Fröjd och Sällhet.
Fröjd och sällhet! svaga gudamakter,
Som beherrsken dårars veka ätt!
Stigen ned från edra himlatrakter,
Att engång jag skåda må er rätt.
Fallna englar ären j dock båda,
Se, mot mitt, ert öga brinner matt!
Är för svagt att ljusets ursol skåda,
Och för svagt att bryta jordens natt.
Hvartill sällhet, dina vackra vingar?
Upp långt ofvan detta ljusa blå,
Dit min tankes starka örn sig svingar,
Bära dessa vingar ej ändå!
Lik en fjäril yrande du ströfvar,
Der du möts af blommans prakt och doft,
Och i tanklös flygtighet du öfvar
Vingen, prydd af ett förföriskt stoft.
Fröjd, släck ut din facklas dunkla flamma!
Som mitt hjertas varma lågor -- så,
Som min kärleks himlaburna flamma,
Värmer ej din facklas eld ändå!
På de blommor, hvilka våren föder,
Sprid din glans, din dunkelt milda dag.
Med den eld, som i min ande glöder,
Nya vårar skapar evigt jag!
Fröjd och sällhet, svaga gudamakter,
Segrat har min ande öfver er.
Ej till eder -- nej, till högre makter
Han om frihet och försoning ber!