Dig, Menelaos, menar jag, af fräckhet stinn, -- 1585
Ty eljes sönderkrossar jag din hufvudskål
Med murken bit ur taket, fordom mästarverk.
För din enträgenhet är dörren stängd med bom,
Som nog dig hindra skall, att våldsamt tränga in.
MENELAOS.
Hvad är åfärde nu? jag skådar facklors sken, 1590
Och dessa män, på bergens tak förskansade,
Och svärdet hotande min egen dotters hals.
ORESTES.
Vill du mig spörja? eller vill du höra mig?
MENELAOS.
Just intetdera; höra måste jag likväl.
ORESTES.
Jag ärnar dräpa dotter din, -- -- -- kan du förstå. 1595
MENELAOS.
Se'n Helena du dräpt, till mord du lägger mord?
ORESTES.
Ack, att så vore, och ej gudar gäckat mig!
MENELAOS.
Du nekar, fast du dräpt, och talar fräckt såder?
ORESTES.
Ett futtigt nekande! o, om jag hade dock -- --
MENELAOS.
Hvad sak uträttat? du mig gör förskräckelse. 1600
ORESTES.
Jo, Hellas' skamfläck skickat till afgrundens natt.
MENELAOS.
Min hustrus lik mig gif, att jag må jorda det!
ORESTES.
Kräf det af gudar! Men din dotter dräper jag.
MENELAOS.
Så modermördaren till mordbragd tillägger mord.
ORESTES.
Nej, hämnarn af en far, som mördad du förrådt. 1605
MENELAOS.
Dig var ej nog din moders redan gjutna blod?
ORESTES.
Att _hexor_ slagta aldrig nånsin tröttnar jag.
MENELAOS.
Tar du ock, Pylades, i denna mordbragd del?
ORESTES.
Han medger stillatigande; mitt "Jo" är nog.
MENELAOS.
Det skall du ångra, om du ej på vingar flyr. 1610
ORESTES.
Vi ärne icke fly, men tända huset an.
MENELAOS.
Du vill förstöra således din fadersborg?
ORESTES.
Att du ej får den. Och din dotter dräper jag.
MENELAOS.
Dräp bara! ty då kommer du tillsvars för mig.
ORESTES.
Så är det. 1615
MENELAOS.
Ve, o ve! gör ingalunda så!
ORESTES.
Var tyst! och håll tillgodo hvad medrätta sker!
MENELAOS.
Är rättvist, att du lefver?
ORESTES.
Jag är landets kong.
MENELAOS.
Hvad lands?
ORESTES.
Just här i Argos, det Pelasgiska.
MENELAOS.
Vigvattnet nalkas, skulle anstå dig?
ORESTES.
Hvi ej?
MENELAOS.
Du skulle offra före striden? 1620
ORESTES.
Du kanske?
ENELAOS.
Jo; jag är ren i händren.
ORESTES.
Men i sinnet ej.
MENELAOS.
Ho ville dig tilltala?
ORESTES.
Den som är farsvän.
MENELAOS.
Än den, som hedrar moder sin?
ORESTES.
Lycksalig är.
MENELAOS.
Alltså ej du?
ORESTES.
Mig _hexorna_ behaga ej.
MENELAOS.
Tag svärdet från min dotters hals! 1625
ORESTES.
Det ljuger du!
MENELAOS.
Min dotter dräper du?
ORESTES.
Deri ej ljuger du!
MENELAOS.
Hvad vill jag göra?
ORESTES.
Gå till Argos' folk, och bed -- --
MENELAOS.
Hvem skall jag bedja?
ORESTES.
Staten, att ej döda oss.
MENELAOS.
Min dotter eljes mörden J?
ORESTES.
Så saken stå.
MENELAOS.
Min stackars Helena! 1630
ORESTES.
Och jag ej ömkvärd är.
MENELAOS.
Som offer jag dig bragt från Troia.
ORESTES.
Om så är -- --
MENELAOS.
Se'n tusen qval mig qvalt.
ORESTES.
För min skull ej likväl.
MENELAOS.
Jag lidit grymt.
ORESTES.
Mig var du då ogagnelig.
MENELAOS.
Du snärjer mig.
ORESTES.
Dig sjelf du snärjt, du sleme man!
