Vedermödor.
Sålunda internerad i denna lilla musernas stad utan förhoppning att
slippa ut, genomkämpar jag det fruktansvärda slaget mot fienden, mitt
själv.
Varje morgon då jag tar min promenad på vallen under lönnarna, erinras
jag av det ofantliga röda dårhuset om den fara jag undgått och om
framtiden i händelse av återfall. Swedenborg har, genom att upplysa mig
angående rätta beskaffenheten av de fasor som tillstött under sista året,
befriat mig från elektrikerna, svartkonstnärerna, förgörarne, de
avundsamma guldmakarne, och angående den befarade galenskapen. Han har
anvisat mig den enda vägen till räddning: att söka demonerna i deras
hålor, inom mig själv, och att döda dem genom . . . ånger. Balzac har
såsom profetens adjutant lärt mig i sin Séraphita att »samvetskvalet är
en vanmäktig känsla hos den, som kommer att åter beträda förvillelsens
väg. Ångern ensam är en styrka, den gör ett avgörande slut på allt.»
Alltså ångern! Men är det icke att jäva försynen, som hade utkorat mig
till sitt plågoris; är det icke att säga till makterna: I haven illa lett
mina öden; I haven låtit mig födas med en kallelse till att bestraffa,
att kullslå avgudabilder, att anstifta uppror, och sedan undandragen I
mig ert beskydd och låten mig stå där till ett åtlöje och återkalla vad
jag förkunnat. Krypa till korset, göra avbön! Det är för galet med en
sådan circulus vitiosus! vilken jag för resten har förutsett i mitt
tjugonde år, då jag diktade mitt skådespel Mäster Olof, som blivit mitt
eget livs tragedi. Vad tjänar det till att ha framsläpat en mödosam
tillvaro under trettio år för att genom erfarenheter vinna det, som jag i
förväg hade fattat i begrepp? I min ungdom var jag en uppriktigt troende,
och I han gjort mig till fritänkare. Från fritänkare han I gjort mig till
ateist; från ateist till religiös. Inspirerad av humanitära idéer har jag
rosat socialismen. Fem år senare han I bevisat för mig det orimliga i
socialismen. Allt som hänfört mig han I gjort ogiltigt! Och antaget att
jag överlämnar mig åt religionen, så är jag viss på att I inom tio år
skolen vederlägga religionen.
Frestas man icke tro, att gudarne skämta med oss dödliga, och att det är
därför som vi medvetna spefåglar kunna skratta i de plågsammaste
ögonblicken av vårt liv!
Huru kunnen I begära att man skall taga på allvar det som visar sig vara
ett jättelikt skämt?
Jesus Kristus, Frälsaren, vad är det som han har frälsat? Se på de mest
kristna av alla, våra skandinaviska »läsare», dessa bleka, elaka,
skräckslagna figurer, som ej kunna le och ha utseende av besatta. De
tyckas bära demonen i sitt hjärta, och lägg märke till huru de flesta av
deras ledare slutat i fängelse som missdådare. Varför har deras Herre
överlämnat dem åt fienden?
Är religionen ett straff, och är Kristus en hämnande ande?
Alla gamla gudar ha förvandlats till demoner i en påföljande tid. De
olympiska blevo onda andar, Oden, Tor, Djävulen i egen person,
Promethevs-Lucifer, Ljusbringaren, degenererad till Satan. Förhåller det
sig så (Gud förlåte mig!), att även Kristus omgestaltats till demon? Han
är en dödare av förståndet, av köttet, av skönheten, glädjen,
mänsklighetens renaste tillgivenhetskänslor. En dödare av dygder:
frimodigheten, tapperheten, äran, kärleken och barmhärtigheten!
* * * * *
Solen skiner, vardagslivet går sin gilla gång, arbetarnas buller stämmer
sinnena till glädje. Det är i sådana ögonblick som upprorsmodet stegrar
sig, och som man slungar sin utmaning, sina tvivel mot himmelen.
Men om natten falla tystnaden och ensligheten över en, övermodet
skingras, hjärtat slår hörbart och bröstet beklämmes. Då, fall på knä i
törnhäcken utanför ditt fönster; gå och sök läkare eller få fatt på en
kamrat som vill sova i samma rum som du!
Träd in ensam nattetid i din kammare, och du skall finna någon där före
dig. Du ser honom icke, men du känner hans närvaro. Gå till hospitalet
och rådfråga psykiatern; han skall säga dig varjehanda om nevrasteni,
paranoia, angina pectoris och så vidare, men han skall aldrig bota dig.
Vart gån I då, I alle som liden av sömnlöshet, som vandren omkring på
gatorna och vänten på soluppgången?
* * * * *
Världskvarnen. Guds kvarn, det är två uttryck som kommit i omlopp.
Han I hört den där susningen i öronen, vilken liknar bullret från en
vattenkvarn?
