Lurendrejaren[2].
(En scen på Hafvet).
[Fotnot 2: Med Författarens tillåtelse hafva Utgifvarne aftryckt denna
novell, hvilken visserligen redan engång förut varit införd i
Helsingfors Morgonblad för 1833, i den öfvertygelsen, att liksom det
säkert skall välkommet för den, af hvilken denna novell tilläfventyrs
allsicke blifvit läst, det äfvenså för hvarje annan skall blifva kärt,
att upplifva minnet af en Scen, tecknad af en mästarehand, hvilken är
för väl känd för att stycket behöfde vidare förklaringar för sitt
återuppträdande.]
I stället för att nog lifligt kunna uppdraga skådeplatsen för de
tilldragelser, som skola utgöra föremål för följande skildring, inom
kretsen af den beqväma boning, hvari den gode läsaren sannolikt befinner
sig, nödgas man besvära honom med en kort utflygt till en ödslig
hafsrymd af norden, öfver hvilken October-qvällen nyss dragit sin köld
och sitt mörker, och hvars ögonblickliga lugn så väl den växande
svallsjön, som det svarta, sjelfva natten förmörkande molnet vid
horisonten anklaga för opålitlighet. Den enda plats med någon fasthet
att hvila på, som man öfver hela den vida nejden kan upptäcka, erbjuder
en liten odäckad jakt med kajutor for och akter, som nu med strängt
skotadt bomsegel sticker ut från kusten, och oaktadt den skrala vinden
temmeligen väl klarerar de mot bogen klappande vågorna. För den, som
gjort bekantskap blott med land, och vant sig att älska dess
mångfalldiga yppighets-artiklar, hvilka, då deras mer eller mindre
ändamålsenliga construction, sällan kommer att afgöra menniskans
vigtigaste intressen, äro beräknade mer på yttre prakt än inre
redbarhet, har den lilla farkosten ingen intagande sida att visa.
Sjömannen åter, om han en gång fått fot om bord på jakten, skall genast
mäta de oblida förhållanden, mot hvilka den har att kämpa, och finna sig
väl vid den på en gång skarpa, lätta och trygga kurs han känner
farkosten göra. Han skall straxt och utan att anlita skenet af den lilla
på pumpstången fästade lyktan, vara färdig att garantera skrofvets
symmetri, seglens stora men välberäknade dimensioner och framför allt
vanan i den hand, som sköter rodret. Det är denne öfvade styrman, som
utgör den enda synliga personen om bord. Vi se i honom en kort men
axelbred gråhårsman, hvars robusta utseende förstärkes af hans tjocka
rock, och som, att dömma af de bestämda dragen i hans anlete, har ett
envist hufvud i sin röda filtmössa. Den öfriga besättningen, som efter
vanligheten utgöres af tvenne handtlangare vid seglen, sofver i god ro i
förkajutan, och såväl denna deras tjenstledighet, som den redan
halftsväfvande blicken hos den gamle, tyckes antyda, att fartyget icke
snart kommer att vända. Och nu, då läsaren skyndar hem tillbaka, i
afsigt att, med förvärfvad åskådning af localen, invänta berättelsen om
de händelser, som inom den utveckla sig, torde en teckning af några
biomständigheter, såvida de med hufvudsaken äga en icke obetydlig
beröring, upptagas såsom ett slags afbrott i återresans enformighet.
Den hamn, jakten sednast lemnat, och från hvilken den aflägsnat sig en
par timmars väg, tillhörde en af kustens små städer. Staden var känd för
sin lifliga handel, ehuru dess ryktbarhet i detta fall grundade sig mer
på tradition än verklighet. En tid hade varit, då den utredde skaror af
stora skepp, som dels med landets solida producter, dels i utländska
frakt-speculationer besökte alla reddar och kommo hem med tungt salt
från Medelhafvet, eller med barlast från någon närmare plats, sen de der
föryttrat sin på långa vägar medhafda goda laddning. I stället för dessa
skepp såg man i hamnen nu ett hvimmel af skonertar och små briggar, som
med lätta segel gjorde sina sommarturer, och ofta till betydligare
belopp än deras effectiva last medhade assignationer och credit, för att
åter importera utländningens småkram och glitter. Då denna handel
tycktes kunna drifvas med enskild profit och tillika kom i conflict med
lagar och författningar, var det naturligt att ur densamma ett
smugleri-system skulle utbilda sig, och mer och mer fullkomna sig i
detalj, ju mer det utifrån rönte motstånd och afbräck. Så hade, jemte
hindren, utvägarne vuxit och förmångfalldigats, och den framgent
fortsatta olagliga industrien syntes vittna om att den, oaktadt täta
förluster, drefs i sin helhet icke utan vinst för den enskilta
speculanten.
Ibland medlen, att eludera författningarne och undslippa deras
verkställare, var det ingalunda det minst allmänna att begagna dolda
trakter af skärgården till upplagsplatser. De armerade små slupar, som
hade sig ombetrodd bevakningen af kusten, höllo sig om dagen mest i
nejden af reddarna, utan att gå mycket långt till sjöss, och en tid af
nätterna tillbragtes oftast under land, i skygd af någon trång vik, på
hvars strand en torparekoja eller bondgård kunde ge besättningen ett
tryggare tak och en varmare hvila, än slupen bestod. När derföre ett
fartyg nalkades hemorten med förbjudna varor, höll det sig dagen igenom
i öppna hafvet; men när qvällen kom med skymning, hissades alla segel
och kusten söktes. Man kryssade sedan nära den under natten, med
noggrann beräkning af tiden för mörkret och möttes vanligen då af någon
lurendrejare, som efter att hafva communicerat tecken med fartyget, lade
till med sin båt och lättade den större kamraten från det mellan hans
sidor mera osäkra och misstänkliga godset. Dessa lurendrejare voro till
största delen fiskare, bosatta på klipporna i den yttre skärgården, ett
djerft, tilltagset och pålitligt folk, som kände hvarje sten i sjön,
trängde sig fram öfverallt och voro likaså otröttliga att gömma och
bevaka det dem anförtrodda godset, som redliga att återställa det till
dess ägare, så snart tid och omständigheter medgåfvo dess
transporterande från klyftorne i skärgården till köpmannens magaziner i
staden. -- Och nu måste det bekännas, att den bekantskap, som nyss
påtrugats läsaren, icke var någon bättre än en sådan lurendrejares.
