I den mån hertig Carl började småningom känna sig mera trygg, i samma
mån blef han nu mindre sträng emot sina motståndare. Kanske ock, att det
rop af "nog blod", som folket hade höjt vid Linköpings blodbad, något
hejdade honom. Eller tyckes det, som om han nu skulle börjat få "nog
blod" blott derföre, att alle som syntes honom farlige och mäktige,
redan antingen fallit för bilan eller voro landsflyktige. Och dock fann
han ännu mera blod att utgjuta, men lyckligtvis behöfver denna
berättelse icke förtälja derom.
Äfven fru Ebbas fängelse lindrades. Hon fick numera sjelf välja sig
bostad, der hon, ehuru under någon uppsigt, vistades. Sigrid började att
längta hem, sedan tiden nu gifvit någon lindring åt de sörjande, så att
de åter kunde vara hvarandra till någon tröst och lisa. Hon ville så
gerna komma hem för att äfven få vara sin mor till sällskap och trefnad.
Hon hade ren såtillvida vunnit välde öfver sig sjelf, att hon trodde sig
om, att för sin mor kunna visa sig vid sitt vanliga lynne. Stor var ock
hennes längtan att få höra något af sin far, och det kunde icke ske
annars, än möjligen i hemmet. Hon efterhörde derföre, ehuru en tid
förgäfves, lägenhet att komma till Finland.
En dag kom en af de många sörjande anförvandterna till de afrättade
herrarne, för att säga fru Ebba farväl. Hon ernade bege sig öfver till
Finland och skulle der söka sig lägenhet till Reval, för att åter
derifrån bege sig till Polen, der åtskilliga af hennes fränder vistades
i landsflykt från fosterlandet. Sigrid fick hennes samtycke att
medfölja, och erbjöds att jemte henne qvarstadna hos en anförvandt i
Åbo, till dess hon hunne underrätta fru Metta om sin ankomst, och få båt
sig eftersänd, för att resa hem till Wiken.
Det var afton, då de båda fruntimmerna anlände till Åbo. Som förut var
öfverenskommet, togo de qvarter hos ett adeligt hus der. De resande voro
trötta af färden öfver hafvet, som denna tid ännu upptog många dagar.
Snart begåfvo de sig derföre till hvila, och den allvarliga, sorgklädda
frun, som varit Sigrids beskydd under resan, tog nu godnatt af henne med
en kyss på pannan och ett vänligt "god natt, mitt barn." En ung
tjensteflicka stod vid dörren, färdig att beledsaga Sigrid till hennes
rum, och att vara henne till oppassning; och hon beslöt i sitt sinne,
att den unga sorgklädda, som hon hörde kallas jungfru Sigrid, var dotter
till den likaså sorgklädda frun.
Sigrid somnade snart och sof, trött efter resan, långt in på morgonen.
Den unga tjensteflickan stod, när hon vaknade, tillreds att betjena
henne. Flickan började nu undanskjuta fönsterluckorna, för att insläppa
dagern. "Nå, hvad i all verlden", sade hon halfhögt, "tror jag icke
minsann, att herr Enevald Fincke redan så här tidigt på morgonen går på
besök till sin brud."
Sigrid stod vänd ifrån henne, så att flickan icke kunde se huru hon
först blef blossande röd, så blek. Snart hade dock Sigrid vunnit så
mycket välde öfver sig sjelf, att hon kunde fråga hvad flickan sade.
"Åh, jag undrar bara på en ung herre, hvars brud bor här midt emot, att
han så här tidigt går på visit. Nog tycks han då borda ha tid att vakta
opp henne, icke lär han få henne så snart."
"Huru så?" frågade Sigrid, med möda bibehållande fattningen.
"Åh jo, det var så, att han var förlofvad med en af de unga jungfrurna
på slottet, herr Erik Liljeholms dotter, men så reste han till kungen i
Polen, och derifrån skulle han hemfölja fru Christina Hansdotter och
hennes unga dotter, och så lär han ha blifvit kär i henne. Och när han
kom hem, gaf han sin förra brud på båten. Och det blef ett stort
klamamus, och hon stämde honom för domkapitlet; men han tog henne inte
sen heller."
"Det är omöjligt", utbrast Sigrid.
"Ånej, jungfru, nog är det sannt, han tog henne partu inte. Men så var
hon nu dock också fasligt trägen efter honom! Åh håh, fattig flicka, som
jag är, icke ville jag dock processa mig till man. Nå ja, som sagdt, så
sa han, att han inte behöfde gifta sig med en, hvars far blifvit dömd
till döden, och som nu var helt fattig. Och det tyckte biskopen, att han
hade rätt uti; men han fick ändå den domen, att inte få gifta sig med
någon annan, så länge inte den förra bruden fått sig man. Och här går
han nu och suckar. Se, der kommer han tillbaka. Han lär väl bara ha
varit för att lemna den stora blomqvasten, som han hade i handen, efter
han ej dröjde dess längre. Jaha, se der sätter jungfrun blommorna i
vatten. Se hur hon ser bedröfvad ut. Hon gråter väl öfver det band, som
fäster hennes käraste."
