XLII.

Åter hafva år förgått. En vacker morgon strålar öfver nejden. Lugn

ligger en insjö och drömmer mellan massor af björkar. Längre bort stå

höga furor; en pelarsal med tak af barrens mörka grönska.

Vid insjö-stranden ligger en liten by. Den ser nätt och renlig ut. Husen

äro omgifna af små kryddgårdstäppor. Närmast stranden står ett hus, som

ser litet större och prydligare ut än de öfriga. Öfverst på kullen är

rest ett litet bönehus, omgifvet af en grafgård.

En ståtlig herre rider opp längs vägen. Han stiger af vid den lilla

kyrkan, hvars dörr synes stå öppen. En gammal man, någotslags

kyrkvaktare förmodligen, kommer honom till mötes. Den gamle stadnar

förvånad och ser på den fremmande. Denne går fram till honom och frågar

hvad byn heter.

"Koivukylä."

"Hvem tillhör det der huset vid sjöstranden?"

"Jungfru Sigrid Eriksdotter."

"Liljeholm?"

"Kanske, det har jag aldrig hört om. Men samma namn var det ock som en

underlig gammal herre i ons frågade efter. Si, det är ju besynnerligt!

Hon måtte ju således rätt vara af adelig ätt och ändå så simpel och

gemen."

"Än gamle herr Erik och fru Metta, hvar lefva de?"

"Menen J fader Erik och mor Metta? Åhjo, de bo der just invid. Det är

det gamla huset. Och när fader Erik icke ville flytta bort derifrån

numera före sin död, så lät jungfrun bygga till den nya byggningen åt

sig."

"Er by är vacker och nätt."

"Ja, gu signe jungfrun för det."

"Är ni klockare här i kyrkan?"

"Icke är det någon rigtig kyrka, bara ett bönehus, som jungfru Sigrid

låtit bygga opp, för att vi ha så lång väg till kyrkan. Stundom kommer

hit prest och predikar och döper barn och begrafvar döda. Deremellan

läser jungfrun opp något för oss ur bibeln, som hon har, och vi sjunga

några psalmer om söndagarna här."

"Hvarifrån komma de der flickorna, der nere på vägen?"

"De ha varit i skola hos jungfrun. I början måste hon läsa med gossarna

ock, men nu kan en af dem ren vara skolmästare för de andra. Flickorna

gå ännu hos henne, fast de äldre nu redan mest lära de yngre, både att

läsa, sy och spinna."

"Hvart gå de der flickorna, som skilja sig från de andra?"

"De gå till de gamlas stuga. Der nere vid åkern ha vi byggt en stuga åt

de orkeslösa, som icke ha några egna barn att vårda sig. Dit gå barnen

turvis och passa opp dem. Jungfrun rådde oss att ställa så till."

"Jungfrun tyckes rätt vara ert allt i alla."

"Ja gu, må hon så vara! Hennes far var den förste, som satte sig ned här

på ett öde nybygge, vi andra ha småningom samlats hitomkring. Det börjar

gå bra för oss nu, fast det i början ville vara skralt. Jungfrun lär

qvinnorna mångahanda nyttiga arbeten, och äfven karlarne ha begynt, att

icke sofva så mycket under vintern, utan arbeta i stället på allehanda,

som gör hemmet vackrare och beqvämare. Och så fånga de mången hare och

mången fågel, och jungfrun har lärt qvinnorna att koka smakligare mat än

förr."

Hvarje gång gubben nämnde jungfru Sigrid, strålade hans blick och det

syntes, att han var hjertans glad, att få berätta om henne. Den

fremmande nickade till farväl åt gubben och kastade sig åter på sin

häst.

"Besynnerliga qvinna", sade han vid sig sjelf. "Så mild, så fin, så

qvinnlig som hon alltid synes, då man ser henne, och dock alltid detta

oqvinnliga sätt att befatta sig med hvad, som går utom ett fruntimmers

krets! Och dock vet jag förvisso, att när jag åter ser henne, så kan jag

ej annat än åter fästas af henne. Nå, det är ju så min afsigt äfven är."

Nu går vägen genom byn, ryttarn stadnar sin häst och hoppar af vid

porten till huset vid stranden.