Han I märkt under tystnaden nattetid eller till och med på ljusa dagen,
huru minnena från ert förflutna liv återuppväckta röra på sig, ett i
sänder eller gruppvis. Alla felsteg som du begått, alla förbrytelser,
alla dumheter; de jaga upp blodet i örsnibbarna på dig, kallsvetten i
håret, rysning utefter ryggraden. Du återupplever ditt genomlevda liv
ända från födelsen till den dag som inne är; du lider ännu en gång alla
genomlidna lidanden, du sväljer alla de kalkar du så ofta tömt till
dräggen; du korsfäster ditt skelett när det icke mer finnes något kött
att korsfästa; du bränner å båle din själ, när hjärtat är lagt i aska.
Du känner till detta?
Det är Herrens kvarn, som mal långsamt, men mal fint -- och svart! Du är
upplöst i stoft, och du tror att det är slut med dig. Nej då, det skall
börja om igen, och man låter dig åter gå igenom kvarnen! Känn dig
lycklig! Det är helvetet här på jorden, erkänt av Luther, vilken skattar
såsom en särskild nåd att varda pulvriserad på denna sidan om empyrén.
Känn dig lycklig, och var tacksam därtill!
* * * * *
Vad är att göra? Ödmjuka sig!
Men ödmjukar du dig inför människor, skall deras högmod väckas därav,
enär de då tro sig vara bättre än du, huru stor än deras brottslighet må
vara.
Ödmjuka sig inför Gud, alltså? Men det är en skymf mot den Högste att
neddraga honom till att vara en plantageägare, som härskar över slavar!
Bed! Vad? Vilja tillvälla sig rätt att tumma på den Eviges vilja och
rådslut, att på inställsamhetens och kryperiets väg få honom att ändra
dem!
Jag söker Gud, men finner djävulen. Det är vad som vederfarits mig.
Jag har gjort bot, jag har bättrat mig, och så snart jag börjat omsula
min själ, måste jag å nyo sätta på en lapp. Sätt dit nya klackar, och
ovanlädret spricker. Det är att immerfort börja om på nytt.
Jag lägger bort starka drycker och kommer hem nykter vid niotiden på
aftonen för att förtära mitt glas mjölk. Rummet är fullproppat med alla
slags demoner, som rycka mig ur sängen och kväva mig under täcket. Om jag
går hem rusig omkring midnatt, somnar jag in som en ängel och vaknar kry
som en liten gud, med krafter att arbeta som en galärslav.
Jag undviker kvinnor, och osunda drömmar komma över mig om natten.
Jag vänjer mig vid att tänka idel gott om mina vänner; jag anförtror dem
mina hemligheter, mina pengar; och jag blir bedragen. Då jag förtörnas
över en trolöshet, är det alltid jag som får uppbära straffet.
Jag försöker att älska människorna i klump; jag gör mig blind för deras
fel, och med en gränslös långmodighet förlåter jag nedrigheterna,
bakdanteriet; men en vacker dag finner jag mig gjord till medbrottsling.
Då jag drar mig från en sällskapskrets, som jag finner vara dålig,
anfäktas jag genast av ensamhetskänslans demoner, och när jag söker mig
bättre umgängesvänner, råkar jag in bland de värsta. Än mera, sedan jag
segrat över mina dåliga böjelser och genom avhållsamhet uppnått en viss
grad av hjärtefrid, erfar jag en självbelåtenhet, som höjer mig över min
nästa, och detta är dödssynden, egenkärleken, vilken genast drar straff
över sig.
Huru förklara det faktum, att varje lärospån i dygden följes av en ny
last?
Swedenborg löser knuten i det han yttrar, att lasterna äro straff som
åläggas människor för synder av en högre ordning. Sålunda dömas de
maktlystna till det sodomitiska helvetet; medgivet att teorien innebär
sanning, måste vi underkasta oss våra laster och njuta av de åtföljande
samvetskvalen såsom en avgift erlagd vid kassaluckan. Följaktligen: att
söka dygden är liktydigt med att rymma från fängelset och plågorna. Det
är detta som Luther har velat säga i sin XXXIX:de artikel mot den påvliga
bannlysningsbullan, vari han förkunnar, att »Själarne i skärselden synda
oupphörligen därför att de söka friden och undvika pinorna».
Likaså i XXXIV:de artikeln: »Att slåss mot turkarna är ingenting annat än
att göra uppror mot Gud, som genom turkarna tuktar oss för våra synder.»
Det är alltså klart att »alla våra goda gärningar äro dödssynder» och att
»världen måste vara brottslig inför Gud och måste veta, att ingen
förtjänar rättfärdiggörelse annat än genom nåden».
Lidom alltså utan att hoppas på en enda varaktig glädje i detta livet,
eftersom vi, mina bröder, redan äro i helvetet.
Och anklagom icke Herren om vi se små oskyldiga barn lida. Ingen kan veta
varför; men den gudomliga rättvisan låter oss ana, att det är på grund av
brott, begångna före ankomsten till denna värld. Glädjom oss åt marterna,
som äro lika många betalta skulder, och låtom oss tro att det är av ren
barmhärtighet som vi hållas i okunnighet om de ursprungliga orsakerna
till våra kval.