Vartåt pekar vår väg?
Sex månader ha förrunnit, och jag promenerar ännu på vallen. I det jag
låter blicken irra över hospitalet och spanar efter havets blåa strimma i
fjärran, tycker jag mig spana efter den nya tiden, som skall komma, den
nya religionen som världen drömmer om.
Den skumma vintern är jordad, fälten grönska, träden stå i blom,
näktergalen sjunger i observatorieträdgården, men vinterns sorgsenhet
tynger på vårt sinne, emedan det har förekommit så många olycksbådande
tilldragelser, så många oförklarliga saker, som oroat de mest otrogna.
Sömnlöshetsfallen ökas, nervkriserna mångfaldigas, osynliga uppenbarelser
ha blivit en vanlig sak, och det sker verkliga under. Man väntar på
någonting.
* * * * *
En ung man kommer och besöker mig.
-- Vad skall man göra för att få sova lugnt om natten?
-- Vad har hänt?
-- Min själ jag det kan säga, men jag har fått avsky för mitt sovrum, och
jag flyttar i morgon dag.
-- Unge man, ateist och naturalist, vad har hänt?
-- Det är ju själva fan, att när jag kom hem och öppnade dörren i natt,
fattade någon mig i armen och ruskade mig.
-- Alltså fanns det någon i er kammare.
-- Det gjorde så tusan heller. När jag tände på ljusen, kunde jag ej
upptäcka någon där inne.
-- Unge man, det finns någon, som man inte kan se vid stearinljus.
-- Vad skulle det vara då?
-- Det är den osynlige, unge man! Har ni tagit in sulfonal, bromkalium,
morfin, kloral?
-- Jag har försökt med allt!
-- Och den osynlige rymmer icke fältet. Gott: ni vill sova lugnt om
natten, och ni kommer och ber att få veta medlet därtill! Hör på, unge
man, jag är ingen läkare, inte heller någon profet; jag är en gammal
syndare, som gör bot. Begär inga predikningar och inga profetior av en
rövare, som behöver all sin lediga tid till att läsa lagen för sig själv.
Jag har verkligen lidit av sömnlösa nätter och armruskningar; jag har
slagits öga mot öga med den osynlige och jag har till slut fått tillbaka
min sömn och återvunnit hälsan. Vet ni hur det har gått till? Gissa!
Den unge mannen gissar vad jag menar, och han slår ned ögonen.
-- Ni har gissat det! Gack då i frid och sov gott!
* * * * *
Ja väl, jag måste tiga och låta folk gissa, ty i samma ögonblick jag
understode mig att spela predikaremunk, skulle man vända mig ryggen.
* * * * *
En vän frågar mig:
-- Vartåt pekar vår väg?
-- Det kan jag inte säga, men för mig personligen ser det ut som om
korsets väg skulle återföra mig till _mina förfäders tro_.
-- Katolicismen?
-- Det ser så ut! Ockultismen har fyllt sin roll genom att på
vetenskaplig väg förklara underverken och demonologien. Teosofien,
religionens förelöpare, är utlevad efter att ha återupprättat
världsordningen, som straffar och belönar. Karma skall förvandla sig till
Gud, och mahatmerna skola avslöja sig såsom pånyttfödda makter, såsom
tuktoandar (demonerna) och läroandar (ingivelseandarna). Buddhaismen, som
prisas av det Unga Frankrike, har infört resignationen och en dyrkan av
lidandet, vilken leder direkt till Huvudskalleplatsen.
Vad beträffar min hemlängtan till Moderkyrkans sköte, är det en lång
historia, som jag skulle vilja förtälja i kort sammandrag.
I det att Swedenborg lärt mig, hurusom det icke är tillåtligt att
övergiva sina fäders religion, har han riktigt avkunnat domen över
protestantismen, som utgör ett förräderi mot modren. Eller bättre sagt:
protestantismen är en bestraffning, som ålagts Nordens barbarer;
protestantismen är landsflykten, den babyloniska fångenskapen, och
återkomsten tyckes stunda, återkomsten till det utlovade landet. De
ofantliga framsteg, som katolicismen gjort i Amerika, i England och
Skandinavien, profetera om den stora försoningen; däri inbegripen den
grekiska kyrkan, som på senaste tiden räcker ut handen mot Västerlandet.
