Hvem är den höga qvinna, som sitter der i det tarfliga rummet, stödd
emot en ländstols höga karm? Det mycket grånade håret, benadt midt i
pannan, ligger struket åt ömse sidor. Öfver den fotsida svarta drägten
ligger en bredfållad hvit duk, stucken i kors öfver bröstet. Djupt
nedlutande sin panna i handen, sitter hon så, timma efter timma, vecka
efter vecka, utan tårar, utan klagan, endast sällan bytande ställning
eller yttrande något ord.
Hvarföre sörjer den ädla? På hennes panna thronar styrka och mod, är
styrkan bruten, är modet krossadt?
Det var ej längesedan hon ägde en make, mäktigare än mången konung, hon
hade ägt en syster på thronen, och mången anförvandt lika högt uppsatt,
nu var hon en fattig fånge, utan stöd och med brist nästan på det
nödvändiga. Hon hade delat sin store makes hjerta, hon hade delat hans
åsigter, hon hade ännu efter honom lefvat och kämpat och offrat allt,
för samma idée, för "konungen". Hon hade kämpat för den idée som af
hennes tid hyllades som den högsta; och nu låg den krossad under hennes
dödsfiendes jernhand. Hon hade ägt stora gods med talrika underhafvande,
än mer, hon hade ägt ett helt land att _mana_ godt före, att _verka_
ädelt och godt före, hon ägde nu endast ett fängelses ringa rymd till
sin verld. Många vänner och anförvandter hade stupat för hertigens bila,
många vänner och anförvandter gräto nu: enkor, sina män och barn, sina
fäder. Hennes dotter hade älskat en yngling, älskvärd, ehuru icke
jemnbördig: äfven denne hade krossats af det öde, hon hade dragit öfver
honom! Men ännu bar hon sin sorg modigt, med högburet hufvud, och i det
ädla anletet lästes en djup, men dock lugn sorg. _Då_ drabbade ännu ett
slag: Sonen den förstfödde, den älsklige, ridderlige ynglingen, som ännu
stod trogen och fri vid sin konungs sida, äfven han drogs in i den
härjande hvirfveln, och ett våldsamt, blodigt slag krossade
modershjertat på samma gång, som det drabbade sonens hufvud; och nu
sjönk modren tillsammans för slaget.
Och dock skulle hon nås af nya sorger. Äfven till fångarna hade burits
sägner om gräsliga mord, som åter förestodo. Ännu mera blod skulle
gjutas, ännu flere ädla hufvuden falla. Just i dag skulle ett nytt
blodbad anställas på Linköpings torg. De flesta af de dömda voro
anförvandter och vänner till de fångna fruntimren. Af deras hustrur voro
flera fru Ebbas nära vänner och bekanta.
Fru Ebba satt i ett hörn af rummet. Stundom for som en skälfning öfver
hela hennes kropp. Vid hennes fötter satt på en pall hennes dotter
Karin. Äfven hon var stilla, försjunken i tankar; men nu utbrast hon
utan någon yttre anledning i klagan, så djup och skärande, att Hebla
flydde ut i det yttre rummet, för att, äfven hon, der i tysthet få
gråta. Äfven hennes unga hjerta hade lärt sig känna sorgens bitterhet
denna tid, men i dag framkallades hennes tårar oftast af tanken på
hennes vän och lekkamrat, Peder Banér, hvars far var dömd, att denna dag
gå till döden. Och så grep henne den tanken, att kanske just i detta
ögonblick hans hufvud föll för bilan. Då betäckte hon bäfvande ögonen
med sina händer och hastade åter in, för att i sin mors och systers
närhet känna sig mindre hemsk till mods.
Mildt lade fru Ebba sin hand på Karins lockar. Det unga hufvudet sjönk
ned på modrens knä, der hon dolde sitt ansigte, under det hon ännu
skakades af konvulsiviska snyftningar.
