-- Ni här?
-- Än sen?
-- Jag tänkte att ni hängde kvar på korset åtminstone ända till klockan
sex, så här på långfredagen.
-- Till klockan sex! Ja, jag har verkligen sovit hela dagen ända till
klockan sex i afton utan att förstå hur det kommer till.
-- Men jag förstår, jag.
-- Naturligtvis: astralkroppen är ute och går i Amerika, eller hur? och
så vidare.
Från och med denna afton insmyger sig oförmärkt en kylighet oss emellan,
sedan vi idkat bekantskap i fyra förfärliga månader, under vilka min
kamrat undergick en ny uppfostran och fick tid att byta om metod i sitt
måleri, med den påföljd att han kom därhän att rata sin korsfästa kvinna
såsom gammalt skräp. Han hade godtagit lidandet som en bitter dryck, men
den enda hälsosamma i livet, och resignationen infann sig i dess följe.
En hjälte i att härda ut! Jag beundrade honom när han på en och samma dag
gick två gånger till fots mellan Montrouge och Hallarna, fram och åter,
med nedkippade skodon, utan att ha smakat en bit. På kvällen, efter
sjutton uppvaktningar på illustrerade tidningars redaktioner, hade han
blivit av med tre teckningar, men utan kontanter på fickan gick han att
dansa i Bullier sedan han tuggat för två sous bröd.
Slutligen och liksom på gemensam tyst överenskommelse lösgjorde vi oss ur
denna förening för inbördes hjälp. En egen känsla sade oss båda, att vi
fått nog av varandra, att vi på skilda håll skulle gå mot uppfyllelsen av
våra öden, och när vi sista gången sade varandra farväl, visste jag att
det var för sista gången.
Jag har aldrig sedan återsett denne man eller hört vad det blivit av
honom.
* * * * *
På våren, medan jag trycktes av mina egna och min kamrats motgångar,
fick jag ett brev från mina barn i första äktenskapet, däri de berättade
för mig att de hade varit allvarsamt sjuka och måst intagas på
sjukhus. Då jag jämförde tidpunkten för denna händelse med mina
skadegörare-experiment, greps jag av fasa för mig själv. Sedan jag lekt
med de hemliga krafterna, av rent lättsinne, hade den onda viljan sin
gång, men styrd av den osynliga handen, drabbade den mig själv mitt i
bröstet.
Jag vill ej söka ursäkter, men ber endast läsaren fasthålla detta faktum,
för den händelse han skulle få lust att utöva magien, särskilt den art
därav som kallas förgöring eller trolldom i egentlig mening, och som
Rochas[C] har bevisat kunna äga rum och verkligen ha ägt rum.
* * * * *
Jag vaknar en söndagsmorgon inemot påsk; promenerar i
Luxembourgträdgården, som jag går tvärs igenom; skrider över gatan och
träder in under Odéonteaterns arkader; stannar orörlig framför Balzacs
blåa romanhäften; tar på måfå hans Séraphita. Varför just den?
Ett halvmedvetet minne måhända, vilket läsningen av tidskriften
»L'Initiation» hade efterlämnat när man där i kritiken över min bok Sylva
Sylvarum hade kallat mig en landsman till Swedenborg.
Återkommen hem öppnade jag boken, som var för mig nästan okänd, eftersom
det gått så många år sedan jag första gången läste den.
Det var alldeles nytt för mig, och nu när mitt sinne var i förväg berett,
slukade jag innehållet i denna utomordentliga bok. Jag, som aldrig hade
läst något av Swedenborg, vilken i sitt och mitt hemland hölls för en
charlatan, en tok med lösaktig inbillning, greps nu av hänförd beundran
vid att höra denna änglalike jätte från förra seklet, tolkad av det
djupaste bland franska snillen.
Men som jag läser med andaktsfull uppmärksamhet, kommer jag till sidan
16, där Swedenborgs dödsdag uppgives till den 29 mars. Jag stannar,
tänker efter, slår upp almanackan. Riktigt, det är den innevarande dagen,
29 mars, och därtill palmsöndag.
Sålunda uppenbarade Swedenborg sig i mitt liv, där han har spelat en
ofantlig roll som tuktoande, och han kom på själva årsdagen av sin död,
bärande till mig palmer -- månne segerns eller martyrskapets?
Séraphita blir nu för mig ett evangelium, bringar mig att återknyta
förbindelsen med en högre värld, och det vid en tidpunkt då livet inger
mig avsmak och himmelen drar mig till sig med en oemotståndlig
hemlängtans åtrå. Intet tvivel, jag är beredd för en högre tillvaro. Jag
föraktar jorden, denna orena värld, människorna och människors verk. Jag
ser i mig den rättfärdige mannen, som den Evige har sänt prövningar, och
som jordlivets skärseld skall göra värdig en snart förestående
befrielse.
Detta högmod, som framkallats genom förtrolig ställning till makterna,
växer alltjämt då jag upptäcker att mina lärda mödor gynnas av framgång.
Sålunda lyckas jag göra guld enligt mina egna beräkningar och i
överensstämmelse med metallurgernas rön; och jag tilltror mig att kunna
bevisa det. Prov insändas till en kemist i Rouen, med vilken jag står på
vänskaplig fot. Han bevisar mig motsatsen av vad jag styrkt, och jag har
under en veckas tid intet svar att ge. Då bläddrar jag i min skyddspatron
Orfilas kemi och finner där hemligheten av mitt förfaringssätt.
Denna gamla glömda och föraktade kemi från 1830 har blivit mitt orakel,
som bistår mig i kritiska ögonblick. Mina vänner Orfila och Swedenborg
beskydda, uppmuntra och bestraffa mig. Jag ser dem icke, men förnimmer
deras närvaro; de visa sig ej i andanom eller i visioner eller
hallucinationer, men små dagligen inträffande händelser, som jag lägger
märke till, uppenbarar deras ingripande i min levnads skiften.
Andarne ha blivit positivister liksom den innevarande tiden och nöja sig
ej med att ställa till visioner.
Det må vara nog med att berätta följande, som ej låter förklara sig genom
begreppet sammanträffande omständigheter.
Sedan jag lyckats frambringa guldfläckar på papper, sökte jag vinna samma
utbyte i stort på torra vägen och genom eld. Tvåhundra experiment ledde
till ingen påföljd, och förtvivlande om saken nedlade jag blåsröret. En
morgonpromenad för mig till observatorieavenyen, varifrån jag ofta
beundrar gruppen De fyra väderstrecken, av det hemliga skälet att den
behagfullaste bland Carpeaux' kvinnofigurer liknar min hustru. Hon vilar
under Fiskarnes tecken nedanför himmelsgloben, och sparvar ha byggt bo
bakom hennes rygg.
Vid foten av monumentet får jag se två ovala pappstycken, det ena med
talet 207 påtryckt, det andra med numret 28. Vilket betyder Bly (atomvikt
207) och Silicium (atomvikt 28). Jag tar upp fyndet och gömmer det bland
mina kemiska anteckningar. Hemkommen börjar jag en serie experiment med
bly, men låter silicium vara tills vidare.
Som metallurgien lärt mig, att bly avdrivet i en degel, fodrad med
benaska, alltid avgivit en smula silver och att detta silver lika
oföränderligen innehållit en helt ringa mängd guld, drog jag den slutsats
att kalciumfosfat såsom förnämsta beståndsdelen i benaska borde utgöra
den väsentliga faktorn vid gulds framställande ur bly.
Det visade sig verkligen ock, att bly smält på en bädd av kalkfosfat
alltid färgades guldgult på underytan. Makternas ogunst avbröt
experimentens fullbordande.
Ett år efteråt, då jag vistades i Lund i Sverige, fick jag av en
bildhuggare, som arbetade i den finare lergodstillverkningen, en glasyr
sammansatt av bly och Silicium, varur jag genom behandling över elden
fick fram ett mineraliserat guld för första gången och av fulländad
skönhet.
