Stålbruden.
Jag har en brud -- en brud i lif och död,
En stålklädd mö, som blir mig evigt trogen;
Hon är min vän, hon är mitt säkra stöd,
När glädjen ler, när hämndens stund är mogen.
Mig öfverger hon ej -- hon städse går
Invid min sida, likt en skyddarinna;
Mot fiendskap och våld jag tryggad står,
Hon sviker ej, då krigets åskor brinna.
När skönheten, när helsans friska ros
På verldslig fästmös kinder, flyktig bleknar;
När dess behag och ungdom flyr sin kos,
Och lifvets usla stjelk, förvissnad, veknar; --
Då är, o stålbrud, högre änn' din glans,
Och lifvets sol uti ditt klara öga
Sig speglar gladt, -- och upp till hjeltedans
Dig bjuda ärans Gudar från det höga.
Hell Dig! du stålmö, -- slumra trygg och lugn
I morgondrömmar vid min venstra sida; --
För mången, ej för mig, du synes tung,
Der tyst du vaggar i din blanka slida.
Dag kommer! -- Vid kanoners muntra sång,
Till häst med mig du ibland krutmoln ilar,
Och barmen modigt blottar på engång,
Och ögat sänder blixtens skarpa pilar; --
Hvem tjuses ej deraf? -- Hvem ser ej då
Med köld på jordens känsloömma tärnor,
Der smäktande i lunderna de gå,
Att höra foglars sång, se nattens stjernor. --
Min sång jag helgar dig, du sköna mö,
Du trogna, ljusa stålbrud vid min sida!
Med dig jag lefva vill, med dig ock dö, --
Oss stridens Gud engång skall sammanviga.
L--rt.
Skola de knoppar spricka?
Strålande sol, som högt uppå fästet tågar,
Herrskande blickar ner öfver berg och dal,
Skimrande blommor du uppå fältet skådar,
Leende knoppar spira i tusental.
Skola de knoppar spricka, de blommor ljusa,
Skola de mogna, blifva till frukt och frö;
Lefva de blott att vandrarens öga tjusa,
Tjusa en stund och falla i stoft och dö?
Så för hvar morgon, du dig ur Östern höjer,
Tusende drömmar sväfva i hjertat opp;
Tusende känslor, vaknade nyss, du röjer,
Tusende tankar spira och skjuta knopp.
Skola de knoppar spricka, de blommor ljusa,
Skola de mogna, blifva till frukt och frö;
Lefva de blott att vandrarens öga tjusa,
Tjusa en stund och falla i stoft och dö?