Alhambra.
Darrande månens strålar sväfva,
Stilla, kring Darro-dalens lunder,
Och der fjerran i Xenils vågor
Bada sin himmelska blekhet.
Hvita Vegas doftande slätter
Glänsa i nattens magiska skönhet;
Högt upp i skyn ses Sierra Nevadas
Silfver svalkande glimma.
Och ur lundernas milda dunkel,
Från balkongernas balustrader,
Klinga Guitarrers ljud i natten,
Kärlekens smäktande toner.
Eller vid Darros silfverflöden,
I Alamedas poppelskuggor,
Sväfva i sprittande, yr Fandango
Andalusiska tärnor.
Dock allt tystnar! -- Och lugnt Granadas
Mäktiga dômer och klostrens spiror
Och palatsernas pelarrader
Drömma i månens skimmer.
Allt är så tyst! -- Och blott der dalens
Tjusning höjes och Generalifes
Kullar glänsa klingar den vakna
Tonen af näktergalen.
Säg är ej natten ljuf? -- Dock klagar
Sörjande sångarn i himmelska natten;
Hör! så tala dess vemodstoner
Stilla ur lundens dunkel:
"Hvar är El Ghalib? Hvar är segrarn?
Slumra hans ögons blixtrar endast?
Slumrar hvar klingas ljusa flamma,
Då ej ett dån stör Alhambra?
Hvar döljs o! Lindaraxa din tjusning,
Då ej ett löf i din trädgård prasslar,
Då en ton från terassen ej sväfvar
Lockad från lutans strängar?
Hvar? -- Ej ett ljud från Alhambra svarar.
Borta! de äro -- för evigt borta!
Blott, som bleka, irrande andar,
Söka de änn' dig Alhambra.
Månens trollsken leker, som fordom,
Ljuft omkring dina myrtenparker;
Ack! men salarnas tystnad sörjer
Spanias flyktade storhet.
Lutande ler du änn' från kullen,
Skön af ditt minnes dröjande skönhet;
Ensam skalden i nattens timme
Sjunger ditt sorgsna öde".
Tonen tystnar, lundarne skälfva,
Sångarn smyger till ro bland löfven,
Mild en fläkt genom natten suckar, --
Blek står Alhambra på kullen.