I det jag tackade honom, lät jag honom se de två pappbitarna märkta med
207 och 28. Kan man tala om slump eller sammanträffande omständigheter i
denna händelse, som bär prägeln av en orubblig logik?
* * * * *
Ännu en gång, jag hemsöktes aldrig av visioner, men väl kunde verkliga
föremål ikläda sig mänskliga former av ofta storartad effekt.
Sålunda fann jag en gång mitt örngott, som blivit hopknycklat av
middagsluren, modellerat till likhet med marmorhuvuden i Michel-Angelos
stil. En afton då jag kom hem i sällskap med den amerikanske
helbrägdagörarens dubbelgångare, upptäckte jag i alkovens halvskugga en
gigantisk Zevs vilande på min säng. Inför denna oförmodade anblick står
min kamrat gripen av en nästan andaktsfull skräck. Konstnär som han är,
uppfattar han genast skönheten i linjerna:
-- Det är ju den stora, försvunna konsten, som här har återfötts. Minsann
en riktig ritakademi!
Ju mer man betraktar, dess mera levande och fruktansvärd förkroppsligas
uppenbarelsen.
-- Tydligen ha andarne blivit realister liksom vi människor.
Det är icke längre någon tillfällighet, eftersom örngottet vissa dagar
framställer hiskliga odjur, götiska drakhuvuden -- och en natt då jag
varit ute och festat, välkomnades jag av den onde, djävulen själv, i
medeltidsstil, med bockhuvud o. s. v. Jag blev aldrig rädd, därtill var
det hela alltför naturligt, men intrycket av någonting sällsamt, till
hälften övernaturligt inplantades i min själ.
Min vän bildhuggaren, som jag kallat till vittne, blev ej överraskad,
utan bad mig komma med till sin ateljé, där en på väggen hängande
blyertsteckning frapperade mig genom linjernas skönhet.
-- Varifrån har ni fått den här? En madonna?
-- Ja, en madonna från Versailles, ritad efter de flytande vattenväxterna
i schweizarnes damm.
En ny konst upptäckt, och en efter naturen! En naturalistisk klärvoyans!
Varför spotta på naturalismen, när den så inviger ett nytt stadium och
begåvats med möjligheten att växa och utveckla sig? Gudarne återkomma
till oss, och det alarmrop som höjes av skriftställare och konstnärer:
tillbaka till Pan! har återstudsat så mångfaldigt att naturen vaknat upp
igen efter sin sekellånga slummer! Ingenting sker här i världen utan
makternas samtycke, och naturalismen blev till, så vare då naturalismen,
vare den återfödelsen av harmonien mellan materie och ande.
Bildhuggaren ser syner. Han berättar för mig att han sett Orfevs och
Kristus modellerade tillsammans i en klippa i Bretagne och att han ämnar
fara dit igen och betjäna sig av modellerna för en grupp till Salongen.
En afton då jag gick nedför rue de Rennes med min synska vän,
tvärstannade han framför ett bokhandelsfönster, vari färglagda
fotografier voro utställda. Det var en följd scener, där människofigurer
uppträdde med styvmorsblommor i huvudenas ställe. Ehuru en van iakttagare
av växtvärlden hade jag aldrig upptäckt penséns likhet med ett
människoansikte. Men min kamrat kunde inte hämta sig från sin förvåning,
till vilken han hade dubbla skäl.
-- Kan ni tänka er, att i går afton, när jag kommer hem, betraktar mig
penséerna i mitt fönster på ett gäckande sätt, och plötsligt såg jag i
deras ställe mänskliga ansikten, men jag var övertygad om att det var en
vision, som härledde sig av nervositet. Och nu i dag återfinner jag detta
tryckt och utgivet för längesedan; det är alltså ingen illusion, utan
verklighet, eftersom den okände artisten har gjort samma iakttagelse före
mig.
Vi gjorde framsteg som skådare, och i min tur såg jag Napoleon och hans
marskalkar på Invaliddomens kupol. Om man kommer från Montparnasse in på
boulevard des Invalides, avslöjar sig kupolen i all sin glans över rue
Oudinot i solnedgången, varvid kapitälen och de andra framspringande
delarna på domens tambur antaga form av människosilhuetter, som växla
alltefter som synpunkten flyttas mer eller mindre långt bort. Napoleon
finns där, Bernadotte och Berthier också, och min vän har ritat av dem
»efter naturen».
-- Hur vill ni förklara detta fenomen?
-- Förklara? Har man någonsin kunnat förklara någonting? Genom att
omskriva en hop ord med en hop andra ord?
-- Tror ni inte att arkitekten har arbetat de där partierna med en halvt
medveten avsikt . . .
-- Hör på, käre vän, Jules Mansard som byggde domen 1706 kunde omöjligen
förutse silhuetten av Bonaparte, vilken var född år 1769 . . . behöver
jag säga mer?
* * * * *
Emellanåt har jag om natten drömmar, som förutsäga framtiden, giva mig
försvarsmedel mot faror, yppa hemligheter. Sålunda uppträder i en dröm en
längesedan avliden vän och har med sig ett silvermynt av ovanlig storlek.
På min fråga, var myntet vore ifrån, svarade han: Amerika, och försvann
så med skatten.
Dagen därpå får jag ett brev med amerikanskt frimärke, skickat från en
därvarande vän, som jag icke hade sett på tjugu år, och vari denne
meddelar mig, att en beställning å text till Chicagoexpositionen förgäves
hade sökt mig i hela Europa. Det gällde ett arvode av 12,000 francs, en
ofantlig summa i min förtvivlade belägenhet vid det tillfället, och som
sålunda gått mig ur händerna. Dessa 12,000 francs skulle då ha för mig
varit detsamma som en betryggad framtid, men ingen annan än jag kan ha
vetat, att förlusten av dessa pengar var ett straff, som pålades mig för
en dålig handling, begången i ett ögonblick av vrede, som väckts av en
litterär medtävlares falskhet.
* * * * *
En annan dröm med en större räckvidd visade mig Jonas Lie sysslande med
en pendyl av guldbrons, vars ornament voro rätt ovanliga.
Några dagar senare, när jag promenerade på boulevard Saint-Michel, drog
ett urmakarefönster min uppmärksamhet till sig.
-- Där är Jonas Lies pendyl, utropade jag.
Det var verkligen samma en: krönt av en himmelsglob, mot vilken två
kvinnor lutade sig, vilade hjulverket på fyra pelare. På globen fanns en
datumvisare infogad, som angav den 13 augusti.
Till ett kommande kapitel skall jag uppskjuta att berätta vad ödesdigert
detta datum den 13 augusti bar i skötet för mig. Sådant smått och mycket
annat av liknande art inträffade under min vistelse i hotell Orfila
mellan den 6 februari och den 19 juli 1896.
Jämnsides med och inflickat i dessa händelser fortgick med mellantider
följande äventyr, som hade till påföljd min utdrivning från hotellet och
inledde ett nytt skede av mitt liv.
Våren har kommit; den tårarnas dal, som utbreder sig nedanför mitt
fönster, grönskar och blommar på nytt. Det gröna lövverket övertäcker
marken och döljer smutsen, så att detta Gehenna förvandlas till Sarons
dal, där icke blott liljorna blomstra, utan även syrener, Robinier,
Paulownier.
Jag är bedrövad till döden, men de glada skratten från unga flickor, som
osynliga leka där nere under träden, stiga upp till mig och röra mitt
hjärta, återväcka mig till livet. Min levnad förrinner och ålderdomen
nalkas. Hustru, barn, egen härd, allt är skövlat; höst inne, vår därute!
Jobs bok och Jeremias klagovisor trösta mig, emedan det finnes en viss
överensstämmelse åtminstone mellan Jobs öde och mitt eget. Är jag icke
slagen med onda bölder; har icke fattigdomen fallit tung på mig; mina
vänner övergivit mig?
