Pilgrimsfärd och försoning.
Det finnes 90 städer i Sverige, och till den som jag avskyr mest ha
makterna dömt mig.
Jag börjar med att besöka läkarne.
Den förste påstår att jag lider av nevrasteni; den andre har klart för
sig att det är angina pectoris; den tredje paranoia, således
sinnessjukdom; den fjärde emfysem . . . Detta är till fyllest för att
jag kan känna mig skyddad mot att inspärras på dårhus.
Emellertid måste jag för att få existensmedel skriva artiklar i en
tidning. Men varje gång jag slår mig ned vid bordet för att fatta pennan,
är helvetet löst. Nu har man hittat på en ny fint för att göra mig galen.
Så fort jag tagit in på hotellet, utbryter ett larm, överensstämmande med
det vid rue de la Grande Chaumière i Paris; man går med släpande steg och
flyttar på möbler. Jag byter om rum, byter om hotell, bullret finns där
ändå ovanför mitt huvud. Jag går på källare; knappt har jag valt en plats
i matsalen förr än oväsendet börjar. Och väl att märka, jag frågar alltid
de närvarande om de höra samma buller som jag; man svarar alltid ja och
ger en motsvarande beskrivning därpå.
Alltså är det inte någon hörselhallucination; överallt en planlagd
intrig, säger jag till mig själv. Men en dag, då jag oförhappandes
inträder i en skomakarebutik, begynner bullret i samma ögonblick. Alltså
ingen överlagd intrig! Det är djävulen! Jagad från det ena hotellet till
det andra och överallt förföljd genom elektriska trådar, som nå ända till
kanten av min säng, överallt anfallen av dessa elektriska strömmar, som
lyfta mig ur stolen och ur sängen, förbereder jag ett självmord efter
konstens regler.
Det är det rysligaste väder ute, och min sorgsenhet söker jag skingra
genom dryckeslag bland vänner.
En dag då jag var bragt till förtvivlan, efter en bacchanal kvällen
förut, har jag just slutat min morgonfrukost på rummet. Brickan med
servisen står kvar på bordet, och jag vänder ryggen åt den. Ett klanglöst
buller drar min uppmärksamhet dit, och jag ser att en kniv har fallit ned
på golvet. Jag tar upp den och lägger den aktsamt så, att intet skall
kunna inträffa. Den lyftes upp av sig själv och faller.
Elektricitet är alltså med i spelet!
Samma morgon sitter jag och skriver ett brev till min svärmor, vari jag
klagar över det dåliga vädret och över livet i allmänhet. Vid dessa ord:
»jorden är smutsig, havet är smutsigt, och från himmeln regnar det gyttja
. . .», tänke man sig min överraskning, då jag ser en droppe
kristallrent vatten falla ned på papperet!
Ingen elektricitet! Underverk!
På aftonen, fortfarande vid skrivbordet, skrämmes jag av ett buller från
det håll där kommoden står. Jag ser efter och märker att en vaxduk, som
jag begagnar vid morgonbaden, har fallit ned. Då hänger jag, för att
kontrollera saken, upp duken igen på ett särskilt sätt, som gör att den
omöjligt kan falla.
Den faller ändå!
Vad är det?
Nu rikta mina tankar sig åter på ockultisterna och deras hemliga förmåga
till varjehanda.
Jag beger mig från staden, medförande min skriftliga angivelse, och far
till Lund, där gamla vänner, läkare, psykiatriker, till och med teosofer,
bo, på vilkas bistånd jag räknar för min timliga frälsning.
* * * * *
Varför och huru har jag drivits att slå mig ned i denna lilla
universitetsstad, beryktad såsom en relegations- eller botgöringsort för
Uppsalastudenter, som festat för mycket till nackdel för sin kassa eller
sin hälsa? Är det ett Canossa, varest jag bör avsvärja mina villomeningar
inför denna ungdomsskara, som en gång har kallat mig sin banérförare, det
var mellan 1880 och 1890? Jag vet väl hurudan situationen är, och att jag
är lyst i bann av flertalet bland professorerna såsom en ungdomens
förförare; att fäder och mödrar frukta för mig som för hin onde.
Därtill kommer att jag har ådragit mig personlig fiendskap här; jag är
skuldsatt här, och det under omständigheter, som kasta en mindre vacker
dager på min karaktär; här bor Popoffskys svägerska med sin man, och som
båda intaga en framskjuten plats i societeten, äro de i stånd till att
skaffa mig besvärliga fiender på halsen. Här finnas till och med
släktingar, som förnekat mig, vänner som sagt upp bekantskapen och blivit
mina fiender. Det är med ett ord den mest illa valda plats för en
vistelse i lugn och ro; det är helvetet, men konstruerat med en mästerlig
följdriktighet och en gudomlig sinnrikhet. Det är här jag har att tömma
kalken och återförena ungdomen med de vredgade makterna.
