Produced by Jari Koivisto
EURIPIDES' ORESTES
Öfversatt af
Axel Gabriel Sjöström
Helsingfors,
hos J. C. Frenckell & Son,
1843.
L. B. S.
Sequimur textum Editionis Stereotypae, Lipsiae,
ex officina Caroli Tauchnitii, anno 1828 editae.
PERSONERNE:
ELEKTRA.
HELENA.
HERMIONE.
KHOREN.
MENELAOS.
TYNDAREUS.
PYLADES.
SÄNDEBUDET.
PHRYGIERN.
APOLLON.
ELEKTRA.
Ej finns så vådligt något ord, att tala ut,
Ej lidelse, ej gudaskickadt olycksfall,
Att ej dess börda menskans lynne lyftade.
Ty han, den sälle, -- ej hans öde hånar jag --
Zeussonen sjelf, som folket påstår, Tantalos, 5
Rädd för den häll, som på hans hjessa reser sig,
I luften sväfvar, lidande en sådan näpst, --
Så sägs -- derför, att han mot gudar, menska blott,
Åtnjutande gemensamt bords utmärkelse,
Ej tand för tunga höll, som otäck krämpa är. 10
Han åt Pelops var far, och Atreus Pelops' son,
Åt hvilken Klotho på sin slända tvinnade
Tvedrägt, att krig emot Thyestes, egen bror,
Tillställa; dock, hvi repa upp hvad tigas bör?
Nu drap hans barn, och dem på bordet bar Atreus. 15
Af samme Atreus -- med det andra tiger jag --
Var store, om han stor bör heta, Agamemnon son,
Och Menelaos af en Kretisk mor, Aerope.
Nu äktar sin af gudar hatad Helena
Drott Menelaos; Klytaimnestras bädd, den beryktade 20
Hos de Helleners folk, Agamemnon väljer sig.
Men jungfrur tre af samma qvinna föddes vi,
Khrysothemis, Iphigeneia och Elektra -- jag --
Och brodren vår, Orestes, af en brottslig mor,
Som, kastande omkring gemåln en gränslös duk, 25
Gaf honom döden; hvi? att säga icke höfs
En jungfru; folket dömma må i tvistig sak.
Hvi skulle jag ock Phoibos klaga an för väld?
Men han Orestes rådet gaf, att slå sin mor
Ihjäl, som ej hos alla honom ära gör. 30
Nu drap han, och hörsammade alltså en gud.
Och jag var med om mordet, jag, för qvinlig del,
Och Pylades, som jemte oss utförde det;
Alltsedan tärd af gräslig sjukdom sjukas nu
Orestes, stackars man, och sträckt på bädd 35
Han ligger, och af modrens blod i raseri
Han jagas fram; men Eumeniderna jag räds
Vid namn benämna; som med skräck hans sinne fyllt.
Ren detta är den sjette dagen, sen i eld
Hans moders kropp, den mördades, sin rening fick. 40
Och mellertid han ingen mat i munnen tog,
Ej gaf sig något enda bad; men svept uti
Sin mantel, hvar gång sjukdomsqvalen lindring ge,
Han gråter sansad, stundom ifrån bädden upp
Han springer snabb, likt fålen ifrån oket löst. 45
Och Argos har beslutit, att ej under tak,
Och ej vid brasan ta oss mot, ej tala till
Oss modermördare, om hvilka just idag
Argeiers stad högtidligen skall fälla dom,
Om man oss båda två till döds nu stena bör, 50
Om med ett slipadt svärd man nalkas bör vår hals.
Dock hafve vi ett hopp ännu, att icke dö:
Ty Menelaos ifrån Troia kommit hem,
Och fyllande med flottan hamnen Nauplia,
Han ligger här vid stranden, redan längre tid 55
Från Troia jagad hafven kring; men Helena,
Den olycsälla, passande på nattens stund,
Att hon ej, sedd om dagen vandrande, af dem
Som söner mist vid Ilios, stenades ihjäl,
Han sände hit förut till oss. Derinne nu 60
Sin syster gråter hon, och båsets olycksfall.
En vederqvickelse i smärtorna hon har likväl:
Åt jungfrun, lemnad qvar, då hon till Troia drog,
Hermione, som gaf åt moder min, att fostras upp,
Sjelf Menelaos, bringande från Sparta hit; 65
Åt henne glädes hon, och glömmer sorgen bort.
Här blickar jag åt hvarje stig, ifall jag får
Se Menelaos komma; ty vi stå minsann
På svaga ben, såframt ej genom honom vi
Bli räddade: olycligt hus är hjelplös ting. 70
HELENA (trädande ur palatset).
O Klytaimnestras dotter du, och Agamemnons,
Elektra, du som jungfru gått ren länge nog,
Hur har du, arma qvinna, och din bror också,
Stackars Orestes, blifvit modermördare?
Af några ord till dig ej brottbesölas jag, 75
Som uppå Phoibos välfver syndens hela skuld.
Likväl jag suckar öfver Klytaimneatras lott.
Min systers, hvilken, sedan jag till Ilios
For hädan, som jag for, uti vansinnig stund,
Jag icke sett; nu öfvergifven klagar jag. 80
ELEKTRA.
O Helena, hvad säga dig, som skådar sjelf
Uti olyckan kastad Agamemnons son?
Och sömnlös jag invid den usles döda kropp,
Ty död han är, och andas knapt det minsta mer,
Här sitter; dock hans ofärd ej begabbar jag. 85
Lycksalig du, lycksalig äfven din gemål,
J, som till oss i nödens stunder hafven ländt!
HELENA.
Hur länge låg han redan sträckt på denna bädd?
ELEKTRA.
Ifrån den stund sin moders blod han rinna lät.
HELENA.
Den uslingen! och modren, ack, hur hon förgicks! 90
ELEKTRA.
Så är det mellertid, och han har kämpat ut.
HELENA.
Säg, fagra mö, vid gudar, vill du lyda mig?
ELEKTRA.
Invid min broders bädd jag nu upptagen är.
HELENA
Vill till min systers grafvård du begifva dig?
ELEKTRA.
Du menar till min moders? säg också, hvarför? 95
HELENA.
Att gjuteoffer bära och från mig en lock.
ELEKTRA.
Är ej din rättighet, att gå till vänners graf?
HELENA.
För de Aigeiers folk att visa mig jag blygs.
ELEKTRA.
Sent ångrar du, som hemmet nesligt öfvergaf.
HELENA.
Rätt sagdt, men emot mig likväl ej vänligt sagdt! 100
ELEKTRA.
Hvad blygsel har du då för Mykenaierna?
HELENA.
Jag fädren räds till dem, som dött vid Ilios.
ELEKTRA.
Rätt hårdt! I Argos går du genom allas mund.
HELENA.
Gör mig tillviljes nu, och bort all fruktan lägg!
ELEKTRA.
Ack nej! min moders graf jag kan omöjligt se. 105
HELENA.
Att färnorna det bure dit, ju vore skam.
ELEKTRA.
Hvi sänder du ej dottren din, Hermione?
HELENA.
I stora sällskap höfves jungfrur ej att gå.
ELEKTRA.
Hon åt den döda så umgällde modersvård.
HELENA.
Rätt sade du, min flicka, och jag lyder dig. 110
Och sänder egen dotter dit; ty rätt du sagt,
(ropande inåt palatset)
Kom ut, mitt barn, Hermione, kom ut påstund!
(Hon utträder.)
Tag gjuteoffret här i händren, och min lock.
Och gående till Klytaimnestras graf dermed,
Lägg håningsmjölken der och korpsvart lock, 115
Och stående på kumlets spets säg dessa ord:
"Dig gjuteoffret systren Helena hembär,
Hon som ej vården nalkas törs, och fruktar för
Argeiska folket." Och välvilligt hjertelag
Bed henne hysa emot mig och dig, och min gemål, 120
Och de osälla två, dem gud förgjort.
