Skärselden.
Hotell Orfila ser ut som ett kloster och är ett inackorderingsställe för
studenter tillhörande katolska föreningen. Tillsynen utövas av en abbé,
blid och älskvärd i sitt sätt. Tystnad, ordning och goda seder råda här.
Och, en tröst för mig efter så många trakasserier, kvinnor mottagas ej
där.
Det är ett gammalt hus med låga rum, skumma korridorer och labyrintiskt
ringlande trätrappor. En atmosfär av mystik genomfläktar denna byggnad,
som länge har utövat dragning på mig. Mitt rum vetter åt ett slags
återvändsgränd, så att utsikten från mitten av kammaren endast företer en
mossbelupen mur med två små ovala fönster. Men när jag sitter vid mitt
bord framför fönstret, skådar jag ut över ett förtjusande landskap, som
man icke skulle ha väntat sig här. En murgrönsklädd mur och en
klostergård för unga kvinnliga pensionärer, plataner, Paulownier,
Robinier. Ett kapell i utsökt korsbågsstil. Längre bort höga murar med
oräkneliga små gallerfönster, som framkalla fantasier om ett kloster; i
fortsättningen av dalsträckan en skog av skorstenar, som kröna gamla
till hälften dolda hus; och i fjärran tornet till kyrkan Notre-Dame des
Champs, med korset och överst på detta tuppen.
I mitt rum har jag en etsad bild av helgonet Vincent de Paul, och en
annan, som framställer Petrus, hänger i alkoven ovanför min säng.
Väktaren vid himmelrikets port! Vilken skärande ironi för mig, som har
förlöjligat aposteln i ett fantastiskt drama för några år sedan.
Mycket belåten med mitt rum, sover jag bra den första natten.
Dagen därpå upptäcker jag, att bekvämlighetsinrättningen är belägen på
den trånga gården nedanför mitt fönster och så nära att man kan höra
varje gång järnlocket på fjölen slås igen. Vidare utspanar jag, att de
två oxögonen mittför höra till dylika kabinett, och inom kort får jag
visshet om att de hundra småfönstren längre bort i bakgrunden
tillkännagiva befintligheten av hundra kabinett, förlagda till baksidan
av en hel rad boningshus. I början blir jag rasande, men som jag ej har
medel att komma loss, ger jag mig till tåls, under förbannelser mot
ödet.
Vid ett-tiden kommer uppassaren in med frukosten, och då jag ej är hågad
att rubba sakerna på mitt skrivbord, ställer han brickan på
nattduksbordet, vari nattkärlet står. Jag gjorde en anmärkning, och
gossen ursäktade sig med att det inte fanns något annat bord att duka på.
Han såg hygglig och icke elak ut, så att jag förlät honom, men kärlet
fick han taga undan.
Om jag i det ögonblicket hade känt Swedenborg, skulle jag ha begripit att
jag fann mig av makterna dömd till exkrement-helvetet.[B] Nu
förgrymmades jag av den ihållande otur, som förföljt mig i så många år;
sedan lugnade jag mig och böjde dystert resignerad nacken under ödet. Jag
sökte uppbyggelse i läsningen av Jobs bok, övertygad att den Evige hade
lämnat mig i Satans våld för att pröva mig. Denna tanke bragte tröst, och
jag gladde mig åt lidandet såsom ett vittnesbörd om förtroende från den
Allsmäktiges sida.
Från denna tid vidtager en serie av uppenbarelser, som jag icke kan
förklara utan att taga min tillflykt till mellankomsten av okända makter,
och alltifrån detta ögonblick gör jag anteckningar, som småningom hopa
sig och bilda en dagbok; det är utdrag ur denna som jag här
offentliggör.
* * * * *
En otrevlig tystnad har brett sig kring mina kemiska undersökningar. För
att resa mig på nytt och slå ett avgörande slag griper jag mig an med
problemet att göra guld. Utgångspunkten gav sig i ett spörsmål: varför
fäller järnsulfat metalliskt guld i en lösning av ett guldsalt? Svaret
utföll sålunda: därför att järn och svavel ingå i guldets sammansättning.
Beviset: alla i naturen förekommande svavelföreningar med järn innehålla
mer eller mindre guld. Jag begynte följaktligen arbeta med lösningar av
järnsulfat.