Sigrid sjelf kom ut på trappan. Den unga flickan var nu förvandlad till

en qvinna af några och trettio år, men blicken var lika mild, hennes

leende lika godt, och gestalten, ehuru icke ägande ungdomens veka behag,

hade utvecklat sig i så fullkomlig harmoni, att ögat med välbehag

hvilade derpå. Den hvita, höga pannan var klar, och skrynklades icke af

något tecken till annalkande ålder. Den ungas blyga, fromt ödmjuka sätt,

hade öfvergått till ett högt, nästan drottninglikt lugn, hos den mogna

qvinna, som nu ock verkeligen kunde kallas en herrskarinna öfver den

kringliggande nejden.

"Vågar en gammal vän göra ett besök hos jungfru Sigrid?" frågade den

fremmande.

En rodnad, djup som purpurskyns, flög öfver Sigrids ansigte, men

försvann genast åter. "Herr Enevald Fincke, välkommen i mitt hus", sade

hon räckande honom handen lugnt och vänligt.

Snart sutto de båda fordom trolofvade i Sigrids fremmand-kammare, med

dess hemväfda, snöhvita gardiner och ljusblå och hvita öfverdrag på de

hvitmålade möblerna.

"Här oppe i bondlandet hafven J nu lefvat så många år", sade Enevald.

"Och ehuru gamle herr Erik och fru Metta lefva här, så ären J ju dock

stängd från den öfriga verlden och lefven här afskild och ensam."

"Icke ensam, jag omgifves af många, som äro mig kära."

"Bönder, ja, och deras hustrur: De äro dock icke sällskap för eder."

Sigrid log ett litet fint leende. "Jag är ju sjelf en bondqvinna. Men

räknar ni dessa mina vänner för intet, så måste jag då väl skryta med,

att jag haft förnäma besök här. Såväl Karin Fleming som Hebla, mina

gamla, kära vänner, hafva besökt mig här."

"Fru Hebla dröjde nyligen en längre tid i Finland?"

"Ja, jemte sin herre, herr Peder Gustafsson Banér. De vistades här, för

att söka återbörda sina ömsesidiga arfvegods, hvilka blifvit sköflade

efter fädernas frånfälle och dömda förbrutna. Den glada, yra Hebla fick

tidigt pröfva sorg; nu är hon en lycklig hustru."

"Hennes man är i hög gunst och en dugtig och redbar herre. Han torde

icke behöfva vänta länge, innan han får sin plats i riksrådet. Nå,

jungfru Katharina är allt ogift?"

"Ja, men jag hade nyligen bref ifrån henne, deri hon säger sig erna ingå

äktenskap med herr Erik Bjelke. Landsflyktig under många års tid,

alltsedan hans fader föll för bilan, har han nu af konung Gustaf Adolf

erhållit tillstånd att återvända. De hoppas, att i ömsesidig vänskap

finna ersättning för deras ungdomssorger. De äro ingendera unga numera."

"Hjertat åldras icke. Dessutom: icke är hon gammal. Ungefär vid er

ålder, jungfru Sigrid."

"Icke gammal för att verka, men gammal för att börja en ny lefnad."

"Säg icke så, jungfru. Att göra en annan lycklig, eller att godtgöra

sina fel, dertill är man aldrig för gammal. Se, jungfru Sigrid, jag har

mycket att afbedja hos eder. Jag har djupt förolämpat eder. Kan ni

förlåta mig?"

"Hvarföre tala om det förgångna och glömda."

"Nej, jungfru, icke glömda. Jag var en ung man och ödet förde mig, under

en längre tid, tillsamman med en flicka, skön, fin, sirlig som en

blomma, lekfull som en stråle. Jag anade ej min fara, innan jag kände,

att jag var fången. Mina strider vill jag ej omtala; men jag var fullt

besluten att stå vid mitt ord och uppfylla min förbindelse till eder.

Då, vid hemkomsten till Finland, säger man mig, att ni under veckotal

varit försvunnen från ert hem, ehuru er mor sökt dölja er frånvaro."

"Det var då Gud, i sin nåd, förunnade mig att rädda min far."

