Till Savolax.
(På Finska af --kk--. Öfversättning.)
När jag flydda tider minnes,
Mins mitt hjertas ljufva stunder,
Mins de sälla flydda qvällar
Fjerran i den täcka staden,
Som vid Kalla-vesi hvilar;
Då min själ till flykt sig reder,
Helga fogeln höjer vingen,
Sväfvar, såsom stolta örnen,
Öfver nio sjöars böljor,
Öfver tio land till hälften;
Så min själ sin vinge styrer
Till sitt hem och till de sina.
Ej de villas ur mitt sinne,
Ur mitt minne flykta aldrig
Savos klippor, Savos holmar,
Savos höjder, Savos dalar,
Ej min hembygds höga stränder.
Ännu grönska för mitt sinne,
Såsom förr, i evig fägring
Alla trakter i min hembygd, --
Låga länder, höga höjder,
Dälder, lunder, djupa, ljufva,
Och de löfbeklädda kullar,
Pujos gubbe, molnets granne,
Videkransad Wannun-vuori,
Uuhu-mäkis mörka branter,
Skådande sin egen skönhet
Uti Kalla-vesis spegel.
Änn' i minnet jag betraktar
Sjöarna, som stilla glänsa,
Ser hur fjärdens blåa bölja
Blickar fram bland hundra holmar;
Vikar, sund och fjärdar alla
Glimma änn' i qvällens skimmer,
Spegla himlen i sitt sköte.
Änn' jag lommens röst förnimmer,
Hör den hvitbröstpryddes klagan,
Ute på den vida fjärden;
Roddarns sång på böljan hör jag,
Hör vid årans slag hans låfsång
Upp till himlens Herre sväfva
För den frid, kring nejden hvilar,
För sin aftons lugna sällhet.
Änn' uti mitt minne ljuda
Alla Savos tjusningsröster,
All naturen i mitt öra
Hviskar tyst en välkomsthelsning.
Dit mitt hopp sin vinge vänder,
Dit, blott dit min sträfvan ilar,
Brinnande och varm min längtan.
Men om jag de gyllne ljuden
Utaf Savos språk förnimmer,
Hör från männers läppar ljuda,
Eller från en glansögd jungfrus;
Då, först då mitt hjerta sväller,
Sällhet breder sig i barmen
Vid de sällan hörda toner,
Ljud, som villsegått till södern.
Hvar jag hör de ljufva ljuden,
Hör jag här dem, hör jag der dem,
Evigt bli de mina egna,
Mina nära själsförvandter.
Hemmets språk min själ förlofvar
Med den sköna, om ock arma,
Hulda bruden, fosterjorden!
Dit, ack dit min längtan ilar,
All min sträfvan, min förhoppning,
Fjerran till min hembygds trakter,
Hän till Kuopios ljufva nejder.
Finlands Sångmö.
De unges sång i Suomis land,
Hvi är hon allvarsam?
Hvi skymtar glädjen ej ibland
I skaldens qväden fram?
Han till sin drömverld längtar blott,
Dit ingen dödlig når,
Och tung han känner lifvets lott
I lifvets första vår,
Då ungdomen i rosig glans
Så huld mot honom ler,
Då knappt, som tår, ur glädjens krans
En perla fallit ner.
Hvi välja så med dyster håg
Blott smärtan sig till vän?
Vi drifvas ej på tidens våg
Mot idel sorger hän.
Det moln sig kring oss lägrat har
Skall solen snart förströ;
Der tindrar mången stjerna klar
Utöfver stormig sjö.
Men skalden ser ej stjernans brand,
Blott nattens skuggor ser;
Och sångmön suckar i vårt land,
Men ganska sällan ler.