En morgon vaknar jag med en obestämd lust att göra en utflykt till
landet, något som stred mot min smak och mina vanor. Halvt på måfå kommer
jag till Montparnasse-bangården och sätter mig på tåget till Meudon,
stiger av vid själva småstaden, där jag ej förr varit, går uppför stora
gatan, viker av åt höger i en gränd, som går fram mellan två murar. Tjugu
steg framför mig höjer sig över marken en romersk riddare i järngrå
rustning, till hälften begraven i jorden. Ehuru figuren är ganska
prydligt modellerad i miniatyr, misstar jag mig dock ej på dess
beskaffenhet att vara arbetad av sten helt simpelt. Sett på närmare håll,
visar sig föremålet vara en synvilla, men jag stannar framför det och
fasthåller med flit illusionen, som roar mig. Riddaren betraktar muren
bredvid, och vägledd av hans blick får jag se en inskrift i kol på en
vitrappad vägg. De sammanflätade bokstäverna F och S komma mig att tänka
på initialerna till min hustrus namn. -- Hon håller av mig alltjämt! I
nästa sekund slår mig tanken på de kemiska tecknen för järnet (Fer) och
svavlet (Soufre), och bokstäverna, som löst sig för min syn, utbreda för
mina ögon guldets hemlighet.
Emellertid undersöker jag marken och hittar två blystämplar, förenade
medelst segelgarn. Den ena stämpeln är märkt med bokstäverna V. P., den
andra med en kunglig krona.
Utan håg att i detalj uttyda vad som hänt mig, återvänder jag till Paris
med ett livligt intryck av något underbart.
* * * * *
I kaminen bränner jag sådana där kol som man benämner munkskallar för
deras runda och släta form. En dag, då brasan slocknat innan den var
fullt utbränd, petar jag fram ett kolstycke, som visar dragen av en
fantastisk figur. Ett tupphuvud med präktig kam; bålen snarare av en
människa med förvridna lemmar; den liknade en av dessa demoner, som
uppträdde på medeltidens häxsabbater.
Dagen därpå plockar jag fram en ypperlig grupp av två rusiga tomtar, som
omfamna varandra med böljande kläder. Det är ett mästerverk av primitiv
bildhuggarkonst.
Tredje dagen är det en madonna med barnet, i bysantinsk stil, ojämförlig
vad konturerna beträffar.
Jag låter alla tre ligga på mitt bord, efter att ha ritat av dem. En
målare av mina vänner kommer på besök; han betraktar med växande
nyfikenhet de tre statyetterna och frågar: Vern har gjort de här?
Gjort? -- För att sätta honom på prov nämner jag en norsk skulptör.
-- Jaså, ja det kan jag tro, medger han. Annars skulle jag vilja gissa på
Kittelsen, den berömde illustratören av skandinaviska sagor.
Jag trodde icke på tillvaron av demoner, men nyfiken att se vilket
intryck mina skulpturer skulle göra på sparvarna, som brukade få
brödsmulor utanför mitt fönster, sätter jag ut figurerna på taket.
Sparvarna bli förskräckta och hålla sig undan. Det finnes alltså en
likhet, som till och med djuren kunna märka, och det finnes en verklighet
bakom denna lek mellan den tröga materien och elden.
Solen värmer mina små figurer, så att demonen med tuppkam spricker, och
jag minnes därvid allmogesägnen om hur dvärgarne spricka om de fördröja
sig ute till soluppgången.
* * * * *
Det händer i hotellet saker som oroa mig. Dagen efter min ankomst finner
jag på svarta tavlan i tamburen, där rumsnycklarna upphängas, ett brev
adresserat till en herr X., student och med samma namn som min hustru.
Frimärket är avstämplat Dornach, namnet på den österrikiska by där min
hustru med vårt barn bor. Men som jag är säker på att intet postkontor
finns i Dornach, förblir saken gåtlik.
Detta brev, ditsatt på ett utmanande sätt och liksom i avsikt att bli
bemärkt, följes av flere andra. Det nästa är adresserat till herr doktor
Bitter och avstämplat Wien. Ett tredje bär det uppdiktade polska namnet
Schmulachowsky.
Det är djävulen som nu har ett finger med i spelet, ty detta namn är
travesterat och jag begriper vart man vill leda mina tankar, nämligen på
en min dödsfiende, som bor i Berlin.
En annan gång är det ett svenskt namn, som erinrar mig om en fiende i
mitt hemland. Slutligen ett i Wien frimärkt brev, som i trycktyper anger
doktor Eders kemisk-analytiska byrå. Det vill säga att man spionerar på
min guldsyntes. Intet tvivel mera, här spinnes en intrig, men djävulen
har blandat korten för de falskspelarne. Att laga så att mina misstankar
irra kring all världens kanter, det är alltför påhittigt för vanliga
inskränkta dödliga.