De svarta molnet hade höjt sig betydligt i lovart, vinden fyllde i mer
och mer, mörkret tjocknade och de första dropparna af ett kallt med
hagel blandadt regn trummade ned på skutan. Vår gamle kund tryckte
rodret fastare mot sin sida, framtog ur sin rockficka en liten flaska
och höll den ganska länge vid munnen i ensamheten. Men han hade knappt
fått den tillbakastucken i sitt förvaringsrum, förrän han fann sig
öfverraskad af ett icke särdeles behagligt sällskap. En änterhake föll
tungt ned bredvid honom, följde skrapande ut med relingen ett ögonblick
och tog tag. I samma stund föll en annan längre förut, jakten stannade
med en våldsam knyck, och ett spel af lefvande segel fyllde luften. Den
gamle hade straxt då han hörde haken falla, gissat hvem han hade att
tacka för besöket, och för att undvika ett onyttigt uppehåll både med
roder och arm sökt omintetgöra den tillärnade påhelsningen af hans
efterhängsna gäst. Nu, då han fann det omöjligt att undkomma, kastade
han loss sina skot och väntade med stor köld på att få redogöra för sitt
värf.
"Hvarifrån är båten och hvarmed går den" ropade en röst från
tull-jakten, ty en sådan var den angripande seglaren. "Från skärgården
herr Löjtnant, och med litet tjärvatten på botten," svarade i en ton
midt emellan skämt och enfald den gamle vid rodret, "men låt för all del
hala diktare till, att vi ej må klappa sidorna ut på hvarandra, och gör
oss snart klara sen, ty byn ligger på gudnås och jag har lång väg i natt
ännu."
"Din väg kan bli kort och lång, gamle vinglare", sade med förtrytelse
tullmannen, i det han vinkade till en besökare att gå om bord på skutan,
"ty jag gissar att den går till närmaste kryssare, som kan vräka ned
några pipor rum i ditt skojar-fartyg, att blanda ut tjärvattnet med; men
så låfvar jag alt ge dig en tung kula i vattengången, hvar du an må
träffas, och kommer du helskinnad undan kronans slup, sen jag en gång
kommit dig i kölvattnet, skall du hafva fritt lurendrejeri inom mitt
district för dig och dina efterkommande."
"Jag tror, nådige herre", genmälte den andre, "att det ej skall komma
derhän, och gud bevare mig att bli en sådan fyllhund på gamla dagar, att
jag skulle vilja dö, såsom jungmannen från norra skären. Gossen, säger
man, kom med två pipor rum i sin båt och råkade ut för kronans jakt. Han
lär ej haft lust att stanna, hvarföre han fick en kula genom båten och
rum-pipan på en gång, så att han kom att drunkna i engelsk grogg."
Ett hjertligt skratt af belåtenhet, ljöd från tull-slupens alla vinklar,
och förströdde för ett ögonblick det alfvar, som hittills rådde.
"Nå", sade den gamle, då besökaren nu slutade sitt värf och hoppade in i
sin egen slup, med antydning att han ej funnit något, "nå, herr
löjtnant, vi äro på ärliga vägar, efter litet spannmål, gudnås, för oss
och våra arma vänner, och hafva ingenting om bord, ej ens en spik från
ett fastage, som skulle lukta af rum, eller förbjudit gods. Derföre må
ni släppa oss nu, nådig herre, ty vi få snart en stickande storm båda,
och behöfva ligga på fritt vatten, för att klarera den."
"Jag borde släppa hvarken dig eller någon annan af hela ert följe, som
jag en gång fått mina jernklor i skråfvet på", sade löjtnanten, för
hvilken nödvändigheten af en snar skilsmässa, också utom gubbens
enträgenhet, var tydlig; "och lita på, att du icke alla gånger kommer
undan för samma pris som nu; ty med den spannmål, du och dina likar fara
efter, skulle ingen sparf lefva en dag öfver. Men först, min gubbe
lilla, hvad gör du med lyktan på pumpstången? du lär väl ej ärna ljustra
midt i hafvet, eller hur?"
"Neka oss icke, nådig herre, en nödtorftig tobakseld och fattig
ögonfägnad", invände med sin antagna enfald den gamle, "vi hafva icke
kök och källare och varma ugnar i kajutan, såsom ni, och gå dock ut i
mörka sjön om natten, då ni styr till lands att hvila".
"Tobakseld och ögonfägnad! din gamla skurk", ropade skrattande
löjtnanten; "tobakseld är den dig, om den ger ett fartyg, som kommer hem
med en laddning tobak anvisning på hvar du finnes, för att insmugla den,
och ögonfägnad, om du får se den fladdra i toppen på en kronans slup,
medan dess besättning sofver eller är på land. Vi känna er" ....
"Akta er, gode herre, att skylla allt på oss, fattiga getter i skären",
afbröt honom den gamle. "Om en slup blef uppbränd för er på våra
trakter, så tror jag, att vår herres blixt var ute på kryss efter
lurendrejare och tog miste på skutor, men ingalunda att våra gossar haft
sin hand med i ett så svårt spel".
"Gif den gamle narren ett glas kall punsch", sade löjtnanten till sin
besökare, "och sen klara gossar att lägga ut. Och du, min gubbe, låt mig
ej se dig en gång till sjöss, då du ej vågar stanna vid signalen, så
kärt det är dig att behålla lif och skuta. Ty i qväll ger jag dig
punsch, men i morgon kanske en rund kula".
"Jag tackar för godt löfte, herre, och ännu mer för hvad jag redan fått;
men då ni nu styr förbi Rönskärs udde, så håll väl ut i sjön, emedan
vattnet är rasande lågt och stenarne säkert kika efter stjernor der i
afton". Vid dessa ord af den gamla rodermannen, skildes båtarne från
hvarandra och hvardera fortsatte sin kurs i olika riktning.
