Till de unga Utgifvarne af Lärkan.
Då jag, i anledning utaf en af Hrrne uttalad
önskan, genomsökte en hop gulblekta papper, hittade
jag medföljande försök, hörande till en längesedan
"hädangången" poetisk nybegynnares litterära
qvarlåtenskap. De äro af honom författade
till största delen i hans första ynglings-år,
de enda som han sorgfritt fått egna åt "den glada
konsten". Då han således vid författandet af
dessa försök var ungefär af lika ålder, som Hrrne,
hoppas jag att han får sluta sig till Er begge,
såsom en jemnårig, så mycket hellre som detta
ej kan medföra annat än ett godt förebud. Om
det nemligen får tagas för gifvet att af unga
skalde-pilgrimer åtminstone en bland tre kommer
att tröttna innan han hinner Pindens höjd,
och det, för ifrågavarande fall, längesedan är afgjordt,
hvem denne ene är; återstår för Er två
andra ett så mycket säkrare hopp att nå det eftersträfvade
målet, hvartill undertecknad af allt
hjerta får önska den bästa framgång.
Nvr.
I.
Till en ung Flicka.
(Med fyra Skalders arbeten).
Om Ditt fulla, varma hjerta
Trycks af lifvets dystra smärta,
Trycks af ödets kalla hand,
Fly till Diktens sköna land!
Skalden har det i sin vård,
Söker blott ett bröst, som känner,
Öppnar glad for sina vänner
Idealens rosengård!
Och här vänta på Dig fyra,
Bjuda vänligt Dig till sig;
Deras sång och deras lyra,
Hvarje rad -- den tillhör Dig!
II.
Grafskrift öfver ett par tofflor[1].
Stanna vandrare! Hvart vill Du ila?
Är du vis, Du ingen brådska har!
Långt Du dock ej hinner och måst hvila
Snart, som här vi ålderstegna par.
Här är målet -- Hvarför hasta, fika?
Hit Din oro Dig dock slutligt bär!
-- Alla Dina gyllne drömmar svika;
Intet utom villan verkligt är.
Kunskap, kärlek, lycka, dygd och ära,
Deras börda har oss endast -- _tryckt_!
Lycklig den, som dem ej måste _bära_!
Grafven blott från deras last oss ryckt.
När Professorn från kathedern lärde
Om odödlighet, han _stödde_ sig
På oss; nu vi känne lärans värde
-- _Vår_ odödlighet vi skänke Dig!
Se, i den feston-beprydda salen
Föll mot oss en Nådig Furste-nick,
Och från nödens koja ner i dalen
Mötte oss en blyg, men tacksam blick.
Vi vår gång till talarstolen höjde,
Till monarkens marmorprydda slott --
Men i stoftet dock vi voro böjde;
Slafveri, betryck var städs vår lott!
Tro ej kärleken! -- Vi från hvarandra
Aldrig sletos; styrda af en själ,
Skilda knappt ett _steg_ man såg oss vandra,
Följande hvarann i hamn och häl.
Man oss skapta för hvarandra trodde
Och ett mera lyckligt par ej fann;
-- Ingen kärlek i vår barm dock bodde,
Våra bröst ej klappat för hvarann.
Vi oss _i_ en glad familjkrets rörde;
Förr en talrik slägt har hastat sig
Mot oss, blott ett ljud den af oss hörde,
Och hvem böjer hit nu mer sin stig?
_Så_ är allt på jorden blott en villa;
Allt i skenets lätta narrdrägt går.
-- Först då Du i grafven hvilar stilla
Verkligt har Du hvad då återstår.
_Så_ oss tryckte lifvets tunga börda,
_Så_ vår vandring genom åren var;
Tills af vägens längd och törnen störda,
Ingen kraft vi hos oss funno qvar,
Tills en dag vi emot gammal vana
Mer ej sågos i vår gömda vrå,
Ty då ren uttrampad var vår bana;
Här från färden hvilade vi då!
-- Fremling! vid vår grafskrift här Du dröje;
Den en gåta, såsom lifvet, är
Ämne för en tår och för ett löje,
Och den allt och intet innebär.
Men om öden Dig till griften föra,
Till hvars stöd vår möda helgad var,
Du en hviskning skall ur kullen höra.
_Se, här hvilar trött Ditt toffel-par!_
Vi väl skulle än Dig tjena vilja --
Ödet dock den sällhet ej oss ger.
Nu då det och grafven sjelf oss skilja;
Gråt, men stör vår hvila icke mer.
Du var redan i oss liksom gjuten,
Vi oss smögo till Dig lent och ömt;
Nu i andra tofflors sköte sluten
Du vårt minne säkert snart har glömt!
-- Dock; vi kände så Din svaga sida,
Rörde ej vid några sjuka sår,
När de nu af andras hårdhet lida,
Kom då hit _beklämd_ och gjut en tår!
Närd utaf vår aska, hvarje sommar
Från vår graf en blomma reser sig,
När Du kommer -- när den lilla blommar,
Hon vårt afsked doftar än åt Dig!
