Då för fru Metta numera intet skäl var att dröja på Wiken, hade hon
återvändt till Tannila. Sigrid hade med flit ställt sin färd så, att hon
skulle komma fram om aftonen, sedan det blifvit mörkt. Hon gick gerad in
i hushållsstugan, der hon var van att finna sin mor, men nu träffade hon
der endast en af tjensteflickorna, som sade att fru Metta numera mest
satt inne i kammarn, och väl stundom kom ut och gick ikring i huset, men
som en drömmande, utan att märka hvad som föregick, och att hon endast
gick och vankade och vankade. Så hade hon varit, alltsedan budet om herr
Eriks död hade kommit.
Sigrid inträdde nu i kammarn. Der fann hon modren sittande alldeles
stilla, med ögonen halfslutna och händerna sammanknäppta. Hennes
vanligen så uppmärksamma blick märkte icke den inträdande. Sigrid gick
fram till henne; med ett utrop sprang fru Metta opp och slog armarna om
sin dotter. "Sigrid, barnet mitt, Gud signe dig, har jag dig åter. Far?
lefver han? är han död?"
"Han lefver, för guds skull, mor, lugna er."
"Mor Annika sade att du lyckats frälsa honom, men jag vågade ej fullt
lita på hennes ord. Berätta, säg fort. Är han säker? Och du har räddat
honom, du stilla, du säfliga barn?
"Med Guds hjelp skall väl allt gå bra, men monne blott ingen hör hvad vi
tala om?"
"Gud bevare mig, jag tror jag icke är rätt klok", utbrast fru Metta nu
med ens, med sin vanliga röst; "är detta saker att prata om, utan all
försigtighet! Vänta, jag skall se åt. Icke tror jag dock, att någon kan
höra oss, men du behöfver visst värma dig en smula." Hon bultade på
väggen, till tecken åt tjenstefolket i rummet invid, och befallte den
derefter inträdande tjensteflickan, att koka opp öl med honung uti åt
Sigrid, och sörja för att hennes skjutskarl finge något till lifs. Sedan
fru Metta försäkrat sig om, att ingen kunde lyssna till samtalet, satte
hon sig ned för att höra sin dotters berättelse.
Sigrid redogjorde nu för huru herr Erik blifvit räddad. Blodscenerna på
Åbo slott kände fru Metta genom ryktet. Många voro hennes utrop och
våldsamma utbrott mot hertig Carl, och stor den oroliga ifver, hvarmed
hon åhörde berättelsen om flykten ur fängelset. Men när Sigrid nämnde
Elias och att han skulle återvända ännu denna qväll; då var fru Metta
genast på fötter. "Nå min sann, och här sitter jag och pratar och hör på
dig, i stället för att packa i slädan sådant, som kan komma far der i
ödemarken till godo."
Ett ögonblick stadnade fru Metta med handen mot pannan och sade: "Vet
du, Siri, så bortkommen har jag varit af sorg och bekymmer öfver herr
Erik och dig; men hvem hade väl kunnat vänta sådant mod af dig, lammet,
som knappt öppnat munnen. Ja, ja, så är det dock; i stillaste vattnet gå
de största fiskarne. Nå, hvad var det jag skulle säga, jo, vet du, så
bortblandad har jag varit, att jag ej tänkt på, att den tyranniske
hertigen dömt min ädle herre, icke allenast ifrån lifvet, utan ock från
ära och gods. Men se, äran kan han ej ta af honom, ty ära har han mera
än hertigen sjelf, och den skall han behålla, trotts denne blodige
Hannibals tyranni. Men detta godset har hertigen skänkt åt Sivard Oxe,
och de ha låtit säga mig, att jag skall laga mig härifrån. Och se, det
har jag alls ej tänkt på! Den saken har gått in genom mitt ena öra, och
ut genom det andra. Men se, det skall då ingenting bli af, heller. Nu
först kommer jag att tänka på hela saken. Men fru Brita Regertsdotter
Oxe, nej, se den svarte heller, om hon skall köra mig från godset. Visst
skall jag söka min rätt för lagen, om jag än skall gå till kungs derom."