Av en tillfällighet, som för resten är ganska pittoresk, har jag nyligen
köpt mig en modern kappa med krage och kapuschong, loppbrun till färgen
och liknande kapucinermunkarnas kåpa. I botgöraredräkt gör jag alltså
mitt återinträde i Sverige efter sex års landsflykt.
Omkring år 1885 bildades i Lund en studentförening, som kallade sig »De
unga gubbarne», och vars litterära, vetenskapliga och sociala intressen
kunde översättas med dess lösen, radikalism. Programmet, som anknöt sig
till de moderna idéerna, var först socialistiskt, därefter nihilistiskt
för att slutligen utmynna i en allmän upplösningens anda, en
fin-de-sièclestämning, med anstrykning av satanism och dekadans.
Partiets chef och den tappraste bland paladinerna, en mångårig vän till
mig, vilken jag dock ej nu träffat på tre år, kommer och hälsar på mig.
Klädd som jag i en kåpa, men grå som franciskanermunkarnes, ter han sig
åldrad, avmagrad, med ynklig uppsyn, och berättar mig sin historia genom
sin blotta fysionomi.
-- Även du?
-- Ja! Det är ute med det där, nu!
Då jag vill bjuda honom ett glas vin, presenterar han sig som absolutist,
vilken icke mer smakar något starkt!
-- Och De unga gubbarne?
-- De ha dött, kommit på utförsbacken, blivit brackor, inregistrerats i
det fördömda samhället.
-- Canossa?
-- Canossa över hela linjen!
-- Det är således någonting providentiellt i att jag har kommit hit?
-- Providentiellt! Det är just rätta ordet.
-- Makterna alltså erkända i Lund?
-- Makterna förbereda sin återkomst.
-- Kan man sova om nätterna här i Skåne?
-- Inte just! Alla människor klaga över att de ha maran, bröstbeklämning,
affektioner åt hjärtat.
-- Så lägligt jag då har kommit, eftersom detsamma just är fallet med
mig.
* * * * *
Vi ha samspråkat ett par timmar om de underliga saker som nu inträffa,
och min vän har berättat mig sällsamma händelser, för vilka än den ene,
än den andre råkat ut, och såsom en sammanfattning uttalar han det
förmenande att den nuvarande ungdomen går och väntar på något nytt.
-- Man åstundar en religion; en försoning med makterna (det är just
ordet), ett närmande till den osynliga världen. Det naturalistiska skedet
var kraftigt och bördigt, men har nu tjänat ut sin tid. Det finnes
ingenting att anmärka mot den rörelsen, ingenting att ångra, eftersom
makterna ha så velat, att vår väg skulle gå fram därigenom. Ett
experimenterande skede, där experimenten med negativt resultat ha bevisat
fåfängligheten av vissa teorier, som ställts på prov. En Gud, okänd tills
vidare, vilken utvecklar sig och växer, uppenbarar sig tid efter annan
och dessemellan tyckes lämna världen åt dess öde, likt åkerbrukaren som
låter dårrepet och vetet frodas ända till skörden. För varje gång som han
uppenbarar sig har han ändrat åsikter och börjar sin nya styrelse med att
införa förbättringar, framgångna ur praktiken.
Religionen skall sålunda återkomma, men under andra former, och en
kompromiss med de gamla religionerna synes icke vara möjlig. Det är icke
ett reaktionsskede som förestår, det är icke ett återvändande till det
som har levat ut, det är framåtskridandet mot någonting nytt!
Vad för nytt? Vi få se!
Mot slutet av vårt samtal slungar jag ut en fråga såsom man skjuter en
pil mot molnen.
-- Känner du till Swedenborg?
-- Nej! Men min mor har hans arbeten, och det har till och med hänt henne
underbara saker . . .
Från ateism till Swedenborg tycks det bara vara ett steg!
Jag ber att få låna Swedenborgs skrifter, och min vän, denne Saulus bland
de unga profeterna, tar med sig till mig Arcana Coelestia. Och han tar
också med sig en ung man, som blivit benådad av makterna, ett underbarn,
som berättar mig ett sitt livsäventyr, vilket är endast alltför likt
mina, och då vi jämföra våra vedermödor, går ljuset upp, och vi vinna
befrielse med bistånd av Swedenborg.
Jag hembär tack åt försynen, som sänt mig till denna föraktade småstad
för att där försona min skuld och bliva frälst.