Ludvig den helige gör mig bekant med
salig Orfila.
I en anspråkslös möblerad lägenhet, som jag hyrt mig, fullföljer jag mina
kemiska arbeten vintern ut, stannande hemma ända till aftonen, då jag går
att äta middag på ett crémerie där konstnärer av flera olika
nationaliteter ha bildat ett kotteri. Efter middagen besöker jag den
familj, som jag den där gången gav återbud i ett ögonblick av rigorism.
Hela kretsen av anarkistiska konstnärer träffas där, och jag känner mig
dömd att utstå allt det jag hade velat slippa se och höra: ogenerade
seder, löslig moral, gudlöshet med berått mod. Där finnes samlad mycken
talang, oändligt mycken kvickhet, en bland dem har en verkligt genialisk
naturbegåvning och har skaffat sig ett ansett namn.
Hur som helst är man som en familj där, man håller av mig, och jag är dem
tack skyldig, så att jag gör mig blind och döv inför deras små privata
affärer, som ej angå mig.
Ifall det hade varit oberättigat högmod, som kommit mig att undvika dessa
människor, skulle straffet varit väl avvägt, men i detta fall, där min
tillbakadragenhet härflöt ur en strävan att rena min individualitet, att
förädla min personlighet i ett ensligt levernes självprövning, förstår
jag icke försynens tillvägagångssätt, enär mitt skaplynne är mjukt och
gärna anpassar sig efter omgivningen av pur umgängessamhet och fruktan
för att vara otacksam. Utesluten ur societeten på grund av min ynkliga
och skandalösa fattigdom, var jag lycklig att finna en tillflyktsort
under de långa vinterkvällarne, ehuru den mycket fria samtalstonen sårade
mig i hjärtat.
* * * * *
Efter upptäckten av den osynliga handen, som styr mina fjät på den
skrovliga stigen, känner jag mig icke längre ensam, och jag vakar med
sträng uppmärksamhet över mina handlingar och ord utan att dock alltid
lyckas. Men så snart jag syndat, gripes jag genast på bar gärning, och
straffet infinner sig med en noggrannhet och ett raffinemang, som ej
lämnar något tvivel övrigt angående mellankomsten av en makt, vilken
tuktar för att förbättra. Den okände har blivit för mig en personlig
bekantskap, som jag talar till och tackar, begär råd av. Stundtals
föreställer jag honom som min tjänsteande, motsvarande Sokrates' daimon;
och medvetandet av att äga de okändas stöd återskänker mig en energi och
en förtröstan, som egga mig till bemödanden sådana som jag ej förr varit
mäktig av.
Bankrutt i sällskapslivet, lever jag upp på nytt i en annan värld, dit
ingen kan följa mig. Händelser, som förr saknat betydelse, draga nu min
uppmärksamhet till sig, nattens drömmar ikläda sig formen av
förutsägelser, jag betraktar mig som hädangången, och mitt liv förflyter
i en ny sfär.
* * * * *
Sedan jag nu bevisat förekomsten av kolämne i svavlet, återstår för mig
att uppvisa väte och syre, som enligt analogi förmodligen skola finnas
däri.
Två månader förflyta under beräkningar och begrundan, men de för
experiment erforderliga apparaterna felas mig. En vän råder mig att gå
till det analytiska laboratoriet vid Sorbonne, som står öppet även för
främlingar. I min folkskygghet vågar jag ej tänka därpå, så att mina
arbeten avstanna och ett ögonblicks vila uppstår. Dock, en vacker
vårmorgon stiger jag upp vid gott lynne, går utför rue de la Grande
Chaumière och når rue de Fleurus, som öppnar sig till
Luxembourgträdgården. Den lilla vackra gatan ligger där tyst, den
stora kastanjeallén är lysande grön, bred och rak som en rännarbana, med
Davids kolonn ställd mitt i bakgrunden som en målsten, och i fjärran
höjande sig över det andra och snuddande vid molnen Pantheons kupol med
det gyllene korset överst.
Jag stannar hänryckt över den symboliska åsynen, men då jag drager
blicken därifrån varseblir jag till höger om mig en färgeriskylt vid rue
de Fleurus. Sannerligen! visionens verklighet är oförneklig. Målade på
butikfönstret finner jag initialbokstäverna till mitt namn: A. S.
svävande på ett vitt silvermoln och där ovan en regnbåge. _Omen accipio_
i det jag påminner mig ett ställe i Genesis:
»Min båge har jag satt i skyn, och han skall vara tecknet till ett
förbund mellan mig och jorden.»