»I sorgdräkt går jag, utan sol. Jag har blivit schakalers broder och
strutsars anförvant. Huden på min kropp har svartnat, och mina ben brinna
av hetta. Och min harpa tjänar till sorgelåt, och min flöjt till
klagoljud.»
Så Job! Och Jeremia uttrycker i två ord hela min avgrundsdjupa
bedrövelse:
»Jag har glömt bort vad lycka var!»
I denna sinnesförfattning får jag under en trög eftermiddag, då jag
sitter böjd över mitt arbete, höra ljuden från ett piano bakom lövverket
i dalen under mitt fönster. Jag spetsar örat såsom stridshästen vid
trumpetens skall; jag rätar på mig, känner själen omstämd och andas
djupt. Det är Schumanns _Aufschwung_. Och vad mera är, det är helt visst
_han_ som spelar! Min vän, ryssen, min lärjunge, som kallade mig fader,
därför att han hade lärt allt av mig, min famulus, som gav mig
mästarenamnet och kysste mina händer, därför att hans liv tilltog där
mitt började avtaga. Det är han som har anlänt från Berlin till Paris
för att döda mig såsom han dödade mig i Berlin, och av vad skäl . . .
Jo, därför att ödet hade velat så att hans nuvarande maka var min
älskarinna innan han blev bekant med henne. Var det kanske mitt fel att
detta fogat sig på det viset? Naturligtvis icke, men likafullt fattade
han ett dödligt hat till mig, förtalade mig, hindrade mig att få mina
dramer antagna vid teatrarna, spann intriger, som berövade mig de
inkomster jag behövde för att kunna existera. I ett anfall av raseri slår
jag honom rakt i bröstet, på ett brutalt och fegt sätt, så fegt att jag
led därav som om jag begått ett lönnmord.
Nu, då han kommit för att döda mig, känner jag detta som en lisa, ty
endast döden kan befria mig från samvetskvalen.
Det var väl alltså han som oroade mig genom breven med falska adresser
där nere hos portvakten. Gott! må slaget komma, jag skall icke försvara
mig! eftersom han har rätt och livet är av noll och intet värde för mig.
Han spelar alltjämt Aufschwung, och så han kan spela, bättre än någon!
Osynlig bakom den grönskande muren, och de tjusande harmonierna höja sig
över de blommande klängena, så att jag tycker mig se dem fladdra likt
fjärilar i solskenet.
Varför spelar han? För att underrätta mig om sin ankomst med syfte att
förskräcka mig och jaga mig på flykten?
Detta önskar jag få veta på matstället, där de andra ryssarna länge
förkunnat sin landsmans ankomst. Jag går dit samma afton att spisa
middag, och redan i dörren möter jag fientliga blickar. På förhand
underrättat om min ovänskap med ryssen, har hela sällskapet gått i
förbund mot mig. För att avväpna dem öppnar jag elden själv.
-- Popoffsky är ju i Paris? frågar jag med bekräftande av faktum.
-- Nej, inte ännu, ger någon till svar.
-- Jo, försäkrar en annan, han har varit synlig på Mercure de Frances
redaktion.
Man motsäger det från olika håll, och det hela slutar med att jag ej fått
klart besked om saken, men i alla fall låtsar tro vad man berättar. Den
blott alltför tydliga avogheten mot mig gjorde att jag svor att undvika
stället, dock ogärna, eftersom där fanns folk som jag verkligen trivdes
bra med. Ännu en gång isolerad, utdriven av denne fördömde fiende, fattar
jag agg till honom; och hatet stinger, förgiftar mig. Jag avstår från att
dö, jag vill ej falla för en som är mig underlägsen, det skulle vara en
alltför djup förödmjukelse för mig och för hög ära för honom, Jag vill
upptaga tvekampen, försvara mig, och i syfte att skaffa mig klarhet i
saken går jag till rue de la Santé bakom Val de Grâce för att träffa en
dansk målare, som är förtrolig vän med Popoffsky. Denne man, som förr
stått på vänskaplig fot med mig, hade kommit till Paris för sex veckor
sedan, och då jag mötte honom på gatan hade han hälsat på ett främmande,
nästan ovänligt sätt. Antagligen för att överskyla detta besökte han mig
dagen därpå och inbjöd mig till sin ateljé, i det han sade mig artigheter
alltför granna för att icke kvarlämna intrycket av en falsk vän. När jag
då frågade honom om han hört något från Popoffsky, blev han förbehållsam
och slingrade sig, men bestyrkte ryktet om dennes förestående ankomst
till Paris.
-- För att mörda mig! ifyllde jag.
-- Säkerligen. Var på er vakt!
Den morgon jag öppnade porten till det hus där min dansk bodde, för att
återgälda hans visit, låg en jättestor dansk dogg -- vilken
tillfällighet! -- med utseende av ett odjur på gårdens stenläggning och
spärrade vägen för mig. Ofrivilligt, utan att överlägga eller tveka gick
jag genast ut på gatan igen och återvände samma väg jag kommit, inom mig
tackande makterna för att de varnat mig, så viss var jag på att ha
undkommit en okänd fara. Några dagar senare, när jag ville förnya
besöket, satt ett barn på tröskeln till den öppna porten och höll ett
spelkort i handen. Erkännande min vidskeplighet, kastade jag en blick på
kortet. Det var spader tia!
-- Elakt spel! i det här huset.
Och jag drog mig tillbaka utan att stiga in.
Denna afton var jag efter vad som tilldragit sig på middagsstället fast
besluten att trotsa både Cerberus och tian, men ödet ville annorlunda,
och på Brasserie des Lilas anträffade jag den jag sökte. Han var förtjust
att se mig, och vi slogo oss ned vid ett bord på terrassen.
Under det vi upplivade våra gemensamma minnen från Berlin återföll han i
sin gamla roll av förtrogen umgängesvän och talade sig varm, glömde små
misshälligheter, tillstod riktigheten av åtskilligt, som han offentligen
hade förnekat -- -- -- Plötsligt tycktes han erinra sig någon plikt eller
något givet löfte; blir stum, kylig, fientlig, förtretad över att han
låtit locka ur sig hemligheter.
När jag rent ut frågade om Popoffsky fanns i Paris, svarade han nej så
tvärt att lögnen föreföll mig uppenbar, och vi skildes åt.
Här är att märka, hurusom denne dansk hade varit fru Popoffskys älskare
tidigare än jag och att han därifrån bar agg över att hans älskarinna
hade övergivit honom för mig. Nu spelade han rollen av vän i huset tack
vare Popoffskys smaklöshet, som väl kände till i vilket förhållande hans
hustru stått till »vackra Henrik».
* * * * *
Schumanns Aufschwung klingar över de lummiga trädkronorna, och den
spelande är fortfarande osynlig, lämnande mig i ovisshet om var han bor.
Musiken fortsattes en hel månad, och alltid mellan klockan 4 och 5
eftermiddagen.
En morgon då jag går rue de Fleurus fram för att styrka mig med anblicken
av min regnbåge i färgarens fönster, träder jag in i Luxembourgträdgården,
som nu står i full blomning, vacker som en fesaga, och där hittar jag på
marken två förtorkade kvistar, som brutits av blåsten. De återgåvo
formerna av två grekiska bokstäver p och y. Jag tog upp dem, och
kombinationen P--y, förkortning av namnet Popoffsky, framställde sig i
min hjärna. Det var således han som förföljde mig, och makterna ville
öppna mina ögon för faran. En oro fattar mig oaktat detta tecken på den
osynliges bevågenhet. Jag anropar försynens beskydd, jag reciterar
Davids psalmer mot mina fiender, jag hatar min fiende med ett religiöst,
gammaltestamentligt hat, under det jag saknar mod att begagna svarta
magiens medel, som jag nyligen studerat mig in i. »Gud, rädda mig! Herre,
skynda till min hjälp! Må de komma på skam och blygas, de som stå efter
mitt liv, rygge tillbaka och varde till skam de som vilja mig ont! Må de
av blygsel vända tillbaka, de som säga: Gott, gott!»
