Enslingens Sång.
Matta hand på darrande strängar lek!
Svaga röst i tonernas vågsvall sjunk!
Bröst, af qvalen genomstunget,
Sucka nu fritt i natten vid cittrans barm!
Sköna lund, der sjunken på gräsgrön bädd,
Löfomhöljd, jag sommarens högtid njöt,
Säll af kärlek, säll af längtan!
Dig genombäfvar dyster min klagosång.
Helga ö, ljuft speglad i nattdjup våg,
Fristad du för kärlekens fröjd och qval!
Kring bland dina klippor, lunder,
Irrar min suck, en klagande höstvind lik.
Stum bland dessa leende minnen går,
Nattomhöljd, min tanke, en vålnad lik,
Söker fåfängt der sin sällhet,
Fåfängt sin frid, förjagad af ödets storm.
Glada sol, som tände, i rosig glans,
Lifvets morgon upp för min tjusta blick,
Blott en vårdag huld du glänste,
Sjönk så för evigt ned i det flyddas natt!
Tärna, tärna, dig som engång min själ,
Kärleksdrucken, trodde för evigt sin!
Ve! i glömska föll ditt hjerta,
Ve! och med det en himmel så skön, så ljus!
Döden slöt dig; -- ack! från den natt du gick,
Säg, hvart gick du? Intet kan svar mig ge;
Sjelft mitt hjerta brustet tiger,
Hoppet mot jorden skådar med tårskymd blick.
Lif, så tomt, af kärlekens ljus ej närdt!
Dig jag pröfvat, smärtor du ägde blott;
Dig mitt hjerta kallt föraktar,
Glad jag åt döden skänker din gåfva nu.
Kanske, kanske anden befriad se'n
Irra får, lik vinden, med fröjd igen
Kring i fordna sällhetslunder,
Störd utaf längtan ej mer och ej af strid.
Tgn.
Vid Lützen.
(Augusti 1843).
Jag stod en morgongryning uppå Lützens fält:
Med vemodsblick jag såg åt fjerran hän,
Hur fältet svallade i sakta vågor bort.
Jag såg hur gräs och blommor logo nu,
Der förr flöt blod. Jag såg med ovänd blick
Och sjönk i dunkla tankar. --
Och himlahvalfvet grydde knappast änn',
Ej fläkten vaknat änn', och siskan ej,
Ett löf ej rördes änn' och allt var tyst; --
Då var så underbart det för min håg,
Jag såg en blick ur hvarje blommas kalk,
Som om den talte, och en hviskning gick,
Som utaf anderöster, genom rymden.
Hvad var det? Jo, en brödra-helsning, tyst,
Utaf de Finlands män, som förr en gång
Sitt blod här gjutit för en annans väl,
Sitt hjertblod gjutit på en Herres bud,
Till dennes ära inför efterverlden,
Men sjelf att glömmas blott af häfdens röst.
Då darrade en sträng uti mitt bröst,
Ej förr berörd, och klang med okänd ton,
En hoppets sträng, en ljuflig frihetston;
Och bröstet häfde sig och stolt min blod
Flöt lätt och frisk i mina ådror hän. --
Jag tänkte då: När skall i fröjd en gång,
När skall väl solen höja sig en gång
I edert kulna land och sprida ljus
Och jubel i de gömda, dunkla dalar?
När så jag tänkte, just från österns rand
I glans gick solen upp och spred sitt sken;
Och hvarje blomma slog sitt öga upp
Och tåren skakade utur sin blick,
Och siskan jublande mot höjden flög; --
Jag föll på mina knän och bad till Gud.