Fallet och det förlorade paradiset.
Sedan jag trängt in i denna nya värld, dit ingen kan följa mig, fattar
jag avsmak för människors umgänge och känner ett oemotståndligt begär att
avsöndra mig från min omgivning. Följaktligen lät jag mina vänner förstå,
att jag ämnade slå mig ned för någon tid i Meudon för att skriva en bok,
som erfordrade ensamhet och tystnad. Samtidigt ledde tvister om
obetydliga saker till en brytning med mitt kotteri på matstället, så att
jag en vacker dag fann mig fullkomligt isolerad. Första påföljden därav
blev en oerhörd expansion av mina inre sinnen: en psykisk kraftkänsla,
som krävde att uppenbara sig i det yttre. Jag tyckte mig äga gränslösa
krafter, och högmodet ingav mig den dåraktiga tanken att försöka göra
underverk.
I ett tidigare skede och vid de stora kriserna i mitt liv hade jag
iakttagit, att jag förmådde på avstånd utöva ett inflytande på
frånvarande vänner. Av folksägnerna framgår att man fordom sysselsatte
sig mycket med sådana problem som telepati och förgöring. Jag vill ej
göra mig själv orätt och icke heller rentvätta mig från en brottslig
handling, men nu tror jag mig veta att min onda vilja dock icke stod i
proportion till det bakslag som drabbade mig själv. En osund nyfikenhet,
ett utbrott av förvänd kärlek, framkallat av min förskräckliga ensamhet,
ingav mig en häftig åstundan att återknyta med min hustru och mitt barn,
ty jag älskade dem begge. Huru finna utvägar därtill, då rättegången om
skilsmässa pågick? Någon utomordentlig tilldragelse, en gemensam olycka,
såsom att åskan sloge ned, eller en eldsvåda, eller översvämning . . .
med ett ord någon katastrof som kunde återförena två hjärtan, såsom det
går till i romanerna, där fientliga händer mötas vid ett sjukläger -- där
har jag just vad som behövs! Ett sjukdomsfall! Småbarn bruka alltid vara
litet sjuka på ett eller annat vis; moderns känsloömhet överdriver faran;
ett telegram, och allt är klart.
Ehuru jag var okunnig om magiens enklaste begrepp, viskade en
fördärvbringande instinkt i mitt öra vad jag borde företaga med min lilla
innerligt avhållna dotters porträtt, hon som senare blev min enda tröst i
en fördömd tillvaro.
Längre fram skall jag berätta följderna av ett tilltag, där det onda
syftet tycktes verka med det symboliska förfaringssättet såsom medium.
Emellertid läto följderna vänta på sig, och jag fortsatte mina arbeten,
men erfor ett dunkelt obehag och en därmed följande förkänsla av nya
olyckor.
* * * * *
En afton då jag i min ensamhet satt med mikroskopet framför mig,
inträffade någonting som jag icke då begrep, men som likafullt gjorde
ett starkt intryck på mig.
Sedan jag låtit en valnöt gro i fyra dagar, lösgjorde jag embryot, som i
form av ett hjärta icke större än en päronkärna sitter infogat mellan de
två hjärtbladen, vilka likna en människohjärna. Döm om min sinnesrörelse
då jag på mikroskopets platta får se två små händer, alabastervita, lyfta
och hopknäppta såsom till bön. Är det en vision, en hallucination? Nej,
ingalunda! En förkrossande verklighet, som fyller mig med fasa. Orörliga,
utsträckta mot mig likasom besvärjande, jag kan räkna deras fem fingrar,
tummen kortare än de övriga, riktiga kvinno- eller barnhänder!
En vän, som överraskade mig under det jag häpen och huvudyr skådade på
detta, inbjöds att bestyrka företeelsens riktighet, och han behövde icke
vara en klärvoyant för att se de två händerna, som anropade iakttagaren
om barmhärtighet.
Vad det var för slag? De två första rudimentära bladen till ett
valnötträd, Juglans regia, Jupiters ollon. Ingenting annat. Och ändock,
det var ett oförnekligt faktum att de tio fingrarna av mänsklig form
hopknäpptes till en bönfallande åtbörd: de profundis clamavi ad te!
