Qvällens frid.
Brusar stilla i qvällens sköte
Lundens sorlande, klara bäck,
Blomman nickar den gladt till möte,
Dofter spridas ur rosens häck;
Qvällens anda i sakta fläktar,
Susar mild öfver skogens topp,
Anderöster i lunden hviska,
Tyst, om nattens hopp.
Qvällens rodnad på fästet dröjer,
Molnet gullströr sin skära rand;
Blyg och tvekande, redan höjer
Första stjernan sin bleka brand.
Nattens slöja sig sakta breder
Öfver dimmande sjö och lund;
Fågeln tystnat, och böljan lyssnar,
Tyst i qvällens stund.
Stilla vemod sig sakta sprider
Öfver kullar, och dal och sjö;
Nattens ande högtidlig skrider,
Mörkommantlad, kring lund och ö;
Plöjarn, drömmande, hemåt vänder,
Dagens möda ej mins han mer;
Frid och sällhet, i qvällens timma,
Slå i hjertat ner.