Vänligt lade Sigrid sin hand på sin mors arm och sade: "Mor, monne icke
J nu måste foga eder i hvad helst det än må vara, för fars skull. Börjar
man röra opp den saken, så rädes jag att det blir upptäckt att han
lefver, ty fru Brita och hennes herre vilja visst icke afstå från hvad
hertigen gifvit dem; och de sätta säkert alla spel i rörelse, för att
vinna saken."
"Barn, barn, skall jag låta våld gå för rätt? Och vore det sen till en
annan; men denna arga påfågel! Skall hon njuta hvad mina fäder
förvärfvat och lemnat mig i arf?"
"Om än morkär kunde lyckas att återvinna detta godset, (som icke troligt
är, ty hvem kan strida emot hertigen); men om J än kunde återvinna det;
icke ville ju morkär sätta fars lif i fara, genom att väcka fråga
derom?"
Fru Metta stod fundersam. Hastigt grep hon sina nycklar och sade: "Visst
må jag vara så mycket fru i mitt hus, att jag kan ställa, så herr Erik
ej skall behöfva lida nöd. Drängarne foro i morgons till skogen och
komma hem först sent i qväll. Nu låter jag alla pigorna gå i badstun,
som väntar på dem. Emellertid packa vi skyndsamt lasset åt Elias och han
får dermed fara bort i mörkret, och jag hoppas att han sålunda kan komma
härifrån utan misstankar. De tro att du varit rest till moster Karin,
och tro väl nu att karlen, som skjutsat dig hem, är af hennes folk. Det
skola de få tro."
Pigorna gingo i badstun, slädan packades så tungt, som det dåliga föret
tillät, med saker, sådana som kunde lända herr Erik till trefnad och som
lättast kunde bortföras, utan att saknas. På slutet uppstod nästan en
strid emellan fru Metta, som alltid ville stoppa något till i slädan,
och Elias, som påstod att omöjligen mera finge pålastas. Slutligen satte
sig Elias opp på lasset och körde bort, oaktadt alla fru Mettas
påståenden, att denna lilla påse åtminstone icke skulle göra något ondt.
Men Elias lät ej säga sig, utan reste, och lyckades äfven att oanmärkt
hinna åter till sin herre på nybygget i skogen.
På länge skulle nu hustru och dotter icke få höra något af herr Erik, ty
man hade öfverenskommit att undvika allt meddelande, för att icke på
något sätt derigenom misstanke skulle väckas. Fru Metta var nu åter vid
sitt vanliga lynne och rustade och ordnade, för att afträda godset.
Hvarje vrå fejades och skurades, hur fint och ordentligt der än förut må
hafva varit. Alla verktyg och tillbehör på godset eftersågos och
reparerades, och en högst ifrig verksamhet rådde öfverallt, för att
hinna ordna hvad som möjligen hunnit komma i oskick, under den tid fru
Metta varit borta på Wiken.
"Kära morkär", sade Sigrid en dag, på sitt vanliga lugna sätt, "hvarför
gör J er så mycket bråk och vedermöda. Tar herr Sivard Oxe godset af oss
för intet, så må väl hans fru laga här i ordning åt dem."
"Nej, se det skall aldrig ske, att någon, och minst hon, den uppblåsta
hönan, skall säga att någon behöft städa efter mig. Ha de lismat sig
till herr Eriks gods, så skola de ändå inte kunna kasta spott och hån på
honom för min skull."
Innan kort hade fru Metta, med träget bestyr, fått allt i skick, och nu
flyttade hon med sin dotter till det lilla Wiken. Huru bittra än fru
Mettas känslor voro, då hon lemnade sitt fädernegods, så glömde hon ej
att ordentligt och noggrannt medtaga den lösegendom, som hon möjligen
kunde. Herr Sivard Oxe hade nemligen låtit tillsäga, att fruntimmerna
kunde medtaga allt linne, gångkläder, köksredskap och dylikt, som fanns
i herrebyggningen.