Men hvad mig egnar, såsom syster vårda om,
De skänker man åt döda ger, utlofva ock.
Gå nu, mitt barn, och skynda dig, och när du gjort
Ditt gjuteoffer, tänk på snarlig återkomst! 125
(begge afträda.)
HELEKA (ensam)
Ack, skönhet, hur du mycket ondt bland menskor gör,
Men räddar dem, som dig besitta dygdesamt!
J sågen ju, hur hon hårspetsen klippte af.
Att skona fägringen; hon samma toka är.
Må gudarne dig hata, som du störtat mig, 130
Och honom här, och Hellas! ve mig, usla, ve!
(Khoren nalkas.)
Der komma desse, städs uti min bittra gråt
Deltagarinnor; blott de nu ur sömnen ej
Den lugne väckte, och ur ögat pressa tårn
För mig, enär jag åter brodren rasa ser. 135
O J kärälskeliga mör, med sakta fot
Er närmen! bullren icke! ej här vare stoj!
Förty er vänskap är mig angenäm, men dock
Olycka vore, om min broder vaknade.
Stilla, stilla! mjuka steg med kängorna | Str. 1 140
Tagen, och stojen ej, buller ej vare här!
Viken härifrån fjerran,
Fjerran från bädden hans!
KHOREN.
Se, jag hörsammar.
ELEKTRA.
Ack, ack, som pipans andedrägt 145
Ur fina röret, så vare, min vän, din röst!
KHOREN.
Välan, så stilla som herdepipans
Min stämma är.
ELEKTRA.
Rätt så!
Träd fram, träd fram, kom stilla hit,
Kom stilla hit, och gif besked, hvarför 150
J ändtligen komne ären.
Ty länge redan på sin bädd han ligger.
KHOREN.
Huru är det? Låt oss veta, du goda! | Motstr. 1.
ELEKTRA.
Hvad öde må jag nämna, och hvad olyckslott?
Han andas ännu, 155
Med korta suckar.
KHOREN.
Ack, den olycklige!
ELEKTRA.
Du mördar honom, om du rör hans ögonlock.
Som ljufvaste lisa i sömnen finna.
KHOREN.
Den arme, genom gudasända nidingsverk! den usle, 160
genom hjertqval!
ELEKTRA.
Ve, ve, förderf uttalte den förderflige,
Ultalte, då min moders mord,
Det afskyvärda,
Från Themis' trefot bjöd orakelguden. 165
KHOREN.
Ser du, i manteln han vrider sin kropp? | Str. 2.
ELEKTRA.
Du honom med ditt skri, osäl-
la, har nu ur sömnen väckt.
KHOREN.
Jag tror han sofver ännu.
ELEKTRA.
Vill du ej från oss, från borgen 170
Strax tillbaka, slutande ditt oljud,
Vända foten hän?
KHOREN.
Han sofver.
ELEKTRA.
Rätt du sade.
KHOREN.
Heliga, heliga natt, Str. 3.
Sömngifvarinna åt mångplågiga menskor, 175
Stig ur Erebos' djup; hasta, o hasta, bevingad
Till Agamemnons palats;
Ty af bekymmer, och olycksfall
Vi förödas, vi ödas ut.
ELEKTRA.
J stojen än. 180
KHOREN.
O nej!
ELEKTRA.
Tyst, tyst
Om du från bedden träder, slutande
Din muns tumult, du goda, honom skänker
den stilla glädjen utaf sömnens ro.
KHOREN.
Säg oss, hvad slutet på allt detta blir? | Motstr. 2.
ELEKTRA.
Döden blir det, och hvad eljes? Ingen 185
Matlust han numera har.
KHOREN.
Hans slut är ögonskenligt.
ELEKTRA.
Oss har Phoibos offrat upp.
Fordrande ett styggt, förbjudet blod
Af mor, som drap vår far. 190
KHOREN.
Rätt så; men rysligt dock!
ELEKTRA.
Dödad är, dödad är du | Motstr. 3.
Huldaste moder, som ödde
Fader min, och oss båda, barnen dina.
Ja, vi förhärjats, förhärjats, som skuggor, 195
Ty bland döda du är, och mitt lifs
Ädlare del bortflyktar
Under suckar och hjerteqval,
Under nattliga tårar. Men oförmäld,
Ve, och barnlös, ack, min lefnads dar 200
Städs olycklig jag släpar fram.
KHOREN.
Stig närmare, Elektra, jungfu min, och se.
Att ej din broder der må dö, förrän du vet.
Ty ej hans alltför långa ro behagar mig.
ORESTES (vaknande.)
Ack, sömnens vederqvickelse, min krämpas bot, 205
Hur ljufvelig du nalkats mig i rätter stund?
Ack, höga Glömska af olyckorna, hur vis.
Hur önskansvärd gudinna för beängslade!
Men hvarifrån är jag väl kommen hit, och hur?
Ty sen jag vettet miste, fordom ej jag minns. 210
ELEKTRA.
Kärälsklige, hur har din sömn ej fägnat mig!
Säg, vill du att jag fattar dig och lyfter upp?
ORESTES.
Tag, alltför gerna tag, och från min stackars mund.
Från mina ögon torka tjocka svettens drägg.
ELEKTRA.
Se, ljufligt är det värfvet, och jag vägrar ej, 215
Att om min broder taga vård med systershand.
ORESTES.
Med sida sida understöd, och tofvigt hår
Stryk undan, ty med ögonen jag föga ser.
ELEKTRA.
O stackars hufvud med de skrumpna lockarna,
Hur har du ej förvildats af vårdslösad ens! 220
ORESTES.
Mig luta åter mot min bädd! När raserit
Gått öfver, känner jag mig svag och orkelös.
ELEKTRA.
_Minnsann för sjuklingen är kär dess hvilobädd,
En rätt olustig ting, men nödig mellertid_.
ORESTES.
Res mig igen, och låt mig sträcka kroppen ut. 225
KHOREN.
_En kinker är den sjuke, af förlägenhet_.
ELEKTRA.
Säg, om du föttren emot marken foga vill,
Och ändtlig ta ett steg? Omvexlingen är ljuf.
ORESTES.
Rätt gerna; -- ty det liknar sig till helsa dock,
_Och skenet är rätt bra, fast långt från sanningen_. 230
ELEKTRA.
Hör hvad jag nu dig, bäste broder, säga vill,
Sålänge dig Erinnyerne lemna sans.
ORESTES.
Hvad nytt alliså? Är det till godo, tack derför.
Är det till ondo, har jag ren olyckor nog.
ELEKTRA.
Vet Menelaos kommen är, din faders bror; 235
I Nauplia han sina skepp för ankar laggt.
ORESTES.
Hvad nu? Kom tröst i mina och i dina qval,
Vår anförvandt, och hos vår far i mycken skuld?
ELEKTRA.
Han kommen är, -- du lita kan på mina ord --
Och bringar Helena från Troias murar med. 240
ORESTES.
Om han allena räddats, vore han mer säll.
Men bringar han sin maka; med stor skam han kom.
ELEKTRA.
För klick berömligt födde Tyndareus ett par
Af döttrar, och vanryktadt uti Hellas' bygd.
ORESTES.
Var du de styggor olik; ty det unnes dig. 245
Och prata icke endaat så, men tänk jemväl!
(börjar rasa.)
ELEKTRA.
Ve mig, o broder, hur ditt öga välfver sig!
Och knapt vid sinnen, blef du genast rasande.
ORESTES.
O moder, jaga ej -- jag ber dig -- mot mig så
De blodbesölade, ormlika qvinnorna! 250
Ty sjelfve nog, ack, sjelfve de kringlöpa mig.
ELEKTRA.
Min stackars broder, håll dig stilla i din badd;
Ty intet ser du af hvad du dig skåda tror.
ORESTES.
O Pboibos, de hundögde ärna dräpa mig,
Vildblickige prestinnor i tartarens djup. 255
ELEKTRA.
