Först sedan Sigrid hade rest bort, fann fru Metta att hon dock skulle
komma att mycket sakna henne. Hon var van, att ha stort hushåll och stor
ladugård att sörja före. Nu, vintertiden då hon ej ens hade något att
syssla med den lilla kryddgårdstäppan, eller det ringa jordbruket, gaf
ingalunda ladugårdens fyra kor, eller drängens och pigans göromål
tillräcklig sysselsättning för hennes omtanke. Sittarbete var hon ej
särdeles fallen före, och hade ledsamt vid sin spinnrock, när hon ej
hade Siri till sällskap derinvid. Hon hade nu tillräckligt god tid att
sitta vid spinnrocken och fundera på allt som händt, under det förflutna
året, att sörja öfver sin man, som nu, en flykting i ödemarken, ej ens
der kunde göra sig säker på att icke bli upptäckt, att harmas öfver huru
hennes arfvegods öfvergått i hennes värsta fiendes hand, och öfver huru
fattig och förskjuten hon nu satt här, under det fru Brita yfdes på
hennes ägor. Men oftast hvilade dock hennes tankar på Sigrid. Hennes
enda barn, sörjande och bedröfvad för den löftesbrytarn Enevald Finckes
skull! Ju mer hon tänkte härpå, dess mer retades hon öfver den skymf han
tillfogat Sigrid och hela hennes hus, och allt mer grodde hos henne
begäret att söka upprättelse.
"Nå ja, nog vet man hon, lammet", sade hon vid sig sjelf, "hvad skulle
hon nännas oroa honom. Hon som är så from, så hon knappt näns trampa
spinnrocken, för att ej göra ondt åt trampen! Kantänka, som om han
skulle fara illa af att få en sån from hustru! Icke Guds englar kunna
vara stillare och frommare. Om hon än inte är någon så drifvande
menniska, så tror jag visst ej hon så vanslägtats, att hon icke skall
vårda sitt hem när hon får eget. Och skulle han inte ha dött som en
hund, om icke hon så raskt hade räddat honom! Täcks han väl förekasta
henne att hertig Carl roffat hennes fars egendom? Akta han sig bara
vackert sjelf, herr Enevald, att inte hans tur kommer en vacker dag!
Hvem vet om inte kungen kan komma till riket igen, och då sitter herr
Erik högt i vädret. Tror J, att hederligt adelsfolk äro skyldiga att
tåla sådan förolämpning? Tror J icke, att J skolen hålla edert ord, då J
ingått trolofning? Skall jag behöfva se mitt barn blekna och lida för
edra meneder?"
Dessa och dylika tankar sysselsatte fru Metta beständigt, och slutligen
mognade hos henne beslutet, att icke låta saken aflöpa så lätt för
Enevald. Hon hade ju ovedersägligen rätten på sin sida. Det var rätt så
bra att Sigrid var borta, hon skulle väl ändå vara för "tafatt" för att
vilja "taga itu med saken på allvar."
En vacker dag satte sig fru Metta i sin släda, och reste in till Åbo.
Mäster Sigfrid Aronsson Forsius satt, ifrigt sysselsatt med sina
beräkningar, vid ett bord, hvarpå stodo uppstaplade en mängd
besynnerliga instrumenter, deglar, böcker, flaskor, och mångahanda ting,
som ingen, knappt han sjelf ens, kunde förstå sig på. Han lade handen på
sitt papper och sade: "Hvad man dock lättast finner är stjernornas
verkande i väderleken såsom ock temperamenterna i lefvande och växande
ting, ja ock i de nedra elementer, och de kunna visserligen
temperamenterna höja och afficiera till något; men kunna de väl tvinga
menniskan emot sin vilja. Detta må betänkas, ty deraf beror sakens
utveckling. Mycket beror ock af den ställning och konjunktion stjernorna
skola utvisa." Efter att en stund hafva suttit försjunken i tankar, sade
han i det han reste sig från sin plats: "Jag måste förskaffa mig en ny
lappmudd för att begagna under nätterna, jag tar ju dock mesta delen min
hvila derute, och den gamla pelsen är helt blanksliten af denna stora
och värdefulla astrologiska skatt, (han lade härvid handen på en stor
bok i folio) hvilken är min trogne följeslagare under mina vakor, och
som då ligger på mitt bröst. Men nu kan den ej mera hållas stilla på
muddens nötta skinn, utan skrinner och faller ner om jag slumrar och gör
sålunda otidigt buller, deröfver Daniel Hjorth så ofta gjorde sig
lustig. Ack Daniel, Daniel", sade han efter en stunds begrundande,
"hvart hafva dina syndiga tankar och sträfvanden efter orätt gods och
falsk ära fört dig? Ack, så öfverger förståndet sin boning, då den
vanhelgas och det heliga förnuftet ställes i det ondas tjenst. Daniel,
Daniel, du lät icke varna dig, utan gick förräderiets orena vägar. Du
skulle bli stor, du skulle bli rik! Hvad är du nu, en fängslad dåre i
lumpor och slagen i bojor lik ett vilddjur, för att icke skada andra
menniskor. Sådan är guldets demoniska makt, då det beherskat oss, och vi
ej förstå att fängsla den gyllne draken och det röda lejonet."