"Jag vet det nu. Jag anade visserligen äfven då, att ert goda hjerta

hade förledt eder till någon sådan obetänksamhet -- jag visste ju huru

ni förut hade exponerat eder för att rädda _mig_. Men jag hade begärt

eder till maka, just emedan jag fäst mig vid detta milda, stilla,

jungfruligt qvinnliga tycke, som utgjorde edert behag. Jag hade trott

mig i eder finna en maka, som förstode en qvinnas pligter, och åt

hvilken jag med full trygghet kunde anförtro min ära och heder. Jungfru,

förlåt mig, men säg det sjelf, måste jag icke _då_ se er i en helt annan

dager."

"Er hand, gifven blott för att ej svika ert ord, hade varit mig en

större skymf, än ert afslag. Hade ni haft kärlek till mig, hade ni blott

haft aktning för mig, så hade ni ock haft tillit. Man hade sagt mig, att

ni icke var mig trogen, men jag trodde på eder, och tvekade derföre ej

heller på, det ni icke skulle hafva tro på mig, till dess jag mundtligen

hunnit förklara allt. Skrifva derom vågade jag icke, om än lägenhet

kunnat uppspåras. Ett bref kan falla i orätta händer, jag skulle

möjligen hafva blottställt min fars säkerhet, genom att skrifva till

eder."

"Ni vet, jungfru, att jag nödgades overksam ligga i Warschau, dag efter

dag, vecka efter vecka, för att vänta på något besked af konung

Sigismund; men obeslutsam som vanligt, kom han sig nu ej heller till

något bestämdt afgörande. Tiden blef mig lång, och en stor stads nöjen

äro icke alltid af det slag, att man för en ung flicka kan omtala dem,

om än en ung man just ej behöfver sky dem. Eder otrogen var jag dock ej;

jag hade aldrig annat än med välbehag tänkt på förbindelsen med eder.

Det var först sednare, såsom jag redan för eder omtalat, som äfven mitt

hjerta blef bedåradt. Men, för att svara på eder förebråelse om min

brist på tillit till eder: kunde jag väl våga fullt tro på eder, då ni

såvida öfversteg gränsen för hvad, som anstår en qvinna? Och äfven om

_jag_ skulle hafva trott på eder, skulle jag väl ens då bordt förena mig

med en maka, hvars ära jag icke kunnat rentvå, genom att uppge sanna

förhållandet. Jag är adelsman, en ren och obefläckad sköld måste vara

min högsta åtrå. Förlåt mig, jungfru, men icke handlade ni rätt. Då ni

ansåg eder som min trolofvade, så hade ni ju min ära att skydda. Den

fläckades af de misstankar, som föllo på eder. Ni hade orätt uti, att ge

anledning till sådana. Dock, icke vill jag förebrå, der jag sjelf

framstår som bönfallande. Sigrid! jag har icke varit lycklig. Kort var

den villa, som fängslade mig, och mitt hjerta har länge trånat efter

dig, mitt hjertas första och enda kärlek. Sigrid, glöm det förflutna. Se

i mig endast din ungdoms trolofvade. Blif min maka. År ha gått förbi,

ungdomens villfarelser äro öfverståndna. Låtom oss i kärlek vandra

tillsammans den tid, lifvet ännu kan skänka oss!"

Sigrid hade suttit stum. En stor tår rullade ur ögat, den var en gärd åt

hennes ungdoms kärlek. Nu lutade hon ned sitt hufvud och sade långsamt:

"Det är för sent!"

"Hvarföre för sent? Se, ännu har intet grå hår insmugit sig i mina

lockar; du är skönare, herrligare, än då ungdomen log på din kind. Låt

oss nu blifva lyckliga, och vi skola ej afundas ungdomen."

"Nej, Enevald, det är för sent!" sade Sigrid med återvunnet lugn. "Jag

var ung, mitt sinne var mjukt. Qvinnan säges ju vara skapad icke för att

sjelf glädjas af att lefva, utan blott för mannens skull, och jag kände

i mitt hjerta, att jag skulle velat lefva blott för att tjena eder i

kärlek och för att, i hvad jag det kunnat, göra eder glädje. Nu är det

för sent."