Flickan hade pratat af hjertans lust, i glädjen öfver att, för den unga
svenska jungfrun, få berätta en märkvärdig historia, och så rörande hon
än fann den unga jungfruns öde, som hon dagligen såg, så gjorde dock
harmen mot en sveksam älskare henne en mån spetsig i sitt sätt att
omtala sin berättelse.
Flickan lemnade snart rummet, och Sigrid fick tillfälle att ge sitt
hjerta luft i tårar. Något hopp att åter se Enevalds kärlek vakna, hade
hon icke hyst, och dock var vissheten, att han älskade en annan, ett
svårt slag. Men än djupare drabbades hon af tanken på, att det skulle
vara hon, som stode i vägen för Enevalds lycka; och aldra djupast dock
af öfvertygelsen om att hennes mor, visserligen i välmening, men så
otroligt utan begrepp om hvad Sigrid skulle tänka, hade sjelf ådragit
henne all denna skam och sorg.
Fru Metta till upprättelse, måste dock medges, att hennes fundering om
att ställa Enevald till rätta icke, på den tid det skedde, var något
egentligen stötande emot tidens åsigter i dylikt, ehuru de unga äfven
då, kanske ofta nog sågo sakerna ur en annan synpunkt.
Sigrid hade snart lyckats att till det yttre lugna sig så mycket, att
hon kunde gå in till frukosten. Men då hennes reskamrat blef varse
hennes blekhet och lidande utseende, trodde hon henne vara så medtagen
af resan, att hon bad henne gå att lägga sig, hvilket hon ock efterkom.
Först om aftonen anlände den båt, som skulle hemföra henne, och hon hade
mer än en gång under dagens lopp haft tillfälle att se den sköna,
sirliga flickan i fönstret midt emot. Ett ögonblick hade hon äfven sett
Enevald stå vid hennes sida och trycka hennes hand till sina läppar.
Det stormade i Sigrids vanligen så fridfulla hjerta. Enevald hade
försmått henne, han hade gjort henne till ett mål för hån och spe, eller
ett föraktfullt medlidande. Han hade bedragit hennes kärlek,
tillintetgjort hennes framtid, och dock -- icke ville hon vålla honom
sorg! -- "Vara ett hinder för hans förening med den han älskade? Nej,
nej!"
I Sigrids stilla hjerta trifdes dock ej länge storm. Sedan några dagar
gått förbi, började åter frid herrska der, ehuru utan glädje. Åt fru
Metta sade Sigrid intet, om hvad som föregått; och ehuru denna trodde
sig märka, att Sigrid kände hennes försök att återföra Enevald med
lagens makt, så ordade icke heller hon något derom. Hela den händelsen
var, som om den aldrig skett.
Men i Sigrids inre klarnade allt mer och mer längtan att få uppsöka sin
far. Så länge hon var Enevalds trolofvade, kunde hon icke öfvergifva
honom. Att för någon tid vistas hos fadren och sedan återkomma, lät sig
icke heller göra. Det hade kunnat väcka misstankar. Begåfve hon sig
engång dit, så måste hon ock der qvarstadna; och detta blef nu hennes
ifrigaste önskan. Sålunda skulle hon ju kunna befria Enevald från det
band hon nu, mot sin vilja, pålade honom. "Vore jag borta, så vore han
fri att förena sig med den han älskar." Denna tanke låg beständigt för
hennes sinne.
Men huru skulle hon lemna sin moder, ensam och utan den hjelp, hon hade
rätt att fordra af sin dotter? Att lemna modren för fadren, kunde hon
icke förmå sig till. Djupt hade fru Metta sårat henne, genom sin
olyckliga ifver att söka rätt, men Sigrid erkände dock ödmjukt i sitt
sinne, att det af fru Metta varit all moderlig välmening. Sigrid kunde
ej förmå sig att med ett ord vidröra hela denna ledsamma sak, eller ens
nämna Enevalds namn. Det skulle plågat henne allt för mycket.