Mäster Sigfrids tjenare inträdde varsamt och sade att en fru, som sade
sig heta fru Metta Liljeholm, begärte att få tala vid mäster Sigfrid,
och icke gaf sig till tåls, ehuru han invändt att hans herre vore
sysselsatt med sina lärda beräkningar.
"Moder till den unga jungfru Sigrid förmodligen", sade mäster Sigfrid.
"Bed henne stiga in och sitta ned i den yttre kammaren. Jag har redan
slutat mitt arbete och vill blott ställa det undan, emedan jag i dag ej
mera ernar återtaga detta. Sedan skall jag genast uppvakta henne."
Snart trädde mäster Sigfrid ut ur sitt arbetsrum, och frågade hvad fru
Metta åstundade. Denna svarade, sedan hon kastat en litet misstänksam
blick på ett par underliga käril, som stodo på ett skåp: "Mäster
Sigfrid, den som väl gör blir ofta sökt. J hafven vänligen hjelpt min
unga dotter i hennes förlägenhet, när hon ville rädda sin trolofvade. Nu
tänker jag, att J väl ock viljen hjelpa henne att komma till sin rätt.
Bättre än någon annan kunnen J veta, hvad hon för honom gjort. Och nu
har den menediske menniskan skickat henne ringen tillbaka. Är jag väl
skyldig att se mitt barn lida och sörja? Kunnen J säga det, mäster
Sigfrid? Mycket god och hjelpsam hafven J varit emot min stackars
dotter, då hon hade så mycken svårighet att få denne samme herr Enevald
till lifs, och att få honom vårdad. Derföre beder jag eder ock nu:
hafven J gifvit bröd, så gifven ock smöret dertill, hafven J hjelpt
henne då, så hjelp nu ock, att hon må få rätt! Måtte väl högvördige
biskopen, mäster Erik, gifva henne upprättelse och ålägga herr Enevald
att uppfylla sitt löfte att äkta henne. Skall hon lida nesa och skam,
för det hon blifvit fattig? Skall hon derföre öfvergifvas och smädas,
liksom den, som ondt skulle gjort?"
"Det är sålunda er mening att biskopen och domkapitlet må ålägga honom
att hålla sitt löfte och gifta sig med jungfrun."
"Mig synes, att hans högvördighet denna gång icke skall kunna neka mig
rätt, då jag kan skaffa vittnen på, att herr Enevald lofvat henne tro;
och då jag äfven kan åberopa eder, som vet huru kärleksfullt hon betett
sig emot honom."
"Gillar jungfrun sjelf, att söka förmå honom hålla sitt löfte?"
"Sigrid var ännu nästan ett barn, då han trolofvade henne", svarade fru
Metta, undvikande ett direkt svar, "hon har nu länge fäst sig vid honom,
såsom sin blifvande herre och man. Hon lider alltför mycket af den sorg
och nesa han tillfogat henne, att icke hon gerna skulle vilja hafva allt
godt igen."
Mäster Sigfrid satt en stund i djupt begrundande. "Underbara äro
visserligen vägarna! I sanning, icke förmå menniskor ändra hvad som
förut bestämdt är. Icke ljuga stjernorna, icke bedraga handens tecken.
