske af skrämsel undanflydd?
PHRYGIERN.
På Phrygiske slafvars Phrygiska vis, 1425
Vid Helenas, Helenas lockar,
Jag sod då, och svalka -- svalka
Med grann solfjäder på kinden gjöt,
Uppå Barbarers vis.
Sjelf linet ifrån sin slända hon 1430
Med fingren tvinnade,
Och garnet på golfvet fälla lät.
Af Phrygiskt byte till grafven en pryd-
nad önskande väfva af lia.
Ett purpurne täcke, 1435
Skänk åt Klytaimnestra.
Tilltalade nu Orestes
Lakainska qvinnan; "dotter af Zeus,
Tag hitåt med foten ett steg,
Uppstigen ur länstoln, 1440
Till Pelops' din åltfadrens plats,
Vid urgammal härd,
Att du må höra mina ord!"
Nu för han, nu för han henne, som följ-
de, utan att ana, hvad skulle ske. 1445
Medhjelparen annat företog,
Den sleme Phokensaren, strax:
"Gån J urvägen ej, städs sleme Phrygier?"
Och en han stängde här, en annan der;
Uti häststallen somliga, 1450
I festgemaken somliga, och somliga
Båd' här och der, aflägsnande
Så långt som möjligt alla från sin fru.
KHOREN.
Hvad hände sedan efter detta vidare?
PHRYGIERN.
Idaiska moder, moder, 1455
Mäktiga, mäktiga! -- Ve
De blodiga mord, lagstridiga brott,
Som jag set, som jag sett
I förstars palats!
Inunder purpurmantelns dunkel drogo de 1460
Med händren svärden fram,
Och välfde hit och dit
Sitt öga, om tillstädes någon fanns.
Likt fargaltar ifrån ber-
gen, inför qvinnan trädande, 1465
De sade: "du måste dö!
Du måste dö! -- Din sleme make dräper dig,
Som sin egen broders son
I Argos åt döden förrådde."
Hon skriade, skriade: ve mig, ve! 1470
Hon stack den mjella armen i sin barm.
Och drabbade hufvut med jemmerslag,
Och med flyende fot på gyllne sandalen
Ett steg hon tog, hon tog. I dess lockar
Fingrarna störte Orestes, 1475
På Mykeniske skon framträdd,
Och böjande nacken mot venstra skuldran,
Han ernade halsen drabba
Med blixtrande svärdet.
KHOREN.
Hvar voro Phrygerne i huset då, till hjelp? 1480
PHRYGIERN.
Vid hennes nödrop, dörrar och dörrposter vi
Med stafvar stötte ut, der vi förvarades,
Och hastade till hjelp, en hän och dädan en,
Med stenar den, en annan med en lans,
En hållande i händerna utdraget svärd. 1485
Tillmötes oss kom Pylades,
Okufvelig, sådan -- sådan,
Som Phrygiske Hektor, eller treplymad Aias,
Hvilken jag såg, jag såg i Priamos' kongaborg.
Vi drabbade samman med svärden strax, 1490
Och påstund, påstund röjde nu
Vi Phryger, hur mycket i Ares' strid
Underlägsne vi äre Helleniska härn.
En griper till flygten; död ligger en ann;
Den ene är sårad; den andre bönfaller 1495
Om räddning från döden,
Och vi stucko oss undan i mörkret;
De döde stupade, ock döende, ock lågo der.
Ack, stackars Hermione inträdde nu
Till det blodiga nederlag 1500
Af sin moder, som henne osäll födt.
Anrusande, som thyrsoslöse Bakkhantinnor,
De henne likt en lejonvalp med händren
Rykte till sig, och åter emot Zeus' dotter
Vände sig, för att mörda. 1505
Men ur gemaket hon redan
Och kongaborgen förstvunnit, --
O Zeus, och Jord, och Dag och Natt! --
Anten genom trolleri
Eller Magers konstleri, 1510
Eller gudars snatteri.
Hvad sedan hände, jag ej vet,
Ty på ilande fot jag genast mig smög derfrån.
Mångsuckiga qval, mångsuckiga 1515
Menelaos härdade ut,
För att bringa från Troia
Onyttiga Helena hem.
KHOREN.
Uppå det ena nya följer nu det andra strax:
Ty svärdbeväpnad framför borgen skådar jag
Orestes med förtviflans steg ankommande. 1520
ORESTES.
Hvar är mannen, som ur borgen undansmög sig glafven min?
PHRYGIERN.
Drott, jag dig tillfotafaller, helsande på Phrygers vis.
