"Hon beskrifver ståten vid den kungliga begrafningen. "Skall väl jorden
hvila tungt öfver Carl den niondes stoft", säger hon."
"Vi vilja hoppas och bedja", sade fru Ebba, "att Herren icke må utkräfva
på honom det oskyldiga blod, som för honom flutit! På hans stoft skola
vi icke utösa förbannelser. Kraftfullt folkeligt regerade han! med blod
och orättvisa banade han sig väg till thronen. Så har mången
thronröfvare före honom, så skall väl ock mången ännu komma att göra.
Den, som med våld och orätt rycker till sig en krona, han måste söka att
genom sin regering utplåna minnet af sin väg till thronen; och den som
äger kraft nog att rycka till sig en spira, han har ock vanligen kraft
att föra den. Låtom oss icke kasta sten på hans graf; han var dock
slutligen Sveriges konung, och kämpade med styrka för lag och rätt."
Karin läste nu vidare i sitt bref. Hon började en ny sida deri, och allt
som hon läste, stego tårar i hennes ögon och nedföllo på brefvet.
"Karin, min egen, hvad felas dig?" frågade Hebla.
"Det är en helsning från grafven, som framkallar mina tårar." Hon
uppläste nu ur brefvet: "Äfvenså vill jag dig icke förhålla, hurusom fru
Margaretha, herr Jörgen Bährs, efter ett långvarigt lidande, slutat sin
bana. Hon hade några dagar förut sändt mig bud, att hon ville tala med
mig. Mig undrades öfver denna begäran, dock infann jag mig hos den
döende. Hennes ärende till mig var, att hon måtte få sända dig en
helsning. Hon bad mig säga dig: att hon hatat dig, ty du hade vållat
hennes Welams död, och hon hade älskat dig, ty du hade ock älskat honom
och sörjt honom. "Hatet flyr vid grafven", tillade hon, "och, med ett
endast af kärlek fyldt hjerta, vill jag möta honom, mitt lifs enda
blomma, som bröts i förtid. Derföre vill jag ock sända henne en vänlig
helsning till afsked."
En djup tystnad herrskade en lång stund. Minnen och betraktelser väcktes
i de tre fruntimmernas sinnen. Slutligen steg Hebla opp, öppnade ett
fönster af dem som vette utåt ägorna och sade: "luften är ljuf och helt
sommarljum redan, denna vackra vårdag. Solen lyser så klart och vackert
öfver vattnet derborta. Låt oss icke nu fördjupa våra tankar i mörka
minnen. Hade jag dock Sigrid här! Jag längtar efter henne. Det var något
i hennes stilla, fridfulla väsende, som denna vårluft påminner om. Hon
har lofvat besöka oss. Nu sedan vår unge prins Gustaf Adolf blifvit
konung, kan ingen fara uppstå, om än någon skulle fatta misstanke om
hvem Koivulafar rätteligen är."
"Också fru Metta har ju visat sig åter", sade Katharina.
"Ja då kung Carl stundom började återge indragna gods, åt de döda
herrarnes enkor, så hoppades hon att ock kunna återfå något. Åtminstone
Tannila sitt fädernegods, som hon fört med sig i boet. Vår mor hade
återfått Yläne med sina hemman, och flere andra hade erhållit något
tillbaka. Fru Metta gick in med en skrift och begärte, och lyckades
återfå sitt Tannila, som blifvit skänkt åt herr Sivard Oxe. Det skall
bli roligt att se om Sigrid är sig lik. Hon har så länge lefvat som en
bondqvinna."
Nu hördes raska, manliga steg komma opp för trapporna. Katharina och
Hebla sågo frågande på hvarandra, men ingendera hade råkat se utåt
vägen.
Dörren slogs opp och in steg Peder Banér, nu en högrest ståtlig ung
riddare. Heblas ansigte öfvergöts af en hög rodnad, som dock något hann
förgå, medan den unge riddarn steg fram och helsade fru Ebba.
Det är om qvällen samma dag. Aftonsolen leker utefter sundet, björkarne
spegla sina ljusgröna lockar i det klara vattnet, som ligger nästan
spegellugnt. Endast en låg dyning höjer stundom likt en sofvandes jemna
andetag, det speglande vattnet. Till stranden nalkas tvenne unga. De
stanna vid vattnet, en stund stå båda tysta. Slutligen säger ynglingen:
"Jag har kommit för att utlösa min pant. Hebla, har du troget förvarat
den åt mig?"
