Demonen frestar.
Skilsmässeprocessen gick mycket långsamt, tid efter annan avbruten av ett
kärleksbrev, ett skri av saknad, löften om försoning. Och så ett tvärt
farväl oåterkalleligen för alltid.
Jag älskar henne och hon mig, och vi hata varandra med ett vildsint hat
av kärlek, som stegras genom det långa avståndet.
Emellertid, och för att avslita ett olycksdigert band, söker jag
tillfälle att överflytta mitt ömhetsbehov på ett annat föremål, och
genast bliva mina ohederliga önskningar bönhörda.
På det förut omtalade middagsstället uppenbarar sig en engelska, en
bildhuggarinna. Hon ställer först talet till mig och behagar mig
ögonblickligen. Hon är förtjusande vacker, distingerad, smakfullt klädd
och förledande genom sitt obesvärade konstnärsskick. Kort sagt, en
lyxupplaga av min hustru, vars bild hon återgiver förfinad och
förstorad.
För att göra mig ett nöje inbjuder den ansedde konstnär, som är doyen i
vår middagskrets, den engelska damen till de torsdagssoaréer han anordnar
i sin ateljé. Jag går dit, men håller mig tillbakadragen, emedan jag
endast motvilligt ger mina känslor till pris för en skvalleraktig
publik.
När klockan blir inemot 11, reser damen sig och ger mig ett tecken med
ögonen. På ett ganska tafatt sätt bryter jag likaledes upp, tar avsked,
och sedan jag bett att få göra sällskap följer jag den unga damen till
dörren, medan samlingen av oblyga ungdomar slår till ett skratt.
Förlöjligade inför varandra, avlägsna vi oss utan att få fram ett ord,
föraktande oss själva, som hade vi blivit avklädda inpå bara kroppen
inför en hånande folkhop.
Därtill kom att vi måste passera rue de la Gaieté, där kokotterna och
deras manlige hantlangare örfilade oss med smädliga skymford, tagande oss
för två av deras förlorade likar.
Det är ej lätt att vara älskvärd när man är ursinnig, ställd vid
skampålen; och böjd under gisselslagen finner jag ingen utväg att åter
räta på mig. När vi hunnit till boulevard Raspail, överfallas vi av ett
fint regn, som sticker oss i ansiktet likt spörapp. Utan paraply som vi
äro, blir det förståndigaste att söka skydd på ett varmt och väl upplyst
kafé, och med en åtbörd som en grand seigneur pekar jag på den
elegantaste av restauranterna. Vi gå tvärs över boulevarden, lyckliga,
med lätta fjät . . . pang, pang! Tanken att jag inte har en sou på mig
slog ned på min skalle som hammarslag.
Nu har jag glömt huru jag drog mig ur förlägenheten, men aldrig skall jag
glömma de känslor, för vilka jag var ett rov under natten, sedan jag
avlämnat engelskan vid hennes port.
Ehuru straffet var strängt och ögonblickligt, utdelat av en skicklig
hand, som jag ej kunde undgå att igenkänna, föreföll det mig
otillräckligt. Utfattig, med ouppfyllda skyldigheter mot hustru och barn,
hade jag velat inleda en förbindelse, vanhederlig för en otadlig flicka
av familj. Det var helt enkelt ett brott, och jag ålade mig vederbörlig
botgöring. Jag avstår från kvällsammankomsterna på crémeriet, jag fastar
och undviker allt, som kan sporra den olycksdigra passionen.
Men frestaren vakar. På en ateljéfest återfinner jag den tillbedda, och
till i österländsk dräkt, som förhöjer hennes skönhet, så att jag kan bli
galen. Men i hennes närhet får jag ej ett ord på tungan, jag sitter där
som en tölp, och kommen på det klara med att denna kvinna är värd endast
en ärlig och uppriktig förklaring: jag åtrår er, går jag min väg, förtärd
av en oren låga.
Följande dag infinner jag mig å nyo på matstället. Hon är där, är
bedårande, och smeker mig med sin insmickrande röst, kittlar mig med sina
kattlika ögon. Samtalet kommer i gång, och allt går utmärkt, då just i
det kritiska ögonblicket den unga Minna gör sitt bullersamma inträde. Det
var en artistnymf, modell, älskarinna, med litterära intressen, godsint,
gärna sedd i olika kretsar. Även jag kände henne, och en afton hade vi
blivit goda vänner utan att överskrida gränserna för det passande. Nog
sagt, hon kommer in, kastar sig i mina armar -- hon var något onykter --
kysser mig på kinderna och duar mig.