Där ha vi socialisternas dröm om återupprättandet av Västerlandets
Förenta stater, men tolkad i andlig mening. Nu ber jag er icke tro, att
det är politiska funderingar som återföra mig till romerska kyrkan. Det
är icke jag som har sökt katolicismen: det är den som har smugit sig på
mig efter att ha förföljt mig i åratal. Mitt barn, som uppfostrats till
katolik, och det mot min vilja, har lärt mig hur vacker en kult är, som
bevarats oskadd alltifrån sin uppkomst, och jag har alltid föredragit
originaler framför kopior. Min förlängda vistelse i min dotters hemland
har kommit mig att beundra uppriktigheten av ett religiöst liv, som
yttrar sig i handling. Lägg härtill vistelsen på Saint-Louis-sjukhuset,
och slutligen vad som hänt mig de sista månaderna.
Efter denna överblick av mitt liv, vilket har virvlat mig runt omkring
liksom vissa fördömde i Dantes helvete, och då jag upptäckt att min
tillvaro i korthet sagt endast haft till ändamål att ödmjuka och besudla
mig, beslöt jag gå bödlarne till mötes och själv sköta tortyren. Jag fick
lust att leva mitt ibland lidanden, Orenlighet och dödskamp, och i detta
syfte beredde jag mig att söka plats såsom sjukskötare vid lasarettet
Frères Saint-Jean de Dieu i Paris. Denna tanke föll mig in morgonen den
29 april, sedan jag mött en gammal kvinna med huvud som en dödskalle.
Hemkommen finner jag »Séraphita» ligga uppslagen på mitt bord och på
högersidan en träflisa, som utpekade följande mening:
»Gören för Gud det I haven gjort för eder ärelystnads syften, det I gören
då I ägnen er åt en konst, det I gjorden när I älskaden en varelse mer än
honom, eller när I sökten utforska någon hemlig detalj av mänsklig
vetenskap! Är icke Gud vetenskapen själv . . .»
På eftermiddagen kommer tidningen L'Eclair och -- vilken tillfällighet!
-- sjukhuset Frères Saint-Jean de Dieu nämnes två gånger i dess spalter.
Den l maj läste jag för första gången Sar Peladans bok »Comment on
devient mage».
Sar Peladan, dittills okänd för mig, kommer som en stormvind, en
uppenbarelse av Nietzsches »övermänniska», och med honom håller
katolicismen sitt högtidliga och triumferande intåg i mitt liv.
Har han kommit, »den som komma skall», i Peladans person?
Filosofen-skalden-profeten, är det han, eller skola vi förbida någon
annan?
Jag vet icke; men efter att ha gått igenom dessa propyléer till ett nytt
liv, börjar jag skriva den här boken den 3 maj.
Den 5 maj mottager jag besök av en katolsk präst, en proselyt.
Den 9 maj såg jag Gustav Adolf i kakelugnsaskan.
Den 14 maj läste jag i Sar Peladan: »Att tro på häxerier kunde gå an
omkring år ett tusen; vid annalkandet av år två tusen får en iakttagare
bevis för att mången individ är utrustad med en fatal egenskap: att
bereda motgångar åt den som stöter sig med honom. Man vägrar honom något
som han begär, och ens älskarinna blir otrogen; man stukar till honom,
och man får intaga sängen; allt det onda som man tillärnar honörn
återfaller i ökat mått på en själv. Det har ingenting att betyda; slumpen
får förklara detta oförklarliga sammanträffande. Slumpen gör tillfyllest
för den moderna människans determinism.»
Den 17 maj. Jag läste vad dansken Jörgensen, som omvänt sig till
katolicismen, skriver om klostret Beuron.
Den 18 maj. En vän, som jag ej sett på sex år, har anlänt till Lund och
hyr en lägenhet i samma hus som jag bor i. Man kan tänka sig min
sinnesrörelse då jag erfar, att han nyss blivit omvänd till katolicismen.
Han lånar mig den romerska bönbok, som jag hade förlorat förra året, och
när jag omläser de latinska hymnerna och lovsångerna, finner jag mig
likasom återkommen till hemmet.
Den 27 maj. Efter en serie av samtal rörande moderkyrkan har min vän
avfärdat ett brev till det belgiska kloster, där han undfått dopet, med
anhållan om en tillflykt för författaren av denna bok.
