Serenad.
Milda toner klingen
Stilla i nattens frid!
Ljusa drömmar svingen
Ned till min Engel blid!
Måne i skyars vind,
Stjerna på molnets rand,
Smeken den huldas kind,
Kyssen dess läppars brand!
Att hon slumrar ljuft vid min harpas slag.
Dunkla sommarnatten
Sväfvat ur skogen nyss:
Tyst kring land och vatten
Bleknade solens kyss.
Men o min Engel ljuf!
Men dig mitt hjertas brud
Kysser min själ ännu,
Klingar min harpas ljud,
Att du drömmer ljuft om din kärleks dag!
Tgn.
Sång i Natten
(Från fjerran.)
Der ute det stormar
I rasande strid.
Men här uti lugnet
Min tanke har frid.
Den ilar med stormen
Till hemmet, till Nord,
Och bär dit en helsning
Från främmande jord.
Vind! rasa; mot fönstren
Vräk yrande snö;
Du natt i ditt mörker
Låt stjernorna dö.
Jag sitter och leker
Vid midnatt ändå
Med minnets blå blommor,
De leende, små.
Dig! minne jag helgar
Min nattliga sång;
Led hopp mig till hemmet,
Till norden engång!
L--rt.
Vår-Känslor.
Ja! dig natur, all skönhets helga moder,
Jag tacksamt åter egna vill min röst;
Du gjuter lif i lunder, sjöar, floder,
O! gjut en gnista ock uti mitt bröst;
Bland ljufva drömmar vill jag henne amma,
Tills klar hon strålar upp i sångens flamma.
Ja! dig jag sjunga vill, min älskarinna,
Min barndoms brud, min längtans första mål;
Du evigt unga -- o! må allt försvinna,
Du är dig lik, din kärlek gräns ej tål;
Må allt bli mörkt -- jag flyr till dig, ditt hjerta,
Det klappar varmt i glädje som i smärta.
Hur' väl jag känner dig, hur' sköna stunder
Jag drömt hos dig -- hur' mången gyllne syn;
Du lärt mig älska dessa tusen under,
Du lät mig se en Fader ofvan skyn;
Välkommen då! -- Glad vill till dig jag ila,
Och i din famn bland doft och sånger hvila.
Ja! sjunga vill jag nu; allt ler, allt andas
Ju sång och glädje blott; -- hvart sakta sus,
Hvar liten fläkt i ljufva toner blandas;
Allt strålar endast skönhet, lif och ljus;
Ja nu är vår, nu vill jag njuta, drömma,
Och uti sången jordens smärta glömma.