Återlösaren.
När Balzac hade gjort mig bekant med min sublime landsman Emanuel
Swedenborg, denna Nordens Buddha, i sin bok »Séraphita», hade han lärt
mig känna den evangeliska sidan hos profeten. Nu är det lagen som slår
mig, krossar och befriar mig.
Genom ett ord, ett enda, uppgår ljuset i min själ och skingrar
farhågorna, de fruktlösa grubblerierna om inbillade fiender, elektriker,
utövare av svarta magien, och detta lilla ord var _Ödeläggelse_. Allt det
som vederfarits mig återfinnes hos Swedenborg; hjärtångesten (angina
pectoris), bröstbeklämningen, hjärtklappningen, vad jag kallade den
elektriska gördeln, allt finnes där, och sammanfattningen av dessa
företeelser bildar den andliga luttringen, känd redan av aposteln Paulus
och omnämnd i breven till Korintierna och Timoteus. »Jag har dömt, att
den, som så bedrivit, han skall överlämnas åt Satan till köttets fördärv,
på det att anden må bliva frälst på Herren Jesu dag.» -- »Och bland dessa
äro Hymeneus och Alexander, vilka jag har överlämnat åt Satan, på det att
de genom denna tuktan skulle lära sig att icke mera försmäda.»
Vid läsningen av Swedenborgs drömmar 1744, året innan hans förbindelser
med den osynliga världen togo sin början, upptäcker jag att profeten har
undergått samma nattliga tortyr som jag själv på senare tider lidit, och
i sanning slående är därvid den fullkomliga överensstämmelsen i
symptomen, vilken icke lämnar något tvivel övrigt angående arten av den
sjukdom som träffat mig. I Arcana Coelestia förklarades gåtorna från
dessa sista två år, och det med en så mäktig detaljtrohet, att jag, ett
barn av det berömda nittonde århundradets senare del, därifrån hämtat en
orubblig övertygelse om att helvetet finnes till, men här på jorden, och
att jag nyligen genomgått det.
Swedenborg förklarar för mig orsaken till min vistelse på
Saint-Louis-sjukhuset, och det sålunda: alkemister angripas av spetälska
och få kliande sårskorpor likt fiskfjäll. Det var den obotliga
hudsjukdomen.
Swedenborg uttolkar betydelsen av de hundra bekvämlighetshusen i hotell
Orfila; det är exkrementhelvetet. -- Sotaren, som min lilla flicka såg i
Österrike, finns där också: »Bland andarne urskiljer man sådana som
kallas sotare, därför att de i själva verket hava ansiktet nedrökt och
uppträda klädda i mörk sotfärgad dräkt -- -- -- En av dessa sotareandar
kom till mig och låg åt mig enträget att jag skulle fälla förböner för
att han måtte bliva insläppt i himmelen; 'jag tror mig icke,' sade han,
'ha gjort något varmed jag förtjänat bliva utesluten därifrån: jag har
bannat jordinnevånarne, men jag har låtit undervisning följa på snubborna
och agan . . .'»
»De sedeväktande, tuktande eller undervisande andarne fästa sig vid hans
vänstra sida i det de luta sig mot ryggen och granska där hans minnes bok
och läsa däri hans gärningar, ja till och med hans tankar; ty när en ande
insmyger sig hos människan, tager den hennes minne i besittning. När de
se någon dålig handling eller avsikt att göra något ont, straffa de henne
därför genom en smärta i foten, i handen (!) eller omkring magtrakten,
och de göra det med en ojämförlig färdighet. En rysning bebådar deras
ankomst.»
»Förutom smärtor i lemmarna begagna de en smärtsam beklämning omkring
naveln, likasom förorsakad av en stickande gördel; kvävningar åt bröstet
tid efter annan, vilka drivas ända till ångest; avsmak för all annan föda
än bröd, under några dagar . . .»
»Andra andar försöka intala mig motsatsen mot vad läroandarne sagt mig.
Dessa motsägelseandar hade på jorden varit människor, förvista ur
samhället på grund av sin brottslighet. Man känner deras annalkande på en
fladdrande låga, som tyckes sänka sig framför ens ansikte; de taga plats
nedanför ryggen på människan, varifrån de låta sig förnimmas åt lemmarna
till.»