Hör hit, Elektra, tänd på kongaborgen eld, 1635
Och du, bland mina vänner tillförlitligast,
Min Pylades, stick eld uti palatsets tak!
MENELAOS.
O du, Danaers jord, och folk i Argos' land,
Ack, viljen J med väpnad hand ej hjelpa mig?
Ty mannen der med våld utkräfver af vår stad, 1640
Att lefva, fast han skändligt ufgjöt modersblod.
APOLLON.
O Menelaos, hejda du din vredes fart!
Jag Pboibos, son af Leto, här tilltalar dig.
Men du, som svärdbeväpnad hotar dotter hans,
Orestes, äfven veta må hvad bud jag bär. 1645
Den Helena, som du att dräpa sinnad var,
Af vrede emot Menelaos full, -- är fri:
Hon är det, som J skåden der i etherns rymd,
Den räddade, ock genom dig ej mördade.
Jag räddat henne, och ifrån ditt bödelssvärd 1650
Befriat, på befallning af vår fader Zeus.
Förty Zeus' dotter ju odödlig vara bör,
Samt, hos Kastor och Polydeukes; uti etherns rymd
Bisittarinna, hjelpa de sjöfarande.
En annan maka må du bringa i din borg, 1655
Emedan gudarne, för hennes dejlighet,
Hellener bragt i handgemäng och Phrygier,
Och dödar utsändt, att från jorden plåna bort
Det fräcka menskoslägtets öfverfulla tal.
Så är förhållandet med Helena; men du, 1660
Orestes, bör bege dig utom landets gräns,
Och bo uppå Parrhasisk mark i ett års tid.
Det stället heta skall, till minne af din flygt,
Bland Azaner och Arkader Oresteion.
Och, gången dädan till de Athenaiers stad, 1665
Utlofva böter för utgjutet modersblod
Inför de tre Erinnyer; men gudarne,
Rättsskiparne på Areskulla, rättrådigt straff
Pålägga dig, och målet der du vinna bör.
Och henne, som du hotar nu med svärdet så, 1670
Hermione, du äkta skall; Neoptolemos,
Som ärnar henne äkta, äktar henne ej.
Ty honom är beskärdt, att dö för Delphiskt svärd
När på Achilleus, fader hans, jag kräfver straff.
Åt Pylades din systers hand, som du bestämmt, 1675
Du gifva må; han vänta kan ett lyckligt lif.
I Argos låt Orestes, Menelaos, spiran ha;
Och dig till Spartas jord begif, och herrska der
I landet, du med henne fick, som tusen qval
Beredde dig, tilldess hon förde dig hit hem. 1680
Här inför staten allt tillrätta ställer jag,
Som honom tvang, att egen moder slå ihjäl.
ORESTES.
Orakelgud, i dina svar ej nånsin du
Bedrägelig har varit, men sannfärdig städs!
Mig kom den fruktan på, att, hörande en röst 1685
Från trollen, jag mig skulle tycka höra dig.
Men allt går bra, och jag hörsammar dina ord.
Se nu, från död befriar jag Hermione,
Och henne äktar, om sitt bifall fadren ger.
MENELAOS.
O Helena, Zeus' dotter, hell! jag prisar dig,
Invånarinna uti gudars sälla hem!
Åt dig, Orestes, ock min dotter lemnar jag,
På Phoibos' bud. -- Välbördig sjelf, välbördig mö
Till äkta tag, och lycklig vare du, och jag!
APOLLON.
Nu vandren allesamman, dit jag bjuder er, 1695
Och trätan sliten!
MENELAOS.
Dig hörsamma måste man.
ORESTES.
Så gör ock jag, och med min lott försonar mig,
O Menelaos, och ditt budord, Loxias!
APOLLON.
Nu er väg! nu er väg! Samdrägtighet,
Den sköna gudinnan, vördande; men jag 1700
Vill Helena bringa till Kronions sal,
Och de tindrande stjernors himmel,
Der bredvid Hera, och Herakles' gemål,
Heba, som gudinna hon thronar,
Af menskorna ärad med offer städs, 1705
Jemte Tyndariderna, söner af Zeus,
Beskyddande hafvets sjömän.
KHOREN.
Ack, du herrliga Segergudinna, mitt lif
Du evigt skydda må,
Och aldrig tröttna, att kröna det! 1710