Den 28 maj. Ett obestyrkt rykte går om att Annie Besant blivit katolik.
* * * * *
Jag väntar ännu på svar från det belgiska klostret.
När denna bok blir tryckt, bör jag ha mottagit svaret. Och sedan?
Därefter? Ett nytt skämt av Gudarne, som storskratta när vi gråta heta
tårar?
Lund den 3 maj-25 juni 1897.
Epilog.
Jag hade först avslutat denna bok med ett utrop: »Vilket skämt, vilket
dystert skämt är ändå icke livet!»
Efter en smula reflexion fann jag uttrycket ovärdigt och strök ut det.
Men min villrådighet gav ej vika, och jag tog min tillflykt till bibeln
för att vinna den åtrådda upplysningen.
Den heliga boken, som är begåvad med underbarare profetisk förmåga än
någon annan, svarade mig med följande ord:
»Och jag skall vända mitt ansikte emot en sådan man och slå honom med
förfäran, så att han skall bliva till en varnagel och till ett åtlöje för
alla, och jag skall utrota honom utur mitt folk, och i skolen erfara, att
jag är Herren.» »Och om denne profet låter narra sig att tala, så är det
jag, den Evige, som har narrat denne profeten, och jag skall uträcka min
hand emot honom och utplåna honom utur mitt folk Israel.»
Mitt livs ekvation blir då: en varnagel, ett exempel att tjäna andra till
bättring; ett föremål för allmänt åtlöje för att visa intigheten i äran
och ryktbarheten, för att upplysa ungdomen om det sätt varpå man icke bör
leva sitt liv; en som kommit i var mans mun och, fastän han själv tror
sig vara en profet, står där avslöjad som en bedragare. Men nu är det
Herren som har lockat den falske profeten att tala, och den falske
profeten känner sig oansvarig, då han endast har spelat den roll som
blivit honom ålagd.
Sen där, mina bröder, ett människoöde bland många andra, och tillstån att
en människas liv kan te sig som ett dystert skämt!
* * * * *
Varför har författaren till denna bok blivit straffad på ett så
utomordentligt sätt? Läsen det mysterium, som är ställt framför hans
skådespel »Mäster Olof» (editionen på vers). Detta mysterium skrev han
för trettio år sedan, innan han ägde kännedom om den sekt av kättare som
kallades Stedinger. Påven Gregorius IX bannlyste dem år 1232 på grund av
deras satanistiska lära: »Lucifer, den gode Guden, som har blivit
förjagad och avsatt av 'Den Andre', skall återkomma, när usurpatorn,
vilken kallas Gud, genom sin usla styrelse, sin grymhet, sin orättvisa
gjort sig föraktad av människorna och blivit övertygad om sin egen
oförmåga.»
Denna världens furste, som dömer de dödliga till laster och straffar
dygden med korset, bålet, sömnlöshet, marritt; vem är han? Hämnaren, åt
vilken vi överlämnats på grund av okända eller glömda brott, begångna i
ett föregående liv? Och Swedenborgs tuktoandar? Skyddsänglar, som
beskärma oss mot andligt ont!
Vilken babylonisk förbistring!
Augustinus förklarade det vara oförsiktigt att hysa tvivel om tillvaron
av demoner.
Thomas från Aquino förkunnade, att demonerna kunde frammana stormar och
åskslag, samt att dessa andar ägde förmåga att överlämna sin makt i
händerna på dödlige.
Påven Johannes XXII klagar över sina fienders olovliga knep, i det att de
åsamkade honom plågor genom att stinga hans porträttbilder med nålar
(förgöring).
Luther anser att alla olycksfall, benbrott, eldsvådor och flertalet
sjukdomar härleda sig från djävlar, som driva sitt spel.
Än mera, Luther uttalar som sin åsikt, att vissa individer hava funnit
sitt helvete redan under detta livet.
Är det då med vett och vilja jag har döpt min bok med namnet Inferno?
Om läsaren drager i tvivelsmål min förmodan och anser den vara alltför
pessimistisk, så må han läsa min självbiografi Tjänstekvinnans son och Le
Plaidoyer d'un Fou (Paris 1895).
Den läsare, som tror sig veta att denna bok är en dikt, inbjudes att se
min dagbok, som jag hållit dag efter dag sedan 1895, och varav det
föreliggande endast är ett utvidgat och ordnat utdrag.