"Det var då ändteligen en gång en gladare nyhet", sade fru Metta en dag
till Siri. "Grannas Lasse kom i går aftons från Åbo, dit han varit för
att sälja fisk, och han visste berätta att Enevald Fincke kommit hem
från sin resa."
Öfver Sigrids ansigte for en rosenröd sky och hennes blå ögon fingo en
stjernlik glans, men hon svarade intet. Fru Metta varsnade ej eller
något ovanligt hos henne de följande dagarna, om icke att hon oftare än
vanligt steg opp från sin spinnrock och gick till det lilla fönstret,
samt att hon slutligen flyttade rocken dit och satte sig så, att hon
kunde se utåt vägen.
Men under den stilla ytan blomstrade en hel vår af kärlek och glädje, på
den ungas kinder växte opp nya rosor, och i hennes ögon strålade nya
stjernor. Men dagar förgingo, dagarne blefvo till veckar, och Enevald
kom icke till Wiken; från Sigrids kinder bortvissnade småningom rosorna,
ur ögonen försvann åter stjernglansen.
Fru Metta knotade: "Hvar i herrans namn dröjer herr Enevald. Icke kan
han invända något emot dig, för den orättvisa domen emot din far. Sjelf
har han ju med njugg nöd undgått dylik. Icke kan jag tro, att han är en
sån stackare, att han vill öfverge dig för det dina föräldrar blifvit
fattiga. Skall han ej begripa, att sedan han en gång fäst dig, är sådan
motgång icke skäl till att bryta. Med den man engång fäst, delar man
ljuft och ledt, liksom man och hustru. Det skall jag väl visa honom,
det. Nog berättade fru Hellevi om hvad det hördes om honom från
Warschau. Nåh, hvad skulle Siri tro något! Nej, hon trodde på ingenting;
men jag tänker det väl allt kunde vara sannt, ty icke aktas ju en ung
karls ära att lida af såntder. Men icke plär sådant fjesk hindra dem,
att hålla sitt gifna ord." Hon vandrade härunder fram och åter på
golfvet, och såg ut som om hon velat bjuda Enevald på duell. "Är det ej
nog af, att herr Erik skall måsta gömma sig och lefva som en bonde i
ödemarken, och i jemn fruktan för fara, skall man nu få detta till att
sörja öfver!"
Sigrid teg, och spann blott stilla.
Veckar gingo allt flera, Sigrids kind blef blek, hennes öga matt.
Vinterns sol skimrade mot trädens snökristaller, men allt satt Sigrid i
kammarn och spann, och ideligen spann. Icke grät hon, icke klagade hon,
men hon var färglöst blek och hon spann, såsom århundraden sednare, en
maschin fortfar att spinna, äfven sedan ingen mera vakar öfver den.
Ett bref till fru Metta anlände ändtligen från Åbo. Deruti låg den
förlofningsring, Enevald emottagit af Sigrid. Brefvet innehöll endast få
rader. Enevald ville, skref han, till fru Metta återställa ringen, då
numera ingen närmare förbindelse kunde komma i fråga, och Sigrid
förmodligen längesedan önskat sig vara fri.
Ehuru beredd härpå, drabbade dock detta bref Sigrid, som ett nytt slag.
Och när fru Metta utgjöt sin harm öfver "den löftesbrytarn" och talade
om, att han ej skulle tro sig slippa så lätt, då steg Sigrid tyst opp
från sin plats, gick långsamt åt skogen och återkom först sent.
Följande morgon satt hon dock åter och spann, om möjligt, än mera stilla
än förr. Fru Metta bäfvade för hennes underliga, själlösa utseende, och
vågade icke tala om Enevald.
Med moderlig instinkt fann dock fru Metta medel, att väcka någon
uppmärksamhet hos Sigrid, i det hon började tala om sin längtan att höra
af herr Erik, och föreslog att sända ett bud till honom.
