Skaldens klagan.
Hvarför sjunga, ständigt sjunga,
Och min själ i toner gunga?
Hur' jag sjunger, ej min röst
Äger svar i något bröst.
Fågelns sång i skogens salar
Älskas utaf berg och dalar;
Lunden gläds åt vindens smek,
Stranden lyss till böljans lek;
Allt har språk, som hörs och talas,
Allt har ljud som älskas, svaras;
Endast skalden okänd går,
Intet bröst hans röst förstår.
O! hvi bodde ej min moder
Bredvid ödemarkens floder;
Hvarest Suomi änn' har qvar
Eget språk från fordna dar.
Då jag känt den ton, som talar
Ljuft kring fosterjordens dalar,
Och ej gått med bröst i brand
Ensam i mitt eget land.
Och om nu en stund jag drömmer,
Och min sorg i sången glömmer;
Sen när jag ej mera finns
Ingen skalden mera mins.
Ja! ty snart den dag skall randas
Då det Finska lifvet andas;
Och, der förr blott mörker fanns,
Stråla i ungdomlig glans.
Men då ligger jag i mullen,
Under tysta blomsterkullen;
Och mitt namn, min lyras slag
Bleknat för en högre dag.
Sörjen toner, skaldens öde,
Sjungen hur' hans lif är öde! --
O, hvi fick jag sångens verld,
Ensam blefven på min färd!