Då jag av uppassaren begär upplysningar om denne herr X., ger han det
enfaldiga svaret att det är en elsassare. Längre kommer jag ej. En gång,
då jag återvänt efter min morgonpromenad, satt ett brevkort i facket
alldeles vid min nyckel. Ett ögonblick greps jag av frestelsen att lösa
gåtan genom att kasta en blick på kortet, men min goda ängel förlamade
min hand just i samma sekund som en ung man trädde fram från sitt
gömställe bakom dörren.
Jag ser honom i ansiktet, och han är lik min hustru, Vi hälsa varandra
utan att säga ett ord och gå var åt sitt håll.
Jag har aldrig kunnat utreda denna komplott och känner icke ännu de
medspelande däri, då min hustru har varken bröder eller manliga kusiner.
Ovissheten, den ständiga hotelsen med hämnd utgjorde en tillräcklig
tortyr under ett halvår. Jag utstod den och allt det andra såsom ett
straff för kända och okända synder.
* * * * *
Med nyåret uppenbarade sig en främling på vårt matställe. Målare och
amerikan, kom han i rättan tid för att friska upp vår tynande
sällskaplighet. En vaken, kosmopolitisk, djärv ande och med vinnande
sätt, ingav han mig dock ett obestämt misstroende. Trots hans säkra
uppträdande vädrade jag att hans ställning var dålig.
Kraschen kom fortare än jag kunnat förmoda. En afton inträdde den
olycklige i mitt rum och bad om lov att få stanna där en stund. Han såg
ut som en förlorad man och han var det.
Utkörd från sin ateljé av hyresvärden; övergiven av sin älskarinna;
översållad med skulder och ansatt av björnar; okvädad på gatorna av
soutenörer åt kvinnliga modeller, som ej fått betalt. Vad som
fullständigt krossade honom var hyresvärdens grymhet att lägga beslag på
hans tavla, som var ämnad för Salongen på Marsfältet, och vars framgång
han hade räknat på, då ämnet syntes honom vara nytt och starkt. Det var
den fria kvinnan, i havande tillstånd korsfäst och förbannad av
folkhopen.
Han var skyldig även på matstället, var på fastande mage och fann sig
utkastad på gatan.
Efter den första bekännelsen fullständigade han sitt vittnesmål med att
tillstå sig ha tagit morfin tillräckligt för två, men döden hade ännu ej
velat ha honom.
Sedan vi avhandlat saken på allvar, kommo vi överens om att han måste
flytta till ett annat ställe, och att vi på tu man hand skulle intaga vår
middag på ett värdshus, som de andra ej kände till, så att ej bristen på
vänner skulle beröva honom modet att göra färdig en annan duk för De
oberoendes Salong.
* * * * *
Denne man har nu blivit min ende kamrat, och hans olycksöde kommer mig
att lida dubbelt, i det jag ikläder mig hans kval. Jag gör det på trots,
men hämtar ock därur en erfarenhet av stort värde. Han avslöjar för mig
hela sitt förflutna liv; tysk till börden, har han vistats i Amerika sju
år till följd av en olycka, som övergått hans familj, och en i ungdomlig
obetänksamhet utgiven hädisk ströskrift, för vilken han blivit domfälld.
Jag uppdagar hos honom en intelligens över vanliga måttet, ett svårmodigt
temperament, en tygellös sinnlighet. Men bakom denna människomask, vars
egendomliga drag avnötts genom en kosmopolitisk uppfostran, skymtar jag
ett underlag, som bryr mina tankar, och som jag väntar att upptäcka förr
eller senare.
Jag väntar i två månader, under loppet av vilka jag hopsmälter min
tillvaro med denne främlings, så att jag ånyo genomgår all den nöd en
konstnär har att kämpa mot, så länge han ännu ej slagit igenom, och jag
glömmer att jag själv redan brutit min bana, att mitt namn har något att
betyda till och med i »Tout-Paris» och i de dramatiska författarnes
samfund i Paris, något som nu har förlorat allt värde för kemisten. För
övrigt, så länge jag sticker under stol med mina vunna framgångar håller
kamraten av mig, men när jag nödgas i förbigående vidröra dem, blir han
sårad, ser så olycklig och stukad ut att jag av barmhärtighet talar om
mig själv som ett gammalt vrak. På så sätt förnedras jag så småningom och
omärkligt, under det han, som har en framtid för sig, åter reser sig i
höjden på min bekostnad. Jag gör mig till ett lik, begravet under
rötterna av ett träd, som skjuter upp och suger sin näring ur de i
upplösning stadda lämningarna.