Just nu hade äfven Sigrid anländt, med sin följeslagare. De sista
helsningarna från sonen och brodren grepo än mera djupt, genom
medvetandet om den blodsutgjutelse, hvilken nu som bäst pågick, och på
den blodiga grunden af det närvarande målade sig hemskt minnet äfven af
alla de i Finland afrättade vänner och deras olyckliga enkor, dem
Bertilsson nu omtalade. Mord, blod, gräsligheter hvartut tanken flög.
Karin ägde ej längre kraft att emotstå; en djup och långvarig svimning
befriade henne slutligen från medvetandet af alla dessa fasor. Hebla var
ännu nästan ett barn, hon kunde gråta.
Fru Ebba, biträdd af Sigrid, vårdade den afsvimnade, kallade henne åter
till lif, och vakade natten om, vid hennes bädd.
Fru Ebba hade i sjelfva öfvermåttet af lidande funnit ett motgift. Ur
djupet af sin själs marter, hade hon rest sig med ett slags lugn. Vid
sin dotters bädd, satt den ädla qvinnan, ödmjukt lutande sin hjessa, och
läste för sin dotter trösteord ur en stor bibel, som låg framför henne
på ett litet bord; hon bad om styrka för sig och de sina, och för de
många, som voro nära att förtvifla. Vid sängfötterna knäböjde Hebla och
Sigrid.
Ett par dagar hade förflutit. Ännu hade ej Karin förmått lemna sängen.
Fru Ebba satt nu invid fönstret och Sigrid vid sängen. Då hördes någon
komma åkande. Några häftiga ord vexlades i förstugan, dörren slogs
hastigt opp, och in störtade den unge Peder Banér. Han hastade fram till
fru Ebba, som stigit opp vid bullret, kastade sig ned för henne och
omfattade hennes knän under vilda, orediga utrop.
Hebla sprang fram, lade sin hand på hans arm och, utan att ens veta hvad
hon sade, yttrade hon helt lågt: "Weli, ännu är solen icke död!"
Peder reste sig hastigt, såg ett ögonblick på Hebla, och tårarna brusto
ur gossens ögon; han gömde dem med sina händer, men snart reste han åter
opp hufvudet och sade: "Hebla, Hebla, visste du dock huru förfärliga
dagar jag upplefvat."
Hebla teg och tryckte blott stilla hans hand.
"Huru se vi dig nu här?" frågade fru Ebba.
"Jag skall till Djursholm, mor ville, jag måste derföre, fast det var så
rysligt att lemna henne. Hon kommer efter snart ock. Herr Axel tog mig
med sig. Han skall till Stockholm, men tog denna väg för en
angelägenhets skull. Jag bad honom så, när vi foro här förbi, så att han
lät mig komma hit. Han väntar sjelf här i grannskapet. De ville ej
släppa in mig, jag trängde mig in nästan med våld, jag måste se er."
Sedan det första våldsamma utbrottet vid återseendet nu något stillats,
talade Peder med mera lugn om sin faders, riksrådet Gustaf Banérs, och
de andra riksrådens olyckliga slut. Äfven en trösterik nyhet visste han
att meddela, att flere af de dömda fått nåd på afrättsplatsen, och Hebla
med ungdomens lätthet att emottaga nya intryck, var nära att jubla högt,
när hon hörde att Stålarm nu för tredje gången blifvit benådad, ehuru
han redan stigit på den röda matta der slaget skulle drabba. Åter
började Peder tala om sin far. Han omtalade och beskref noga, hvad denne
gjort och talat under de sednaste dagarna af sin lefnad och i sin
dödsstund. Stolt höjde sig gossens bröst och hans hufvud reste sig, då
han med hänryckning omtalade sin faders mod, de många sköna ord han
talat till maka och barn, hans herrliga stolthet, då han åberopade sig
på sin oskuld, sina mångåriga förtjenster om fäderneslandet. Slutligen
upprepade han med hänförelse fadrens ord: "fyra bedröfvade enkor och
tjugutvå faderlösa barn lemnas här i dag att gråta, deras tårar och vårt
oskyldiga blod skall dagligen ropa till Gud. Ty jag är oskyldig, hörer
det. Och förbannad vare den, som talar illa på vår döda mull."
