Helvetet lössläppt.
Emellertid, och för att bringa oreda i de riktiga föreställningarna om
arten av den hemlighetsfulla sjukdom, som drabbat mig, utsprider ett
nummer av »L'Evénement» nedanstående notis:
»Den olycklige Strindberg, som kom hit till Paris med sitt kvinnohat,
blev snart nog tvungen att ge sig av. Och sedan dess tiga hans likar,
skräckslagna inför kvinnodömets fana.» -- »De vilja ej undergå samma öde
som Orfevs, på vilken de tragiska bacchanterna sleto huvudet från kroppen
. . .»
Det var alltså sant, att man hade lagt ut en snara där jag bodde vid rue
de la Clef, och att detta mordförsök medförde som följder den sjuklighet,
vars symptom ännu yppade sig. Och dessa kvinnor! Tydligen på grund av min
artikel om de feministiska tavlorna av min kvinnodyrkande danske vän.
Äntligen ett faktum, en påtaglig verklighet som befriar mig från alla de
förskräckliga farhågorna för en sinnessjukdom.
Jag skyndade till min mor med den goda nyheten: se nu här att jag inte är
galen!
-- Nej, du är inte rubbad, bara sjuk, och läkaren råder dig att ta
kroppsövningar, till exempel att hugga ved . . .
-- Är det bra för kvinnorna, eller tvärtom?
Vi skiljas med denna alltför skarpa replik. Jag hade glömt att ett
kvinnligt helgon likafullt förblir kvinna, det vill säga fiende till
mannen.
* * * * *
Allt är glömt, ryssarne, Rotschildarne, svartkonstnärerna, teosoferna,
till och med den Evige. Jag är offret, Job, den oförvitlige, och
kvinnorna ha velat döda sin Orfevs, författaren till Sylva Sylvarum,
förnyaren av de döda naturvetenskaperna. Förvillad i en skog av
ovissheter, skjuter jag åt sidan den nyfödda idén om ett övernaturligt
ingripande av makterna i ett immateriellt syftemål, och jag glömmer att
komplettera det nakna faktum, att man utfört ett attentat, med att söka
rätt på upphovsmannen därtill.
Brinnande av begär att hämnas, gör jag utkast till en angivelseskrift
ställd till polisprefekturen i Paris, en annan till Paristidningarna, då
en väl anbragt omkastning i händelsernas lopp kommer och gör ett slut på
det tråkiga dramat, som hotat att utmynna i en fars.
* * * * *
En gulgrå dag efter middagen omkring etttiden envisas min lilla Christine
att få följa mig till min stuga, dit jag beger mig för att få min vanliga
middagslur.
Omöjligt att stå emot, och jag ger vika för hennes böner.
När vi kommit dit upp, befaller min Christine fram pennor och papper.
Vidare ger hon order om tavelböcker. Och jag måste gå henne tillhanda,
förklara, rita.
-- Inte sova, pappa!
Trött, utmattad, förstår jag icke varför jag lyder ett barn, men det
finnes i hennes röst ett tonfall, som jag ej kan motstå.
Då drar en positivspelare till med en vals utanför dörren. Jag föreslår
lillan att dansa med barnflickan, som har följt henne. Lockade av musiken
komma grannens barn dit, och i min förstuga blir det en improviserad bal,
sedan positivspelaren ombetts stiga in i köket.
Detta räcker en timme, och min nedslagenhet går sin kos.
För att förströ mig och stilla sömnbegäret tar jag bibeln, vilken tjänar
mig som orakel, och öppnande den på måfå läser jag:
»Men Herrens ande vek ifrån Saul, och en ond ande från Herren kvalde
honom. Och Sauls tjänare sade till honom! Se, en ond ande från Gud
kväljer dig. Må vår herre tillsäga sina tjänare, som inför dig stå, att
de uppsöka en man, som är kunnig i harpospel, på det att, när den onda
gudsanden kommer över dig, han må spela med sin hand, att det må varda
bättre med dig.»
En ond ande, det var just det jag misstänkte.
Men mitt under barnens förlustelser har min mor kommit för att söka
lillan, och när hon får se att man håller bal, står hon där häpen.
Och hon förtäljer för mig, att just i denna timme har där nere i byn ett
fruntimmer av bästa familj plötsligt blivit vansinnig.
-- Hur beter hon sig då?
-- Hon dansar, den gamla damen, dansar outtröttligt, klädd till brud, och
inbillar sig vara Bürgers Lenore.
-- Hon dansar, säger du? Och vidare?
-- Hon gråter och fruktar att döden skall komma och hämta henne!