Jag går icke längre på marken, jag simmar i luften, och med bevingade
steg träder jag in i trädgården, där det ej finns någon människa. I denna
tidiga morgontimme är parken min, rosengården tillhör mig, jag känner
alla mina blommor på rabatterna, chrysanthemumarterna, järnörterna,
begonierna.
Inkommen på rännarbanan uppnår jag målstenen, går ut genom gallerporten
åt rue Soufflot, vänder åt boulevard Saint-Michel till, stannar framför
Blanchards öppna antikvariska boklåda, tager utan att tänka därpå en
gammal kemi av Orfila, slår upp den på måfå och läser: »Svavlet har
blivit intaget under de enkla ämnena. Davys och den yngre Berthollets
sinnrika experiment synas dock bevisa, att det håller väte, syre och en
särskild _bas_, som man ännu icke lyckats isolera.»
Man kan tänka sig vilken hänryckning av snart sagt religiös art, som
fattade mig inför en sådan nästan underbar avslöjning. Davy och
Berthollet hade uppvisat syre och väte, jag kolämne. Det tillkom således
mig att giva svavlets formel.
Några dagar senare var jag inskriven i naturvetenskapliga fakulteten vid
(Ludvig den heliges!) Sorbonne med rättighet att arbeta i analytiska
laboratoriet.
* * * * *
Den morgon jag begav mig till Sorbonne var för mig liksom en högtidsfest.
Ehuru jag ej närde några illusioner angående möjligheten att övertyga
professorerna, vilka hade mottagit mig med den kyliga artighet man visar
främlingen, som tränger sig in, erfor jag en mild och lugn glädje, varur
jag hämtade ett mod likt martyrens, då han tar upp striden mot en mängd
fiender, ty för mig vid min ålder var ungdomen den naturliga fienden.
Anländ till platsen för den lilla kyrkan, som hör till Sorbonne, finner
jag porten öppen och går in utan att egentligen veta varför. Den heliga
modern och barnet hälsa mig med ett milt leende; den korsfäste,
obegriplig som alltid, lämnar mig kall.
Min nya bekantskap, Ludvig den helige, de eländes och pestsmittades vän,
låter presentera unga teologer för sig. -- Är den helige Ludvig månne min
skyddspatron, min goda ängel, som drev mig till lasarettet för att gå
igenom ångestens eld innan jag skulle vinna vanhederns och föraktets
törnekrona . . . är det han som skickade mig till Blanchards boklåda,
och som drog mig hit?
Det är ju märkvärdigt hur jag nu har från ateismen fallit ner i den
fullständigaste vidskepelse.
Vid åsynen av votivskänkerna för lycklig utgång av examina avlägger jag
det högtidliga löftet, att jag i händelse av framgång ej någonsin skall
emottaga förtjänstens världsliga utmärkelsetecken.
Klockan slår, jag går gatlopp mellan rader av obarmhärtiga ungdomar, som
bespotta mig, på förhand underrättade om den chimäriska uppgift jag satt
mig före.
* * * * *
Omkring två veckor ha förflutit, och jag har erhållit oomtvistliga bevis
på att svavel är en ternär förening, sammansatt av kolämne, syre och
väte.[A]
Jag frambär min tack till laboratoriets föreståndare, som låtsar icke
intressera sig för mina angelägenheter, och jag lämnar denna nya skärseld
med en outsäglig invärtes glädje.
* * * * *
Jag tar min morgonpromenad på Montparnassekyrkogården så ofta jag icke
besöker Luxembourgträdgården. Några dagar efter det jag slutat min
undersökning vid Sorbonne, får jag nära den öppna runda platsen på
kyrkogården syn på ett gravmonument av klassisk skönhet. En vit
marmormedaljong återgiver de ädla dragen av en vis åldring, som
inskriften på sockeln presenterar för mig såsom -- Orfila, kemist,
toxikolog. Det var min beskyddande vän, som sedermera mången gång har
väglett mig genom de kemiska operationernas labyrint.
En vecka efteråt, när jag gick utför rue d'Assas, tvärstannade jag
framför ett hus med klosterlikt utseende. En stor skylt gav mig
upplysning om byggnadens bestämmelse: Hotell Orfila.
Åter och återigen Orfila!
I de följande kapitlen skall jag förtälja om allt som tilldrog sig i
detta gamla hus, dit den osynliga handen jagade mig för att bliva tuktad,
undervisad och -- varför icke -- upplyst av ett inre ljus!
-----
[A] Om de närmare detaljerna se: »Tryckt och otryckt»,
Stockholm 1897. -- »Sylva sylvarum», Paris 1896. --
»L'Hyperchimie», Paris 1897. [Anm. av Strindberg.]
Ifrågavarande uppsatser komma att införas i Strindbergs
Samlade skrifter, Del 27.