Klarligen framstår huru fåfänga alla våra försök deremot äro! Och likväl
beror det ju af menniskan att handla efter sin fria vilja, och icke
bestämma stjernorna om vi skola handla rätt eller fördömmeligt, men
fåfängt skall dock äfven detta aflöpa och just så mycket klarare för mig
uppenbara förutseendets sanning, då jag sjelf vill arbeta på att
förhindra dess uppfyllelse."
Fru Metta stirrade på mäster Sigfrid under det han talade, undrande på
hvad höglärdhet som kunde ligga i de för henne obegripliga orden. Men nu
vidtog han åter: "Nåväl, jag vill vara eder till den tjenst jag kan och
förmår, och skall för eder lägga mitt ord i vågskålen, till den tyngd
det kan hafva. Dock hvad mäster Erik beträffar, så är han icke i stånd
att denna gången för eder något göra; ty han är nu sjelf en fattig
fånge, af hertigen inför riksdagen anklagad för högmål och andra brott,
såsom den der stått på konung Sigismunds sida. Domprosten, herr Peder
Melartopeus, är nu den som embetet förrättar."
Fru Metta hade erhållit kallelse att inställa sig inför det högvördiga
domkapitlet i Åbo. Herr Enevald Fincke var likaledes kallad för att
besvara hennes påståenden.
Domprosten hade redan infunnit sig i kapitelhuset, likaså ett par af de
andra kapitelherrarne, men timman var ännu icke inne, sessionen icke
begynt, hvarföre de andlige fäderne samtalade om ämnen, som icke berörde
de löpande ärenderna för dagen.
"Vördige herre", frågade nu en af kapitelherrarne, "hafven J icke
försport något om hans högvördighets, mäster Eriks, sak? Vi hafve i våra
hjertan mycken oro för honom; ty ehuruväl vi intet ondt veta honom kunna
tillmälas, så har han dock varit en konungens man alltid, och detta
torde vara nog att fälla honom."
Domprosten runkade smått på hufvudet och svarade: "just i dag har jag
emottagit ett bref af mäster Hans, som är vid riksdagen, och lofvat
skaffa mig underrättelse derifrån, om hvad som anginge mäster Erik; så
vidt detta möjligt vore. Han skrifver nu, att Hans Furstliga nåde
anklagat biskopen för att hafva bortgett pastorater enligt konungens
order, utan att förfråga sig af regeringen i Sverige, samt sökt råd hos
papister och konungens anhängare, varit med dem i umgänge, och förmanat
presterna och åhörarne till trohet emot konungen, den sanna religionen
till förtryckelse, hvarigenom han hulpit att bryta konungens ed,
derigenom konungen är kommen om land och rike, jemte mera sådant."
"Hvad har väl hans högvördighet haft att andraga emot dessa något
besynnerliga anklagelser?"
"Dels med åberopande af vittnen på sin oskuld, dels med motbevis.
Konungens ed förklarade han högtidligen sig aldrig hafva brutit, hvarken
med tanke, ord eller gerning, och sålunda ville han sig för alla
åklaganden undskylla."
"Gifve Gud, att allt måtte väl aflöpa för vår kyrkas pelare och herde",
yttrade sig nu en gammal man, med skalligt hufvud, som stod längst ned
vid dörren.
"Vi vilja hoppas att Hans Furstliga nåde förfar nådigt emot honom"
svarade domprosten. Prestaståndet har upptagit såväl anklagelsen som
försvaret, och har afgifvit den förklaring, att det icke kunnat hvarken
honom eller de öfriga finska presterna till någon sak binda eller fälla,
utan anser deras sak rättmätig vara. Hans Furstliga nåde synes dock icke
vara öfvertygad om vår öfverherdes oskuld, ty han torde ännu icke
blifvit befriad ur sitt fängelse."
"Må herren skydda och bevara honom! Tiderna äro farliga och krångliga",
utbrast den gamle, med det kala hufvudet. "Hertigen äger makt, såsom han
ock har vilja, att utrota alla dem som hållit sin ed emot konungen."