Jag dig ej släpper. Flätande kring dig min arm,
Jag hindrar dig, att hoppa dina olyckshopp.
ORESTES.
Mig släpp! du själf, ibiand Erinnyerna en,
Mig kramar, för att i tartaren slunga ned.
ELEKTRA.
O, ve mig arma! hvarifrån skall hjelp jag få? 260
Ty begge ha vi samkat på oss gudars harm.
ORESTES.
Hornbågen gif mig, skänken af oraklets gud,
Hvarmed han mig Erinnyerna jaga bjöd,
Ifall med raseri de skulle skrämma mig.
ELEKTRA.
Kan väl en gud bli sårad utaf menskohand? 265
ORESTES.
Såframt han ej från mina ögon drager hän.
(till Erinnyerna)
Ha, hören J, och sen J ej de vingade.
Från säker båges sträng afskjutna pilarna?
Ah, ah, hvi dröjen J? åt ethern svingen upp.
På vingarna; anklagen Phoibos' gudasvar! 270
(något sansad.)
O ve, hvi ängslas jag, och höjer suck på suck?
Hvarthän, hvarthän ha från vår bädd vi irrat nu?
Ty efter dyningen jag lugn nu åter ser.
Hvi, syster, gråter du, och höljer dig i dok?
Jag blygs, att med dig dela mina hjerteqval, 275
Och genom mina krämpor gifva jungfrun sorg.
För mina nidingsvärf ej du förtvina må;
Åt dem ditt bifall skänkte du; men jag utgjöt,
Vår moders blod; och Loxias anklagar jag,
Som, manande till aldrarysligaste brott, 280
Med orden mig förtjuste, men i saken ej.
Jag menar, att om jag min far, lifslefvande
Tillfrågat, om jag borde dräpa moder min?
Med trägen bön han händren sträckt mot sonens skägg,
Att icke stöta svärdet sitt i modersbarm. 285
Ifall ej han tillbakavunne lifvet så,
Men jag, osälle, blefve mål för dessa qval.
Derför afslöja dig, min bästa syster, nu,
Och afstå ifrån gråt, änskönt olycklige
Vi äre; och hvar gång du mig misströsta ser, 290
Så hejda du mitt hårda sinnes nederlag,
Och trösta mig; men när du åter suckar sjelf,
Då tillhör oss, att träda fram, och råda dig.
Ty sådant bistånd vännen skönt åt vännen ger.
Nu, stackars syster, gå du i palatset in, 295
Sträck ut dig, gif åt sömnen sömnlöst ögonlock,
Och tag dig mat, och dig också i bad begif.
Ty om du lemnar mig, om af enträgenhet
Ådrar dig sjukdom, är med oss förbi. Du är
Mitt enda stöd; och -- som du ser, ej annat finns. 300
ELEKTRA.
O nej, med dig jag ville gernast både dö,
Och lefva. Så är saken; om du doge bort,
Hvad gör jag? huru, ensam qvinna, räddas jag,
Vännlös, brorlös och faderlös? Men önskar du,
Må detta ske! ändock mot bädden luta dig! 305
Och hvad dig utur sängen drefve, skrämde upp,
Ej akta särdeles, men dröj hos dynorna!
Ty fast du ej är sjuk, men endast sjukas tycks,
Bekymmer väckes derutaf och rådlöshet.
(afträder.)
KHOREN.
O ve, ve! | Stroph, 310
Snabbfotade och bevingade,
Höga gudinnor, er,
Som fröjdtomt säte besitten bland
Tårar och jemmer,
Svarthyige Eumenider, som kretsen 315
Vida ethern igenom, krävande
Hämd på blodskuld, hämd på hvart modermord,
Eder anropar jag, eder anropar jag:
Nu Agamemnons son tillstädjen för-
gäta sitt raseri, det vilda. 320
Stormande! Hvad olycksqval
Dig, usle, drabbade, till undergång.
Sen du oraklet tog emot, som Phoibos
Ifrån sin trefot gaf i gudalunden,
Der jordens medelpunkt sägs gömd. 325
O Zeus, Zeus | Motstr.
Barmhertighet, hvar? O hvad blodig
Strid, som nu förestår
Dig, usling, gripande dig an; och tårar
Mänga med tårar 330
Skall bland Erinnyerna någon, som hitbär
Din moders blod, och dig vansinnig gör!
Derför veklagar jag, derför veklagar jag.
Den stora lyckan ej bland menskor trifves.
Se, seglet på den snabba båt. 335
Hur det af stormen-sönderrifves:
Så lyckan öds, tills sista spillren drifves
Af qvalens störtvåg, under jemrens gråt.
Ty hvilken annan ätt tillförene,
Än den, som genom gudsgiftermål 340
Från Tautalos härstammar, har jag väl vörda bordt?
(Menelaos kommer.)
Se, der har vi kongen, der kommer
Menelaos, vår drott, af sin praktskrud
Genast igenkänd,
Att han af Tantaliderna en är. 345
O du, som med tusenskeppiga flottan drog
Till Asiens kust,
Hell dig, du lycka och framgång haft,
Och lyktat med gudarnes hjelp ditt värf!
MENELAOS.
O kongaborg, dels jag med fröjd dig återser, 350
Från Troia länd, och dels jag suckar vid din syn,
Ty rundtomkring af hiskliga olyckor snärjdt
Jag aldrig nånsin mera sett ett annat hus.
Ty Agamemnons öden ren jag veta fick,
Och huru han af egen maka mördades. 355
Då jag tog hamn vid Malea; ur vågorna
Sjömännens siare förkunnade det mig,
Lögnlöse guden, spåarn Glaukos, Nereus' son,
Som ögonskenligt steg ur sjön, och ordade:
"O Menelaos, mördad ligger broder din, 360
Besviken af sin egen makas sista bad!"
Det tårar kostade mig sjelf och mina män,
Rätt många. När jag sen beträdde Nauplias jord,
Och ren min maka hade hitåt kosan vändt,
När jag Orestes redan, Agamemnons son, 365
Mig trodde sluta få i famn, och modren hans
I frid och fröjd, af fiskarfolket hörde jag
Om Tyndareiska dottrens gudalösa mord.
Och nu, hvar är han? sägen mig, J unga mör,
Hvar Agamemnons son, som detta brott begick. 370
Han var ett barn i Klytaimnestras armar än,
Då denna borg jag lemnande, till Troia drog,
Att jag ej honom, om jag såge, kände nu.
ORESTES.
Jag är Orestes, Menelaos, som du sökt.
Ock gerna jag för dig mitt brott berätta vill. 375
Först dina knän jag vidrör, hjelpbegärande,
Och höjer bönen, utaf ingen qvist bestyrkt:
Ack, rädda mig! I lycklig stund du kommen är.
MENELAOS.
Hvad ser jag, gudar? hvem bland skuggor skådar jag?
ORESTES.
Rätt sagdt! för qval jag lefver ej, men dager ser. 380
MENELAOS.
O, hur din lock är vild och tofvig, arme man!
ORESTES.
Min anblick ej, men mina brott besöla mig.
MENELAOS.
Utur förtorkadt öga hiskligt stirrar du.
ORESTES.
Min kropp är hän, men namnet återstår likväl.
MENELAOS.
Hur oförmodlig synes mig din missgestalt! 385
ORESTES.
Min olycksälla moders baneman är jag.
MENELAOS.
Jag hör; men uppskjut sådant prat en liten stund.
ORESTES.
Må ske! men gud mot mig är rik på lidanden.
MENELAOS.
Hvad går åt dig? hvad krämpa bringar dig förderf?
ORESTES.
Medvetandet, att jag förskräckligt handlat har. 390
MENELAOS.
Hvad nu? -- _Vist tydligt är, men ej otydligt ord_.
ORESTES.
Förnämligast den ångest, som föröder mig.
MENELAOS.