[Fotnot 1: Voro ursprungligen ett par skor och buros af Th. D:r & Prof.
B. vid flere högtidliga tillfällen.]
III.
Musiken.
(Med ett häfte noter.)
Lik stilla qvällen då den sjunker neder
Och öfver jordens oro, larm och strid
Och sorg och qval sin slöja sakta breder
Och bådar henne högre verldars frid,
Så sänkte jag ifrån de ljusa landen
Mig vänligt till min fångne broder här
-- Ett tröstens budskap till den sorgsne anden,
Som smidd vid natt och grus sin boja bär.
Han såg mig och min åsyn hastigt väckte
Hvart dunkelt minne, slumradt i hans håg;
Och famnen Han med namnlös känsla sträckte
Mot fordna vännen, som han för sig såg.
Magnetiskt af hans djupa längtan dragen
Jag ofrivilligt till hans hjerta föll;
Och nu oskärad af hans kyss mig, slagen
I dunkla fjettrar, stoftet ock behöll.
Derför, som han, jag här alltjemt ock smäktar,
Tillbaka trånande till ljusets hem;
Ej stoftets son de bojor lösa mäktar,
Ej anar Engeln sluten innom dem.
Men brinner hos Dig känslans milda låga
-- Den varma flägten från mitt fosterland --
O träd då fram! Tryggt må din hand då våga
Att lossa Anden frän de tunga band.
Seraphiskt då från jorden jag mig svingar
Och börjar glad min sköna himmelsfärd,
Och lyftad på musikens svane-vingar
Ser tjust Din själ en skymt af Edens verld.
IV.
Sjuklingen.
Ja, Han dubbelt glädjen njuter,
I hans barm och själ den gjuter
Sig i långa fulla drag.
Girigt måst han åt sig rycka
Hvarje lättbevingad lycka
Af sin korta, sköna dag.
Ty den tunga, dofva smärta,
Som allt närmre når hans hjerta,
Hviskar tyst att innan kort
Barnet trött sin lek har slutat,
Och mot modrens sköte lutadt
Somnar lugnt och stilla bort.
Ja till målet visarn ilar;
Men en högre skönhet hvilar
-- Högre än den nånsin var,
På de flyktiga sekunder,
Som af lifvets aftonstunder
Återstå för honom qvar.
Och Hans ande, som dock höjer
Vingen halft befriad, dröjer
Tjust likväl vid stoftets verld
Och dess fägring ack! förblandar
Med de stränders der han landar
Snart ifrån sin pilgrimsfärd.
V.
Morgonhelsning.
Hör Du, lyft på lätta vingar
Lärkan redan hänryckt klingar
Vårns och kärlekens behag;
Hör från molnfri himmel neder
Sångarinnan ömt Dig beder:
Vakna, vakna, det är dag!
Ren för morgonsolens strålar
Lund och dal och kulle prålar,
Klädd i daggens silfverskrud.
-- Hvarje ros ur sömnen vaknar
Och blott Dig ibland dem saknar
Dagens unga varma Gud.
Skynda då! O, hvarför dröja?
Svep Dig lätt uti Din slöja
Och vi lifvet njuta må!
-- Snart vår morgon är förfluten,
Och den fröjd ej nu blir njuten
Aldrig sen vi återfå!
VI.
Gossen.
(Efter Stollberg).
Min arm blir stark och stort mitt mod;
Gif Fader mig ett svärd!
Le icke -- ungt är väl mitt blod,
Men jag är fädren värd!
Ej ro jag finner mera nu
I barndoms lugnets band,
Och jag, o Fader, stolt som Du
Kan dö för Fosterland.
Soldat ren i de första år
Jag lekte hvarje dag,
Och blott om faror, kamp och sår
Om natten drömde jag.
Ur mången strid mot Turken har
Mitt stridsrop upp mig väckt --
Och nyss ett väldigt slag, som var
Mot sjelfva Paschan sträckt.
När sist här drog uppå sin stråt
En krigarflock förbi,
Och när husaren flög framåt,
Som fågeln lätt och fri,
Då gladde pojke-hopen sig,
Men innerst i min barm
Jag stum, o Fader, grämde mig
Och pröfvade min arm --
-- Min arm är stark och stort mitt mod,
Gif Fader mig ett svärd!
Le icke -- ungt är väl mitt blod,
Men jag är fädren värd!
VII.
Hennes Kärlek.
Nej, jag den ren förlorat har
Och mer ej återfår;
Och minnet har jag endast qvar
Och endast saknans tår!
Med sommarns blommor slog den ut
Och var då öm och ren;
Nyss _deras_ tid har blifvit slut,
-- _Dess_ var det längesen.
Hur trognare dock blomman var!
Af söderns ljumma flägt,
Af solens ljus i vårens dar
Hon blef till lifvet väckt,
Och först när nordanstormen röt
Och solen hädandrog,
Den lilla blomman ögat slöt
Och vissnade och dog.