Domprosten vinkade lätt med handen och sade: "Seså, gode herrar och
embetsbröder, hur är det, tiden torde vara inne att börja sessionen.
Jaha, jaha, seså, nu rinner sista kornet just ur timglaset."
De andlige herrarne stego nu fram till bordet och fogade sig hvar till
sin plats, för att först göra bön, och sedan vidtaga med tjenstens
utöfvande.
Den första frågan på dagordningen företogs. Nu framställdes fru Metta
Simonsdotter Abbornäts, herr Erik Liljeholms efterlefverskas, begäran,
det högvördige biskopen och domkapitlet måtte ålägga herr Enevald Boson
Fincke, att till äkta taga hennes dotter, jungfru Sigrid Eriksdotter
Liljeholm, som han trolofvat, och sedan utan hennes skuld eller
förvållande smädeligen öfvergifvit, henne till harm och försmädelse.
Så väl fru Metta, som Enevald Fincke, blefvo nu inkallade, och då fru
Metta anfört sitt klagomål och erbjöd sig att med vittnen bestyrka sitt
påstående, svarade Enevald: "Detta torde väl föga vara nödigt. Icke vill
jag neka för den förbindelse, som jag ingick med jungfru Sigrid
Eriksdotter. Min mening var ock visserligen den, att så snart jag åter
finge mitt nedbrända hus uppbygdt och någon fred blefve i landet,
hemföra henne som min husfru. Men en längre tid har förgått, utan att
detta låtit sig göra, och nu har jag ansett bäst att upphäfva denna
förlofning. Jungfru Sigrid har längesedan slagit den i väder och vind,
och är troligen lika litet mån om mig, som jag om henne."
Domprosten ställde sitt tal till Enevald och förmanade honom, att icke
utan laga skäl söka att bryta en ingången förbindelse, men Enevald
förklarade sig vilja förblifva vid hvad han gjort. "Gerna", sade han,
"såge jag, om jag icke vidare skulle behöfva förklara mig i denna sak.
Med berådt mod har jag upplöst denna förbindelse, och", tillade han med
någon stolthet, "jag tänker icke vidare återknyta den."
Yttermera tillfrågades Enevald, hvad han hade gifvit jungfrun i
fästningsgåfvor. Han såg tveksam ut, som om han knappt velat svara
härpå. Fru Metta steg nu fram och sade: "Ja, det är lika mycket, det vet
jag lika väl. De gåfvor hon fått, känner jag nog, fastän nästan alltihop
sköflades då hans furstliga nåde fick in Åbohus. Det var tvänne
silfverskålar, ett tröjeverke med stoffering, en kjortel af ljusblått
atlask med hvitt gyllenduks förslag och stifter på ärmarna, en hufva med
små rosor och perlor och med rödt silke och kantilier, och dertill en
ring, god för stygn."
Nu framkallades mäster Sigfrid Aronsson Forsius, som aflade vittnesmål
om den trohet och ömma vård, som jungfru Sigrid hade egnat sin
trolofvade, då utan henne hans lif troligen hade varit förloradt.
Enevald Fincke åhörde allt med mörk blick. Slutligen tilltalade honom
åter domprosten: "Herr Enevald Boson, vi hafve nu klarligen sett huru
allt detta förhåller sig, och rätt är i sanning, att J lösen edert
adeliga ord och äkten jungfru Sigrid Eriksdotter."
Otåligt svarade Enevald: "Hvartill tjenar det att J, högvördige herre,
spillen edert ord; det måtte väl stå en adelsman fritt, att icke taga
till husfru den honom icke lyster."
"En adelig jungfrus rätt måste dock äfven beskyddas, att hon icke må
förolämpas", sade domprosten.
Enevald svarade intet, och de tvistande fingo nu utträda. När de åter
inkallades, förmanades herr Enevald Fincke ännu en gång, att fullborda
den ingångna förbindelsen; men då han icke heller nu gick in derpå, så
förklarade sig domkapitlet föranledt, att icke vidare anbefalla
giftermålets fullbordan, utan upphäfva förlofningen; men skulle bruden
äga och behålla alla fästegåfvor, och herr Enevald Fincke icke erhålla
vigsel med någon annan, innan jungfru Sigrid vore försörjd.