Den Evige har talat.
Vintern har kommit med gulgrå himmel, utan en solstråle under flera
veckor; vägarna äro så smutsiga att man ej kan gå ut; trädens löv ruttna,
hela naturen stinker, upplöst i förruttnelse.
Höstslakten har tagit sin början; hela dagarna höjas offrens skrin mot
det skumma himlavalvet, och man trampar i blod och bland lik.
Det är dödande ledsamt, och min nedstämning meddelar sig åt de båda
barmhärtighetssystrar, vilka omhulda mig som sitt sjuka barn. Vad som
ännu mer nedtynger mig är min fattigdom, som jag måste dölja, och de
fåfänga försöken att avvända en hotande nöd.
Man önskar att jag skall fara därifrån för min egen skull, emedan denna
isolerade tillvaro är allt annat än naturlig för en man, och för övrigt
äro de ense om att jag behöver en läkare.
Fåfängt väntar jag de behövliga pengarna från mitt fädernesland, och jag
bereder mig att fly till fots, trampande stora landsvägen.
»Jag har blivit lik pelikanen i öknen; jag är som ugglan i dess ensliga
tillhåll.»
Min närvaro plågar mina släktingar, och vore det icke för min kärlek till
barnet, skulle man ha kört bort mig. Nu när smutsen eller snön hindra
henne att gå till fots ute i det fria, bär jag den lilla på mina armar
längs vägarna, bestiger kullarna och klättrar uppför klipporna. Då
förmana de gamla:
-- Du får hjärtklappning, du ådrager dig lungsot på det här viset, du tar
döden på dig.
-- En skön död vore det!
Vi sitta vid middagsbordet den tjugonde november, en grå, kulen,
vederstygglig dag. Alldeles utbränd efter en sömnlös natt och upprepade
nappatag med de osynliga, förbannar jag livet och klagar över att solen
är borta.
Min mor har förutsagt, att jag icke skall bli frisk före kyndelsmässan,
då solen kommer igen.
-- Här är min enda solstråle, sade jag till henne och pekade på min lilla
Christine mitt emot mig.
I samma ögonblick skingra sig de sedan veckor hopade molnen, och genom en
rämna tränger ett ljusknippe in i salen och bestrålar mitt ansikte,
bordduken, servisen . . .
-- Titta på solen, pappa! Titta solen! utropar barnet och knäpper ihop
händerna.
Jag reser mig, förvirrad, ett rov för de mest stridiga känslor.
En slump? Nej, säger jag till mig själv!
Undret, tecknet? Nej, det är för mycket för en misshaglig som jag, och
den Evige befattar sig icke med jordmaskarnas små angelägenheter.
Och ändock stannar denna solstråle kvar i mitt hjärta som ett stort
leende mitt i ansiktet på den missnöjde . . .
Under de två minuter, som jag behöver för att gå till min stuga, upptorna
molnen sig gruppvis i de äventyrligaste former, och i öster, där slöjan
undanlyfts, är himmeln grön, smaragdgrön som en äng mitt i sommaren.
Jag blir stående i min kammare och väntar på någonting obestämbart, men
är försjunken i en ruelse, som är fridfull och ej bemängd med fruktan.
Då dundrar ett åskslag, ett enda och utan föregående blixt, över mitt
huvud. Först blev jag rädd och avvaktade det vanliga regnet och ovädret.
Men ingenting inträffar; ett fullständigt lugn råder, och allt är över.
Varför, frågar jag mig, har jag icke fallit ned och ödmjukat mig inför
den Evige, som talat?
Därför att då den Allsmäktige värdigas tala till en insekt, och det med
majestätisk iscensättning, känner insekten sig förstorad och uppblåst av
en sådan heder, och högmodet viskar åt honom, att han måtte vara en
särskilt utvald varelse. Rent ut sagt fann jag mig stå i jämnhöjd med den
Evige, utgöra en integrerande del av hans personlighet, emanerad ur hans
väsende, ett organ i hans organism. Han behöver mig för att uppenbara
sig, i annat fall skulle han låtit åskan slå ihjäl mig på fläcken. Varav
kom ett så omätligt högmod hos en dödlig? Härstammar jag från seklernas
början, då de upproriska änglarna förenade reste sig mot en härskare, som
var nöjd med att råda över ett rike av slavar? Är det därför som min
pilgrimsfärd på jorden gestaltat sig till ett gatlopp, där de uslaste
bland de usla gottat sig åt att piska mig med spön, spotta på mig och
smutskasta mig?
Det finns ju icke en av alla upptänkliga förödmjukelser, som jag icke har
prövat på; och likafullt växer alltjämt mitt högmod i direkt proportion
till förnedringen. Vad är då detta? Jakob, som brottas med den Evige och
utgår ur striden en smula lemmalytt, men medförande krigets äretecken.
Job, ställd på prov och framhärdande i att rättfärdiga sig inför straff,
som tillfogas honom oförskyllt.
Sedan jag skakats av så många osammanhängande föreställningar, tvingar
tröttheten mig att släppa tag, och mitt uppblåsta jag sjunker ihop igen,
förminskas, så att det som tilldragit sig reduceras till ett intet: ett
åskslag i slutet av november!
Men ekot av åskdundret genljuder på nytt, och åter gripen av extas tar
jag och öppnar bibeln på måfå, i det jag ber till Herren att han må tala
högre för att jag skall förstå!
Min blick faller genast på följande vers ur Jobs bok:
»Vill du göra min dom om intet, vill du fälla mig för att själv få rätt?
Haver du en arm såsom Gud, och _kan du låta tordönet ljuda såsom han_?»
Intet tvivel mera! Den Evige har talat!
-- Evige! Vad vill du mig! Säg och din tjänare lyssnar därtill.
Intet svar!
Gott: jag ödmjukar mig inför den Evige, som har täckts ödmjuka sig inför
sin tjänare. Men böja knä för folket och de mäktige? Aldrig!
* * * * *
På aftonen mottog min goda mor mig på ett sätt som ännu är mig gåtfullt.
Hon betraktar mig i smyg, med en rannsakande blick som om hon ville
utröna vilket intryck den majestätiska tilldragelsen har gjort.
-- Hörde du?
-- Ja! Det är egendomligt, åskan vintertid.
Åtminstone har hon slutat att tro mig vara en fördömd!