Denna bön tycktes mig då vara rättskaffens, och Nya testamentets
barmhärtighet föreföll mig som en feghet.
Till vilken okänd min åkallan fann vägen, vet jag icke; fortsättningen av
detta äventyr skall åtminstone visa att bönhörelse följde.
_Utdrag ur min dagbok under år 1896_.
Den 13 maj. Fick brev från min hustru, som av tidningarna inhämtat, att
en herr S. skall fara till Nordpolen i ballong, och höjer ett ångestskri,
tillstår att hon oföränderligen älskar mig, ber mig på sina knän att
avstå från ett företag, som är liktydigt med självmord.
Jag upplyser henne om misstaget, och att det är en son till min kusin som
ämnar våga livet för en stor vetenskaplig upptäckts skull.
Den 14 maj. Jag har haft en dröm i natt. Ett avskuret huvud vart fäst på
en mans bål, och han såg ut som en försupen aktör. Huvudet började tala;
jag blev rädd och slog omkull min skärm i det jag sköt en ryss framför
mig till skydd mot den ursinnige mannens angrepp.
Samma natt sticker en mygga mig och jag slår ihjäl den. På morgonen är
min högra hand blodbestänkt.
Under en promenad på Port-Royal-boulevarden såg jag levrat blod på
trottoaren. Sparvar ha byggt bo i röret till min kamin. De kvittra
hemtrevligt som om de bodde i mitt rum.
Den 17 maj och följande. Absinten klockan sex på terrassen till Brasserie
des Lilas bakom marskalk Ney har blivit min enda last, min sista fröjd.
Då, när dagens arbeten äro avslutade, kropp och själ uttröttade,
återhämtar jag mig vid den gröna drycken, en cigarrett, samt Le Temps och
Journal des débats. Vad livet ändå är ljuvligt, när ett lindrigt rus drar
sin töckenslöja över tillvarons elände. Det ser ut som om makterna skulle
avundas mig denna timme av inbillad lycksalighet mellan klockan 6 och 7;
ty från och med denna afton störes sällheten av en serie ledsamheter, som
jag nu ej är sinnad att skriva på slumpens räkning.
Den 17 maj alltså finner jag min plats upptagen, som jag brukat ha för
mig själv sedan nära två år; och ingen stol ledig. Jag måste gå till ett
annat kafé, något som gör mig outsägligt nedslagen.
Den 18. På Lilas är min sköna vrå tom; jag är nöjd, rent av lycklig under
mitt kastanjeträd bakom marskalken. Absinten är framsatt och lämpligen
vattenblandad, cigarretten tänd, Le Temps uppbruten . . . Se! där går
en full karl förbi; han ser motbjudande och otäck ut och fäster på mig en
dolsk och gäckande blick, som plågar mig. Ansiktet rött som vindrägg,
näsan berlinerblå, elaka ögon. Jag avsmakar min absint, lycklig över att
inte se ut som denne drinkare . . . Utan att jag ännu vet hur det gick
till, är mitt glas omkullstjälpt och tomt. Utan pengar att beställa in
ett nytt för, betalar jag, stiger upp och lämnar kafét, tänkande att det
var den onde som förhäxat mig.
Den 19 maj. Jag vågar inte gå på kafét.
Den 20 maj. Efter att en stund ha strövat omkring Lilas finner jag min
vrå ledig. Man måste slåss med hin onde, och jag tar upp striden.
Absinten är bryggd, cigarretten i full fart, Le Temps har stora nyheter
att förtälja -- men vad nu? Tro mig, läsare, jag ljuger ej. Ovanför mitt
huvud, i samma hus som kafét, utbryter en skorstenseld. Allmän panik. Jag
sitter kvar, efter jag en gång är där. Men en vilja, som är starkare än
jag, låter ett moln av sot falla ned, och så bra mattat att två stora
flingor lägga sig i mitt glas. Modfälld går jag min väg, men vill ej tro
något eller tvivlar åtminstone.
Den 1 juni. Efter en längre tids avhållsamhet anfalles jag åter av
begäret att trösta mig under kastanjeträdet. Mitt bord är upptaget, och
jag tar ett annat, där jag är för mig själv och i fred. Man måste slåss
med hin onde -- -- -- vad nu? En familj småborgare slår sig ned nära
intill mig; medlemmarna av denna familj äro oräkneliga, och
förstärkningar anlända om och om igen; fruntimmer som stöta mot min stol,
barn som uträtta sina små behov ogenerat framför mig; ungherrar som ta
tändstickor från mitt bord utan att be om ursäkt. Kringvärvd av en
stojande och påflugen skara, vill jag ändock inte vika från min plats. Då
följer ett uppträde, som utan allt tvivel tillställts av de osynliges
skickliga hand, ty det var för bra hopkommet för att kunna kvarlämna
någon misstanke om intrig från personers sida, för vilka jag var
fullständigt okänd.
En ung herre lägger en sou på mitt bord med en åtbörd, som jag icke
begrep. Som främling och ensam i en människohop vågar jag ej bråka. Jag
bara sitter där förblindad av vrede och söker reda ut för mig vad som
tilldragit sig.
Han ger en sou åt mig som åt en tiggare!
Tiggare! Det var den dolk, som jag borrar in i mitt bröst. Tiggare! ja,
ty du förtjänar ingenting och du . . .
Kyparen kommer och erbjuder mig en bekvämare plats, och jag låter slanten
ligga på bordet. Kyparen bär den till mig, vilken skymf! och låter mig i
hövliga ordalag veta att den unge mannen hade hittat penningen under mitt
bord och trodde att den var min.
Jag skämdes! och för att stilla min vrede beställer jag en absint till.
Absinten är kommen, och jag har det bra, då en otäck stank av
svavelammonium kväver mig.
Vad det var? Någonting helt naturligt, intet mirakel, icke ett spår av
elakhet -- -- -- bara en kloaköppning vid kanten av trottoaren, där min
stol stod. Då först började jag fatta, att goda andar åsyftade min
frigörelse från en last som för till dårhuset. Välsigna försynen som
räddat dig!
* * * * *
Den 25 maj. Oaktat hotellets ordningsregler, som utestänga kvinnor, har
en familj inhysts i rummet bredvid mitt. Ett lindebarn som skriker dag
och natt gör mig verkligt nöje, erinrar mig om den gamla goda tiden, det
blommande livet mellan trettio och fyrtio år.
Den 26 maj. Familjen bredvid träter, barnet stormtjuter. Vad det här är
sig likt, och hur ljuvt det är -- numera.
På aftonen återsåg jag den engelska damen. Hon var förtjusande och log
mot mig med ett sådant där gott moderligt leende. Hon har målat en
serpentindansös, som liknar en valnöt eller en hjärna, Tavlan sitter
nästan dold där den hänger bakom m:me Charlottes skänkdisk på crémeriet.
Den 29 maj. Ett brev från mina barn i första giftet underrättar mig att
de fått en skrivelse, som kallar dem till Stockholm för att närvara vid
avskedsfesten före min avfärd till nordpolen i ballong. De kunna ej
begripa detta. Inte jag heller, om det ej är ett misstag. Ett sådant
fatalt misstag!
Tidningarna kungöra ödeläggelsen i Saint-Louis (Saint-Louis!) i Amerika,
där cyklonen har dödat tusen människor.
Den 2 juni. På observatorieavenyen hittade jag två kiselstenar, formade
precis som hjärtan. På aftonen fann jag i en rysk målares trädgård det
tredje hjärtat, lika stort och fullkomligt likt de två andra. Schumanns
Aufschwung hörs nu ej mera, vilket gör mig lugn igen.