Fru Metta vandrade en dag, som vanligt, omkring och sökte att hitta
något mål för sina husmoderliga omsorger och sin verksamhet. Slutligen
kom hon åter in i kammarn och satte sig vid sin spinnrock i det hon
sade: "Nej gu, är icke detta ett tråkigt lif! Alltid äro tankarna hos
herr Erik och hur tomt och tråkigt han måtte ha. Visst har jag varit van
att mycket nödgas lefva skiljd från honom, men då har han varit ute i
verlden, der han sjelf haft godt att vara och trifts bra. Nu sitter han
der i ödemarken, och ingen sörjer för att han får så mycket som godt öl,
eller väl bakadt bröd. Detta kan man ej stå ut med. Man kunde något
trösta sig först, när man var glad bara han sluppit undan med lifvet;
men nog blir det här för svårt i längden."
"Morkär", sade Sigrid lifligt, "ville J väl vara nöjd att ock lefva der
i ödemarken?"
"Ja, jag undras hvarför icke", svarade fru Metta. "Det har jag alltid
tänkt, att hade du väl blifvit gift, så hade jag ej mera haft något
hinder att lefva hos herr Erik." Detta var första gången fru Metta,
sedan Sigrids hemkomst, syftade något på det uppslagna giftermålet. "Men
nu", tillade hon, "kan jag ej lemna dig, barnet mitt, ensam i verlden."
"Jag följer med, mor."
"Du, nej det går icke för sig. Ser du, Siri, jag har lefvat öfver min
bästa tid, för mig är ej skadan stor att lemna verlden och dessutom
skall man för sin man öfvergifva fader och moder; och se, för herr Eriks
skull, ville jag gerna lefva hvar som helst, ja, låta folk hålla mig för
en lågburen bondqvinna. Jag vet ju väl dock sjelf, att inför vår Herre
och mitt samvete är jag af god och ädel blod. Arbeta kan jag, och
fattigdom måste man bära. Men du, kära barn, du är ung och skall nu just
börja din verld. Du måste lefva i verlden och blifva försörjd af en man
efter ditt stånd; och allt detta kan icke ske der borta i ödemarken, der
herr Erik vistas. Der blefve du en fattig bondetös, och ditt unga lif
får ej kastas bort utan glädje."
"Morkär, icke är jag utan glädje hos far och mor."
"Nej, nej, barn, icke låter det så sig göra. Icke får du uppoffra hela
ditt timliga väl. Vi måste väl tåla tiden, huru det än är. Kanske ock
den tyranniske hertigen blir mätt af blod, så att det blir mindre
farliga tider för far."
Sigrid kunde icke förmå sig att uppgifva det skäl, hon hade att för
Enevalds frihet vilja få, om möjligt, försvinna för hela verlden. Hon
fruktade att icke kunna undgå att visa sin moder det stora missnöje hon
hyste öfver dennas ingripande i hennes förhållande till honom, icke
heller trodde hon just, att fru Metta skulle anse detta skäl giltigt.
Det obehag Sigrid rönte för att vidröra detta ämne, gjorde att hon
lemnade det åsido. Hon sade derföre endast: "Många unga flickor gingo ju
fordom i kloster, och lemnade sålunda verlden."
"Siri, Siri, du måtte väl icke låtit besmitta dig med papisteri. Ja, det
vore just väl gjordt, att sitta der, som min stackars halfsyster, som en
nattuggla i förstörda städer! Hvad nytta gjorde hon med sitt radband och
sitt ave Maria? Ingen! Ogräset växte ju tillochmed öfver de par
kryddsängar, hon ville vårda. Det var hårdt nog att låta dig vistas der,
för att sköta henne; men hvad ville man göra? Hon var ändå på visst sätt
syster, och vård behöfde hon; och hvar och en vet, huru legda händer äro
för en sjuk."
"Hör mig, mor", sade Sigrid med sin sagtmodiga röst, "låt mig säga hvad
jag funderat och uttänkt, och betänk sen om jag ej har rätt. Far sitter
ensam i stugan utan hustru och barn, och än ödsligare måtte det vara
honom, när han tänker på att alla hans vänner tro honom vara död. Nog är
han den, som ej lägger allt smått på sinnet; men detta lifvet blir honom
dock för tungt."
"Ja, ja, barn", sade fru Metta och förde halsdukssnibben mot ögat, "det
är just detta, som ligger för mig dag och natt."
"Fruktan för att förråda honom, har varit ett stort skäl mot att begifva
oss till honom; men jag tror det bör kunna ställas klokt. Elias skulle
ju, omkring den här tiden, komma för att bringa oss underrättelser om
far. Vi skola taga honom till hjelp, och jag hoppas det går."
Få dagar derefter infann sig verkligen Elias, och när han beskref huru
det väl nu började reda sig på nybygget, men huru herr Erik syntes finna
det ödsligt, ehuru han visade sig lugn, då beslöt sig fru Metta att göra
den stora flyttningen, och var redan samma dag i full verksamhet att
ställa i ordning dertill.