Vad som ökar det rysliga i situationen är att detta fruntimmer har bott i
det lilla hus jag hyr, och att hennes man har dött där barnbalen nu
pågår.
Förklaren detta, läkare, psykiatriker, psykologer! eller erkännen
vetenskapens bankrutt!
Min lilla dotter har besvurit den onde, och anden, som jagats på flykten
av oskulden, har rusat på den gamla kvinnan, som skröt med att vara
fritänkare.
Spökdansen fortgår hela natten, och damen övervakas av väninnor, som
värna henne mot dödens angrepp. Hon kallar det för döden, emedan hon
förnekar tillvaron av onda andar. Emellanåt påstår hon till och med, att
det är hennes avlidne make som plågar henne.
* * * * *
Min avresa är uppskjuten, men för att återhämta krafter efter de många
sömnlösa nätterna flyttar jag och får ett sovrum i min tants våning på
andra sidan om gatan.
Jag lämnar alltså den rosenröda kammaren. (Vilket egendomligt
sammanträffande, att pinofängelset i Stockholm i den gamla goda tiden
kallades Rosenkammaren!)
Första natten i ett lugnt och stilla rum, vars vitkalkade väggar äro
fullsatta med tavlor föreställande manliga och kvinnliga helgon. Över min
säng ett krucifix. Men andra natten börja andarne åter driva sitt spel.
Jag tänder ljusen för att tillbringa tiden med läsning. En olycksbådande
tystnad råder, och jag hör mitt hjärtas slag. Då skakar mig ett litet
buller som en elektrisk gnista.
Vad är det?
En mycket stor spån, som bildat sig på stearinljuset, har fallit ned på
golvet. Ingenting annat, men det anses vara ett dödsförebud i vårt land.
Låt gå för döden då! Sedan jag läst en kvarts timme till, vill ja ta min
näsduk, som jag dolt under långkudden. Den finnes ej där, men då jag
söker, finner jag den på golvet. Jag böjer mig ned för att taga upp den.
Någonting faller ner på mitt huvud, och då jag med fingrarna far igenom
håret finner jag en »likspån» till.
I stället för att bli förskräckt, kan jag ej tillbakahålla ett leende, så
löjligt förefaller mig äventyret.
Le åt döden! Huru kan detta vara möjligt om icke livet vore komiskt i sig
självt? Så mycket bråk för så litet! Kanhända till och med att det i
själens innersta gömmer sig ett obestämt medvetande om att allting här på
jorden är blott en maskerad, är sken och gyckelbilder, och att gudarne
roa sig åt våra lidanden.
* * * * *
Högt uppe, ovanför berget på vilket slottet är byggt, reser sig en klippa
som behärskar de övriga och bereder utsikt över den infernoliknande
hålvägen. Man kommer dit igenom en lund av kanske tusenåriga ekar, enligt
sägen en druidlund, eftersom misteln ymnigt anträffas där, växande
överallt på lindar och äppleträd. Ovanom denna park stiger vägen brant
igenom en mörk granskog.
Flere gånger har jag försökt komma till toppen, men det hände alltid
något oförutsett, som stötte mig tillbaka. Än var det en råbock, som bröt
tystnaden med ett oväntat hopp, än en hare, som icke liknade någon vanlig
hare, eller en vårfågel med sitt ängslande skri. Sista morgonen, dagen
före min avresa, trotsade jag alla hinder, och efter att ha genomträngt
den skumma, dystra granskogen, klättrar jag ända upp till toppen. Där
hade man en präktig utsikt över Donaudalen och de steiermarkska alperna.
Jag andas ut för första gången på länge, sedan jag lämnat den dunkla
trattdalen nere i djupet. Solen upplyser nejden med dess oändliga
horisonter, och alpernas vita kammar sammangå med molnen. Det är vackert
som i himmelen! Månne jorden inrymmer både himmelen och helvetet, så att
det icke finnes några andra ställen för straff och belöning? Kanske! Och
säkert är, att då jag erinrar mig mitt livs skönaste ögonblick, minnes
jag dem såsom himmelska, liksom de värsta förete sig såsom infernaliska.
Har framtiden ännu förbehållit åt mig timmar eller minuter av denna
lycka, vilken icke låter sig köpas annat än genom bekymmer och ett
någorlunda rent samvete?
Jag dröjer kvar där uppe, föga hågad för att åter stiga ned i smärtornas
dal, och när jag går fram över bergplatån för att beundra jordens
skönhet, märker jag att den avskilda klippa, som bildar själva spetsen,
har av naturens hand uthuggits till en egyptisk sfinx. På jättens huvud
ligger en stenhop, ur vilken uppsticker en käpp, prydd med ett stycke
vitt lärft, som skall tjäna till flagga.
