Det återvunna paradiset.
Sommaren och hösten år 1895 räknar jag -- trots allt -- bland de lyckliga
rastställena i mitt oroliga liv. Allt som jag företar mig lyckas, okända
vänner bära till mig föda liksom korparne gjorde åt Elias. Pengar flyga
mig i handen: jag kan köpa böcker, naturalhistoriska föremål och bland
annat ett mikroskop, som avslöjar för mig livets hemligheter.
Död för världen genom att försaka Paris' tomma nöjen stannar jag inom
mitt kvarter, där jag varje morgon besöker de hädangångna på
Montparnassekyrkogården och därefter går ned till Luxembourgträdgården
för att hälsa på mina blommor. Emellanåt kommer en resande landsman på
besök för att bjuda mig ut att frukostera eller se en teaterpjäs på andra
sidan om floden. Jag säger nej, emedan högra stranden är förbjudet område
för mig, då den utgör världen i egentlig mening, de levandes och
fåfänglighetens värld.
I själva verket har ett slags religion vuxit fram hos mig, ehuru jag icke
skulle förmå uttrycka den i formler. Ett själstillstånd snarare än någon
på teorier grundad åsikt; en brokig blandning av förnimmelser, som mer
eller mindre förtätas till idéer.
En gammal romersk-katolsk bönbok, som jag kommit över, läser jag med
eftertanke; Gamla testamentet tröstar och bestraffar mig på ett något
oklart sätt, medan det Nya lämnar mig kall. Dock gör ett buddhaistiskt
arbete starkare intryck än alla de andra heliga böckerna, eftersom det
sätter det positiva lidandet högre än avhållsamheten. Buddha visar det
modet att avstå från hustru och barn, då han står i blomman av sin
livskraft och njuter äktenskaplig lycka, då däremot Kristus undviker
varje gemenskap med denna världens tillåtna fröjder.
För övrigt grubblar jag icke över de känslor som uppstå hos mig; jag
håller mig opartisk, låter saken ha sin gång och tillstädjer mig själv
samma frihet som jag är skyldig att låta andra äga.
* * * * *
Säsongens stora tilldragelse i Paris var kritikern Brunetières härskri om
vetenskapens bankrutt. Hemmastadd i naturvetenskaperna sedan barndomen,
sedermera anhängare av Darwin, hade jag upptäckt det otillfredsställande
i denna naturvetenskapliga metod, som erkände världsalltets förträffliga
mekanism utan att medgiva tillvaron av mekanikern. Systemets svaghet
röjde sig i en allmän urartning av vetenskapen, vilken hade utstakat för
sig en gränslinje, utöver vilken man icke finge gå vidare. _Vi_ ha löst
alla problem. Universum har inga gåtor mera. Denna inbilska lögn hade
retat mig redan omkring år 1880, och under de femton följande åren hade
jag företagit en revision av naturvetenskaperna. Sålunda hade jag 1884
satt i tvivel atmosfärens sammansättning och identiteten av det kväve,
som finns i luften, och det kväve, som fås genom sönderdelning av en
kväveförening. 1891 går jag på fysiska laboratoriet i Lund för att
jämföra dessa två olika kvävearters spektra. Behöver jag säga, vilket
mottagande jag fick av de lärde mekanisterna? Men nu kommer detta år 1895
med upptäckten av argon, som bekräftade mina tidigare antaganden och gav
ny fart åt mina undersökningar, vilka avbrutits genom ett förhastat
giftermål.
* * * * *
Vetenskapen gjorde ej bankrutt, men den förlegade, vanställda vetenskapen
måste ge upp staten, herr Brunetière fick rätt, fast han hade orätt.
Emellertid, och enär alla voro ense om att erkänna materiens enhet och
kallade sig monister utan att vara det, gick jag vidare, drog de sista
konsekvenserna av läran och sökte borttaga gränserna mellan materien och
den så kallade anden. Sålunda hade jag 1894 i boken Antibarbarus
avhandlat Svavlets psykologi, som jag förändrade till dess ontogeni,
d. v. s. Svavlets embryonala utveckling.
Den intresserade hänvisas vidare till min i början av 1896 utgivna skrift
Sylva Sylvarum, där jag i stolt känsla av klärvoyant kraft trängde
skapelsens hemligheter inpå livet särskilt inom växt- och djurrikena,
samt min studie På kyrkogården (intagen i »Tryckt och otryckt», 1897),
som visar hur jag under ensamhet och lidanden återföres till ett svävande
begrepp om Gud och odödlighet.