ORESTES.
Ej i Ilios vi äre, äre på Argeïsk mark.
PHRYGIERN.
Lifvet för den kloke allstäds mera ljuft än döden är.
ORESTES.
Skrek du ej på Menelaos, att han skulle skynda hit? 1525
PHRYGIERN.
Dig jag färdig är att bistå; ty du är det mera värd.
ORESTES.
Menar du då, att medrätta Tyndareiska dottren draps?
PHRYGIERN.
Om hon haft tredubbla halsar, hon medrätta mistat dem.
ORESTES.
Rädslan smickrar från din tunga; hjertat tänker icke så.
PHRYGIERN.
Hvarför ej? hon ödde Hellas och allt Phrygiernas folk. 1530
ORESTES.
Svär, -- ty eljes jag dig dödar -- att du icke smickrar mig!
PHRYGIERN.
Vid mitt lif jag det bedyrar; och då svär jag visst ej men.
ORESTES.
Var för alla Phryger jernet ock i Troia så en skräck?
PHRYGIERN.
Bort med svärdet! mig så nära hiskligt blixtrar det af blod.
ORESTES.
Räds du, att i sten förvandlas, liksom såge du Gorgo? 1535
PHRYGIERN.
Dö jag räds; men allsej känner hufvudet utaf Gorgo.
ORESTES.
Slaf, hvi fruktar du för döden, som från ofärd räddar dig?
PHRYGIERN.
Hvarje menska, -- äfven slafven, glades att Guds dager se.
ORESTES.
Riktigt sagdt! ditt vett dig räddar; gå i borgen åter in!
PHRYGIERN.
Du ej dräper mig? 1540
ORESTES.
Du slipper.
PHRYGIERN.
Ack, du sagt ett vackert ord!
ORESTES.
Dock vi vilje oss besinna.
PHRYGIERN.
Det var icke vackert sagdt.
ORESTES.
Dåre är du, om du menar, att jag blodar halsen din;
Ty du varken är en kvinna, eller räknas du bland män;
Men att du ej måtte höja nödrop, jag ur borgen kom,
Ty on Argos skri förnimmer, väckes det påstunden opp. 1545
Att med klingan Menelaos möta, jag allsicke räds;
Komme han, med blonda lockar öfver axeln prunkande!
Ty om han Argeier medför hit till denna kongaborg,
Helena att hämnas, om han icke mig förskona vill,
Samt min syster, och Pylades, som med mig utföre allt, 1550
Skall han skåda få sin dotters och sin makes tvenne lik.
KHOREN.
O ve, hvad olyckslott!
I nytt elände, nytt förskräckligt,
Genom Atreiderna störtad är vår kongeborg.
HALFKHOREN.
Hvad göre vi? förkunne vi till staden det? 1555
Eller tige vi stilla?
HALVKHOREN.
Vänninor; säkrast detta är.
HALVKHOREN.
Se, framför palatset, se, den hvirflande rök,
Som genom ethern sig höjer, förklarar allt!
HALVKHOREN.
De facklor tända, för att bränna kongens borg,
Den Tantaleiska; ej de afstå ifrån mord. 1560
HALVKHOREN.
Slutet bestämmer Gud för oss mänskor,
Slutet, huru han vill.
Och väldiga hämdemakters kraft
Har drabbat kongaborgen med blod
För det slå Myrtilos stätten ur vagnastoln. 1565
KHOREN.
Der jag varsnar Menelaos, närmad till vår kongaborg
Skyndesamt: han visst förnummit hvad derinne föregår.
Skynden er derför att skjuta reglar strax för dörrarna,
Atreus' ättlingar derinne! Bjesse är den lycklige
Emot den som ofärd drabbat: såsom dig, Orestes nu. 1570
MENELAOS.
Jag kommit hit, förnimmande missdåd och våld
Af tvenne lejon; männer dem ej kallar jag.
Ty jag försporde, att min äkta hälft väl ej
Är mördad, men försvunnen dock, ur allas syn,
Ett lösligt prat förnimmande, som, illa skrämd, 1575
En viss androg hos mig; men modermördarens
Är detta verk: isanning vardt att skratta åt.
Man öppne huset! Tjenarne befaller jag
Instöta dörrn, att jag åtminstone min dotter må
Befria ur de blodbestänkte männers våld, 1580
Och att jag må min arma stackars maka få
Tillbaka, på hvars lik med egna händer se'n
Jag ärnar dräpa dem, som mördat min gemål.
ORESTES (på taket.)