"Nåväl, låt det förflutna vara glömdt. Kan icke jungfru Sigrid Liljeholm

finna sig vid att sluta ett förbund nu? Vill hon icke gifva sin hand åt

den man, som nu ber henne derom?"

"Herr Enevald, jag är icke mera den unga, mjuka flicka, som kunde lefva

för att tjena, för att forma sig efter sin make, för att bortge sig

sjelf och sin egendomlighet och försvinna i honom. Detta var jag fordom,

och ändå har jag alltid, äfven då, trott att ära och samvete blifvit mig

gifna af Gud, och har hoppats att för dem ansvara inför honom. Aldrig

har jag trott, att någon annan skulle svara för mig, lika litet som jag

ansett mig kunna eller vilja, ansvara för någon annans heder och ära.

Tidigt redan tvangs jag af omständigheterna att handla på egen hand,

ledd endast af hvad mitt samvete sade mig böra göra och våga. Nu har jag

redan länge varit en sjelfständig menniska, utan någon annan än Gud och

mitt samvete att ansvara inför, och jag har lefvat så godt jag förstått.

För länge har jag lefvat sjelfviskt, för att numera kunna bortkasta mig

sjelf och blifva en ödmjuk hustru. För länge har jag lefvat ensam, för

länge ansett min ära och min heder tillhöra mig sjelf, för att numera

kunna lära mig att de icke äro mina, utan en annans."

"Sigrid, straffa mig icke så strängt för mitt misstroende. Jag kände ej

mitt eget hjerta, jag var bedårad af en skön qvinnas blickar. O, Sigrid,

låt det förflutna vara glömdt!"

"Det förflutna är glömdt", sade Sigrid långsamt, med djup känsla. "Det

närvarande bor omkring mig i skepnad af alla dessa menniskor, dessa

barn, som lärt älska mig, och som jag lärt mig att älska. Ja, det

förflutna är glömdt! Detta är rätta ordet. Detta är nyckeln. Jag kan ej

tillhöra er, ty det förflutna är glömdt!"

En liten stund förgick. Nu steg Sigrid opp och sade: "Herr Enevald,

viljen J icke stiga in till de gamla? Jag bor i det nya huset, då jag

har något för händer, som jag ej dit kan medtaga, eljest sitter jag hos

dem. Jag tyckte mig se, att äfven hos dem nyss inträdde en gäst. Det

vore dock en sällsam händelse, som skulle på samma dag tillföra oss

tvenne utombys gäster."

Enevald reste sig, inseende att sålunda det plågsamma af ett

tumannahands samtal kunde undvikas.

I en stor länstol försedd med goda dynor, satt vid fönstret herr Erik.

Hans snöhvita hår föll i långa lockar utefter axlarna och de högröda

kinderna och lifliga ögonen tydde ännu på helsa och gladt sinne, ehuru

krafterna svikit. Med en nätnål knöt gubben då och då en maska på det i

famnen liggande nätet. Kring honom sysslade fru Metta och hemtade en god

fjäderdyna, som hon stoppade bakom hans rygg.

"Mor" sade den gamle, "du har då rakt företagit dig att göra mig till en

odugling. Skall du så der passa opp mig och fira mig alltid. Åhå, inte

hade man det så mjukt alla tider förr i verlden, nog kan det gå för sig

med mindre nu ock. Du skall väl engång bli gammal du också, mor, och

behöfva uppassas, i stället för att sköta om andra."

"Ja, jag tycker just, ja. Jag tycker just hvad J skulle vilja göra mig

till för en, att jag icke skulle orka ställa eder till pass. Icke må J

tro, att jag är så utgammal. Ånej. Den som unger är må sköta för tyngre

göromål, men ställa eder till trefnad, det må jag nu väl kunna, så länge

jag kan trampa rocken. Sen J, mäster Sigfrid", fortfor hon, vändande sig

till en gäst, som satt midt emot herr Erik vid fönstret, "icke vill jag

ännu vara en sån onyttig menniska, att jag icke något skall duga till.