Snart utvecklade sig nu i hela sin våldsamma och vilda storhet en af
dessa nätter, som sjömannen fruktar och älskar, landbon åter knappt kan
göra sig en föreställning om. De nyss med täta mellanskof agerande
svagare ilarne förenade sig nu till en enda uthållande orkan, och
vattenmassor häfdes icke mer, utan uppsletos ur hafvet. Ett fint dugg af
skummet och de liksom bortsopade topparna af vågorna späckades in i den
från molnet nedstörtande hagelskuren, och inskränkte, i förening med
natten, till mindre än en alns rymd synkretsen äfven för det skarpaste
öga. Jakten hade tagit in alla ref i storseglet, och jullen var
upphissad om bord. Vår gamla kund stod vid rodret och målade tobak
mellan tänderna, som om hans mund varit en qvarn och stått i omedelbart
förhållande till elementernas häftighet. Hans besättning postade
hvardera vid sitt skot. Det var icke tid att sofva mer. Den lilla
farkosten låg med sin lä-sida tätt invid vattnet, och hvarje våg från
lovart öfverspolade den med ett duschbad från för till akter. Den gamle
hade hela sin kraft och sin instinctlika bekantskap med rodret af nöden,
för att i hvarje stund moderera fartygets lopp opp i vinden och hindra
det att antingen kantra eller gå öfver stag. Men vid all den
beundransvärda säkerhet, hvarmed han beherrskade skutans minsta
rörelser, och förstod att liksom taga väldet af tvänne de mäktigaste
elementer i förening, var hans tanke så litet bunden vid tillfällets
företeelser, att han med den fullkomligaste besinning inlät sig i ett
samtal med den adertonårige ynglingen, som bredvid honom skötte
storsegels-skot och som med en för raskare lynnen vid känslan af fara
naturlig språksamhet tog till ordet.
"Och får icke nu", så började han, "lilla Fröja fötter under sig, att
komma hem, så kommer hon ej på hela hösten; men jag vill slå vad att, om
det blott vill lugna en smula, vi hafva en af hennes gossar efter oss
innan det dagas i morgon; eller hvad menar ni, min far?"
"Så framt hon ej förut i natt hittat på holm-ön eller något annat torrt
ställe", invände den gamle.
"Allt annat"! sade gossen; "man påstår att hennes kapten skall känna
lukten af land på tre mil, och på två mil nära redan få ondt i hufvudet
deraf. Han har ju öppna sjön för sig och ärnar väl alldrig söka hamn,
innan han fått råka oss eller någon annan af sina kunder".
"Klyfvarn klappar som en hackspik; skota an bättre du der för-ut",
ropade den gamle, och fortsatte derpå: "Hvad han har att ge oss, må han
ge snart, ty hinna vi ej före dagningen de inre fjärdarne, så få vi en
sträng jagt i morgon."
"Jagt"! utropade gossen. "När har väl kronans slup seglat opp vår skuta,
min far? Möter han oss innan vi lemnat Rönskärs udde akter-ut, så vände
vi och ränna unnan honom yttre vägen, och jag menar att vi skola hafva
gjort de två milen till Långö-sund, förrän han hunnit på sidan om
Långö-ref, hvilket ej lär vara mycket öfver halfva vägen".
"Men ändå om den andra tull-slupen är oss till mötes vid Långö-sund?"
"Då spänna vi ut till hafs. Det är besynnerligt att, så många de än äro,
och om de voro tjugu i stället för två, få de dock alldrig annat än
dricka vårt kölvatten, om det skulle lysta dem".
"Här, på samma ställe, der vi nu segla, sköts din bror i sank", invände
den gamle med en omisskännelig darrning på den eljest oförändrade
rösten. En lång paus följde härpå.
"Jag vet ej, min far", började ynglingen åter, "men hvad mig beträffar,
har jag alltid varit mera rädd för alla dessa förfrågningar,
efterspaningar och krånglerier, som företagas mot oss gossar, på
klipporna, sen vi haft någon kappsegling med kronans slup, än för hans
egna nickor, fast ingen kan säga annat, än att de skjuta skäligen bra,
åtminstone i lugnt väder. -- Nu tycker jag att blåsten håller på att
skrala af; jag tror det klarnar snart igen".
"Jag har lefvat i fem och sextio år, på det sjette och sextionde", utlät
sig gubben, "men alldrig har något ord från en domares mund gått mitt
hufvut så nära, som drufhaglen från dessa tull-nickor många gånger
gjort. När fiskmåsen slår ned i varpet, så må hon få sig en hagelsvärm i
skrofvet, om hon skall skjutas, ty lyfter hon en gång mörten opp och far
sin väg, är det försent att uppsöka henne bland de andra, som sitta på
klipporna, eller sväfva kring sunden. -- Klara att släppa ut refven! byn
pustar i själtåget redan. Der tror jag vi ha en stjerna i lovart". -- --
Samtalet afbröts här, och den unge gossen gick att verkställa
befallningen. Det tjocka molnet låg redan med sin digraste tyngd i lä,
och vid sin framfart hade det liksom bortryckt med sig de tunna dunster,
som förut höljde fästet. Det ena ljuset tindrade opp efter det andra på
himmelen, och köld och lugn följde nu på den stormiga störtskur, som
passerat. Vågen ensam tycktes icke vilja ändra lynne; den häfde sig än
med samma våldsamhet, och dess oroliga, hotande suckar voro blott så
mycket mer hörbara, som stormens hvinande i segel och tacklage ej mer
förtog eller förvirrade deras ljud. Ändteligen upphörde äfven detta, det
varaktigaste minne af orkanen, och hafvet blef fridsamt igen, ehuru
småningom, likt ett sinne, som varit häftigt upprördt och länge fortfar
att sjuda, äfven sen de orsaker, som vållat dess uppror, försvunnit.
Ett par stunder hade förlidit efter midnatten, och jakten vaggade nu,
vid ett nästan fullkomligt lugn, liknande det, som rådde före stormbyn,
af en lång och uthållen dyning, utan att vinna i fortkomst mycket mer än
i afdrift. Hela fästet var fullbeströdt med tindrande stjernor, och
natten så klar, att man på den lilla farkosten, utom lyktelden, som
bländade ögat, kunnat hafva en någorlunda vid synkrets öppen. Vår gamle
vän stod vid rodret ännu. I hans anlete röjdes en mulenhet, som nästan
gränsade till otålighet, och han tycktes räkna hvarje minut. Då och då
såg man honom betäcka lyktan, stryka sig om ögonen och titta ut åt sjön.