Den 4 juni. Jag besöker den danske målaren vid rue de la Santé. Den stora
hunden är borta, ingången fri. Vi gå för att få oss middag på en terrass
vid boulevard Port-Royal. Min vän fryser, känner sig olustig; som han har
glömt sin ytterrock, lägger jag min över hans axlar. Detta verkar genast
rogivande på honom; han fogar sig efter mig, och jag betvingar honom.
Han vågar ej längre spjärna; vi ha samma åsikter om allting; han tillstår
att Popoffsky är en missdådare och att jag har denne att tacka för mina
motgångar. Plötsligt angripes han av nervositet, han darrar som ett
medium under hypnotisörens inflytande; flyttar oroligt på sig, skakar av
sig överrocken; upphör att äta, lägger ner gaffeln, reser sig och säger
farväl efter att ha lämnat ifrån sig min rock.
Vad var det? Nessusmanteln! Mitt nervfluidum, som var magasinerat i
plagget, och vars motsatta polaritet underkuvade honom?
Är det väl detta som Hesekiel åsyftar i kapitlet 13, vers 18:
»Så säger Herren, Herren: Ve eder, I kvinnor, som syn dynor åt alla
armbågar och gören kuddar åt huvuden av varje storlek _för att jaga efter
själar_ -- -- -- Si, jag skall slita dessa kuddar bort undan edra armar
och släppa de själar fria, efter vilka I haven jagat såsom efter fåglar.»
Har jag månn tro blivit en trollkarl utan att veta det?
Den 7 juni. Jag hälsade på hos min vän dansken för att få se på hans
tavlor. När jag kom var han kry och livlig, men efter en halv timme fick
han en nervattack, som tilltog så starkt att han måste kläda av sig och
lägga sig till sängs.
Vad går åt honom? Dåligt samvete?
Den 14 juni. Söndag. Jag hittar ett fjärde kiselhjärta, denna gång i
Luxembourgträdgården, men till formen alldeles likt de föregående. En
guldgul paljett är fastlimmad på stenen. Jag kan ej lösa gåtan, men anar
en förutsägelse. Jag jämför dessa fyra stenar framför det öppna
fönstret, då klockorna i Saint-Sulpice börja ringa; därefter den stora
brumbasen i Notre-Dame, och mitt igenom denna vanliga ringning tränger en
tung högtidlig tonvirvel likasom utgången ur jordens inälvor.
Uppassaren, som kommer med min post, frågar jag vad detta har att
betyda.
-- Det är storklockan i kyrkan Sacré-Coeur på Montmartre.
-- Det är alltså det Heliga hjärtats fest i dag? -- Och jag betraktar
mina fyra stenhjärtan, en smula berörd av detta uppenbara
sammanträffande.
Jag hör göken från det håll där kyrkan Notre-Dame des Champs ligger,
vilket är en omöjlighet; eller ha mina öron blivit så utomordentligt
känsliga, att jag kan förnimma ljud, som frambringas ända borta i
Meudonskogen?
Den 15 juni. Jag går ned i staden för att förvandla en bankanvisning i
sedlar och guld. Quai Voltaire gungar under mina fötter, vilket förvånar
mig fastän jag väl vet att Carrouselbron oscillerar under vagnarnas
tyngd. Men nu denna morgon fortsättes rörelsen på Tuileriesgården och
ända fram till operaavenyen. Helt visst skakar alltid en stad något, men
för att märka det måste man ha förfinade nerver.
Andra sidan om floden är för oss Montparnassebor en främmande värld. Nära
ett år har gått sedan jag sist var där, och jag kommer ej längre än till
Crédit Lyonnais eller Café de la Régence. På boulevard des Italiens
fattar mig hemlängtan, och jag skyndar mig att komma tillbaka till
floden, där åsynen av rue des Saints-Pères kryar upp mig.
Nära kyrkan Saint-Germain-des-Prés möter jag en likvagn och därefter två
kolossala madonnabilder forslade på en vagn; den ena, som knäböjde med
knäppta händer och ögonen mot himmelen, gjorde ett starkt intryck på
mig.
Den 16 juni. På boulevard Saint-Michel köper jag en papperspress av
marmor, prydd med en glaskula, som innesluter madonnan i Lourdes med den
ryktbara grottan som ram omkring och där framför en beslöjad knäböjande
dam. När jag ställer bilden i solen, kastar den förunderliga skuggor.
Bakpå grottan har gipsen bildat ett Kristushuvud, genom en tillfällighet,
som skulptören ej förutsett.
Den 18 juni. Den danske vännen träder in i mitt rum tillintetgjord,
darrande i hela kroppen. Popoffsky har blivit arresterad i Berlin,
anklagad för mord på en kvinna och två barn, hans älskarinna och hans
barn före äktenskapet. Efter den första överraskningen, blandad med
uppriktig medömkan för en vän, som förr hade visat mig en så efterhängsen
tillgivenhet, sänkte sig ro i mitt sinne, som jäktats av de sedan flere
månader överhängande hotelserna.
Oförmögen att dölja min rättmätiga själviskhet ger jag fritt lopp åt mina
känslor:
-- Det är fasaväckande, och ändå känns det för mig som en lisa, när jag
tänker på den fara jag undsluppit. Hans drivfjäder? Låt oss säga: den
legitima hustruns svartsjuka mot den oäkta familjen och de omkostnader
denna medförde. Kanhända till och med . . .
-- Vad då?
-- Kanhända att hans blodtörstiga instinkter, som nyligen missat här i
Paris, ha sökt sig ett annat utlopp, likgiltigt var.
Inom mig tänker jag: är det möjligt att mina brinnande böner ha kunnat
avvända dolken och att jag parerat stöten så att den har träffat mördaren
mitt i hjärtat?
Jag lämnar analysen åt sitt värde och föreslår, ädelmodig som en
segrare:
-- Låt oss åtminstone rädda vår väns litterära anseende. Jag sätter ihop
en artikel om hans förtjänster som skriftställare; ni ritar ett porträtt,
som tar sig bra ut, och vi söka få in det i Revue blanche.
I danskens ateljé (hunden bevakar den icke längre) stå vi och betrakta
ett porträtt av Popoffsky, målat för två år sedan. Det är endast huvudet,
med en sky nedanför, och därunder ett par korslagda benknotor som på
gravskrifter. Det avskurna huvudet kommer oss att rysa, och den dröm jag
hade den 14 maj dyker upp för mig likt ett spöke.
-- Var fick ni idén med den där halshuggningen?
-- Svårt att säga: men det låg något ödesdigert över denna fina
begåvning, som hade drag av ett visst artificiellt snille och som
traktade efter ärans höjder utan att vilja betala priset därför. Livet
lämnar oss endast valet, lagern eller vällusten.
-- Jaså, ni har upptäckt det, till slut?
* * * * *
Den 23 juni. Jag hittar en nål av oäkta guld med en oäkta pärla i.
Uppfiskade ett guldhjärta ur badet för guldsyntesen.
Under aftonpromenaden på rue de Luxembourg ser jag i fonden av första
högerallén och ovanför träden en hind tecknad på himmelen. Bäst jag
beundrar dess förträfflighet i konturer och färg, gör den tecken med
huvudet, i riktning åt sydost (Donau!).
Också har under de senaste dagarna, efter katastrofen med ryssen, en ny
oro fått makt med mig. Det förefaller mig som om man någonstädes
sysselsatte sig med mig, och jag anförtror åt den danske målaren, att den
arresterade ryssens hat gör ont i mig likasom strömmen från en
elektricitetsmaskin.
Det ges ögonblick då jag har förkänning av att min vistelse i Paris snart
skall ta ett slut och att en ny omkastning i mitt öde väntar mig.
Tuppen på korset till Notre-Dame des Champs tyckes mig flaxa med vingarna
som ville han flyga bort i riktning mot norr.
I förkänslan av min nära förestående avfärd skyndar jag att avsluta mina
studier vid Jardin des Plantés.