Ännu alltför klentrogen, och fördummad av en empirisk uppfostran, lät jag
saken ligga.
* * * * *
Mitt fall har ägt rum! Jag förnimmer de okända makternas onåd vila tungt
på mig. Den osynliges hand är lyftad, och slagen falla tätt på min
hjässa.
Till en början inträffar det att min anonyme vän, som hittills har lämnat
mig existensmedel, drar sig tillbaka, sårad av ett högmodigt brev, så att
jag står där utan några tillgångar.
Och när jag erhållit korrekturark på Sylva Sylvarum, upptäcker jag att
texten är ombruten i sidor ungefär som en väl blandad kortlek. Icke blott
att sidorna äro omkastade och orätt numrerade, utan bokens olika
avdelningar äro hoprörda huller om buller, så att de på ett ironiskt vis
symbolisera teorien om »den stora oordningen» som råder i naturen. Efter
dröjsmål och uppskov utan ände blir häftet färdigt, men boktryckaren
presenterar mig då en räkning, som uppgår till mer än dubbla beloppet av
den överenskomna summan. Ehuru ogärna måste jag skicka till
pantlåneinrättningen mitt mikroskop, frackkostymen och de få dyrbarheter
jag har i behåll, men min bok är i alla fall tryckt, och första gången i
mitt liv är jag säker om att ha sagt något nytt, stort och skönt. Det är
då lätt att förstå, hur förmäten jag kände mig när jag bar exemplaren
till posten. Med en föraktfull åtbörd mot himmelen kastar jag korsbanden
i lådan, och hånande de fientliga makterna tänker jag:
-- Hör hit, du Sfinx där! Jag har löst din gåta! och jag trotsar dig!
Återkommen till mitt privathotell fann jag där före mig hyresräkningen
med ett åtföljande brev.
Retad av denna oväntade stöt, då jag var hyresgäst där sedan ett år
tillbaka, börjar jag lägga märke till småsaker, som jag förut ej brytt
mig om. En sådan är att tre pianon i de angränsande rummen trakteras alla
på en gång.
Jag håller troligt att det är en intrig, satt i gång av dessa
skandinaviska fruntimmer, vilkas umgängeskrets jag dragit mig ifrån.
Tänk, tre pianon, och jag kan inte byta om bostad av brist på pengar.
Jag somnar ursinnig på de där fruntimren och på ödet och med en
förbannelse mot himmelen. Följande morgon väcks jag plötsligt av ett
buller. Man hamrar på en spik i rummet bredvid min säng. Därefter hamrar
nian på den andra sidan.
Tydligen en komplott, dum såsom de där artistfruarna, och vilken jag ej
mera anser värd att spilla någon vrede på.
Men när jag efter frukosten skall som vanligt ta mig en lur på sängen,
blir det ett oväsen i rummet över alkoven, så att takgipsen faller ned på
mitt huvud.
Jag går ned och söker värdinnan, beklagar mig över hyresgästernas
uppförande. Hon påstår, mycket artigt för resten, att hon ingenting hört;
hon lovar att köra bort var och en, som vågar störa mig, ty hon hölle
mycket på att få ha mig kvar i sitt hotell, som inte gick särdeles bra.
Utan att sätta tro till en kvinnas ord litade jag på hennes egennytta, då
det låg i hennes intresse att behandla mig väl.
Emellertid fortfar bullrandet, och jag tror mig förstå att de där
fruntimren vilja inbilla mig att det är klappandar. Sådana enfaldiga
slughuvuden!
Men i samma veva ändra kamraterna på crémeriet sitt uppförande mot mig,
och en dolsk fientlighet yppar sig i anspelningar och sneda blickar.
Trött på strider, flyttar jag från hotellet och matstället, uthackad och
plundrad, lämnande böcker och annat smått i sticket, naken som en liten
Johannes Döpare. Och jag gjorde mitt inträde i hotell Orfila den 21
februari 1896.