Svår är guds skickelse, men botelig ändock.
ORESTES.
Och raseriet är min mors blodshämnare.
MENELAOS.
När började du rasa så? hvad dag var det? 395
ORESTES.
Då jag i kummel bäddade min stackars mor.
MENELAOS.
Hemkommen, eller sittande vid bålet qvar?
ORESTES.
På vakt om natten; att ej benen stules bort.
MENELAOS.
Var någon annan med, som understödde dig?
ORESTES.
Jo, Pylades, som stod mig bi vid modermord. 400
MENELAOS.
Af hvilka skräckgestalter qväljes du såder?
ORESTES.
Tre flickor, nattligt hemska, tycker jag mig se.
MENELAOS.
Din mening vet jag, men ej vill jag nämna dem.
ORESTES.
De heliga! din bildning hindrar dig från slikt.
MENELAOS.
For modermordets skull de så anfäkta dig? 405
ORESTES.
O ve de qval, som följa mig, elendige!
MENELAOS.
_Ej gräsligt är, att de få straff, som gräsligt gjort_.
ORESTES.
Men hela skulden kan jag skjuta bort från mig.
MENELAOS.
Uppå din faders död? -- det vore obetänkt.
ORESTES.
Mig Phoibos sjelf befallt, att modren slå ihjäl. 410
MENELAOS.
Han är alltså okunnig, han, om dygd och rätt.
ORESTES.
Vi lyde gudarna, ehvad, ock äro gudarne.
MENELAOS.
Orakelguden dock ej lindrar dina qval?
ORESTES.
_Han ärnar_. Sådan är ju gudarnes natur.
MENELAOS.
Hur länge är, sen moder din ej andades? 415
ORESTES.
Den sjette dagen går; dess bål är varmt ännu.
MENELAOS.
Hur snart gudinnorne utkräfva modrens blod!
ORESTES.
Vis man jag ej, men verklig vän till vänner är.
MENELAOS.
Hvad båtar dig, att du din fader hämnades?
ORESTES.
Än ej; men dröjsmål kallar jag försumlighet. 420
MENELAOS.
Hur är i sta'n din ställning, sen du detta gjort?
ORESTES.
Vi hatas så, att ingen mer oss talar till.
MENELAOS.
Har du ej, enligt lag, tvått bloden från din hand?
ORESTES.
Jag stänges ut, ehvart jag går, från alla hus.
MENELAOS.
Ho är bland medborgsmän, som jagar dig ur land? 425
ORESTES.
Olax, att gälda gammalt agg mot fader min.
MENELAOS.
Jag allt forstår: Palamedes' död hemsöker dig.
ORESTES.
Deri har jag ej del; utaf de tre jag öds.
MENELAOS.
Hvad mer? utaf Aigisthos' vänner någon visst?
ORESTES.
De mig ansätta, hvilka staten lyder nu. 430
MENELAOS.
Än Agamemnons spira, lemnar staten den åt dig?
ORESTES.
De som ej oss tillstädja ens, att lefva mer.
MENELAOS.
Hvad ärna de, som du mig säkert säga kan?
ORESTES.
På denna dag skall domen fällas öfver oss.
MENELAOS.
Att gå i landsflykt? dödas eller icke dö? 435
ORESTES.
Att blifva stenade af medborgsmän ihjäl.
MENELAOS.
Hvi flyr du ej, och hastar bortom landets gräns?
ORESTES.
Vi äre stängde rundtomkring af väpnadt folk.
MENELAOS.
Enskildt af egna fiender? af Argisk här?
ORESTES.
Af alla borgrarne, att jag må dö: kort sagdt! 440
MENELAOS.
Eländige, som bragtes till det yttersta!
ORESTES.
Till dig mitt hopp om räddning utur nöden står.
Men då du lycklig kommit till olyckliga,
Så gif åt dina vänner af din lycka med,
Och framgången för egen räkning ej behåll! 445
Men tag också i vedermödorna din del,
Och fadrens ynnest gälda emot dem, du bör.
_Ty namnet blott, men saken ej de vänner ha,
Som ej uti olyckorna sin anpart ha_.
(Tyndareus synes komma.)
KHOREN.
Der stapplar uppå ålderdomlig fot, minsann, 450
Svartmantlad Spartiaten Tyndareus hitåt,
Med håret klippt på sorgeart, för dottrens skull.
ORESTES.
Jag är förlorad, Menelaos! -- Tyndareus
Till oss sig närmar, han hvars ögon aldramest
Jag blygs att möta, sedan detta blivit gjordt. 455
Ty han mig fostrade som litet barn, och mig
Med många kyssar höljde; Agamemnons son
Kringbärande på armarna, och Leda med.
Mig ärande likt sjelfva Dioskurerna.
Och dessa två jag, arma hjerta, arma själ, 460
Ej väl har vedergällt. Hvar finna mörker nog.
Att gömma anletet? Hvar moln, att framfor mig
Jag ställa må, och undgå gubbens skarpa blick?
TYNDAREUS.
Hvar kunde jag väl råka få min dotters man,
Menelaos? Ty på Klytaimnestras graf då jag 465
Mitt offer gjöt; jag hörda att till Nauplia
Han med sin maka kommit, räddad ändtligen,
Ledsagen mig; ty vid hans högra sida jag
Vill stå och helsa, skådande sentida vän.
MENELAOS.
Hell, gamle, dig, hvars äkta läger delte Zeus! 470
TYNDAREUS.
Hell äfven, Menelaos, dig, min anförvandt!
Ve! Bittert är, att menskan ej sin framtid vet!
Se ormen modermördarn, framför borgen der.
Hur kranka blixtar ljunga i hans blick, min pest!
Menelaos, talar du dock med den smittade? 475
MENELAOS.
Hvi så? Han är ju ättling af mig älsklig far.
TYNDAREUS.
Just han, som född af sådan far en sådan vardt?
MENELAOS.
Han föddes dock; och bör i nöden vårdad bli.
TYNDAREUS.
Barbar du blivit, bland barbarer länge dröjd.
MENELAOS.
Hellenisk är den sed, att ha om slägten vård. 480
TYNDAREUS.
Den ock, att öfver lagarna ej vilja stå.
MENELAOS.
Hvad nödtvång är, är slafveri bland vise män.
TYNDAREUS.
Håll dig vid detta, du; jag skall ej hålla mig.
MENELAOS.
Ja, vreden är med dig, och ovis ålderdom.
TYNDAREUS.
Hvad strid om vishet kunde för hans skull oppstå? 485
Om alle inse klart, hvad rätt är, och hvad ej,
Ho finns bland dödliga mer oklok då, än han?
Han som om rättvisan ej tog den minsta vård,
Och till Helleners samfundslag ej vände sig.
Ty sedan Agamemnon andats ut sitt lif, 490
I hufvudet utaf min dotter slagen, -- ack,
Ett skändligt brott, som jag ej nånsin gilla skall!
För blodskuld henne först han hade stämma bordt,
Och kräfva laga straff, och jaga modren sen
Ur huset. Fromt i nöden då han sig betett, 495
Och sig vid lagen hållit fast, rättskaffens son.
Nu med sin moder han i samma ofärd gick.
Ty pröfvande med skäl, att hon en brottsling var,
Sjelf mera brottslig blef han, som sin moder drap.
Dig, Menelaos, om en sak jag spörja vill: 500
Ifall en viss af äkta makan banen fick,
Och dennes son sin moder sloge ock ihjäl,
Och mordet dennes ättling vidare med mord
Umgällde, säg, hvar toge väl då brotten slut?
Rätt var af fordne fäder denna lag bestämd: 505
De ej tillstadde någon träda inför sig,
Ej heller sig till möte, som utgjutit blod;
Men med förvisning straffade, och dräpte ej.