Plötsligt klarnade hans blick, han lyssnade. Lätta årslag hördes på
sidan om jakten, och ett rop, som kanske blott gubben till hela dess
betydelse förstod, förnamms och besvarades af honom i samma ögonblick.
Det syntes, som om den annalkande jullen väntat denna signal, innan den
ville lägga till, ty nu blefvo årtagen på en gång kraftigare, och det
dröjde ej länge förrän en käck matros sprang opp på relingen, gjorde
fast sin fånglina och helsade på den gamle.
"Fan i er och tusen grussen från Tysken", började han; "men hvad är det
för konster att rida opp i vind, så att en fattig Töjfel skall nödgas ro
armarna af sig? Vår svarta docka ligger bi lågt under er, och del hade
lätt varit alles förbei med vårt möte i denna natt, ty vi sökte er lägre
och ville knappt tro våra ögon, då vi sågo er eld. Nun sprekken sie
Döjtsch, mein liber Herr? -- Hu, hu, har ni en sup?"
Vid dessa sista ord, som åtföljdes af en kulen ryck af hufvudet ned
mellan axlarne, öppnade han lyktan och utblåste elden, hvarvid han på en
gång röjde sin bekantskap med lurendrejeriets hemligheter, och liksom af
tjenstfärdighet förekom den gamle. Derpå stack han ut skot åt
storseglet, satte kurs och slog så armarna i kors öfver bröstet,
afvaktande i lugn sin lott ur den flaska, han såg gubben uppdraga ur sin
ficka och med mycken belåtenhet hålla mot sin mund.
Den gamle räckte honom omsider flaskan och tog i sin tur till ordet.
"Nå, gosse", sade han, "hvad har Fröja hem med sig i höst? Jag fick bud
mot mig på redden att gå till sjöss i natt, och visste knappt hvilken
skuta väntades".
"Fröja", svarade den andra, "har klädt sig i ull unt silke, lauter woll
unt sei -- sei -- hvad heter silke nu åter? Vet ni, då jag var i Lybeck
kunde jag tala Tyska, så att hela staden gapade på mig".
"Och lemna nu", sade med otålighet den gamle, "i helvete eller Lybeck
ditt Tyska snack och svara på min fråga, så att man begriper det. Menar
du vi prata Tyska här med simpor och fiskmåsar, gosse? Har ni kläde och
dukar om bord, så säger jag, att jag förr vill svälta som lotsens ko, än
jag lastar in en enda packa, om den ej är vattentätt omslagen; ty vi få
storm i dagningen och regn hela hösten, och jag har ingen lust att komma
till ansvar för skämdt gods".
"Och vi skulle kanske för ro skull haft tre dagars fullt göra med de
fördömda packornas instufning och beslående, och förstört på dem alla
briggens presenningar på köpet", utfor sjömannen. "Om icke dessa balar
äro tätare än er skuta, så vill jag lefva på torr jord i alla mina dar.
-- Jag tror ni måste lofva mera, jag tycker mig se skymten af vår lilla
docka rakt förbi babords vanterna".
Den dunkla fläck, som af den skarpsynte sjömannens vana öga urskildes
emot den ljusare horisonten, och på hvilken den gamles uppmärksamhet
blef rigtad, lemnade hans om möjligt än mer skarpa syn intet ögonblick i
tvifvelsmål om den kurs, som var att tagas. Jakten kastades ett par
streck högre i vinden, och då, efter en kort segling i denna direction,
den sökta briggens gestalt framträdde mer och mer tydlig ur mörkret,
lemnade den käcke matrosen sin gamle vän ensam vid rodret och gick
för-ut, der han sedan för de båda yngre gastarne om bord utbredde sig i
sjömans-qvickheter öfver sin resa, och i sitt skrala modersmål
inspäckade till sina åhörares nöje och förundran en outtömlig skatt af
Tyska, Engelska och Danska glosor. I detta skick lade jakten en stund
derefter till sidan af den lilla brigantinen Fröja.
Om vår gamle lurendrejare på sitt håll varit bekymrad öfver det långa
och fruktlösa sökandet efter den ankommande briggen, så var han åter af
kaptenen och besättningen på den inväntad med icke mindre otålighet. Den
skrala vinden, som tillika kom från det minst gynnande håll, hotade med
alla slags svårigheter, och kaptenen kunde ej se någon möjlighet, att,
innan dagningen inbröte, ligga så långt från kusten, att han ej skulle
bli upptäckt af kronans slupar. Han var derföre i en viss ifver sina
kunder till mötes på däck, och hade lemnat i kajutan sitt rykande
toddyglas och sin cigarr. Antingen det nu kom af ledsnad vid väntandet,
eller i afsigt att fördrifva det onda hvarmed landkänningen besvärade
hans hufvud, hade han flitigt skött sitt glas om natten och hade, hvad
man säger, en god gir, utan att dock i något afseende vara för strängt
skotad. Sedan således jakten blifvit fastgjord vid sidan af briggen och
gubben med sina gastar sprungit om bord på den sednare, blef han af
kaptenen välkomnad med all den hjertlighet, som hans vigt för
tillfället, en bekantskap från längre tider tillbaka, och ett godt
ölsinne hos hans värd gjorde naturlig. Styrmannen fick befallning att så
fort möjligt var lasta jakten; de packor som skulle intagas, bestämdes,
allt skulle gå tyst till, och ingen djefvul skulle våga knystra ett ord
om saken i land. Efter dessa anordningar tog kaptenen vår gamle kund i
handen och förde honom ned i kajutan, hvarest en god brasa i kaminen och
den ångande lukten af varmt toddy, gjorde ett ljuft afbrott mot kölden
och mörkret på däck.
"Stiltje och läsegel!" började han nu; "jag ligger här som i en säck,
och innan dagningen simma väl kronans båtar kring mig, som ålar kring en
rutten fisk. Hvad skall jag göra, jag slipper ej ur en fläck."
"Ingen nöd, herr kapten", sade den gamle och stack sina seniga händer in
i kaminen", vi få väder nog i dagbräckningen och båtarne ligga i land
hela natten."
"Och detta ord skall du hafva pris och ära före, gamle kamrat, och ett
godt glas, förstår du. Jack! se åt i thepannan om der finns vatten, och
laga en stark spik åt gubben. -- Ni menar, att vi skola få vind i
dagbräckningen?"