Med något mera liflighet, än hon på länge visat, höjde Sigrid opp
hufvudet, men det sjönk åter ned då hon sade: "Nej, icke få vi ännu söka
den glädjen. Ett bud kunde ge anledning till upptäckt. Väl vet jag, att
far skulle längta derefter, men hans säkerhet måste gå framför allt";
och åter spann hon, som förut.
"Ja, herre Gud", sade fru Metta åter, "man må väl rätt söka, med allt
förstånd, att akta för upptäckt. Den förskräckelige tyrannen synes då
aldrig få nog af blod. Arvid Stålarm, som vid det ohyggliga mordet i Åbo
fick behålla hufvudet, nu skall han ju i Stockholm redan ånyo ha varit
utförd till döds, och åter blifvit förd in tillbaka; och nu skall han
åter dömmas med rådsherrarne i Linköping. Herre du mäktige, de arma
fruarna alla, som så länge se sina män hotade med bödelns yxa. Och, Gud
hjelpe, det säges att hertigen ger sig ingen ro, innan han får dem alla
till döden. Siri, du min flicka, du borde tacka Gud och stråla som ett
kyrkljus, att du lyckades i ditt farliga förehafvande."
"Mor, J hafven rätt", sade Sigrid och blickade opp. "Jag bör i sanning
intet annat än tacka Gud för sådan nåd."
"Ja", sade fru Metta och knäppte andäktigt ihop sina händer. "Jag tänker
på huru det månde hafva känts i hjertat på de Wiborgska fruarna, då de
fingo höra sina afrättade herrars hufvuden, der de sitta oppsatta på
fäporten, midt i julnatten börja sjunga: "De måste oss låta fara med
frid", som det allmänt säges, att de hafva sjungit ur Davids psalmer.
Men hvem är det, som kommer", sade fru Metta i detsamma. "Hvem kan det
vara. Han ser ut som en förnäm herres tjenare. Sorgklädd? Gud bevare oss
från ondo! Hvem vill oss något?"
I det yttre rummet insteg nu mannen, fru Metta trädde ut emot honom, och
genom den dörr hon lemnade öppen, kastade äfven Sigrid en orolig blick
på den fremmande. Förvånad utbrast hon: "Johan Bertilsson, unge herr
Johans tjenare!" Derpå gick hon fram till honom och sade, sorgligt och
vänligt: "Stackars Bertilsson, huru orkar ni lefva?"
"Svårt och tungt är det", svarade den gamle tjenaren, i det han förde
rockärmen mot ögat. "Herre Gud, jungfru Sigrid, hvem hade kunnat tänka
detta, då J så unga och glada skämtade tillsamman på Åbohus." Med möda
qväfvande sin utbrytande gråt, sade han: "Förlåt, nådig fru, förlåt,
jungfru Sigrid. Det är mig så tungt, då jag ser eder, som jag sednast
såg i hans sällskap, att jag har svårt att icke förgå mig."
"Sitt ned", sade Sigrid vänligt, "ni är trött."
"Tackar ödmjukeligen, jungfru, som har godheten bjuda, men icke skall
jag så förgäta mig. Vill ock hafva äran framföra mitt ärende. Tillåt mig
fråga om jungfrun erhållit något bref från min salige herres syster, den
unga jungfru Hebla?"
"Nej, icke på mycket länge i dessa oroliga tider."
"Allt sen min salige, unge herres frånfälle, har min enda återstående
önskan varit den, att få frambära hans herredömes sista farväl och
helsning till hans fru moder; men kort efter min ädle, unge herres död,
nedlade mig sorg och saknad på sjuksängen. En långvarig svaghet gjorde
det omöjligt för mig, att sen våga på att försöka färdas den svåra
vägen, antingen öfver Qvarken, eller Norrbotten om. Jag hade emellertid
dock afsändt en skriftlig relation, men nu har hennes frudöme låtit mig
tillhandakomma ett bref, deri hon säger sig önska, att af mig
mundteligen få höra allt om min salige, unge herres slut och sista
dagar. Men säger hon tillika, att jungfru Hebla hade med en tidigare
lägenhet skrifvit till jungfru Sigrid, för att be eder, om möjligt,
utverka hos eder fru moder tillstånd att få öfverresa till Stockholm.