Ty eljes skulle mord dock städs vidlåda en,
Som händerna nedsölat aldrasist med brott. 510
Gudlösa qvinnor allesamman hatar jag,
Och främst min dotter, som sin egen make drap;
Ock Helena, din hustru aldrig rosar jag,
Ej talar till ens; gillar icke dig, som drog,
För illaartad qvinnas skull till Troias fält. 515
Allt hvad jag kan, jsg kämpa vill för lagens helgd,
Och slut på detta vilddjurslif och blodbestyr
Jag göra skall -- som städs föröder land och stad,
(till Orestes.)
Förty hvad hade du för hjerta, usling, då
När barmen blottade för dig, bönfallande 520
Din egen mor? Jag sjelfva brottet icke sett,
Och gubbens öga smälter dock i tårar bort.
En sak iallo stämmer in med mina ord:
Hos gudar hatad, du för modrrmord får näpst,
Af faser jagad kring och raseri, Behöfs 525
Väl höra vittnen, då jag saken skåda kan?
(till Menelaos.)
Att du det vete, Menelaos, gudarna
Emot ej handla, honom ej att hjelpa sök!
Men tillåt, att han stenas må af medborgsmän
Och Spartas jord beträd ej eljes med din fot. 530
Min dotter visserligen lagligt dödad vardt,
Men orätt var det, att hon dog för dennes hand.
Jag i allt öfrigt skapades lycksalig man,
Men ej hvad rörer döttrarna: -- deri osält.
KHOREN.
_Hur afundsvärd, eho i barnen lycklig var, 535
Och inga särdeles bekymmer samkade!_
ORESTES.
Ack, gamle man, jag rädes yttra ord för dig
I sak, der jag dig kränka måste in i själn.
Jag gudlös är, för det jag mördade min mor,
Gudhörsam, under annat namn, för fadrent hämd. 540
Tag endast bort din ålderdom, som mina ord
Tillhinders är, och ur min talan skrämmer mig,
Då är på väg jag genast. Nu jag räds ditt hår.
Hvad borde jag väl göra? Sätt nu tvä mot två!
Min far mig aflade; din dotter födde mig; 545
Hon åkren var, som tog af annan fröet mot.
Och utan far lär väl ej nånsin finnas barn.
Jag mente derför, att jag lifvets upphofsman
Mer värna bordt, än henne, som mig födan gaf.
Alltså -- din dotter; -- ty min mor jag säga blygs, 550
Med egen bröllopsvisa, men ej välbetänkt,
Beträdde ann mans bädd; mig sjelf det gälla skall,
Då jag om henne talar slemt; -- jag måste dock.
Aigisthos var den dolde maken i vårt hus,
Och honom drap jag, offrande min mor jemväl. 555
Föröfvande visst brott, men hämnande min far.
Hvad angår hotelsen, att man bör stena mig,
Så hör mig, hur jag hela Hellas gör en tjenst!
Ty komme hustrurna till sådan dristighet,
Att dräpa sina män, och taga tillflygt sen 560
Till barnen, tiggande om nåd med blottad barm,
Då såge de för intet an, att maken slå,
Af förevändning, hurudan som helst. Har jag nu --
Som du tror -- gjort brott, jag ock gjort slut på slikt.
En hatad mor medrätta jag afdagatog. 565
Som egen make, stadd på härfärd hemifrån.
Anförare för samteliga Hellas' folk,
Förrådde, och ej okränkt höll hans äkta säng.
Och när hon brottet insåg, hon sig dock ej straff
Pålade, utan för att slippa ansvarsfri, 570
Misshandlade min hulda far, och slog ihjäl.
Vid gudarna, dock ej jag borde gudar nämnt
I dom om mordsak -- hade jag min moders brott
Med tystnad gillat, o hvad skalle far min gjort?
Monn ej mig, hatfull, till Erinnyerna sändt? 575
Säg, eller stå väl skyddsgudinnor modren bi.
Men bistå ej den mera förorättade?
Du alltså, gamle man, en brottslig dotters far,
Du gjort min ofärd; ty af hennes dristighet
Min far beröfvad, modermördare jag vardt. 580
Ser du? Odysseus' maka ej Telemachos
Ihjälslog, ty hon icke tog sig man på man,
Och äkta sängen i palatset okränkt blef.
Ser du? Apollon, som i jordens medelpunkt
Har säte, och åt menskor ger orakelsvar, 585
Som vi i allt hörsamme, hvad han säga må.
Jag, honom ock hörsammande, min moder drap.
Thy ansen honom gudlös nu, och slån ihjäl.
Han syndat har, ej jag; hvad visste jag?
Monn ej den gud, jag skyller på, nog mäktig är, 590
Att brottet lösa? Hvart vill jag väl flykten ta,
Om han, som bjöd det, ej från döden räddar mig?
Säg derför ej, att icke detta rätt är gjordt.
Säg, att för oss, som gjorde, det ej lycksamt var.
_De hvilkas äktenskap på jorden väl består, 595
Ha -- sälla dar; för dem, som dock påtok det går
Båd' inom hus och utom allt slem ände får._
KHOREN.
Städs qvinnorna tillhinders voro skapade
I sina männers öden, till ofärd blott.
TYNDAREUS.
Då du är trotsig, och ej viker för mitt tal, 600
Och svarar uppå sådant sätt, som sårar mig,
Dessmer du retar mig, att yrka på din död,
Som till behagligt tidsfördrif jag göra vill,
Då jag hitkommit, för att smycka dottrens graf.
Jag nu till de Argeiers folkförsamling går, 605
Och villig, ej ovillig staten eggar jag,
Att stena dig, och stena systren din ihjäl.
Hon mellertid långt mer än du sin död förtjent,
Hon som dig retat mot er mor, i öronen
Dig sändande fiendtelig uppmaning städs, 610
Berättande hvad hon om Agamemnon drömmt,
Samt hurusom Aigisthos' brott förhatligt var
För underjordens gudar, -- äfven här olideligt! --
Tilldess hon tände huset an med eldlös eld.
(till Menelaos.)
O Menelaos, dig jag säger, och så gör också 615
Om dig min fiendskap, min slägtskap något är,
Så sätt dig ej emot hans död, mot gudarna,
Men tillåt, att han stenas må af medborgsmän;
I annat fall beträd ej nånsin Spartas jord!
Sen du allt detta hört, gudlösa vänner ej 620
Utkora, stötande rättsinnta från dig bort,
(till sina män,)
Nu bringen oss från denna borg, J tjenare!
ORESTES (till Tyndareus.)
Gå du, att utan afbrott detta tal från oss
Till denne gånge, för din ålderdom forskont!
(till Menelaos.)
Hvart, Menelaos, styr du kosan i begrundalag nu, 625
Dubbelt bekymmers dubbla vägar vandrande?
MENELAOS.
Derom ej bry dig! Grubblande uppå en sak,
Villrådig är jag, hvart jag borde vända mig.
ORESTES.
Ställ ej i verket nu din tanke, utan hör
Först mina ord, och sedan fatta ditt beslut. 630
MENELAOS.
Så tala! Du har rätt; ty _tystnad bättre är
I vissa fall, än tal, i vissa -- tal än tystnad._
ORESTES.
Så må jag tala nu! men alltid långa tal
Framför de korta gälla, och begripas mer.
Gif mig, o Menelaos, intet af ditt gods, 635
Men återgif mig hvad utaf min far du fått.
Ej skatter menar jag; -- de skatter, om mitt lif
Du räddar, äro mig bland alla älskligast.
Gör jag väl orätt? I min nöd jag måste få
Hvad orätt är af dig. -- Agamemnon ock, min far, 640
Med orätt Hellas samlande, mot Troia drog,
Sjelf utan minsta brott, men för att din gemåls
Oratta handling bota, och förseelse.
Oss detta ena för det ena ge du bör.
Min far blottställde -- så bör göra vän för vän -- 645
Sitt lif för dig, och kämpade inunder sköld,
Att du tillbaka måtte få din äkta hälft.