Och Hennes kärlek väcktes ju
Och närdes vid min barm,
Hvars låga, liksom förr, ännu
Är lika ren och varm.
Men Hennes kärlek sjönk ändå,
Och fritt min stilla tår,
Lik höstens dagg, nu falla må,
Den lif ej återfår.
När vintern flyktar, strax igen
Sig öppnar blommans knopp;
Men Hennes kärlek -- endast den
Ej mera vaknar opp.
Och när till fjerran ort jag drar
Och der engång blir vår,
Då har jag endast minnet qvar
Och endast saknans tår.
VIII.
Vid ett spädt Barns graf.
När den första vårvind jorden väckte,
Der hon domnad låg,
Känslans morgon äfven för Dig bräckte,
Lifvets dag Du såg!
Och förrän en blommas knopp sig höjde,
Förrän trasten slog,
Re'n Ditt hufvud mattadt ned Du böjde
Och Du hädan drog!
-- Ack, när gubbens dag från hvalfvet skridit,
Lugnt han afsked tar;
Han har älskat, njutit, lett och lidit
Och han _lefvat_ har.
Dig blef lifvet skyldigt _allt_ -- Ditt hjerta
Ingen fröjd här vann;
Knappt bevingad till Din barm en smärta
Före döden hann!
Ja, en graf, som tårbegjuts af qvällen,
Jorden blott Dig ger;
Intet minne Dig till trånga cellen
Vänligt följer ner.
Ensam der, kanske Din skugga klagar,
Kanske ännu der
Tröstlös vårens blommor, sommarns dagar
Och sin höst begär?
Men Du späde slumrare ej svarar
Och du småler blott --
Dock Ditt löje redan allt förklarar;
Jag har Dig förstått!
Dig del lugna land, som grafven gömmer,
Vedergällning ger;
Allt, hvad än Dig svikit här, Du glömmer
Och ej saknar mer.
Skönare än våren här nu blommar,
Blommar våren der,
Mera rik och herrlig är dess sommar
Och den molnfri är.
Höstens storm dess rosor icke hinner,
Glädjen der ej dör;
Ha, och sjelfva qvalet mer ej finner
Vägen, som dit för.
Väl då Dig, Du drömmare, Du stilla,
Du som hamnen nått
Långt från lifvets stormar, strid och villa;
Väl Dig! Slumra godt!
Våren redan vaggan åt Dig reder,
-- Åt sin lilla vän!
Och sitt gröna täcke snart hon breder
Stilla öfver den.
Slumra godt! -- Sitt lån naturens Andar
Vänligt återta,
Och det rena stoft, sig till dem blandar,
I sin vård de ha.
Väckt af dem, skall oskuldsfull en blomma
Dofta på Din graf;
Lik det hjerta, lik det menlöst-fromma
Henne näring gaf!
IX.
Till Miss L.
(1827).
Fåfängt sökte under högtidsglansen
Du mig, der jag gick i lagerkransen;
Fåfängt -- _skuggan_ blott finns här;
Men när Du med svälda segel länder
Till Ditt sköna hemlands höga stränder,
Sök mig, goda Flicka, der!
Ty hvad fängelse mig än må sluta,
Hvilken boja ödet må mig gjuta,
Fri från alla jordens band
Du min _ande_ ändock städs skall finna
Der, som dessa tankar varmast brinna:
_Frihet_, _Ljus_ och _Fosterland_!
X.
I en Minnesbok.
Bevingad tiden snart förändrar allt;
Hvad nyss uti dess ström oss nära låg
Snart, skildt från oss af många böljor, sjunker
Hän uti dunkel och försvinner slutligt!
-- Så kommer ock den dagen engång, då
Ren dessa penndrag, så bekanta nu,
Ha blifvit fremmande för Dig, och Du,
När då en vän Dig frågar, mer ej minnes
Af hvem de blifvit tecknade; men då
Må dessa rader sjelfve svara enkelt:
"Det var en yngling -- Ej från Hellas kuster
"Lopp ut ett fartyg krönt af flere rosor
"Än de hvarmed det unga hoppet gladt
"Hans lilla julle blomsterhöljde, när
"Sin färd den styrde ut på lifvets haf;
"Men ren bland strandens skär den skeppsbrott led
"Och arm han ankom hit och hade räddat
"Sin lyra endast och det djupa lugnet,
"Som sist sig sänker till en öde barm.
"-- Dock, ack långt armare han hädan drog,
"Ty det lugn förlorade han här,
"Och nu han ägde endast qvar sin lyra.
"-- Väl ljöd dess klang hit sedan någon gång;
"Men allt i svagare accorder, tills de,
"De äfven, slutligt dogo sagta bort.
"-- De längesedan ren förstummats nu,
"Och af den svaga il på lifvets verldshaf,
"Som dock hans lätta farkost kunde krossa,
"Nu endast återstår den ringa svallvåg,
"Hvars gröna dyning sig från vår till vår
"Allt mera matt och omärkt hvälfver öfver
"Ett hjerta, hvilket hunnit klappa ut.