Jo, jo, mina garnknippor, som hänga der på väggen, visa att jag inte är

så dålig heller. Och visst ville jag ha det der skåpet fullt med

linnekläder, att lemna åt Siri. Vår herre må väl unna mig krafter så

länge. Men icke vill jag nu prata om hur godt och bra vi ändå ha det

här, innan jag hunnit bjuda eder, mäster Sigfrid, något öl helst, efter

J försmån den frukost jag ville bjuda eder."

I detsamma inträdde Sigrid jemte Enevald, och som en blixt genomfor fru

Metta tanken på, att den sednare nu vore här, för att förnya den gamla

förbindelsen. Hon hann redan tänka på huru ledsamt det blefve att mista

Sigrid, men huru det nu ändå vore bra, att denna finge som en adelsfru

åter gå ut i verlden. I tanken härpå glömde hon all sin gamla ovänskap

och räckte vänligt handen åt Enevald.

Gamle herr Erik skrattade, i det han räckte honom sin hand och sade: "Ja

ja, så kommen J här, den ene efter den andre och besöken fader Erik; men

J veten ju, att herr Erik Liljeholm, han får ej väckas. Nå, nå, icke lär

det just numera vara stor fara heller."

Från sin plats vid fönstret reste sig nu mäster Sigfrid Aron Forsius och

gick fram emot Enevald och Sigrid. "Miraculum är detta i sanning. Här

träffar jag eder båda! Icke ären J ju dock hans hustru, jungfru Sigrid?"

Sigrid rodnade, men svarade sedan leende: "vore jag gift, så kallade ni

ju mig icke jungfru Sigrid."

"Det är så, ja, det är så. Underliga äro dock stjernorna, fasta och

oförryckeliga. Jag visste det ju! Jag visste det. Stjernorna bedraga

icke! Jag förutsade det åt högsalig hans majestät konung Carl, att ingen

brudekrona skulle pryda edra lockar, men en kungakrona hans. Och han

lofvade mig heder och embete, om allt skulle slå in. Och med hans krona

kom ära och gunst öfver mig, men när J försvunno, då trodde han sig ej

rätt säker om, att hans krona skulle sitta qvar på honom heller, då han

ej visste om mitt prognosticon om eder visat sig sannt. Och jag

förutsade honom fara för krona och lif i det stundande fälttåget och den

spådomen väckte hans vrede, och herrar som förföljde mig för att jag

talat sanning om deras lefverne, fingo makt att kasta mig i kedjor och

fängelse för denna spådoms skull. Men stjernorna de svika ej. Dock

räddades kung Carls lif och hans krona, ty Henrik Wrede gaf sitt lif för

att rädda hans. Men stjernorna de ljuga icke! Och efter åratal af

plågor, fängelse och hård medfart, gick jag, en förderfvad gammal man,

åter ut i verlden. Men jag vet, att stjernorna tala sanning, och jag har

sökt eder, jungfru, för att yttermera se det. Menniskan äflas och fiker

och sina gerningar dem råder hon sjelf före, men stjernorna länka dock

ödenas gång, och hvad i dem står skrifvet, det sker. Det må gälla

konungars med diamanter sirade krona, eller en liten flickas gröna

krans."

Noteringar:

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits, även varierande

stavning av en och samma ord eller varianter av personnamn. Ett fåtal

uppenbarliga, enkla fel har rättats utan annotering. Alla övriga

rättelser är uppförda här (innan/efter):

[s. 30]:

... och befallning att J ingen vert begifve eder efter ...

... och befallning att J ingen vart begifve eder efter ...

[s. 48]:

... med rätt skratt. Sigrid nedföll afsvimnad. ...

... med rått skratt. Sigrid nedföll afsvimnad. ...

[s. 87]:

... sade: "Gud bevare eder herr Erik då i gån emot ...

... sade: "Gud bevare eder herr Erik då J gån emot ...

[s. 213]:

... han: "Tror J ock fast och orubbligt hvad i läsen ...

... han: "Tror J ock fast och orubbligt hvad J läsen ...

[s. 220]:

... "Herr Jörjen må vara eder herre, men det ...

... "Herr Jörgen må vara eder herre, men det ...

[s. 316]:

... oundgängligast behöfde medföras till besättningen ...

... oundgängligast behöfde medföras till bosättningen ...