Ett zinkbad, vari jag gör guldsynteser på våta vägen, visar på innersidan
ett landskap bildat av de fördunstade järnsalterna. Jag uppfattar det som
ett varsel, men bemödar mig fåfängt att gissa ut varest detta ovanliga
landskap är till finnandes. Kullar klädda med barrträd, i synnerhet
granar; mellan de små bergshöjderna slätter med fruktträd och fält,
allting angivande närheten av en flod. En av kullarna, med brådstup av
lagrad formation, krönes med en ruin av en borg.
Jag känner ej ännu igen mig här, men skall inom kort göra det.
Den 25 juni. Bjuden till ledaren för den vetenskapliga ockultismen,
redaktören av »L'Initiation». Anländ till Marolles en Erie i sällskap med
doktorn, mötas vi av tre dåliga nyheter. En vessla har bitit ihjäl
ankorna; en barnflicka har blivit sjuk; den tredje saken har jag nu glömt
vad det var.
Återkommen till Paris på aftonen läser jag i en tidning berättelsen om
det efteråt så beryktade spökhuset i Valence-en-Brie.
Brie? I min starka misstänksamhet fruktar jag att de som bo i samma
hotell som jag skola draga sina slutsatser av min utflykt till Brie och
tänka att det varit jag som ställt till denna mystifikation eller kanske
rättare sagt detta häxeri, i samband med mina alkemistiska arbeten.
Jag har köpt ett radband. Varför? Det är vackert, och den onde är rädd
för korset. För övrigt förklarar jag ej mera för mig drivfjädrarna till
mina handlingar. Jag handlar improviserat; livet blir lustigare på det
viset!
I avseende på rättegången mot Popoffsky har en vändning skett. Hans vän
dansken börjar bestrida sannolikheten av att han begått brottet,
åberopande att rannsakningen icke har bestyrkt anklagelsen. I följd därav
har vår artikel blivit uppskjuten, och det förra kyliga förhållandet har
åter inträtt. Samtidigt uppenbarade sig ånyo det där odjuret till hund;
ett memento för mig att vara på min vakt.
* * * * *
På eftermiddagen bryter ett oväder lös när jag sitter och skriver vid
mitt bord framför fönstret. De första regndropparna falla på mitt
manuskript och sudda ner det så att bokstäverna som bilda ordet _alp_
flyta ut till en bläckplump, som antar konturerna av ett jättehuvud. Jag
gömmer teckningen, som liknar den japanska åskguden, sådan den kan ses i
Camille Flammarions arbete L'Atmosphère.
Den 28 juni. Jag har sett min hustru i en dröm. Hennes framtänder voro
borta; hon gav mig en gitarr, som liknade Donaubåtarna.
Samma dröm hotade mig med fängelse.
På morgonen hittade jag på rue d'Assas en bit papper i regnbågsfärger.
På eftermiddagen rev jag kvicksilver, tenn, svavel och klorammonium på
ett papp. Då massan borttogs, bevarade pappet avtrycket av ett ansikte,
som var fullkomligt likt min hustrus i föregående nattens dröm.
Den 1 juli. Jag avvaktar en eruption, en jordbävning, ett åskslag, utan
att veta varifrån. Nervös som hästarna då vargar äro nära, vädrar jag
faran, packar mina kappsäckar för flykt, utan att kunna komma loss.
Ryssen har släppts fri ur fängelset av brist på bevis; hans vän dansken
har blivit min fiende. Sällskapet på matstället förföljer mig. Min
senaste middag där serverades på gården, för värmens skull. Bordet
dukades mellan soplåren och bekvämlighetshusen. Ovanför soplåren är min
forne vän amerikanens tavla, den korsfästa kvinnan, upphängd till hämnd
för att konstnären givit sig av utan att betala sin skuld. Nära bordet ha
ryssarne ställt en statyett av en krigare, beväpnad med den folkliga
lien. För att skrämma mig! En pojke, som bor i huset, går på avträdet
bakom min rygg i den illa dolda avsikten att förarga mig. Gården är trång
som en brunn och släpper ej ner solen mellan de omåttligt höga murarna.
Kokotterna, som inhyst sig litet varstans i våningarna ovanför, ha öppnat
fönstren och låta oanständigheter hagla ner över oss; barnjungfrurna
komma med hinkar och tömma orenlighet i soplåren. -- Det är helvetet
självt! Och mina två bordsgrannar, kända såsom perversa herrar,
underhålla ett motbjudande samtal för att söka gräl med mig.
Varför jag är här? Ensamheten tvingar mig att söka upp mänskliga
varelser, höra människoröster.
Då, när min själstortyr drivits till sin spets, får jag syn på några
blommande penséer på den smala rabatten. De skaka på huvudet liksom för
att göra mig uppmärksam på en fara, och en av dessa blommor med
barnansikte tecknar åt mig med sina stora, djupa och lysande ögon:
-- Gå härifrån!
Jag reser mig, betalar, och när jag går hälsar den där pojken mig med
dolska tillmälen, som äcklade mig, men ej framkallade min vrede.
Jag ömkade mig själv och blygdes å de andras vägnar.
Jag förlåter de skyldige såsom varande demoner, vilka fylla sin plikt.
Emellertid är försynens misshag alltför uppenbart, och hemkommen på mitt
rum börjar jag granska mitt debet och kredit. Hittills, och däri har min
styrka legat, har jag omöjligen kunnat underkasta mig att ge rätt åt
andra; nu då jag är krossad av den osynliges hand försöker jag att giva
mig själv orätt, och när jag rannsakar min vandel under de sista veckorna
gripes jag av fruktan. Samvetet avkläder mig utan barmhärtighet.
Jag hade syndat av övermod, _hybris_, den enda last, som gudarna icke
förlåta. Uppmuntrad med vänskap av doktor Papus, som hade berömt mina
forskningar, inbillade jag mig att ha tytt sfinxens gåta. Medtävlare
till Orfevs, hade jag fått till uppgift att levandegöra naturen, som dött
under händerna på de lärde.
I medvetande om makternas beskydd smickrade jag mig med att ej kunna
övervinnas av mina fiender, och det gick så långt att jag trotsade
blygsamhetens enklaste begrepp.
Här är ett lämpligt ställe att inskjuta historien om min ockulte vän, som
skulle spela en avgörande roll i mitt liv såsom mentor, rådgivare,
tröstare, bestraffare och icke minst såsom den där var mitt stöd och
försåg mig med medel till uppehälle under emellanåt inträffande tider av
nöd. Redan så tidigt som 1890 skrev han ett brev till mig med anledning
av en bok, som jag utgav. Han hade funnit beröringspunkter mellan mina
idéer och teosofernas, och han bad att få veta min åsikt om ockultismen
och Isisprästinnan fru Blavatsky. Den tämligen höga tonen i hans brev
misshagade mig, något som jag ej dolde i mitt svar. Efter fyra års
förlopp utgiver jag Antibarbarus, och i det mest kritiska ögonblicket i
mitt liv får jag från den okände ett andra brev, i en lyftad, nästan
profetisk ton, vari han förespår mig en framtid rik på lidande och ära.
Tillika framställer han motiverna till denna återknutna brevväxling, som
föranletts av en aning hos honom om att jag i detta ögonblick genomgick
en själskris och att ett tröstens ord vore oundgängligen av nöden. Till
sist erbjöd han mig materiell hjälp, vilken jag avböjde, mån om mitt
oberoende mitt i eländet.
Hösten 1895 är det jag som tar och skriver honom till för att söka hans
bistånd såsom utgivare av mina naturhistoriska skrifter. Alltifrån den
dagen underhålla vi per post de mest vänskapliga och intima förbindelser,
om man undantager en kortvarig brytning, förorsakad av det sårande språk
han förde, när han tog sig till att undervisa mig om kända saker eller
läxade upp mig i övermodiga uttryck angående min brist på blygsamhet.