Detta bref har väl förkommit, som så ofta sker. Men behagar jungfrun
eller fru Metta se det, som här står, så ålägger mig hennes frudöme, fru
Ebba, att infinna mig hos fru Metta Liljeholm, för att erbjuda min
ödmjuka tjenst att till Stockholm ledsaga jungfru Sigrid. Min salige,
käre, unge herres syster, jungfru Karins sinnes- och helsotillstånd lär
vara mycket sorgligt, och sedan hennes frudöme lyckats utverka tillstånd
att få hafva hos sig en ung vän till henne, hade jungfru Hebla skrifvit
för att fråga, huruvida jungfru Sigrid ville till viljes göra jungfru
Karins längtan efter henne."
Fru Metta gaf genast sitt bifall; hon hade nu börjat lära känna Sigrid
nog, för att veta, det under den stilla ytan bodde styrka, och att bästa
sättet att förströ henne, vore att gifva henne tillfälle att vara
verksam för andra, och att hon skulle göra våld på sig sjelf att
öfvervinna sin egen sorg, för att kunna vara en tröst för de af olyckan
så hårdt slagna.
Johan Bertilsson visste nu ytterligare om de Flemingska fruntimmerna
berätta åtskilligt. Isynnerhet hade han hört att jungfru Karin lidit så
mycket af Welam de Wyks död, att man fruktat, det hon icke skulle
uthärda med det nya slaget: förlusten af den älskade brodren.
För Sigrid syntes det tungt, att ännu mer aflägsna sig från sin far. Hon
förebrådde sig nu, att hon varit sin moder till så liten glädje denna
tid, men hon fann att hon kunde vara till någon tjenst för de vänner,
hon älskade så högt, och sålunda var äfven hennes beslut snart fattadt,
ehuru det fordrades en nästan våldsam kraftansträngning, för att
öfvervinna den domning, åt hvilken hon hängifvit sig.
Fru Metta fick nu fullt opp att uträtta, för att utrusta Sigrid med
varma resplagg och en dugtig vägkost. Hennes drägt för öfrigt var icke
svår att ordna. Hon reste icke till nöjen och sällskapslif, och den
sorgdrägt hon bar, emedan hennes far ansågs död, var äfven nu den
lämpligaste. Det var icke till ett glädjehus hon skulle komma. Sjelfva
färden var dyster, som tiden det var. Färden gick längs stranden af
Bottenhafvet. Dess yta låg till det mesta bunden af isen, men på längre
afstånd hördes ännu stundom de svarta, dystra vågorna bryta med dån mot
iskanten. Sjelfva landet gaf icke en gladare anblick. Vägen gick genom
de trakter, der klubbekriget våldsammast härjat, och de öde liggande
byarna; det visade endast ruiner och elände. Snötäcket, som låg
öfverallt, dolde dock månget förödelsens spår och gömde, att tegarne
lågo oodlade och gräslupna. Sällan syntes någon qvinna eller ett barn;
någon kraftfull karl, ännu mera sällan. Knappt mera upplifvande var det,
om Sigrid någongång försökte, att ge sig i samtal med någon af de få
menniskor, som här sågos till. Dessa yttrade blott glädje öfver att de
män gått under, hvilka varit för Sigrid de käraste, och hvilkas sak hon
varit van att anse som fäderneslandets egen, och hvilkas åsigter varit
rättesnöret för hennes tankar och önskningar. Af hertig Carl, den man
som hon lärt sig att tänka på endast med en slags fasa, just af honom
väntade nu detta folk att se sin framtid betryggad, och gjorde sig högst
ljusa förhoppningar om huru det skulle bli bra, blott han blefve konung.
Långsamt gick resan, ingen skjutsinrättning befordrade den vägfarandes
fortkomst. Med ackord och många omgånger, lyckades det dock för den
omtänksamme och erfarne tjenaren, att alltid skaffa hästar, och så gick
dock småningom färden framåt.