"Peder, hvarföre påminna dig det rysliga löftet. En okristlig ed är
större synd att hålla, än att bryta."
"Vredgas min barndomsvän, vill du icke återgifva min pant?"
"Min barndomsvän skulle icke, för en vansinnig hämd, vilja begå ett
gräsligt brott och vilja störa ett helt folks frid och lycka, som hvilar
i en ädel hand."
"Än en gång, jag kommer för att bedja dig dömma, om jag löst min ed.
Fullt har jag icke lyckats, men jag har nära låtit mitt lif på
försöket."
Med förfäran steg Hebla ett steg tillbaka. "Ha, Peder, hvad säger du?
Dock", tillade hon med detsamma och närmade sig honom åter. "Du vill
skrämma mig nu, såsom du brukade göra när vi voro barn. Peder Banér har
icke burit hand på sin konung."
"Och dock, Hebla, har han så gjort."
Hebla såg några ögonblick på Peder. Sedan sade hon långsamt: "Peder, jag
har icke sett dig sedan vi båda voro barn. Din pant brände mig som eld
de första dagarna, men snart sade mig en inre öfvertygelse: Peder Banér
skall icke handla lågt eller oädelt! Hvad han än må företaga sig, skall
han handla rätt. Och så gömde jag lugnt din pant, och fruktade den ej.
Du säger mig nu sjelf, att du burit hand på din konung, den ädle Gustaf
Adolf, af hämdlystnad, blind, vild och okristlig hämdlystnad. Peder
Banér, min barndomsvän, min barndoms Weli, hvarföre du än må tala så,
men jag -- jag tror dig icke!"
Peder böjde ett ögonblick sitt knä för Hebla, fattade hennes hand och
såg henne i ögat i det han sade: "du präktiga, ståtliga jungfru. Herren
har varit så nådig och gifvit mig tillfälle att få hämnas, hämnas på
sonen till min faders mördare! Jag har burit hand på min konung, men
icke för att mörda, utan för att frälsa honom från döden."
Heblas blick lyste i glädje. "Men säg då du, som leker med mina ord, säg
då ordentligt, hvad allt detta vill säga."
"Du vet att vi slagits mot dansken i vinter. Vid en träffning på
Wittsjöns is, brast den under fötterna på kungens häst. Inom ett
ögonblick låg konungen nere i vaken. Guds nåd tillät, att jag var nog
nära för att hinna till. I samma ögonblick, som jag grep fast i
konungens arm, brast isen äfven under mig. Jag lyckades emellertid få
tag i en starkare iskant med ena handen och höll konungen oppe med den
andra. En ryttare, som kastade sig af hästen hann fram, lyckades hjelpa
konungen opp. Jag var så utmattad, att jag icke mera kunde hålla mig
oppe, ehuru jag nu hade blott mig sjelf att sörja före, men i detsamma
hade ock min bror hunnit till vaken och han lyckades taga mig opp. Ser
du Hebla, hade den lyckan varit mig beskärd, att få rädda vår unge, ädle
konung, då hade jag _fordrat_ min pant af dig, nu kan jag endast fråga:
kan viljan gälla för verket? Har jag löst min ed? Dig valde jag till
domare genast när jag aflaggt min ed, och jag lofvade mig sjelf, att
icke återse dig förr, än den vore löst. Nu kommer jag för att fråga dig:
Återger du mig min pant? Är min ed löst? Jag kunde ej komma genast, min
tjenst band mig; jag har brunnit af otålighet. Säg mig, hade jag rätt
att komma, är min ed löst?"
Hjertligt räckte Hebla honom handen och sade blott det enda ordet:
"Weli."
"Hebla, flicka, måste jag då fråga dig om du förstått mig, om du känner
namnet på den längtan som drifvit mig till dig, då min ed band mig
fjerran? Behöfver jag säga dig, att mitt lif var utan dag, och att jag
dock ej fått söka sol? Säg, vill du ha ord, Hebla, behöfver du _dem_?"
Högt rodnande lutade Hebla sitt ansigte emot hans bröst och sade: "Nej,
Weli, icke behöfver jag ord."
"Du sade mig, att det namnet kan betyda broder; kalla mig icke så."
"Låt mig säga så, under det namnet har du vuxit in i mitt hjerta."