Umgäll mig alltså detta, som du der mottog,
Och möda dig för vår skull blott en enda dag
Och stå som räddare, -- ej tio långa år; 650
Väl Aulis tog som offer hulda syster min;
Jag efterskänker det; ej dräp Hermione!
Ty, då jag är olycklig, såsom nu, bör du
Ha öfvervigten, och jag få forlåtelsen.
Mitt lif förära åt min olycksfulla far, 655
Och systrens lif, som jungfru varit länge nog.
Ty, dödad, värnlöst lemnar jag min faders hus.
Du svarar mig: "omöjligt" -- Så likväl i nöd
Den ene vännen bör den andre skänka hjelp.
Men hvad behöfs väl vänner då, när allt går väl? 660
Ty guden sjelf, som hjelpa vill, är ensam nog.
Att du din maka älskar, tror allt Hellas' folk,
(Ej för att smickra, och bedraga talar jag,)
Vid henne jag anropar dig, jag, olycksman.
Hvart är jag kommen? är det jag som plågas blott? 665
Det är för allt vårt hus, som jag anropar dig.
O du, min egen faders egen bror, var viss,
Att under jord den döde detta hör, och att
Hvad jag har sagt, hans vålnad hviskar öfver
Bland tårar detta, jemmer och bedröfvelse 670
Jag ordat har, och beder med enträgenhet
Om räddning nu, som alle söka, ej blott jag.
KHOREN.
Ock jag änskönt jag qvinna är, anropar dig,
Att bistå de osälla; ty du gitter det.
MENELAOS.
Orestes, ack, jag för dig allsköns aktning bär, 675
Och vill i dina olycköden taga del.
Men kraft dertill jag önskar mig från gudarna.
Ty så man sine blodsförvandters smärtor bör
Gemensamt bära, om en gud förlänar kraft,
Så, att man stupar, eller nedgör fienden. 680
Ty med en här, på bundsförvandter blottad, hit
Jag kommit har, af tusende bekymmer trängd,
Med sparde vänners obetydeliga kraft.
I öppen fejd alltså vi torde Argos ej,
Pelargerlandet, kufva; om med blida ord 685
Vi kunne det: -- vårt hopp deri vi hafva satt
_Hur kan det stora någon med det lilla ta?_
Ty då när pöbeln i sin vrede rasar fram,
Den lika svår att dämpa är, som häftig eld.
Men om man för den fikne fogligt efterger, 690
Och viker undan, passande på lemplig tid,
Den sansar sig kanske. -- Och när den fällt sitt mod,
Man kan den lätt handtera, efter egen skön.
_Hos pöbeln miskund finnes, men der finns ock trots,
Och den som passar på sin tid, är ärans man_. 695
Nu går jag, frestande att stat och Tyndareus
Med dig försona, att de öfve mildt sin makt.
_Ty skeppet kränger, när för mycken vind det tar,
Men reser sig igen, när seglen in det drar_.
Så gud ock hatar alltför mycket öfvermod, 700
Och stadsbor hata; derfor -- allvar är mitt tal --
Med vishet jag dig rädda bör, och ej med trots.
Med härsmakt ingalunda -- som du tror kanske --
Jag kan dig rädda. Lätt ej, med ett enda spjut,
Man nedergör den ofärd, som omgifver dig. 705
Ej nånsin förr till Argos' jord, i ödmjukhet
Anlände vi; likväl det oss nödvändigt är,
Som kloke män, att vara ödets slafvar nu.
(afträda.)
ORESTES.
O endast för en qvinnas skull härförare,
Men eljes intet, fegaste till vänners hämd, 710
Du vänder dig från mig, och går? Agamemnons sak
Är ute. Fader, i din olycksstund förrådd!
Ve mig; jemväl förrådd! Och mera finns ej hopp,
Ej här, ej der, att rädda lifvet ur Argeiers hand.
Ty denne man min räddnings enda tillflygt var. -- -- -- 715
(Pyladet nalkas.)
Dock der jag ser den käraste bland dödliga,
Min Pylades, i fyrsprång hit från Phokis kommande,
En ljuflig anblick: trogen man i nödens stund
Du hellre ser, än lugnet ser sjöfaranden.
PYLADES.
Fortare än hvad jag borde, genom staden kommer jag, 720
Hörande om folkets möte, som jag klarligt sjelf har sett,
Ställdt mot dig, och mot din syster, som de ärna dräpa strax.
Hvad är det? hur går? hur mår du, kärste bland jemnåriga.
Och bland, vänner, och bland fränder? -- ty allt detta är du mig.
ORESTES.
Allt är ute: att i korthet mina qval jag röja må. 725
PYLADES.
Oss tillika du föröder: vänner dela ljuft och ledt.
ORESTES.
Menelaos nedrigt handlar emot mig och syster min.
PYLADES.
Nedrig gvinnas man med rätta blifver också nedrig sjelf.
ORESTES.
Liksom han allsicke kommit, så hans ankomst båtat mig.
PYLADES.
Har han afven verkeligen hit till dessa bygder ländt? 730
ORESTES.
Sent omsider; men befunnen niding strax mot vännerna.
PYLADES.
Ock sin hustru, syndarinnan, förde han på skeppet hit?
ORESTES.
Icke han; men honom förde hon till oss, och ingen ann.
PYLADES.
Hvar är qvinnan, som Achaier utan tal allena ödt?
ORESTES.
Här uti min borg, om eljes min jag borde kalla den. 735
PYLADES.
Hvilka äro nu de orden, som du sagt din faders bror?
ORESTES.
Att ej låta medborgsmännen dräpa mig och syster min.
PYLADES.
Gudar, hvad blef härtill svaret? -- Detta just jag veta vill.
ORESTES.
Han strök af, som sleme vänner göra emot vännerna.
PYLADES.
Under hvilken förevändning? Vet jag det, så vet jag allt 740
ORESTES.
Han kom hit, de dygdesama döttrars far, emellertid.
PYLADES.
Tyndareus? kanhända vredgad emot dig, för dottrens skull.
ORESTES.
Märker du? han dennes slägtskap färedrog framför min fars.
PYLADES.
Dina vedermödor dela således ej tordes han.
ORESTES.
Ej till kämpe blef han boren, men bland qvinnortapper man. 745
PYLADES.
Du i största ofärd sväfvar, och nödvändigt måste dö.
ORESTES.
Medborgsmännen rösta måste öfver vårt begångna mord.
PYLADES.
Öfver hvad skall domen fällas? säg; ty jag i fruktan står.
ORESTES.
Lefva eller dö det gäller: några ord om vigtig sak.
PYLADES.
Flykta härifrån med systren, lemnande din kongaborg! 750
ORESTES.
Ser du ej, hur vi bevakas af spioner öfverallt?
PYLADES.
Jo, jag stadens gator skådat, stängda af beväpnade.
ORESTES.
Som en stad af fienderna, så belägras ock vår kropp.
PYLADES.
Spörj mig nu, hvarför jag lider; äfven jag förlorad är.
ORESTES.
Genom hvem? Ty detta vore qval till mina plågor laggdt. 755
PYLADES.
Strophios, min fader, vredgad har mig jagat hemifrån.
ORESTES.
Klagar han dig enskildt, eller uppå statens vägnar an?
PYLADES.
Vid din moders mord jag hjelpte; och han gudlös kallar mig.
ORESTES.
Stackars vän, mitt brott -- så syns det -- skulle äfven skada dig!
PYLADES.
Ej vi likne Menelaos; detta måste härdas ut. 760
ORESTES.
Räds du ej, att Argos äskar döda dig, som mig, också?
PYLADES.
Straffa mig, tillhör ej dessas, utan de Phokensers land.
ORESTES.
_Pöbeln är en amper bjesse, när den vrånga målemän har_.
PYLADES.
Men när den rättsinnta eger, rättsinnt städs besluter den.
ORESTES.
Bra! hos folket måste talas. 765
PYLADES.
