Wolska redutten.
1841.
På Grochows fält ren segrens hvita fana
Bland tusen fallna hjeltar restes opp,
Och framåt ilade på blodig bana
Med mod den segervana krigartropp;
Ännu var målet icke af dem hunnet,
Ännu i Warschau upprorsfacklan brann,
Man skulle vinna mer, än hvad man vunnit,
Den skulle dämpas, der den brutit fram.
Och derför längtade hvar krigare till striden,
Att genom seger eller döden vinna friden.
Det var en kulen morgon. Dimmans slöja
Låg tung, ogenomskådlig öfver jord,
Och solen ville ej sitt öga höja,
Att lysa upp en dag för eld och mord.
Tyst låg, i slummer sänkt, hvar krigarskara,
Blott vakter vandrade än här, än der,
Med ögat spändt för hvarje plötslig fara,
Och stundom lutade mot sitt gevär. --
Hur mången drömde ej om fröjd och ära,
Om anförvandter, vänner, denna natt,
Väl anande den sista stunden nära,
Och troende, att snart han, blek och matt,
I morgondagens strid för alltid skulle sluta
Det öga, som nu slöts att hvilans ro blott njuta!
Men dimman flydde. Solens strålar blänkte
Från molnens bädd och lyste dödens fält;
Uppå kanonerna och svärden sänkte
Den svala dagg sig.
Man vid man sig ställt --
Och vid ett tecken hela hären böjde
Sitt knä -- och tyst en hvar höll morgonbön;
En enda man sin klara stämma höjde,
Hans tal var kraftigt och hans önskan skön:
"J Rysslands hopp, J männer, segervana,
Som med triumph Europa genomgått;
Som på Kaukasens klippor Eder fana
Rest upp, der vilda krigarhorder stått; --
I dag, i dag Er fosterlandet ropar,
Att skingra upprorsmännens tappra hopar.
Välan! vi ila fram -- vår lösen _Hoppet_ är,
Och tron på vunnen strid vår fana framåt bär!" --
Så framåt nu ilar,
Likt ljungande pilar,
Hvar krigareskara
Att fienden slå.
De akta ej fara,
De framåt blott gå;
Och vagnar dem följa,
Som _död_ i sig dölja.
Nu brösta de af! --
Kanonerna dundra, --
Der falla nu tusen,
Och lågorna plundra
De fredliga husen,
Och bädda en graf! --
Ha! tumlet sig öker;
Hvar krigare söker,
Att släcka sin hämnd!
Men fienden strider,
Med glesnade leder.
Och _Wola_ är stängd.
Dess portar, de slutna,
Fast halftgenomskjutna,
Ej brytas så lätt;
Dock tornet re'n skakar
Och kyrkväggen brakar,
Ty kulorna tätt
I stenmuren hamnat,
Som brusten dem famnat! -- --
Allt hetare går
Den rysliga striden,
Och qvällen, framliden,
Kring jorden nu rår.
Men dödsbuden sprida
Bland fienden sig;
De sårade qvida,
På blodbestänkt stig.
Kartetscherna susa,
Och glupska de skörda
Hvad stålen ej mörda. -- --
Som stormarne brusa,
Så krigarne gå
Med hurrarop på! --
Och tusende eldgap mot fienden sigtas;
Kanonerna långsamt, men säkert, nu rigtas
Mot fästningens vallar, som stå ännu hela;
Till storm, i kolonner, sig krigarne dela.
Och änn' några skott -- och porten är bruten,
Och vallen är ramlad, och muren är skjuten;
Och blodiga skynda de tappraste söner
Från Wola -- och flykta till Weichseln med böner. --
--
Så blodig, molnfull, så förskräcklig var
För tio år tillbaka denna dag! --
Hur annorlunda nu! Bort tiden tvättat
Det blod, som flöt. -- -- Nu tyst är allt och stilla,
Och der, som dödens blanka vapen brunno,
Och skickade de varma kyssar ut,
Der bor blott friden -- rosor blomma der,
Och liljor vid hvarann -- och poppelns krona
Åt vandrarn skänker efterlängtad ro.
Och jorden helgad är till stilla hvila
För alla dem, som dödens vinge slog. --
Der reser mången herrlig urna sig,
Och tärnor lutade mot marmorn stå --
Symboler utaf Saknaden och Minnet, --
Men ack! som marmorn, bleka, känslolösa,
Som hvita marmorn, kalla äro de!
Der står ock kyrkan änn', som vittne var
Till tapperhet och dödsförakt; -- som såg
Hur strids af den, som kämpar för sitt allt;
Och såsom hemska minnen qvarstå änn'
De kulor, som, uppsökande sitt mål,
På vägen hindrades af kyrkomuren,
Som i sin famn dem ännu varma slöt;
Och, liksom hjelten sina djupa ärr
För barn och barnabarn framvisar länge,
Så visa kyrkans kalla murar ock
Åt vandraren i månget, månget år
De djupa ärr, dem stridens åskor gifvit!
**
Ynglingens val.
Engelen stod vid lifvets port,
Ropade högt: välj, yngling, fort!
Här leder stigen till lifvets _höjd_,
Striden och segern och segerns fröjd;
Kämpa och njut! men din njutning är kort,
Skördaren mejar i våren dig bort.
Skyr du för skördaren, ändra ditt val!
Här leder vägen till lifvets _dal_;
Slingrande stigar bland dimmorna gå,
Matt skiner solen och himlen är grå,
Blek som en höstdag är rosens knopp;
Sent skall dock sluta din vandrings lopp.
Aldrig, jag sade, o engel, af nåd
Ömkligt jag tänjer min lefnadstråd.
Tungt är att vandra i lifvets dal,
Höjden jag älskar, for den är mitt val. --
Gif mig, o engel, gif njutning och strid,
Skördaren gifve sin eviga frid. --
Zt.
Vid en springbrunn.
(efter Körner.)
Se, med ynglingsmod der sträfvar,
Som kristallen ren och ljus,
Utaf egna krafter lyftad,
Silfvervågen ur sitt grus.
Uti solens glöd allt högre,
Högre styrer den sitt lopp;
Knapt der ofvan den förskingras,
Då den åter sjuder opp.
Dagens rena ljus sig bryter
I dess stråle af kristall;
Lik en slöja skön den svajar,
Regnbågsfärgad i sitt fall.
Ack! så höjes ock min sträfvan
Emot himlens ljusa blå;
Tusen önskningar mot höjden,
Ur mitt hjertas inre gå.
Men kristallen lik, som skimrar
Af den glans af solen gifs,
Så hvar önskan i mitt inre,
Af en enda låga drifs;
_Kärleken_ det är, som svallar
Mägtig, glödhet i min barm;
Likt en dröm från himlen vaggad,
Likt en aning ljuf och varm.
L--rt.
Vid en Sofvande.
Slumra stilla! -- Endast natten
Vandrar kring med tysta steg;
Endast drömmen
Öfver slumrarns tankar låter
Milda silfverdagrar falla. --
Hvila! -- det ar ljuft!
Då kan du ej veta
Hur' jag ensam hos dig vakar;
Hur' mitt hjerta, uti oro,
Stadnar ömsom, skyndar åter;
Ditt, det är så lugnt.
Väl! ej ville jag dig störa
Bittra ljufhet! -- Slumra dock,
Slumra stilla! -- Endast natten
Vandrar kring med tysta steg;
Endast drömmen
Öfver slumrarns tankar låter
Milda silfverdagrar falla,
Hvila! -- det är ljuft!
Jag -- -- -- jag kan det ej!