Suck.
På hafvets vida blå,
Kring jordens hela rymd,
Du evigt leta må
Med blick, ej stängd, ej skymd,
En vän, den du är kär,
Mer, än för mig, du är!
Som hafvets svarta våg,
Som höstens vilda vind,
Fritt trängta mörk i håg,
Fritt klaga blek om kind!
Ej finner du en barm
För dig, som min, så varm.
Fritt må i himlars glans,
Vid ljusa stjernors sken,
I Englars sälla dans,
Du sväfva skär och ren --
Dig ingen älskar der
Så rent, som jag dig här!
Tgn.
Från Bessarabien.
Tanken ilar hvarje qväll så gerna
Upp till nordens sjöar, till dess fjäll,
Der hvar afton fridens ljusa stjerna
Blickar vänligt i min faders tjäll.
Ljufva minnen, glada liksom våren,
Skänka mig i sakna'ns stunder tröst;
Men i ögat tindrar stundom tåren,
Och af längtans suckar häfs mitt bröst.
Ser jag åter fosterbygdens dalar?
Får jag lyssna än till bäckens sång? --
Får jag höra, uti skogens salar,
Vakans slag i sommarnatten lång? --
Skön är södern -- ack! men höga norden
Står för minnet skönare ändå;
Suomis söner älska fosterjorden,
Hvart af ödet än de kastas må.
Söderns aftonfläkt min helsning bringar
Till dig, Suomi, ifrån Dniesterns strand;
Tanken följer den på lätta vingar -- -- --
Nu godnatt! du hulda fosterland!
**
O, låt mig blifva källan lik!
I dalens famn en källa låg;
Uti dess spegel molnens tåg
Sin skugga sorgligt sänkte;
Men källan log och tänkte:
"O skugga, grumla ej min våg!"
Och stormen kom i trädens topp,
Men källan bad så full af hopp:
"Låt gömda källan blifva klar!"
Och bönen fick ett vänligt svar,
När källan log och tänkte,
Och solen åter blänkte.
O, låt mig blifva källan lik,
Min själ så lugn, så ren och rik
På bön och hopp, och få ett svar,
Likt källan af en huldrik far!
Och låt mig liksom källan tänka,
Att solen ock mot mig må blänka!
--a--n.
Vin och kärlek.
Efter Th. Moore.
Min håg till vinet vill jag ensamt vända,
Vill hädanefter kyssa bägaren;
En flickas kyss är ljufvare kanhända,
Men falsk och trolös, derför skyr jag den.
En hvar af dem förståndet mig beröfvar,
Vid bådas rus besinningen förgår;
Men vinet endast för en stund mig döfvar,
Det slår i själen inga djupa sår.
Så frisk en krans sig om min tinning sluter,
Ljuft doftar han, dess färger skimra klart;
Han vissnar hastigt, inom få minuter,
Men qvinnans kärlek engång till så snart.
Sin fordna vällukt kransen ännu sprider,
Då rosen, vissnad, redan faller af;
Men gäckad kärlek dör för alla tider
Och lemnar hjertat kyligt som en graf.