Hebla såg med förvåning på sin fordne lekkamrats blossande ansigte. Det
tycktes henne underbart, att han dock kunde tala om alla dessa
händelser, så som han det gjorde.
Nu steg Peder opp från den stol, der han suttit och sade: "Hebla, jag
ville dock tala ett ord med dig." Derpå tog han hennes hand och förde
henne ut i det yttre rummet.
"Barnsinnet vexlar och glömmer", sade fru Ebba. "Barnet kan leka med
tåren i ögat."
Men fru Ebba misstog sig, som så ofta äldre personer göra, då de bedömma
barns beteende. Det var icke Peders mening att språka nu med Hebla om
fordna lekar. När de båda unga hunnit i det yttre rummet, stängde Peder
till dörren och sade: "Hebla, jag måste tala med dig, derföre bad jag så
angeläget att få komma hit. Vi ha lekt tillsamman, vi ha också delat
allvare mången gång. Du vet, att vi lofvat att ge hvarandra förtroende
af allt vigtigt i vårt lif, och att vi alltid skola lita på hvarandra.
Nu måste du derföre vara min förtrogna, i det hvaråt jag egnat mitt lif.
Hebla, åt dig, min bästa vän, vill jag betro att förvara mitt heligaste.
Ser du, den här lilla guldmedaljongen fick jag af far på min femtonde
födelsedag. Den är liten, deri låg blott en valknut af hans hår. Nu
förvarar den yttermera en helig skatt, en droppe af hans blod. Hebla! du
skall gömma den åt mig."
Hebla ryste, men emottog medaljongen och sade: "efter du så vill, Weli.
Måtte jag blott rätt kunna vårda den. Hvarföre behåller du den icke
sjelf?"
"Jag vet ej hvart jag kommer att kastas omkring, den kunde förloras. Jag
vill icke eller nöta ut dens styrka, med att dagligen se den. Dock, du
måste veta min hemlighet, men tyst som grafven. Icke ens mor får veta
den. Den bor djupt här inne i mitt bröst. Hebla, jag har gjort ett
löfte, jag har svurit en ed. Jag har bundit mig för hela mitt lif vid
ett löfte. Det blir nu mitt mål, mitt lif!"
Hebla blickade förvånad på gossen. "Hvad menar du, Weli, du skrämmer
mig."
"Se, i denna gömmes, som jag sagt dig, en droppe af min fars blod; jag
har svurit på den, heligt har jag svurit, att hämnas på min fars
mördare. Jag är blott en gosse nu, men om få år är jag man, och jag
skall hämnas! Kan jag icke hämnas på honom, som mördade min far, så
lefver sonen, och jag skall söka fadrens missgerningar på honom. Der är
min pant, Hebla, förvara den åt mig."
Förfärad for Hebla tillbaka. "Weli, hvad har du gjort! Det är ju synd,
förfärlig synd." Hon började gråta och vrida sina händer. "Gode Gud! och
hvem kan lösa dig, hvem kan lösa dig från denna förfärliga ed?"
"Ingen kan, eller skall göra det! När jag infriat mitt löfte skall jag
afhemta min pant", sade gossen med djupt allvar. "Farväl Hebla, kanske
se vi icke hvarandra på länge. Förvara min pant, jag går. Se der åker
herr Axel in på gården, han kommer för att afhämta mig. Framför du min
helsning till fru Ebba, jag törs ej dröja längre."
"Peder, Weli, res för Guds skull icke, utan att medtaga den förfärliga
panten. För Guds nåds skull, du måste återkalla en sådan ogudaktig ed.
Gå till en prest, kanske kan han lösa dig."
Men Peder öppnade dörren och hastade bort, utan att svara, och i Heblas
hand qvarlåg hans eds underpant.