Om hvad vigtigt ärende?
ORESTES.
Om jag sade medborgsmännen --
PYLADES.
Att du handlat efter lag?
ORESTES.
Hämnande min egen fader --
PYLADES.
Räds att du kan möta hårdt!
ORESTES.
Bör jag krypa bort i tysthet för att dö?
PYLADES.
Det vore fegt.
ORESTES.
Hvad är då att göra?
PYLADES.
Finns väl räddning, om du stannar qvar?
ORESTES.
Ingen alls! 770
PYLADES.
Men om du flyktar, finns väl hopp om räddning då?
ORESTES.
Finnes visst, om sig så träffar.
PYLADES.
Bättre det, än stanna qvar.
ORESTES.
Ja, jag går.
PYLADES.
Och äfven dödad, vackrare du så skall dö.
ORESTES.
Mig medrätta sådant drabbar.
PYLADES.
Blott man ville medge det!
ORESTES.
Riktigt! så jag feghet undgår.
PYLADES.
Bättre, än om qvar du blir.
ORESTES.
Och man skulle mig beklaga -- -- -- 775
PYLADES.
Mycket gör din ädla börd.
ORESTES.
Vredgad -- att min fader dräpte -- -- --
PYLADES.
Detta ögonskenligt är.
ORESTES.
Bort vi måste. Fegt är dödas utan ära.
PYLADES.
Visserligt!
ORESTES.
Skole vi härom berätta för min syster?
PYLADES.
Nej, o nej!
ORESTES.
Tårar då helt säkert runne.
PYLADES.
Tåren stort järtecken är.
ORESTES.
Då är tiga bäst. 780
PYLADES.
Med tiden skall du vinna deruppe.
ORESTES.
Detta står mig blott ivägen -- -- --
PYLADES.
Säg, hvad nytt åfärde är?
ORESTES.
Att gudinnorne med gisslet hindra mig.
PYLADES.
Dig sköter jag.
ORESTES.
Svårt är krämpig man att nalkas.
PYLADES.
Ej för mig, att nalkas dig.
ORESTES.
Akta dig, att ta befattning med mitt rasreri!
PYLADES.
Får gå.
ORESTES.
Är du icke rädd? 785
PYLADES.
_Bland vänner rädslan är ett sort förderf_.
ORESTES.
Gå nu, styre för min fot!
PYLADES.
Det blifver mig ett kärt besvär.
ORESTES.
Och till fadrens graf mig bringa!
PYLADES.
Hvartill tjenade väl det?
ORESTES.
Jag vill be, att han mig räddar.
PYLADES.
Detta visst tillbörligt är.
ORESTES.
Modrens vård jag ej vill skåda.
PYLADES.
Ty hon var fiendtelig.
KHOREN
Skynda derför, att Argeiers dom ej hinner fånga dig, 790
Foga, af din krämpa kraftlös, sida vid min sida tätt,
Att jag genast genon staden, föga för dess pöbel rädd,
Föga blyg, dig måtte bära. Hur kan jag mig te som vän,
Om i svåra olycksstunden jag dig ej mitt bistånd ger?
ORESTES.
Sådant är, att _vänner_ ega, och ej _anförvandter_ blott. 795
_Ty en man, som, fastän främling, har med oss tillhopasmält.
Bättre är till vän besitta än blodsfränder tusentals_.
(Begge afträda)
KHOREN
Stor lycka och ära stor, | Stroph.
Som sig förhäfde i Hellas, och
Invid Simuntiska böljorna, 800
Har återigen för Atreiderna gått om;
Allt efter gamle kongahusets gamla sed,
Då tvisten om det gyllene lamm
Bland Tantaliderna stod,
Ohygglige gästbud gåfvos, och 805
Ädlaste söners slakt blef gjord.
Hvadan mord på mord, i vexlad
Blodsutgjutelse ej upphör
För de båda Atreider.
Bragd är obragd: att sin mors | Motstr. 810
Kropp med jernbeväpnad hand
Sarga, och ett blodbestänkt
Svärd mot solens strålar svänga upp.
Att illa göra, är stor gudlöshet,
Och illasinnte männers galenskap. 815
Vid dödens fruktan hon skrek,
Stackars dottren af Tyndareus:
"Son, du nidingsverk begår.
Dräpande din mor! -- Se till,
Då du jäktar efter fadersgunst. 820
Att ej evig skam du får!
Hvad krämpa, jemmergråt och uselhet | Epod.
På jorden större är,
Än att med modersblod besöla sin hand?
Ack, föröfvande hvad gräsligt brott, 825
Af vansinne hemsöks,
Eumeniderna ett byte nu,
Välfvande de skygga ögonlock,
Den Agamemnoneiske son!
O, den usle, som sin egen mors 830
Barm, utur guldsydd korsett
Blottad, skådande, likväl
Stötte svärd i modershjertat,
För att hämnas fadermord!"
ELEKTRA (inträdande.)
J tärnor, har ur dessa salar störtat ut 835
Stackars Orestes, i gudskickadt raseri?
KHOREN.
O nej! Till det Argeiska folk han gången är,
Afbidande den dom, som eder förestår,
I följd hvaraf J lefva måsten, eller dö.
ELEKTRA.
Ve mig! Hvad har han gjort! Ho rådde väl dertill? 840
(Sändebudet nalkas.)
KHOREN.
Pylades. Och -- som det tycks -- snart detta sändebud
Skall bringa dädan tidender om broder din.
SÄNDEBUDET.
Ack, stackars -- stackars, aktingsvärda dotter, du
Utaf härförarn Agamemnon, o Elektra, hör
De olycksorden, som jag kom, att bringa dig! 845
ELEKTRA.
O ve! med oss det är förbi. Klart är ditt tal.
[Ty -- såsom syns -- du kommit hit, ett olycksbud].
SÄNDEBUDET.
Så föll Pelasgers dom, att broder din skall dö,
Och du, olyckliga, jemväl, på denna dag.
ELEKTRA.
Ve mig! -- den stund är inne, för hvars fruktan jag 850
Ren längesedan tvinat bort i klagolåt.
Dock, hur gick rättegången? genom hvad beslut
Af de Argeier fälldes dödsdom öfver oss?
Säg, gamle man, om genom stenars kastning jag
Skall gifva upp min ande, eller genom svärd. 855
Jag, som mig samkat med min broder samma straff?
SÄNDEBUDET.
Från landet kom jag just igenom stadens port,
Nyfikenhet, att om dig förspörja tidender,
Samt om Orestes. Ty emot din fader städs
Välvilja har jag hyst. -- Ock närde mig ditt hus, 860
Visst fattig karl, till vänners tjenst dock välberedd.
Då ser jag folket nalkas, och ta plats på kulln,
Dit fordom Danaos, att Aigyptos -- så sägs --
Genmäls, folket till gemensamt rådslag stämmt.
Vid sådan anblick sporde jag en medborgsman: 865
Hvad nytt i Argos? har från fienderna väl
Ett budskap så uppskakat Danaiders stad?
Han svarte: ser du ej Orestes, kommande
Der nära ren, att stå tillsvars för modermord?
Oväntad syn då ser jag, som jag aldrig bordt, 870
Pylades ser jag kommande med broder din.
Som gick med fällda ögon, och af krämpan matt;
Den andre, likt en bror, med vännen lidande,
Vid handen ledde vårdsamt med sig sjuklingen.
När de Argeiers skara nu fulltalig var, 875
Uppstod herolden, ordande: ho yttrar sig,
Hurvida dödas, eller ej, Orestes bör.
Han modermördaren? Derpå uppreser sig
Talthybios, som med din far de Phryger slog.
Han förde nu, för makten undergifven städs, 880
Tvetydigt tal, uppskattande din fader högt,
Dock berömmande din bror, men slema ord
Grannt välfvande, hur han emot föräldrar skref
Ej prislig lag; och mellertid han gaf alltjemt
Aigisthos' gynnare ändock en solskensblick. 885
Ty sådant är det slägtet: för den lycklige
Herolder springa öfver käpp, och deras vän
Är den, som för befälet, och vid makten står.