Emellertid, sedan vi åter försonats, delgav jag honom alla mina
iakttagelser och lössläppte mina förtroenden mera än klokt var. För denne
man, som jag aldrig hade sett, biktade jag mig; jag tålde från honom de
strängaste förmaningar, därför att jag i honom såg snarare en idé än en
person; han var en budbärare från försynen, min paraklet.
Men nu fanns det emellan oss tvenne grundskiljaktigheter i åsikter, vilka
brukade leda till meningsbyten, som blevo mycket livliga utan att urarta
till bitterhet och trätor. Såsom teosof predikade han Karma: det vill
säga den abstrakta summan av människoöden, vilka inbördes utjämna
varandra för att åstadkomma ett slags Nemesis. Han var alltså en mekanist
och en epigon av den så kallade materialistiska skolan. För mig hade
makterna uppenbarat sig såsom en eller flera konkreta, levande,
individualiserade personer, vilka styrde världens gång och människornas
levnadsbana medvetet och hypostatiskt som teologerna uttrycka det. Den
andra meningsstriden rörde sig om jagets förnekelse och dödande, vilket
för mig var och fortfarande är en galenskap.
Allt eller det lilla som jag möjligen vet härflyter från mitt jag såsom
centralpunkt. Väl icke kulten, men kultiverandet av detta jag framställer
sig följaktligen som tillvarons högsta och slutliga mål. Mitt avgörande
och ständiga svar på hans invändningar formulerades på detta sätt: jagets
dödande är självmord.
För övrigt, inför vem skall jag böja mig? För teosoferna? Aldrig! Inför
den Evige, makterna, försynen söker jag kuva mina dåliga instinkter,
alltjämt, varje dag, så vitt möjligt är. Att kämpa för vidmakthållandet
av mitt jag gentemot alla inflytelser, som en sekts eller ett partis
härsklystnad kan vilja påtvinga mig, det är för mig en plikt, förestavad
av det samvete jag förvärvat genom mina gudomliga beskyddares nåd.
Emellertid, på grund av egenskaper hos denne osynlige man, som jag älskar
och beundrar, fördrager jag hans mästrande ton, när han behandlar mig som
en underlägsen varelse. Jag besvarar alltid hans skrivelser och döljer
icke min motvilja för teosofien.
Till slut -- det var mitt i äventyret med Popoffsky -- talar han ett så
högdraget språk att tyranniet blir outhärdligt för mig, då jag fruktar
att han betraktar mig som galen. Han kallar mig Simon Magus, utövare av
svarta magien, och han anbefaller mig att läsa fru Blavatsky. Till svar
lät jag honom förstå, att jag icke behövde fru B. och att ingen hade
något att lära mig. Han hotar mig, med vad? Han skall laga så att jag
åter föres in på den goda vägen, med bistånd av makter som äro starkare
än dem jag bekänner. Då ber jag honom att icke komma med sin hand vid
mitt öde, som övervakas så väl av denna försynens hand, vilken alltid har
lett mig. Och för att göra min tro klarare för honom genom ett exempel,
berättar jag för honom följande historia, en detalj av mitt liv, som
varit så rikt på providentiella tilldragelser, och förutskickar den
anmärkningen att jag fruktar att utlämna min hemlighet av farhåga det
Nemesis själv skall drabba mig.
* * * * *
Det var för tio år sedan, mitt under min litterära banas mest bullersamma
skede, när jag for hårt fram mot kvinnorörelsen, vilken alla i
Skandinavien stödde undantagandes jag ensam. Jag lät mig dragas med av
stridens hetta och överskred gränserna för det passande så långt att mina
landsmän trodde jag var galen.
Jag bodde i Bajern med min första hustru och våra barn, då ett brev från
en ungdomsvän inbjöd mig att vila ut ett år hos honom, jag och barnen. Om
min hustru nämnde han icke något.
Detta brevs beskaffenhet ingav mig misstankar, både genom den uppskruvade
stilen och genom gjorda strykningar och rättelser, som angåvo att
författaren tvekat i valet av sina förebragta skäl. Vädrande en snara,
avböjde jag hans erbjudande i obestämda och erkännsamma uttryck.
Tvenne år ha förrunnit, skilsmässan från min första hustru är avgjord
sak, och jag bjuder mig ensam till min vän, som bor på en ö i Östersjöns
yttre skärgård såsom tulluppsyningsman.
Mottagandet är hjärtligt, men det råder där en atmosfär av osanningar och
dubbeltydiga ord, en samtalston av poliskommissarie, och efter en natts
eftertanke har jag fått saken klar för mig. Denne man, vars egenkärlek
jag hade sårat i en av mina romaner, bär agg till mig därför trots den
sympati han eljes känner för mig. Ytterligt despotiskt anlagd, vill han
tumma på mitt öde, tämja mitt sinne och kuva mig för att såmedelst bevisa
sin överlägsenhet.
Alls icke noggrann i valet av medel, pinar han mig en vecka, förgiftar
mig genom förtal och lögnhistorier, som han uppfunnit enkom för
tillfället, men så klumpigt att jag får i behåll övertygelsen om att den
snara han förra gången utlade avsåg min inspärrning såsom sinnesrubbad.
Jag låter honom hållas utan att göra motstånd, överlåtande åt min goda
stjärna att befria mig när tiden är inne.
Till följd av min skenbara underkastelse fattar bödeln tillgivenhet för
mig, och avskild från världen som han länge varit på sin ö i havet, illa
omtyckt av sina grannar och underordnade, ger han vika för behovet att
anförtro sig åt någon. Med en naivitet, obegriplig hos en man i
femtioårsåldern, berättar han mig att hans syster förliden vinter mist
förståndet och i ett anfall av vansinne bränt upp sina sparade
penningar.
Nästa dag ger han mig nya förtroenden: jag får då veta att hans bror är
internerad på landet såsom sinnesrubbad.
Jag frågar inom mig: är det av detta skäl och för att hämnas på ödet som
han traktar efter att få mig insatt också?
Emellertid beklagade jag livligt hans familjeolyckor och vann hans
tillgivenhet fullt ut, så att jag kunde lämna ön och hyra mig en bostad
på en ö i närheten, där jag fick de mina till mig. Efter loppet av en
månad kallar ett brev mig till min »vän», som var nedbruten av sorg över
att hans bror i ett anfall av galenskap krossat huvudet på sig. Jag
tröstar honom, min bödel, och till råga på allt förtror hans hustru mig
under tårar, hurusom hon länge väntat att hennes man skall förr eller
senare falla offer för samma öde som syskonen.
Ett år senare står det i tidningarna att en äldre broder till min vän
tagit livet av sig under omständigheter, som tydde på sinnesförvirring.
Alltså tre tordönsslag på denne mans hjässa, han som velat leka med
åskan!
Vilket egendomligt sammanträffande, skall man utropa!
Och vad mera är: vilket olyckligt sammanträffande, att varje gång som jag
berättat denna historia har jag blivit straffad därför.
* * * * *
Den starka julihettan har inträtt; livet är outhärdligt; allting stinker,
och de hundra bekvämlighetshusen icke minst.
Jag väntar en katastrof utan att kunna säga hur den skall gestalta sig.
På gatan hittar jag en papperslapp med ordet mård, och på en annan gata
en med ordet gam, skrivet av samma hand. Popoffsky liknar fullständigt en
mård och hans hustru en gam. Ha de anlänt till Paris för att döda mig?
Han, en fullkomligt fördomsfri mördare, är i stånd till vad som helst,
sedan han nu förgiftat hustru och barn.
Jag läser den sköna lilla skriften: Om glädjen att dö, och den väcker hos
mig en håg att lämna denna världen. För att utforska gränslinjen mellan
liv och död lutar jag mig på sängen, tager proppen ur flaskan med en
cyanförening uti och låter denna sprida sina förödande dofter. Han
nalkas, liemannen, mild och förförisk, men i sista ögonblicket inträffar
alltid någon eller något som bryter tvärt av; upppassaren med något
ärende; en geting som flyger in genom fönstret.