Hvad som af lösegendom borde medföras, forslade Elias småningom till ett
hemman, derifrån han på vinterföre ville afhemta det, och han svarade
för, att han der skulle så förebära, att ingen kunde fatta misstankar.
Resten såldes bort. Wiken utarrenderades tillsvidare emot en visserligen
högst ringa penning, men den betalades genast för två år i förskott,
hvilket ej i dessa penningfattiga tider varit så lätt att få, om icke
ägaren af ett större gods, mot hvars ägor Wiken stötte, ansett sig med
samma besvär kunna sköta det lilla stället, och tillika göra sin
grannfru en tjenst.
Med Sigrids vänliga reskamrat från Sverige, som allt ännu qvardröjt i
Åbo, gingo fru Metta och Sigrid ombord på ett fartyg, som förde den
förstnämnda till Reval, men de afhemtades i skärgården med båt af Elias,
som rodde dem till ett ställe, derifrån man landvägen kunde komma fram,
och der hans häst och kärra, jemte kläder för tvänne bondqvinnor,
väntade. I Åbo hade man sett fruntimmerna gå ombord, och ansågos de
hafva begifvit sig till Polen, hvilket föreföll så mycket troligare, som
äfven fru Metta bland de landsflyktige herrarnes fruar der ägde en
anförvandt.
Tillställningen lyckades således. Kort tid derefter begärde Enevald
Fincke af domkapitlet tillstånd till vigsel för sig och sin nya brud,
efter nu ingen kände hvar jungfru Sigrid befunne sig, eller huruvida hon
vore gift eller ogift, och meddelades resolution på, att herr Enevald
Boson Fincke ägde frihet träda i annat gifte, så framt jungfru Sigrid ej
inom natt och år skulle deremot protestera.
På Koivula blef nu ett nytt lif. Herr Erik vandrade omkring på sina små
ägor, arbetade deremellan, och såg lika belåten ut, som i fordna tider
på Tannila eller när han skämtade med knektarne. Fru Metta var vid det
mest upprymda lynne, ty nu hade hon då så fullt opp med arbete och såg
hur raskt allt under hennes händer började komma i skick, så att hon för
hvar dag hade någon ny fröjd. Den dagen hon fick första gången ställa på
bordet ett stop godt öl, den var en fröjdedag. Dock ingen glädje utan
sin harm. Att en granne hade nedsatt sig och börjat ta opp mark ej långt
ifrån Koivula, kunde visst ha sin trefnad med sig; men han hade en ko,
han behöfde en äng, och han hade helt simpelt tagit en, som herr Erik
rödjat åt sig med tillhjelp af Elias. Skulle denne varit hemma, när
grannen mejade ängen, så hade det väl kanske ej skett; men herr Erik tog
saken lugnt och tänkte: "jag skaffar mig väl en annan äng, nog finnes
här mark, bara man rödjer." Att grannen på allvar beslutit att anse
ängen för sin egen, märktes deraf, att han än nogare högg undan några
buskar och träd, och gärdade omkring den med större omsorg, än herr Erik
haft tid att derpå använda. Elias puttrade och trätte, och knöt näfven
och lofvade göra grannens spekulation om intet; men lät dock småningom
lugna sig vid tanken på, att "det vore ledsamt att ha en fiende i
närmsta knut", som herr Erik sade.
Men fru Metta ville på intet vis smälta skymfen: Hon funderade på många
förslag, att för någon lagläsare klaga på grannen, men alla måste dock
förkastas. Hon fann dem sjelf outförbara, och herr Erik ville alls ej
höra på något sådant.
Den grannen och den ängen, de voro dock fru Metta en sådan nagel i ögat,
att detta förstörde hennes trefnad, och det kunde hon ej förgäta. Men så
sjuknade grannens hustru, hans små barn ledo brist både på vård och
föda.
"Nå", sade fru Metta, "hvad vill man nu göra, icke kan man se kräkena
dö." Flere veckor låg hustrun dödssjuk, lika länge skötte fru Metta och
Sigrid barnen, och sen hörde man den förra aldrig knota om ängen.
Tyst och stillsam, som förr, sysslade Sigrid med sina många göromål, men
öfvertygad om, att ett gladt anlete skulle vara föräldrarnes bästa tröst
och fägnad, bjöd hon till efter förmåga, att visa ett sådant.
Fru Metta hade medfört litet penningar, såväl sved- som nyodling hade
varit gifvande och hö hade man samlat tillräckligt. Ladugården kunde
ökas och en rask piga antagas. Vintren kom och Elias hemtade de i förvar
satta sakerna. Nybygget blef allt trefligare, och snart fanns på tio mil
omkring intet hemman, der så mycken trefnad och nätthet herrskade; och
Koivulafar och Koivulamor och Koivula Siri omtalades småningom på
bygden, der närmaste gårdar lågo.