Engelskan stiger upp, betalar för sig och går. Och därmed var det slut,
på allvar. Hon kom aldrig igen! Tack vare Minna, som för övrigt hade
varnat mig för denna dam, av skäl som inte höra hit.
Slut med kärlek! makternas lösen är mottagen, och jag underkastar mig,
förvissad om att en högre försyn döljer sig härbakom liksom i allting
annat.
* * * * *
Uppmuntrad genom min framgång med Svavlet tar jag itu med Joden, och
sedan jag kastat in i »Le Temps» en uppsats om en av jodens synteser, får
jag på mitt hotell besök av en obekant herre. Han presenterar sig såsom
ombud för alla jodfabriker i Europa, har just läst min artikel och
utlovar, att i samma ögonblick affären avslutas skola vi åstadkomma en
börskrasch med åtföljande vinst av millioner för oss, om vi bara först
taga ut ett patent.
Jag gav honom till svar, att det icke var någon industriell uppfinning
jag hade gjort, utan endast en vetenskaplig upptäckt, som ännu ej var
mogen, att den kommersiella sidan av saken icke intresserade mig
tillräckligt för att förmå mig lägga hand vid närmare operationer.
Han gick. Hotellvärdinnan, som förr varit bekant med den okände herrn,
erfor ur hans egen mun den stora nyheten, och i två hela dagar
betraktades jag i huset som en blivande millionär.
Köpmannen återkom, denna gång mera het på saken än nyss förut. Han hade
skaffat sig underrättelser, och som han blivit övertygad om att
upptäckten kunde göras inbringande, sökte han förmå mig att resa med till
Berlin för att omsätta den i praktiken.
Jag betackade mig och rådde honom att låta företaga erforderliga analyser
innan han gick vidare.
Han erbjöd mig 100,000 francs innan aftonen, om jag ville följa honom.
Jag bad att få bli lämnad i fred, då jag vädrade galgstreck.
Nere hos värdinnan lät han förstå att jag var galen.
De följande dagarna blevo lugna, och därunder fick jag tid att överväga.
Hotande nöd, obetalta skulder, en otrygg framtid å ena sidan; å den andra
lockade oberoendet, frihet att fullfölja mina studier, ett liv utan
bekymmer. Och dessutom, en god idé är ju sin lön värd.
Ångern fick makt med mig, men jag hade icke mod att återknyta
förbindelserna, då en skrivelse från köpmannen underrättade mig om att en
assistent i kemi vid medicinska fakulteten och en deputerad, som redan då
gjort sig ett namn och numera är mer än önskligt beryktad, intresserade
sig för jodproblemet.
Då började jag en serie av regelbundna laborationer med oföränderligt
samma resultat, som gingo i riktning att visa, hurusom jod kunde härledas
ur benzin.
Emellertid, och efter ett samtal med kemisten, utsättes en dag för en
sammankomst, då avgörande experiment skola äga rum.
På den morgon, som i ett slag skall bringa saken till slut, för jag i ett
åkdon mina retorter och reagentier till mötesplatsen hos köpmannen i
kvarteret du Marais. Han var tillstädes hemma, men kemisten, som erinrat
sig att det var helgdag, hade ursäktat sig och uppskjutit sammanträdet
till en följande dag.
Det var pingstdagen, vilket jag ej hade vetat av. Det snuskiga kontoret,
som vette åt den mörka och smutsiga gatan, stack mig i hjärtat.
Barndomsminnen väcktes: pingsten, hänryckningens helg, då den lilla
kyrkan prydd med grönt, med tulpaner, liljor och konvaljer, öppnade sig
för nattvardsbarnen, flickorna vitklädda som änglar . . . orgeln
. . . klockringningen . . .
En känsla av skam bemäktigade sig min själ, och jag återvände hem
upprörd, fast besluten att bryta med varje frestelse till att driva
geschäft med vetenskapen. Jag började stöka undan apparaterna och
reagentierna, som belamrade mitt rum; jag sopade, dammade, röjde undan;
skickade och köpte blommor, framför allt narcisser. Sedan jag därefter
tagit ett bad och fått på mig en ren skjorta, tyckte jag mig vara luttrad
från skamfläckarna. Gick så ut att promenera på Montparnasse-kyrkogården,
där en frid sänkte sig i själen med milda tankar och en ruelse sådan som
jag sällan erfarit.
_O crux ave spes unica!_ Med dessa ord gåvo gravvårdarna en förutsägelse
om mitt öde. Slut med kärleken! slut med vinning och hedersbetygelser!
Korsets stig, den enda som leder till Visheten!