Makterna förvägra mig den enda glädjen, och jag böjer mig för deras
vilja.
* * * * *
I början av juli blev hotellet övergivet av studenterna, som reste bort
över ferierna. Därför väcktes min nyfikenhet genom ankomsten av en
främling, som inlogerades i rummet intill mitt arbetsbord. Den okände
hörs aldrig tala ett ord; han tycks vara sysselsatt med skrivgöra bakom
brädväggen, som skiljer oss. Lustigt är det i alla fall att han skjuter
tillbaka sin stol för varje gång som jag flyttar min. Han upprepar mina
rörelser och härmar mig som om han ville förarga mig.
Detta fortfar i tre dagar. På den fjärde gör jag följande iakttagelser.
När jag går och lägger mig, lägger sig den andre i rummet närmast mitt
bord, men väl i säng hör jag honom lägga sig i det andra rummet och
intaga sängen, som står sida om sida med min. Jag hör hur han ligger och
sträcker sig paralellt med mig: han bläddrar i en bok, släcker därefter
lampan, drar djupa andetag, vänder sig och somnar in.
En fullständig tystnad råder i rummet bredvid bordet. Han bor alltså i
bägge två. Det är obehagligt att vara belägrad från två håll.
* * * * *
Ensam, alldeles ensam intager jag min middag på en bricka i mitt rum, och
jag äter så litet att den beskedlige uppassarpojken är otröstlig däröver.
Jag har icke hört min egen stämma på en hel vecka, och av brist på övning
börjar ljudet att försvinna. Jag har inte ett öre på fickan; tobak och
frimärken felas mig.
Då samlar jag min vilja till en sista ansträngning. Jag vill göra guld på
torra vägen och med tillhjälp av elden. Pengar anskaffas, ugnen,
deglarna, kolen, pusten, tängerna. Värmen är omåttlig, och naken ända ned
till midjan som en smed svettas jag framför den öppna elden. Men
sparvarna ha byggt bo i kaminen, och kolångorna tränga ut i kammaren. Jag
blir ursinnig efter första försöket, till följd av både huvudvärken och
det fåfängliga i mina operationer, eftersom allt går bakvänt. Sedan jag
omsmält massan tre gånger över eldhärden, ser jag efter i degelns inre.
Boraxen har bildat en dödskalle med två lysande ögon, vilka skära igenom
min själ som en övernaturlig ironi.
Ingen metallisk bottensats! Och jag avstår från att fortsätta.
Sittande i länstolen läser jag bibeln, som jag slagit upp på måfå:
»Ingen går in i sig själv och har vare sig kunskap eller förstånd till
att säga: jag har bränt hälften av det här i elden och jag har jämväl
gräddat bröd därav över kolen; jag har rostat kött och ätit därav; och
för övrigt månne jag därav skulle göra en styggelse? Skulle jag tillbedja
en trädgren? Han när sig med aska, och hans förförda hjärta leder honom
vilse; och han skall icke förlossa sin själ och skall icke säga: det som
är i min högra hand är det icke en falskhet . . . Så har den Evige
sagt, din Återlösare, han som har danat dig allt ifrån moderlivet: Jag är
den Evige som haver gjort alla ting, som ensam har utsträckt himlarne och
som haver av mig själv lagt jorden jämn: _Som förstör de lögnares tecken
och gör spåmännen dåraktiga; som överändakastar de vises vett och gör att
deras vetenskap bliver till en galenskap_.»
För första gången uppdök hos mig ett tvivel på mina vetenskapliga
undersökningar! Om det skulle vara en dårskap, ack! då har jag för ett
hjärnspöke uppoffrat min levnads lycka och makas och barns likaså.
Ve mig, dåre! Och svalget mellan avskedet från de mina och detta
ögonblick, som går, öppnar sig! Ett och ett halvt år, så många dagar och
så många nätter, så många smärtor för ingenting!
Nej! det kan icke vara så! Det är icke så!
Vilsegången i svarta skogen? Nej, ljusbringaren har väglett mig på en
rätt stig mot de lycksaligas ö, och det är demonen som frestar mig! Det
är ett straff man pålägger mig! --
Jag sjunker ned i länstolen; sinnet tynges av en tröghet, som jag sällan
känt; det förekommer mig som om ett magnetiskt fluidum utginge från
skiljeväggen, och en sömntyngd smyger sig på lemmarna. Samlande mina
krafter reser jag mig för att skynda ut i det fria. Då hör jag vid
gåendet genom korridoren två röster som viska i rummet bredvid mitt bord.
Varför viska de? För att hålla sig dolda för mig.
Jag går utför rue d'Assas och kommer in i Luxembourgträdgården. Jag
släpar benen efter mig, känner mig förlamad från höfterna till
fotabjället och faller ned på en bänk bakom Adam och hans familj.
Jag är förgiftad! Denna tanke uppstod först hos mig. Och Popoffsky, som
har dödat hustru och barn med giftig gas, har anlänt hit. Det är han som
har skickat en gasström tvärsigenom väggen, ett ryktbart experiment av
Pettenkofer. Vad är att göra? Gå till poliskommissarien? Nej, om bevis
saknas, skall man spärra in mig som galen.
Væ soli! Ve den ensamme, en sparv på taket! Aldrig har min tillvaros
elände varit större, och jag gråter likt ett övergivet barn, som är
mörkrätt.
På aftonen vågar jag ej mera sitta vid mitt bord av fruktan för ett nytt
attentat. Jag går till sängs, men vågar icke somna in. Natten är inne,
och lampan brinner. På muren utanför mitt fönster ser jag skuggan av en
mänsklig gestalt teckna sig, ovisst om man eller kvinna, men den hågkomst
jag har kvar därav i detta ögonblick lutar åt att det var en kvinna.
När jag stiger upp för att spionera, nerfälles gardinen med brådska och
buller. Därefter hör jag den okända inträda i rummet till vänster om min
alkov; och det blir tyst.
I tre timmar ligger jag vaken utan att kunna somna, vilket eljest icke
plägar dröja länge. Då smyger sig en oroande känning genom min
lekamen; jag är föremål för en elektrisk ström, ledd emellan de två
angränsande rummen. Spänningen tilltager alltmera, och oaktat det
motstånd jag uppbjuder, måste jag stiga ur sängen, besatt av den enda
föreställningen:
-- Man dödar mig! Jag vill inte bli dödad.
Jag går ut för att få tag på uppassaren, som bor i ändan av korridoren.
Men han finns dess värre inte inne. Alltså bortskickad, håller sig undan,
hemlig medbrottsling, köpt!
Då går jag utför trapporna och genom olika korridorer för att väcka
värden. Med en sinnesnärvaro, som jag icke trodde mig mäktig av, förebär
jag ett illamående, påkommet i följd av dunsterna från kemikalier, och
ber att få ett annat rum för natten.
Av en slump, som måste tillskrivas en vredgad försyn, är det enda lediga
rummet beläget mitt under min fiendes.
Bliven ensam, öppnar jag fönstret och inandas stjärnenattens friska luft.
Ovan taken vid rue d'Assas och rue de Madame äro Karlavagnen och
polstjärnan synliga.
-- Mot norden, alltså! Omen accipio!
I det jag drar för alkovens gardiner hör jag huru fienden ovanför mitt
huvud stiger ur sängen och släpper ned ett tungt föremål i en kappsäck,
vars lock han låser med nyckel.
Följaktligen är det någonting han döljer; kanhända elektricitetsmaskinen!
* * * * *
Dagen därefter, som är en söndag, packar jag in och förebär en utflykt
till havskusten.
Till körsvennen ropar jag Gare Saint Lazare, men framme vid Odéon
tillsäger jag honom att köra mig till rue de la Clef nära Jardin des
Plantés, där jag vill stanna inkognito för att avsluta mina pågående
studier innan jag reser till Sverige.
-----
[B] Swedenborg: Arcana Coelestia
[C] L'Extériorisation de la sensibilité