"Och en frisk märssegels-kultje på köpet, om skyn annars gick rätt i går
aftse", svarade gubben, "vinden blir väl emot; men blåser det bara, nog
kommer sjömannen fram." --
"Blåser det bara, nog kommer sjömannen fram, och ingen kryssare skall
nappa Fröja i kjortlarna. Och nu, gamle rodergängare, huru går handeln i
vår stad? Kom Neptun hem helskinnad? Han gick från Lybeck samma dag jag
kom dit, och hade godt gods om bord."
"Så nära som på två pipor rum fick han allt unnan; men dessa skötos i
sank med min äldsta pojke på köpet", svarade gubben och gjorde tillika
en klunk, som nära vållat en lika stor ebb i glaset, som det förut hade
flod.
"Och så far ni fram", utbrast kaptenen, hvars tanke på rederiets förlust
och hans hätskaste fiendes, tull-slupens, triumph, qväfde alla andra
considerationer, "och så klarerar ni gods och skråf. Stiltje och
läsegel! en sådan vara i gapet på dessa hajar. Det borde fan och ingen
ärlig redare betro er en murken ankarboj ens, för jernbandens skull, som
äro omkring den."
"Ni har ingen ren sjömans-mund i natt, kapten", sade den gamle, i det
han med en stark knyck stötte det tömda glaset ned på kajut-bordet;
"menar ni att gossen lät skjuta sig i qvaf, för att få dricka salt
grogg, eller slippa att svettas vid årarna, och ej för att till det
yttersta berga edra arma pipor rum, som, fan i mitt gråa skägg, voro
mindre värda, an en sena i hans hand, eller en blodsdroppa i hans ärliga
hjerta."
"Och dertill säger jag amen, nemligen med behörig förbannelse öfver
tull-hajarnas goda kap den gången. Gossen hade jag velat taga till
jungman när som helst, om det ock gällt en resa på Ostindien. Och en
skål för hans ärliga död, och för alla goda vänner! Jack, fyll i våra
glas!"
Glasen fylldes åter och den tystnad, som var liksom helgad åt väntan på
dem, afbröts genast af kaptenen, så snart han med en klunk pröfvat den
nya brygden och funnit den god.
"Nå, hvad hörs vidare i land, min gamle vän", började han nu, "vet vår
patron vänta oss, eller är ni eljest af egen drift ute på förtjenst?"
"Jag har ej satt min fot i land på flere dygn", svarade den gamle. "På
redden fick jag ett bud alt ni väntades. Detta var i går aftse, och nu
är jag här."
"Så, så, min gamle kund", utropade kaptenen, "då måste vi öfverenskomma
om er frakt, förr än ni lägger ut från sidan. Det är ej godt att narras
med er i den punkten, och edra fordringar växa som brodden på
landtbacken. Då man far ut, är den knappt ett qvarter hög, och då man
kommer hem, står den en öfver hufvudet."
"Tre tunnor råg och tre tunnor salt, herr kapten, icke ett korn
derunder", utlät sig med mycken bestämdhet den gamle.
"Stiltje och läsegel!" utropade kaptenen, "ni är fördömme mig utan
brassar i hufvet. Tror ni att rågen ärfver sig i köpmannens bod, och att
saltet växer som snö om vintern? Nej, nej, grund i lovart, fäll, min
gubbe, fäll!"
"Icke ett korn derunder och att tala alfvarsamt kapten: Jag har sex
barn, som behöfva bröd, råg växer ej på våra kala klippor, och några
tunnor strömming, som noten gifvit mig i höst, äro snart förtärde. Jag
har betalt min ålderdoms tröst för ert bästa. Stick er hand inom denna
rock och känn efter om jag har en torr klut på min gamla kropp, och
blottar jag den, skall ni se många märken, som jag bär efter er och edra
likars tjenst, och många ärr, sådana som detta." Härvid viste han sin
nacke, hvarest en löskjuten spillra efterlemnat ett djupt numera
igengrodt sår.
"Stopp, stopp! min gamla vän, eller slår jag presenning för din mund,
ropade kaptenen, som vid sin nuvarande lätt rörda stämning fick två
stora tårar på kinden innan han visste ordet af, ditt mått skall du
hafva och det skakadt. Hvarken min patron eller jag skall se våra kunder
svälta. Kläm ut ditt glas, gubbe; ingen ängslig på sjön. Gutår! men jag
ligger här som i en säck, och vår herre vet hur jag skall komma ut till
sjöss igen." --
Samtalet, som troligen ej kommit att stadna af brist på ämnen, afbröts
genom Styrmannens inträde i kajutan, och tillkännagifvande att de
bestämda balarne redan voro inlastade i jakten. Tiden var dyrbar, och,
efter några i största korthet gjorda ömsesidiga öfverenskommelser
beträffande nederlags-plats för varorna, deras sorgfälliga vård och
dylikt, åtskildes de båda contrahenterna i samma vänliga förtrolighet,
som utmärkte deras möte. Kaptenen styrde genast ut till hafs, men vår
gamle kund, som vi numera åter se vid rodret på sin egen skuta, sökte
kusten med det honom anförtrodda dyrbara godset.
En flyktig teckning af landkänningen från den del af hafvet, hvarest den
lilla jakten nu befann sig under segel, torde icke vara öfverflödig, för
att till någon del förklara de motiver, som ledde gubben i afseende å
kurs och segling. Det närmaste land en seglare från vår fastställda
punkt kunde hinna, utgjordes af tvenne stora holmar, båda förut till
namnet bekanta för läsaren, nemligen Rönskär och Långö, hvilka på en
sträckning af två dryga mil, utbredde en till utseendet oafbruten, rak
och kal strand mot hafvet. Utanför var sjön öppen, med undantag af en
enda temmeligen lång klippa, som på ett godt afstånd från den sednare af
de nämnde holmarna, höjde sin rygg betydligt öfver vågen, och, sedd från
längre håll, tycktes sammansmälta med den stora landsträckningen. Kom
man närmare, så fann man att stranden bildade en trubbig vinkel inåt,
och att ett sund, som sammanband vikens spets med de inre fjärdarne,
gjorde af den till utseendet ena holmen tvenne.