Utan att fråga mig vad denna ställning skall betyda, hemsökes jag av den
enda, oemotståndliga föreställningen: Du måste taga flaggan med dig!
I trots av faran, som jag föraktar, stormar jag branten och erövrar
flaggan. I samma stund tonar oväntat från sluttningen där nere mot Donau
en bröllopsmarsch, som spelas och beledsagas av jubelsånger. Det är ett
brudfölje, osynligt för mig, men igenkännligt på de vid giftermål
obligatoriska bössskotten.
Tillräckligt barn i själen och nog olycklig för att kunna omsmälta till
poesi de mest alldagliga och naturliga händelser, upptager jag detta
såsom ett gott förebud.
Och ogärna, med långsamma fjät nedstiger jag till smärtornas och dödens,
de sömnlösa nätternas och demonernas dal, där min lilla Beatrice väntar
mig och misteln, som jag hade lovat henne; den grönskande kvisten, som
växer mitt ibland snön och egentligen borde avtagas med guldskära.
* * * * *
Redan länge hade mormodern uttryckt sin önskan att se mig, vare sig för
att åvägabringa en försoning eller av skäl, som måhända hade sin rot i
det ockulta, eftersom hon är en klärvoyant och visionär. Under olika
förevändningar hade jag uppskjutit besöket, men min svärmors avresa dit,
som var utsatt till bestämd dag, tvang mig att fara och hälsa på den
gamla för att säga henne farväl, antagligen det sista på denna sidan
graven.
Den 26 november, en kall och klar dag, företaga min mor, barnet och jag
pilgrimsfärden till Donau, där familjens stamgård är belägen.
Vi stiga ur vid värdshuset, och medan jag avvaktar min svärmors återkomst
-- hon har begett sig till sin mor för att anmäla mitt besök -- strövar
jag omkring på ängarna och i lunderna, som jag icke har sett sedan två år
tillbaka. Minnena nedtynga mig, och bilden av min hustru blandar in sig i
allt. Och allt är skövlat av frosten och höstrusket; icke en blomma, icke
ett grönt strå där, varest vi båda hade plockat alla vårens, sommarens
och höstens blommor.
På eftermiddagen föres jag till den gamla, som bor i den till villan
hörande paviljongen, den stuga där mitt barn föddes. Mötet försiggår
städat utan hjärtlighet, och man tyckes ha väntat en scen i stil med den
förlorade sonen, vilket bär emot för mig.
Jag inskränker mig till att återväcka minnena av ett försvunnet paradis.
Det är jag och hon som ha färgstrukit dörr- och fönsterposterna till ära
för den lilla Christines ankomst till världen. Rosorna och skogsrevorna,
som smycka fasaden, har jag med egen hand planterat. Stora
trädgårdsgången har jag rensat med hackan. Men valnötsträdet, som jag
planterat dagen efter Christines födelse, har försvunnit. »Livets träd»,
som man kallade det, är dött.
Tvenne år, två evigheter ha förflutit sedan avskedsord utbyttes mellan
henne på flodstranden och mig på ångbåten, som förde mig till Linz på väg
till Paris.
Vilkendera bär skulden för brytningen? Jo, jag som har mördat min kärlek
och hennes. Farväl, vita hus i Dornach, törnenas fält, och rosornas!
Farväl, Donau! Jag tröstar mig med den inbillningen att I icke voren
annat än en dröm, kort liksom sommaren, ljuvare än verkligheten, som jag
icke saknar.
* * * * *
Natten tillbringa vi på värdshuset, där min mor jämte barnet på min
enträgna begäran har tagit nattkvarter för att beskydda mig mot dödens
tillbud, vilka jag har förutkänt genom det sjätte sinne, som utbildats
under inflytande av marter under sex månader i följd.
Klockan tio på kvällen kommer en vindstöt och ruskar på min dörr, som går
utåt korridoren. Jag fäster den med träkilar. Ingenting hjälper, den
fortfar att skaka.
Därefter sjunger det i fönstren, och kaminen tjuter som en hund, hela
huset gungar som ett fartyg.
Jag kan icke sova, och än är det min mor som jämrar sig, än den lilla som
gråter.
På morgonen kommer min mor ut alldeles matt efter den sömnlösa natten
och annat, som hon döljer för mig, och hon säger:
-- Res, mitt barn; jag har fått nog av detta os från helvetet!
Och jag reser, till Norden, på pilgrimsfärd, för att uthärda fiendens eld
å en annan station på försoningens väg.