Mitt vid samma tid idkade studium av buddhaistiska skrifter ger mig
anledning beundra min självförnekelse att så där offra mig för en annans
skull. En god gärning skall få sin lön, och jag vann följande.
En dag bringar Revue des revues mig ett porträtt av den amerikanske
siaren och helbrägdagöraren Francis Schlatter, som år 1895 botade 5,000
sjuka och därefter försvann utan att någonsin åter bli sedd på jorden.
Men nu befanns det, att denne persons drag företedde en förunderlig
likhet med min kamrats. För att få bevis därpå tar jag tidskriften med
mig till Café de Versailles, där en svensk bildhuggare inväntade mig.
Han lägger märke till likheten och påpekar några egendomligt
sammanträffande omständigheter: att bägge två voro av tysk härkomst och
att de verkade i Amerika. Än mera, Schlatters försvinnande sammanföll
till tiden med vår väns uppträdande i Paris. En smula förtrogen som jag
numera var med ockultismens termer, framkastade jag det antagandet att
denne Francis Schlatter vore vår mans »dubbelgångare», som fanns till
oberoende av honom och utan att han visste det.
När jag uttalade ordet dubbelgångare, gjorde min bildhuggare stora ögon
och fäste min uppmärksamhet på att vår man alltid bodde på två ställen,
det ena på högra och det andra på vänstra sidan om Seine, För resten fick
jag veta, att min hemlighetsfulle vän levde en dubbel tillvaro i den
mening att han, efter att ha tillbragt aftonen med mig fördjupad i
filosofiska och religiösa tankeutbyten, alltid på natten var synlig i
danslokalen Bullier.
Det fanns ett tillförlitligt medel att bevisa identiteten mellan dessa
dubbelgångare, eftersom Francis Schlatters sista brev fanns återgivet i
facsimile i tidskriften.
-- Kom och ät middag med mig i afton, föreslog jag, så skall jag låta
honom efter diktamen skriva Schlatters brev. Om handstilen på båda är
lika och framför allt namnteckningarna, bör detta vara bevis nog.
Vid middagen samma afton bekräftas allt; stilen är densamma,
namnteckningen och slängen därpå, allt finnes där.
En smula förvånad underkastar målaren sig vår examen; till slut frågar
han:
-- Vart vill ni komma med det här?
-- Känner ni Francis Schlatter?
-- Jag har aldrig hört talas om honom.
-- Kommer ni inte ihåg den där helbrägdagöraren, i Amerika, i fjol?
-- Jo, nu minns jag! Den där charlatanen!
Han kommer ihåg; jag visar honom porträttet och facsimilet.
Han skrattar med ett skeptiskt, lugnt, likgiltigt ansiktsuttryck.
* * * * *
Några dagar efteråt, bäst som min hemlighetsfulle vän och jag sutto i god
ro vid en absint på terrassen till Café de Versailles, stannar en
arbetsklädd karl med elak uppsyn framför vårt bord och börjar utan
föregående varning ställa till ett uppträde mitt ibland gästerna. Vänd
mot min kamrat hojtar han av alla krafter:
-- Nu tror jag ändå jag knep dig, din förbannade skojare! Vad är det för
ett sätt, att gå och beställa av mig ett kors för trettio francs, och så
låta mig leverera det, och så smita! Fähund, tror ni att ett kors gör sig
självt . . .
Han gick på i oändlighet, och när kyparne försökte avlägsna honom, hotade
han att gå efter polis, under det att den stackars gäldenären satt där
orörlig, stum, tillintetgjord som en fördömd, utskämd inför denna publik
av konstnärer, med vilka han var mer eller mindre bekant.
När uppträdet var över, frågade jag honom, huvudyr som framför en
häxsabbat:
-- Ett kors? Vilket kors för trettio francs? Jag förstår inte ett ord.
-- Jo, det var Jeanne d'Arcs kors, modellen ni vet, den där maskinen till
min tavla, den korsfästa kvinnan.
-- Men han var ju fan själv, den där arbetaren!
Och efter en stunds tystnad fortfor jag:
-- Komiskt var det i alla fall, på sätt och vis, men korset är inte att
leka med, och inte Jeanne d'Arc heller.
-- Tror ni på det där, ni?
-- Jag vet inte! Jag vet just inte någonting numera! -- Men de trettio
silverpenningarna!
-- Nog, nog! utropade han sårad.
* * * * *
På långfredagen fann jag vid min ankomst till matserveringen min
olyckskamrat insomnad vid bordet.