Detta sund gaf likväl, oaktadt sitt förträffliga läge och sitt djupa
vatten, ingen fri communication mellan hafvet och de små fjärdarne,
emedan det på sin yttre sida var stängdt af ett ref, som på en linie af
flere hundrade famnar, från strand till strand, sammanband de båda
holmarne, och var så grundt och stenigt, att endast små fiskarbåtar, och
detta blott vid lugnt väder, kunde leta sig väg mellan dess skarpa, tätt
spridda hällar. När derföre vår gamle vän nu ville söka sig in i den
inre skärgården, hvarest otaliga smyghål och kamrater i yrket kunde ge
honom säkerhet, var han tvungen att passera endera af de två yttersta
uddarne; och han valde Rönskärs udde, såsom den närmaste, oaktadt han
med full säkerhet kunde förmoda, att hans hätska förföljare åt detta
håll gått i land. Som han med all visshet väntade frisk vind i
gryningen, så trodde han sig kunna lemna det farliga stället akter-ut,
innan tull-slupen hunnit ut ur sitt nattqvarter, eller, om den nu vore
tidigare till vägs än vanligt, innan det förskingrade mörkret gjorde
hans upptäckande af densamma lätt och möjligt. Å andra sidan och i fall
han valt vägen kring Långö udde, hade han riskerat en vidsträcktare och
ända in på dagen förlängd segling i öppna hafvet, och vid allt detta ett
icke alldeles osannolikt möte med den andra tull-båten, som hade sin
kryssning åt detta håll. Men vid alla de ovilkorliga fördelar, som
gubbens tagna kosa hade framför hvilken annan som helst, var den dock
äfventyrlig nog, för att fylla hans hufvud med bekymmer, och han
lyssnade, som en fågelfängare lyssnar efter svar på lockfågelns ljud,
mot den första fläkt, som skulle bebåda den väntade räddaren, stormen.
Emellertid fortfor oafbrutet lugnet, och ännu då den svaga skymten af
dager redan börjat afslöja en större och större synvidd, viste sig den
långa, men låga dyningen nästan spegelblank på alla punkter. Den gamle
började tveka om han skulle fortsätta seglingen inåt kusten, eller
begagna den morgonvind, han med visshet väntade, för att gå till hafs
och afbida med nästa natt en bättre lycka. Detta sednare fall var för
honom dock länge det värre fallet, och då med den ljusnade dagen,
dyningen började krusas af lifliga fläktar, och ett gladt sorl af böljan
vid fartygets bog, vittnade om dess förökade fart, försvunno den gamles
betänkligheter för hoppet, att efter vunnet ändamål, få hvila sin af
vakor, köld och väta uttröttade kropp, och han höll med godt mod kurs på
Rönskärets ur fjerran framskymtande udde.
Lätta strömoln sväfvade öfver horisonten och flögo opp mot hvalfvet, de
spegellika ränderna på böljan försvunno snart alldeles, och några tätt
på hvarandra följande häftigare vindstötar kommo den lilla jakten att
sänka sin läsida ganska djupt. Inom några stunder flög det sköna
fartyget för en frisk och jemn vind, med pilens fart fram mot kusten.
"Se", sade den aderton-årige ynglingen, hvars bekantskap vi gjort här
tillförene, och som äfven nu höll sin plats vid storseglet, "se, min
far, hur rodnaden är skär i öster; jag tror vi få storm i
sol-uppgången."
"Om den ville komma förr!" anmärkte den gamle.
"Dessförinnan", fortfor sonen, "borde vi väl hafva länsat förbi Rönskärs
udde. Jag tycker mig ren kunna urskilja talltopparna på den."
"Stick ut skot, gossar, vinden drar sig till förlig", ropade Gubben med
sin vanliga commando-ton, utan att lemna ett svar på sonens halfva
fråga.
"Det är vår lycka", fortfor denne i det han efterkom befallningen; "jag
har alltid tyckt att vår jakt går bäst för slörhän."
"Det är vår olycka", invände den gamle, "ty om vi möta tull-slupen,
hafva vi desto svårare att vända om till Långö-sund."
"Hvad skymtar der så hvitt mellan träden på udden", utbrast gossen nu, i
det han med spända ögon såg ditåt och tycktes glömma allt annat.
"Det är den gamla björken, som sticker fram mellan tallarna och glänser
mot morgonrodnaden. Akta dig gosse, att se spöken på ljusa dagen",
svarade i en lugn, men nästan förebrående ton den gamle, som i första
ögonblicket ovillkorligt studsat vid ynglingens utrop.
Antingen nu fadrens milda tillrättavisning eller det afgörande momentets
närhet verkade på gossen; men samtalet fortsattes icke mer af honom, och
den gamle var för mycket sysselsatt med beräkningar och väntan, för att
bry sig om att upptaga dess tråd ånyo.
Några stunder af en orolig spänning förflöto. Man kom udden så nära, att
bränningen mot strandklipporna ej mer blott sågs, utan äfven tydligen
kunde höras. Intet segel syntes, och endast en skara måsar utbredde sina
hvita vingar öfver hällarna och vågen. Jakten flög i kapp med stormen.
Ändteligen strök den som en blixt förbi den skummhöljda udden och vände
redan liksom segrande inåt fjärden. Då viste sig rörliga ljusa strimmor
mellan träden på en nära belägen holme, och straxt derpå hoppade på
mindre än ett halft kanonskotts afstånd den fruktade slupen fram i
sundet, och dominerade passagen. Ett gladt sorl mellan afbrutna
commando-ord hördes från den, och signal-flaggen sväfvade opp mot toppen
af dess mast. Vår gamle vän hade i samma stund kastat om sin jakt och
låg redan med svällda segel ut förbi udden. Solen gick nu opp ur hafvet
i hela glansen af sin höstliga rodnad och bildade en bakgrund af lugn
och skönhet till de scener, som höllo på att utveckla sig.
Ett skarpt skott från tull-slupen, hvars kula tog vatten några famnar
akterom den lilla jakten, förklarade och gaf vigt åt flaggens mening, i
det ögonblick, då gubben åter passerat den klippiga udden, och de båda
fartygen af den skulle för en handvänning undanskymmas för hvarandra.
"Klar att ge akt på slupen, gosse", ropade den gamle, som med oafvänd
blick fixerade udden af den förr omtalta, på ett godt afstånd från land
liggande höga klippan, öfver hvilken han hoppades kunna ligga opp mot
vinden.