(Dylika fladderlågor eller gnistor ha visat sig för mig två gånger, och
alltid i upproriska stunder, då jag förkastade allting såsom tomma
drömmar.)
»De predika att man icke skall sätta tro till vad läroandarne ha sagt i
överensstämmelse med änglarne, och att man icke skall lämpa sin vandel
efter den undervisning man åtnjutit av dem, utan leva i allsköns
självsvåld och frihet, efter eget behag; vanligen infinna de sig när de
andra försvunnit; människorna känna vad de gå för och bry sig föga om
dem, men lära sig dock därigenom vad det goda och det onda är, ty man
förvärvar kännedom om det godas beskaffenhet genom dess motsats; och
varje begrepp eller idé om en sak bildas genom reflexion, som går ut på
åtskillnader, hämtade från motsatser, vilka skärskådas på olika sätt och
ur olika synpunkter.»
Läsaren torde erinra sig de människoansikten, liknande antika
marmorskulpturer, som jag såg bildade av mitt vita örngottsvar i hotell
Orfila. Därom säger Swedenborg:
»Två kännemärken yppa för dem, att de (andarne) äro hos en människa; det
ena är en gammal man med vitt ansikte; detta tecken förkunnar för dem,
att de alltid böra säga sanningen och endast göra det rätta . . . Jag
har själv sett detta antika människohuvud . . . Skinande vita och
mycket sköna anleten, i vilka på en gång redlighet och blygsamhet
framstråla.»
(För att icke göra läsaren rädd har jag med flit dolt, att allt det jag
här ovan citerat har avseende på inbyggarna å planeten Jupiter. Döm om
min överraskning då jag en dag i våras fick i handen en tidskrift, som
återgav Swedenborgs hus på planeten Jupiter, ritat av Victorien Sardou.
Till en början: varför just Jupiter? Vilket säreget sammanträffande! Och
har franska scenens lagerkrönte mästare lagt märke till att vänstra
fasaden, betraktad på tillräckligt avstånd, bildar ett antikt
människoansikte? Detta ansikte liknar mitt örngottsvars! Men på Sardous
teckning finns det flere människosilhuetter, danade av konturerna. Har
månne mästarens hand förts av en annan hand, så att han har givit oss
mer än han medvetet haft klart för sig?)
* * * * *
Var har Swedenborg sett dessa helveten och dessa himlar? Är det visioner,
intuitioner, inspirationer? Jag vet knappast, men motsvarigheten mellan
hans helvete och Dantes samt grekisk-romerska och germanska mytologiernas
gör mig böjd för att tro, det makterna alltid betjänat sig av i det
närmaste överensstämmande medel för sina avsikters förverkligande. Och
makternas avsikter? Människotypens fullkomnande, framalstrandet av den
överlägsna människan, _der Übermensch_, insatt i sin värdighet av
Nietzsche, detta tuktospö, som i förtid blev utslitet och kastat på
elden.
Det ondas problem uppställer sig då åter, och Taines sedliga
indifferentism faller till jorden inför de nya kraven.
Demonerna följa som en konsekvens därav. Vad äro demonerna för något? Så
snart som vi ha erkänt odödligheten, äro de döda ingenting annat än
överlevande, som fortsätta sina förbindelser med de levande. De onda
genierna äro följaktligen icke elaka, eftersom deras mål är ett gott, och
det vore bättre att använda Swedenborgs ord, tuktoandar, för att avlägsna
fruktan och förtvivlan.
Djävulen som autonom personlighet och jämlike med Gud torde ej finnas
till, och den ondes oförnekliga uppenbarelser i traditionell gestalt
torde vara endast en skräckbild, frammanad av försynen, den enda och
goda, som förfogar över en omätlig tjänarskara, sammansatt av
hädangångna.
Trösten eder därför, och våren stolta över den nåd som beviljas eder, I
alle som ären bedrövade och hemsökens av sömnlöshet, maran, syner, ångest
och hjärtklappning! Numen adest! Gud vill hava er!