Ren solen gått i molnet in
Och det ar qväll rättnu;
Kär dotter min, kär dotter min,
Säg hvadan kommer du?
O moder min, o moder kär,
Från lund och grönan äng;
Jag plockat har Violer der
Allt från min blomstersäng.
Så grön är lund, och äng så ljuf;
Mitt barn, dig akta väl,
Och bed till Gud, att ingen tjuf
Din bästa blomma stjäl!
Ren sol gått ned och qväll gått in
Och det är natt rättnu;
Kär dotter min, kär dotter min,
Säg, hvadan kommer du?
O moder min, o moder kär,
Ifrån mitt dufvoslag;
Der just min älsklingsdufva är;
Hos henne dröjde jag.
Skön är din älsklingsdufva visst,
Och vänlig ock derhos;
Blott ingen hök på skogens qvist
Med henne far sin kos!
Ren månen gått i molnet in
Och sol går opp rättnu;
Kär dotter min, kär dotter min,
Säg, hvadan kommer du?
O moder min, o moder kär,
Från lund och grönan äng;
Min bästa ros blef bruten der,
Förödd min blomstersäng.
O moder min, o moder kär,
Ifrån mitt dufvoslag,
Min älsklingsdufva borta är
Och ensam qvarblef jag.
Så tröste Gud dig, arma barn,
Förvisst din sorg är stor;
Din dufva föll i jägarns garn --
O ve din gamla mor!
Zt.
Natt-Fantasie.
Gud! bor äfven i natten Du?
Glänser i månens bleka skimmer
Äfven Din kärleksblick?
Sväfvar på molnens silfvervingar
Äfven Din andes sken?
Kom då, du natt!
Ack! så ljufligt är tystnadens språk,
Stjernornas saliga ljus! --
Klappar du änn' mitt hjerta,
Stillar du dig ej redan?
-- Ack! hur' vore det icke ljufligt,
Så uti natten dö;
Ensam i tystna'ns dunkel
Fara till himlen bort.
Hvit blir själen i månens skimmer,
Bleka strålen tvättar dess vinge;
Hvit blott kan den lyfta
Vingen från jorden.
O, du natt!
Låt mig få dö;
Låt mig somna af ingen sedd,
Ensam uti ditt sköte!
Solen kommer, dagen rodnar igen,
Då vill själen ej mera fara.
Ljuset värmer,
Blomman doftar, så oskuldsvarm;
Själen fäster sin blick på den,
Älskar jorden på nytt igen.