"Klar att ge akt", svarade ynglingen, "slupen syns redan; nu klarerar
han udden, han går med refvadt bomsegel, han skjuter god fart."
"Styfva gaffeln", commenderade den gamle, "vinden knappar af så mycket
den hinner. Kränger slupen", frågade han vidare. "Han släpper ut sina
ref", svarade gossen, "han reder sig godt, jag tror vi icke vinna
mycket."
"Kapa joll-linan", befallte gubben åter, "vi hade kunnat taga jullen
ombord förut, så hade vi haft den i behåll. Huru ligger slupen opp i
vinden?"
"Hans bomsegel står bra, men hans klyfvare lefver förr än vår", svarade
gossen; "han kan ej gå öfverom klippan med denna kurs; han kan taga
farväl af oss, min far, vi gå lätt öfver udden, sen jullen kom bort. Vi
vinna. -- Hvad? nu vänder han rakt på oss, -- båda hans segel lefva." --
Ett skarpt skott dundrade från slupen i detsamma och en svärm drufhagel
flög hvimlande kring den lilla jakten. Som en i flykten träffad fågel
redlöst fäller vingen, sjönk bomseglet på det flyende fartyget
tillsamman; ett skrot hade träffat gaffel-nocken och afslagit tåget
hvaraf den hölls oppe.
Den käcke ynglingen kastade i ett ögonblick loss ändan på däck, och flög
som en pil opp i masten.
"Stick bly i min skälbössa", sade gubben med mycket lugn till den andre,
och höll tillika skutan opp mot vinden, så mycket han kunde, för att
underlätta gossens arbete i masttoppen.
Medan vår gamle vän med sitt fartyg befann sig i denna vådliga
ställning, rådde om bord på slupen ett allmänt jubel. Man hade genast
varseblifvit och beräknat hela den fördel det lyckade skottet medförde,
i det flyktingen hindrades att gå öfver udden och kanske till och med
kunde uppseglas, innan han hunne i ordning ställa den skadade gaffeln,
och glädjen öfver denna första seger, framlockade, i samma stund seglet
föll, punsch-buteljen och glaset till en tur kring laget.
"En skål för mitt skott och för mera vind i dina segel, min bror",
ropade Löjtnanten, som stod vid för-nickan och nu emottog det fulla
glaset, till en vän och embetskamrat, som skötte rodret, "fäll, fäll; vi
skola segla opp gynnarn innan han blir klar igen, se hur han drifver
ned."
"Den fördömda engeln der i toppen", svarade denne, "blir färdig, förr än
vi tro. Se han klifver ned redan. Öfver udden låta de bli att gå
likväl."
"Fan i mig", ropade Löjtnanten, "står icke hans bomsegel åter lika
grannt som förut. Om han blott velat hålla sig några minuter oklar än.
Men jag slår vad, alt jag skjuter honom sank, då vi komma i smullare
vatten, lä om klippan båda."
"Hållit, på en rykande bål i land", inföll den andra, "låt ladda nickan
med kula, och försök!"
De mordiska tillrustningarne gjordes. Emellertid höllo de båda fartygen,
det förföljande och det förföljde, opp mot klippan, på ett afstånd från
hvarandra, som hvarken tycktes ökas eller minskas. För hvarje gång
lurendrejarens jakt höjde sig på toppen af någon våg, syntes den så
nära, alt man om bord på slupen nästan varit frestad att ropa honom an.
Löjtnanten betraktade tigande skådespelet; ändteligen utbrast han liksom
vaknad ur en dröm: "Finns det en skönare syn i naturen, än ett ädelt
fartyg i stormen, det må heta skepp, brigg eller jakt? Se den lilla
båten, huru den lätt som en svan dyker ned i bråddjupet af vågen och
stiger opp igen, utan att en droppa vatten tynger de hvita vingarna. Och
stormilen hviner och hafskummet yr, och den böjer sin sida ned, liksom
uppgifvande hoppet om motstånd och längtande att byta lifvets strider
mot hvilan och döden; och nästa ögonblick står den högrest opp igen och
glänser mot solen. Ett ädelt fartyg, som genom sig sjelft är fridlyst
för storm och haf, borde vara det för hvarje annan magt, och dess
besättning vara fredad som man är det i en kyrka. Jag ville vara om bord
hos honom derborta för att få betrakta vår slup." --
"Du ångrar väl icke ditt vad?" inföll i en temmeligen contrasterande
stil hans vän.
"Jag ångrar hvarken detta, eller något annat, som jag hållit", återtog
den andre; "men mig gör det ondt om dessa arma djeflar, dem vi jaga som
vilddjur från strand till strand, och sund till sund; de äro dock
menniskor och våga lif och blod och tåla köld och väta för en bit hårdt
bröd åt sig och de sina. Jag ville hellre sitta lä om denna klippa och
meta abborar, som jag i min barndom ofta gjorde, än nu kasta min nickas
harpun i den sköna hvalfisken, som simmar der framför oss."
"Du skall sannolikt slippa att göra det", anmärkte den andre: "det är ej
så lätt att träffa honom med en kula nu, som med hela svärmen i ons. --
Han går under klippan ren; ge akt, och säg till hur du vill, att det
skall styras."
Kanonen var laddad; Löjtnanten fattade luntan och intog sin plats. Ehuru
lurendrejarens jakt snarare vann, än förlorade i fart på den lugna sjön,
lä om klippan, tycktes dock de båda fartygen komma hvarandra närmare, i
den mån de mellan dem hvälfvande vågornas höjd minskades, och snart
vände sig för hvarje öga osäkerheten af vadet på styrmannens sida. Nu
nådde äfven slupen den jemna vattenytan. Den afvaktade stunden var inne;
några hastigt gifna och hastigt verkställda commando-ord fixerade
kusten. En dödstystnad rådde bland besättningen om bord. Man drog knappt
andan, man röjde lif blott genom de blickar, fulla af orolig väntan, dem
man mellan segel, tåg och mast, hvarhelst en öppning fanns, sände efter
den flyende jakten. Nu kunde skottet icke fela. Löjtnanten höjde luntan.
-- I samma ögonblick fläktade ett glest rökmoln kring lurendrejarens
båt, en knappt hörbar smält följde detta, och dess verkan var i detsamma
spord på slupen; ty med fälld hand och sunket hufvud neddignade
Löjtnanten i famnen på den matros, som laddat. Hans anlete var
blodstänkt, ett fint lod hade krossat hans panna.