Näst honom Diomedes, drotten, ordade;
Han tillät ej att döda hvarken broder din, 890
Ej heller dig, men med förvisning straffa blott
Då vardt ett gny af några, huru väl han talt;
Men någre det ogillade. -- Då reser sig
En, som ej tand för tunga höll, i djerfhet stark,
Argeier, ej Argeier, dock förmådd dertill, 895
På stojet litande och dristig skamlöshet,
Med talekraft, att bringa ofärd öfver folk.
_Ty när en man, i orden ljuf, i hjertat slem,
Förvillar pöbeln, det till statens ofärd sker.
Men de, som, vise, välfva städs odolska råd 900
Om ej i ögonblicket, framdeles likväl
Bli statens gagn. Och detta föreståndaren
Bör inse klart; ty samma är förhållandet
Med den sam håller tal, och den som makten har._
Han sade, att Orestes borde liksom du 905
Med stenkast dödas. Tyndareus dock slika ord
Åt mannen, som er döda bjöd, ingifvit sjelf.
Steg så en annan opp, och talte tvertemot,
Ej till geatalten fager, men behjertad man,
I staden sällan skådad och på torget med, 910
_En man för sig: -- de endast rädda landet, de!_ --
Och klok, beredd att gå ibredd med egna ord,
Och flärdfri, i sin vandel oantastelig.
Han hade, att Orestes, Agamemnons son,
Var kransen värd, som ville hämnas fader sin, 915
I det han slem och gudlös qvinna slog ihjäl,
Som det afskaffade, att man ej väpnar sig,
Ej lemnar hus och hem, och drar i härnad ut,
Om husets vårdnad de, som bli derhemma qvar,
Förföra få, och brottbesöla kämpars bädd. 920
Nu för hvar redlig väl han syntes hafva talt.
Och ingen sade mer ett ord. Då kom din bror,
Och talte: J, som Inachos' gebit bebon,
Att eder hämnas lika mycket som min far,
Jag drap min moder; ty om äkta männers mord 925
Ej räknas hustrurna till brott, J skullen snart
Förödas, eller bli enhvar sin hustrus narr;
Och detta vore tvertemot hvad eder höfs.
Ty nu är hon, som svek min faders äkta säng,
Död vorden; om J viljen dräpa mig också, 930
Upphäfves lagen, och till mord anledning blir.
Ty aldrig brist på sådan djerfhet vara skall.
Dock han, som syntes tala rätt, ej vann gehör.
Men han, den sleme talarn, fick hos folket rätt,
Han som din och din broders död påyrkade. 935
Och knapt bevekte dem, att icke stena er.
Stackars Orestes, som likväl med egen hand
Förbandt sig dräpa, ännu denne dag, sig sjelf
Med dig. Nu honom leder ur församlingen
Pylades gråtande; och vänner följa med, 940
Som honom ömka och beklaga. Innan kort
En bitter anblick väntar dig, och jemmerfull.
Svärd eller snara derfor tillred för din hals.
Ty lemna lifvet måste du; ditt adelskap
Ej räddat dig, ej heller Phoibos, Pythiern, 945
Som på sin trefot sitter, -- utan dig förödt.
KHOREN.
Ack, olyckssällla jungfru, hur du dokbehöljdt
Ditt anlete nedsänker nu, och ljudlös är.
Beredd att uti suckar brista ut och gråt!
ELEKTRA.
Jag begynner min suckan, o Pelasgerland, | Stroph. 950
Och trycker hvita nageln uti kindren in, --
Blodigt olycksverk! --
Jag drabbar med slag det hufvud, som hemfallet är
Skuggornes fagra gudinna.
Thy juble Kyklopiska landet, 955
Öfver min hals sänkande bödelsjernet,
Vår slägts ofärd.
Sådan miskund, miskund man ger
Dödsoffren båda
För Hellas' fordne höfvitsmän. 960
Försvunnen är, försvunnen utaf Pelops' ätt | Motstr.
Hvarenda telning, och den fordna salighet,
Som fanns i stolt gemak.
Allt ödde gudarnes hat, och fiendtelig
Blodsdom, i hemmet fälld. 965
O ve, här skåden J, jordsöners
Mångtårige slägten och usle, hur mot förmodan
Ödets väg går!
_En med den andra ofärd städs
Vexlar, i tidens längd; 970
Allt menniskolif sig hvilar på lösan grundt_.
Gerna till den mellan himmel och
Jord sväfvande klippan jag ginge,
Hvilken deruppe i höjden
Hänger på gyllene kedjors 975
Länk, en klint från Olympen,
För att gråtande ropa an
Vår åltfader Tantalos,
Som aflade, aflade upphofsmännen
Till min ätt, 980
Som ofärd fick sig beskärd,
Då, vid fålars vingade jagt,
Uppstigen i fyrspannsvagn,
Pelops, på hafvets kust
Åkande, Myrtilos' kropp tilldöds 985
Vräkte i hafvets svall,
Invid Geraistos' hvitböljiga,
Brusande stränder,
Körande vagnen fram.
Hvadan åt mitt ättehus 990
Vardt mångsuckigt förderf.
Genom Maias son,
När guldullige lammets
Jertecken, det slema, det slema,
Föddes i hjordarna 995
Hos hästmästaren Atreus.
Dän vardt split; och Zeus bevingad!
Solvagn, ifrån väg mot vestra
Himlaranden förr beträd,
Nödgade att ändra kosan 1000
Mot enfålig Eos.
Ock sjutalig Peleias' bana
Föreskref han nytt skick,
Och vedergällde mord med mord,
I Thyestes' beryktade måltid, 1005
Samt falska Kretissan
Aeropas svekrådiga bädd.
Men sednast mig och min fader nu
Zeus hemsökt
Med mångplågiga hjertqval. 1010
KHOREN.
Se, der nalkas din broder oss.
Genom dödsdom till saken fälld,
Och den trognaste mannen Pylades,
Som broderligt stödjer Orestes'
Stapplande fot, 1015
Med vårdsamt steg biträdande.
ELEKTRA.
Ve mig! jag suckar, då jag, broder, skådar dig.
Vid grafven redan och framför de dödes bål
Ja, ve mig åter, vet när ögat blickar an
Ditt anlet' sista gången. Jag från sinnen är. 1020
ORESTES.
Vill du ej tyst, och lemnande all qvinnlig låt,
Uthärda domen? -- Jemmerligt är det, men dock
Vi måste bära ödet, som oss förestår.
ELEKTRA.
Hur skall jag tiga? -- att guds ljus på himlen der
Beskåda, oss olyckliga man unnar ej. 1025
ORESTES.
Ej dräp mig, du! Nog, stackars karl, af Args' folk
Jag mördad är, och nämn ej våra lidanden!
ELEKTRA.
Orestes, hur beklaglig för din ungdoms lott,
Och bråda död! När du bör lefva, finns du ej!
ORESTES.
Vid gudarna, kringväf mig ej med modlöshet. 1030
Olyckors minne bringande till tårar hän!
ELEKTRA.
Vi måste dö: sin ofärd dock beklagar man;
_Ty alla menskor ha det arma lifvet kärt_.
ORESTES.
Just denne dag är dödens dag: med snaran vi
Förödas, eller slipas svärd till vårt förderf. 1035
ELEKTRA.
Dräp mig, min broder, att ej bland Argeierna
Det gör en ann, till hån mot Agamemnons ätt!
ORESTES.
Af modersblodet har jag nog; dig rör jag ej,
Men aflid för dio egen hand, hur belst du vill.
ELEKTRA.
Så händer det; och ej ditt svärd skall svika mig. 1040
Dock vill jag knyta armarna omkring din hals.
ORESTES.