Under den allmänna bestörtning, som denna händelse väckte bland
besättningen på slupen, och som för några minuter förlamade hvarje dess
åtgärd, flög lurendrejarens jakt med säker kosa in i den öppna sjön, och
framsväfvade som förut, omkringstänkt af skum och svallsjöar, på de höga
vågorna. Den gamle stod med sin vanliga köld och trygghet vid rodret.
Sällsamheten af de tilldragelser, som redan inträffat och vådan af dem,
som hotade, hade närmat de båda skotskötarena till hvarandra, och brutit
den tystnad de för en lång stund iakttagit.
"Han fick sin lön", började ynglingen, som vi redan känne; "kulan var
stöpt af min bror, och det rigtades med hans öga denna gång."
"Ett sådant skott skjuts en gång i mannaminne", sade den andre. "Du såg
att han föll?"
"Han föll, och det ingen stund för tidigt. Luntan låg på kanonen redan;
vi voro sålda åt döden, ty han hade ej kunnat skjuta bom nu, om han
hunnit tända an."
"De tycktes", återtog den andre, "ge slupen åt vind och våg i början, nu
styra de efter oss igen. De lära ej ärna ge köp med sig för detta pris."
"De kunna göra, som de behaga", utlät sig ynglingen, "om de tycka om att
segla för ro skull, så hafva de hafvet öppet. Oss låta de väl bli att
fånga, sen vi en gång fingo försprång och äro ute på argare vatten, der
deras nicka icke mer båtar dem. -- Men hvad i verlden är detta!"
"Till skoten gossar, klar att vända", ropade den gamle. Redan förut var
jakten kastad opp i vind, och höll på att fånga väder med focken. Det
var denna oförmodade vändning, som förvånade ynglingen och aftvang honom
ett rop af förundran.
Så snart han fullgjort sin tjenst och hemtat sig från den första
öfverraskningen, kastade han en blick öfver omgifningarne, för att
upptäcka orsaken till allt detta. Det dröjde ej länge innan den låg klar
för honom; ty tätt framför udden af Långön, såg han den andra
tull-slupen, som med stora segel flög ut mot sjön, och gynnad af vinden
tog haf och kurs af hans fader.
Det försök den gamle, hvars vaksamma öga genast upptäckt förhållandet,
nu gjorde, att med en hastig manöver vinna lofven af den eftersällande
slupen, och sålunda komma ur sin vådliga ställning mellan båda, ägde så
liten rimlighet att lyckas, att man kunnat kalla det en ansträngning af
den yttersta förtviflan, om förtviflan ej i hvad läge som helst varit
fremmande för gubbens lugna och fasta sinne. Dess framgång berodde på en
fullkomlig oskicklighet hos slupens styrman, att begagna fördelarne af
sitt läge, hvilken man i intet afseende kunde förutsätta. Derföre så
snart den gamle såg slupen vända den kurs, som var lämplig att
tillintetgöra hans afsigt, kastade han i ögonblicket om jakten åter, och
låg snart med bogen rakt mot land.
"Han sätter gods och skuta på Långön", hviskade för-gasten med bleka
läppar till vår yngling, "det går nog svår sjö och det är stenigt
utanför stranden. Törna vi i förtid, så är det förbi med oss."
"Tag din själ i din hand", svarade den andre; "han vill ge dem hvarken
last eller skrof; han styr på Långö-ref och söker sundet."
"Han är en sjelfspilling, om han det gör; bed honom sätta på land och
låta oss börja vräka ut lasten medan tid är."
"Ser du honom?" sade gossen.
"Tyst, tyst, han hör oss!" svarade den andre och sjönk, med ögat
magnetiskt hängande vid den gamles, i en passiv resignation, utan tankar
och utan ord.
Den gamle lurendrejarens anlete var, från det ögonblick då han vände
båten inåt, ljusare, bestämdare och liksom förädladt. Med den nerv, som
tillhör lifvet i dess friskaste uppenbarelse, förmälde sig deri den egna
förklaring, som hos fasta karakterer, vid deras skillsmässa från jorden,
på en gång förebådar och välkomnar döden. Det är svårt att säga, om i
den blick, han långsamt förde öfver rymden, låg en tjusning af faran,
eller ett farväl till hans barndomsvänner, holmarna, hafvet och stormen.
Inom få sekunder var dock hvarje blandadt uttryck försvunnet från hans
anlete, och qvar stod kraften allena, lugn, stridsfärdig och verksam.
Det var nu, i den stund, då gubbens blick, som lik en rof-fågels,
sväfvat mellan det skumhöljda refvets hällar och afgrunder, slog ned på
en punkt deraf, och hvilade öfver sitt byte, och då hvarje hans egen och
hans fartygs rörelse, som om de utgjort en enda sammanvuxen organisk
helhet, trälade under denna blick, när han uppmärksammades af de båda
ynglingarne, och sig sjelf omedvetet förstenade deras samtal och planer.
Från denna minut var tystnaden om bord ovilkorlig. Den afgörande stunden
emottogs utan en suck, ett ljud. Jakten, hvars oförminskade segel
stormen fyllde, flög lätt och lydigt fram mot refvet, och snart reste
den sig på toppen af den våg, hvars mäktiga massa nästa sekund skulle,
bruten till ett fint skum, spridas och förstöras, såsom om den alldrig
varit. Under den låg det svarta svaljet öppnadt, liksom för att emottaga
det rof, som klippornas jättetänder krossat. Nu störtade jakten ned från
sin höjd. En stark stöt och en uthållen rifning mot sidan hejdade dess
fart, och signaliserte dess våda. Det ädla fartyget, öfverhöljdt af
fradga, skälfde som en träffad hind under inflytelsen af det vredgade
elementet, och en rik stråle vatten bröt in genom remnan i dess bog. Då
svällde det darrande seglet igen, en fin och blixtsnäll böjning väjde
unnan närmaste hällkant, en lätt rispning blott ännu, och vid nästa våg,
som svällde under fartygets köl, steg det åter segrande opp, med refvet
akter-ut och sin trygga kurs sträckt mot mynningen af det djupa, lugna
sundet.